Claphaminstitutet

Det finns ett litet land, ungefär så stort som Småland, med en befolkning på totalt ca 7.8 millioner innevånare. Det är omgivet av 22 andra stater med en annan typ av befolkning som uppgår till ca 300 millioner. Det lilla landet är ett av världens ledande inom högteknologi. Här finns forsknings- och utvecklingscentra för Microsoft, Cisco och Apple; här utvecklas den mest högteknologiska medicinska utrustning som används över hela världen.  Tio Nobelpris har gått till personer i landet. Samma land är den enda demokratin i området. I landets parlament sitter personer med både arabisk och judisk identitet, både män och kvinnor.

Det lilla landet är naturligtvis Israel och de 22 ”Goliat” länderna runt omkring är arabvärlden.

De flesta av dessa länder, framförallt Israels närmaste grannar, men också Turkiet och Iran, ser inget hellre än att Israel utraderas som stat och att alla judar utvisas, med andra ord en ny och andra ”holocaust”.  Bara för några dagar sedan upprepade premiärminister Netanyahu att grundorsaken till dagens konfliktsituation när det gäller en tvåstatslösning är palestiniernas vägran att acceptera en judisk stat ”within any boundaries”. Inför detta faktum borde det vara lätt att förstå att förhandlingsläget är låst och att en påtvingad ny muslimsk – arabisk grannstat till Israel endast kommer att leda till nya och förfärliga konflikter.  När omvärlden vägrar inse sanningen blir Israel ett irritationsmoment över stora delar av världen och isoleras alltmer.

Sedan staten Israel utropades den 14 maj 1948 har tillkommit ett problem som med åren eskalerat alltmer, det palestinska flyktingproblemet. Redan den 15 maj anfölls landet av sju grannländer. I samband med detta krig flydde ca 500 000 araber från Israel till omgivande arabiskt territorium; denna palestinska flyktingpopulation har idag vuxit till ca 4,7 miljoner. Om alla dessa flyktingar återvänder till Israel idag skulle detta, demografiskt sett, innebära den judiska nationens utplånande. Ca 160 000 araber stannade kvar i Israel. Denna population har idag vuxit till mellan 1,2 och 1,3 miljoner.  Ca 850 000 judar flyttade efter avslutade krigshandlingar till Israel från arabländerna. Dessa invandrade judar, liksom de araber som stannat kvar, integrerades väl i Israel. Arabländerna däremot vägrade acceptera sina flyende medsyskon. Av politiska skäl har man varit motståndare till integration av de palestinska flyktingarna och förvägrat dessa basala mänskliga rättigheter såsom t.ex. sjukvård, äganderätt, skolgång etc. Detta har varit ett medvetet syfte för att upprätthålla omvärldens missnöje med de palestinska flyktingarnas situation och därmed skuldbelägga Israel för dessa människors tragiska öde. FN har haft en särskild kommission (UNRWA) för de palestinska flyktingarna men denna kommission har åstadkommit föga och misslyckats med integrationsarbetet.

Idag vill man från arabisk sida uppnå en tvåstatslösning med Västbanken och Gaza som en palestinsk – arabisk stat. Redan 1947 föreslog FN en tvåstatslösning med Jerusalem som internationell enklav.  Förslaget förkastades av araberna.  Någon arabisk palestinsk stat har aldrig existerat och Jerusalem har aldrig varit huvudstad för ett annat folk än judarna. Det var kung David som gjorde Jerusalem till huvudstad 1004 f.Kr..  Det israeliska parlamentet, Knesset, 1980 antog en lag om att Jerusalem är odelbart och skall alltid så förbli under israelisk suveränitet.

Det idag så omdiskuterade området Västbanken är enligt uttalanden från domare vid internationella domstolen icke ockuperat men kan betecknas som ett ”disputed” område. Att betrakta judiska bosättningar på Västbanken som illegala är således inte korrekt. Det område som benämns Västbanken, det klassiska Samarien, samt Gaza är delar av det Palestina som enligt NF:s beslut från 1922 förklarades som judarnas hemland. Beslutet har juridisk giltighet den dag som idag är.

För judar är inte denna mark vilken mark som helst. Det område som 1922 – 1948 betecknades som Palestina är det land som enligt Bibeln Gud en gång genom löftet till Abraham lovade det judiska folket som dess hem, ett evigt löfte som skulle råda under generation efter generation. David Ben Gurion förstod den profetiska betydelsen av vad som hände 1948, då staten Israel tillkom, när han uttalade: ”Vårt nya land uppfyller Hesekiels  kapitel 37 och vi kan höra fotstegen av Messias”.  Denna referens till gammaltestamentliga texter visar hur djupt innehållet i dessa texter ligger hos det judiska folket. Denna dimension av profetisk uppfyllelse, både vad gäller själva landet Israel och dess huvudstad, borde uppmärksammas betydligt mer i konfliktdebatten än vad som idag är fallet. Utan den dimensionen kan inte konflikten bli begriplig.

Den svenska politiken har under senare år inneburit en alltmer negativ attityd till Israel. Senast har massmedia rapporterat att centerledaren Annie Lööf propagerar för att FN bör erkänna en ny palestinsk stat inkluderande Västbanken och Gaza. Skulle en sådan stat erkännas måste Israel försäkra sig om nationell säkerhet då de två terrororganisationerna, Hamas och Fatah, med stor sannolikhet kommer att bli dominerande i den nya staten. Sedan Gazakriget avslutades i januari 2009  har terrorister i Gaza avfyrat 1571 raketer mot Israel! Under 2011 avsköts ca 80 Gradraketer som innehåller betydligt mer sprängämne än de tidigare Kassamraketerna.  Antag att ett grannland till Sverige avskjutit samma antal raketer mot Småland samtidigt som man hotat att utplåna området från jordens yta och mörda alla smålänningar. Vad skulle vi göra?  Det som är ett definitivt hypotetiskt hot mot Småland är en verklighet för Israel. Skulle någon svensk politiker vilja förhandla med en motpart med sådana klart uttalade destruktiva avsikter?

Om Annie Lööf och centerpartiet nu går in för en palestinsk stat bör man komma ihåg att denna nya stat saknar historisk bakgrund och att befolkningen icke har historisk hemortsrätt på området. Den nya staten kommer juridiskt sett att ligga på annan stats territorium enligt NF deklarationen från 1922. Den tilltänkta statsledningen har klart uttalat att det framtida syftet är att driva ut judarna, om än stegvis, från hela Palestina (Israel) och detta syfte accentueras av de terrororganisationer som är aktiva i regionen. Någon fred i regionen är inte ett framtidsperspektiv. Istället hotar nya konflikter och oändligt mänskligt lidande. Är detta vad centerpartiet eftersträvar?

John-Gunnar Forsberg, professor em

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad på Newsmill 2012-01-22

Filed under: Newsmill | No Comments »

Ju mer jag tar del av argumentationen mot steriliseringskravet vid könsbyte, ju mer övertygad blir jag om att det var ett klokt beslut att inte ändra lagen nu. Retoriken har varit minst sagt högljudd från dem som vill slopa steriliseringskravet och ju högljuddare, desto tunnare i sakinnehåll. Och ibland blir det obehagligt som hos centerpartisten Abir Al-Sahlani som på twitter jämför alliansen med nazister.

Socialstyrelsen enmansutredning av Karin Lindell från 2009 är inte särskilt djuplodande men kommer med en del förslag om hur sjukvårdens resurser för transsexuella skall effektiviseras och regionindelas. Hon föreslår att Socialstyrelsen skall ta fram kunskapsöversikter för utredning och behandling av transsexualism och andra könsidentitetsstörningar, vilket är bra.
Kontroversiellt är förslaget att erbjudande om könskorrigerande behandling skall utsträckas till att gälla även personer som inte har strikt transsexualism, utan ospecificerad könsidentitetsstörning och inte vill genomgå en fullständig könskorrigering. Det är märkligt att utredaren föreslår detta utan utredning om vilka kriterier som i så fall skall gälla, vilka konsekvenser det får, och var det kommer in i den allmänna etiska prioriteringsdiskussionen. Det är också i samband med dessa utökade kriterier som förslaget att slopa steriliseringskravet kommer in.

Det har uppstått en modern avantgardistisk opinion som betraktar det som stympande och kränkande att ha ett sådant krav för att få könsbytesoperationen genomförd, och politikerna har varit på väg att falla till föga för denna. Endast Kristdemokraterna har stått på sig. Vad handlar detta om egentligen?
Syftet med den sjukvårdsförsäkringsfinansierade könsbytesoperationen, som i sig är stympande, är ju att hjälpa svårt lidande människor som önskar vara det andra könet. På en man som vill bli kvinna tas naturligtvis testiklarna bort, vilket innebär sterilisering, och i fallet med kvinna som vill bli man är det också naturligt med sterilisering, eftersom könsbytet ju annars bara skulle bli halvt: kvinnor föder barn, inte män. Det är också det som den transexuelle önskar.
Det kan ifrågasättas om man över huvud taget skall ändra på naturen på detta sätt. Biologiskt sett kan man inte förvandla kvinnor till män eller tvärtom. Man kan göra vissa stympande och plastikkirurgiska operationer som i någon mån efterliknar det motsatta könet, och hormonbehandling måste fortgå hela livet för att vidmakthålla önskade könskarakteristika.
Anledningen till att man ändå erbjuder denna möjlighet är att det för vissa personer innebär ett stort psykiskt lidande att ha känslan att befinna sig i fel kropp. Självmordsfrekvensen är 20-faldigt högre än i normalbefolkningen, och det har visat sig svårt att med psykoterapeutiska metoder hjälpa till ett bättre liv eller accepterande av tillståndet. Önskan att genomgå könsbyte är mycket stark hos denna grupp, och syftet med behandlingen är att uppnå högre livskvalitet och harmoni.
Alla förstår att det inte så enkelt som att denna behandling löser alla problem. Vid andra typer av plastikoperationer (undantagandes rena skönhetsoperationer eller plastikkirurgi till följd av uppenbar vanställdhet) där personer fixerat sig vid att man inte är nöjd med utseendet av en viss kroppsdel, t.ex. att näsan är för stor, så visar det sig inte sällan att patientens lidande inte minskar trots operation. Alla seriösa plastikkirurger vet att man skall vara försiktig med kniven i sådana fall. När det gäller könsbyte finns uppföljningsresultat som tyder på att många mår bättre efteråt, men bilden är inte entydig: vissa studier har visat förhöjd självmordsrisk även efter könsbyte. Det är ett område som behöver granskas och följas upp ytterligare. Att i det läget istället föreslå att verksamheten skall utökas ytterligare och gälla nya indikationer förefaller mig mycket oklokt.
Att sterilisering är en naturlig åtgärd i könsbytesprocessen från kvinna till man är självklart eftersom den som genomgår behandlingen vill bli just man. Det är horribelt att tala om detta som ett övergrepp och i strid med mänskliga rättigheter. De som resonerar så är andra personer än de som hittills genomgått könsbyten, personer inom HBTQ-rörelsen som bedriver en stark lobby-verksamhet i kombination med radikalliberala politiker som över huvud taget driver linjen om en relativisering av könet och ser könet som en social konstruktion och i samma anda pläderar för att relativisera könsrollerna redan på dagis.
Genom att driva en starkt värdeladdad retorik och göra det till en fråga om kränkning av mänskliga rättigheter får man med sig praktiskt taget hela riksdagen. Få vill säga emot, för ingen vill riskera att framstå som diskriminerare av minoriteter. Debatten har likheter med den om judarnas omskärelse av gossebarn: Det är en grupp som är upprörd och kränkt å deras vägnar som genomgår den aktuella hanteringen/behandlingen. Det är ingen stor debatt bland judiska män om att man känner sig utsatt för övergrepp genom omskärelsen, och de som genomgått könsbyte från män till kvinnor uppfattar steriliseringen som naturlig och ej kränkande eftersom det är ett led i den omvandling de önskar.
Min kollega Axel Repka tycker att David Eberhard och jag navigerar i fel vatten då vi talar om diagnoskriterier, vetenskaplig utvärdering, biologisk könstillhörighet, prioriteringar i vården och sådant. Det är bra att han och andra som pläderar för slopandet av steriliseringskravet är så tydliga, för då blir det klart att det handlar om något helt annat. Här handlar det om önskan att skapa helt nya mellanformer mellan könen, något som inte tagits ställning till i samband med att nuvarande lag om könsbyte kom till.
Axel Repka påpekar att det inte finns två kön som är tydligt separerade från varandra, därför måste hela samhället anpassas efter det. Sjukvården skall självklart tillhandahålla olika former av partiella hormonella och kirurgiska könskorrigerande behandlingar. Alla förväntas bejaka könsrelativismens mantra.
Men det blir lite som i sagan om kejsarens nya kläde. För de flesta vardagsmänniskor är det uppenbart att det finns två kön som är tydligt separerade från varandra, en insikt som nog ligger närmare verkligheten än att relativisera. Det är visserligen sant att det finns blandformer, också biologiskt – genetiskt, anatomiskt – men det är knappast grund för en relativitetsfilosofi på detta område, det är snarare undantagen som bekräftar regeln. På det psykologiska planet finns olika läggningar, men det motsäger inte det grundläggande faktum att människan är född till man eller kvinna. Också HBTQ-personer har kommit till genom en mamma och en pappa. Avvikelserna definieras utifrån hur de förhåller sig till grundmönstret. Detta kan man sakligt konstatera utan att det innebär diskriminering av minoriteter.
Tyvärr är vi människor ofta benägna att mobba och diskriminera dem som avviker från den uppfattade normaliteten, vare sig det handlar om hudfärg, etnicitet, sexuell läggning eller annat. Detta måste vi motverka. I ett civiliserat samhälle är det ett grundläggande etiskt krav att alla skall vara accepterade, likvärdiga och lika behandlade, om det är vi nog alla överens.
Föreningar och rörelser som tar till vara HBTQ-personers intressen har gjort mycket för att motverka fördomar och ökat kunskapen hos befolkningen. Detta är mycket bra, och det är dessa organisationers uppgift att ligga i framkanten och driva olika frågor. Dock måste detta stämmas av mot samhället som helhet. Jag tror inte det är produktivt att driva frågan att totalt avveckla den heterosexuella normen i samhället i stort till förmån för en ny könsrelativism, och jag ifrågasätter om det verkligen är till gagn ens för de grupper man företräder.
Könskorrigerande behandling är ingen mänsklig rättighet, och framförallt förtjänar inte personer med könsidentitetsstörning att göras om till medicinska försöksdjur. Möjlighet till könskorrigering i särskilda fall kom till för att minska lidande och självmordsrisk för en liten grupp personer som lider svårt av sitt tillstånd. Vill man nu införa likande behandling med olika partiella könskorrigerande ingrepp för en större grupp är det något som måste bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det måste också ha föregåtts av en diskussion om etiska prioriteringar i vården, och även barnperspektivet måste lyftas fram. Speciellt är det inte något som skall trumfas igenom med en högröstad värdeladdad retorik där motståndarna beskylls för både det ena och det andra.

Bengt Malmgren, psykiatriker samt Fellow vid Claphaminstitutet.
Artikeln publicerad på Newsmill 2012-01-22

Filed under: Newsmill, Uncategorized | No Comments »

De gångna månadernas nyhetsskörd har gett förskräckande exempel på hur människans intimaste gemenskap har bytts i tragik. En tragik som slår åt flera håll.

Uppdrag Gransknings höstreportage ”Mardrömmen” illustrerar det ena diket. En väl fungerande barnfamiljs oskyldiga lek vändes i tvångsomhändertagande av små barn, häktning, psykisk kollaps, samt dubbla rättegångar för sexuella övergrepp och barnpornografibrott. De friande domsluten var eniga och tydliga. Ingen av de ansvariga sa sig dock ha gjort fel; de agerade ju bara enligt reglerna. Det blev barnen och föräldrarna fick betala priset.
Många var nog de föräldrar som i fruktan gick igenom sina datorer och raderade sommarbilder och filmer med sina små barn. Moralpaniken flödar i det sekulära fosterlandet.
Detta gäller förstås än mer för samhällets toppar. Fler än en känd person har fått se sin karriär förstörd för att ha sexchattat, ertappats alltför lättklädd, eller köpt sexuella tjänster. Drevet ska gå, bytet fällas.
Samtidigt ser vi gåtfullt nog ett helt motsatt mönster, där en maximalt utlevd sexualitet betraktas som livets högsta goda.
Varken antal partners, kön, personlig mognad eller graden av ömsesidig överlåtelse får utgöra några barriärer. Den fria sexkartan förkunnas via skolor, medier och statsbärande lobbyorganisationer som RFSU. Att problematisera den totalt bejakande normen tillåts icke.
Bristen på sexuella gränser får dock konkreta följder hos sjukvård och rättsväsende. En undersökning från i somras visade en fördubbling av såväl antal sexpartners som sexuellt överförbara sjukdomar.
En 23-årig uppsalastudentska hade i genomsnitt haft elva (!) sexpartners. Vårdforskare oroar sig med fog över mönstret. Samtidigt fylls media av nyheter om våldtäkt och sexuella övergrepp. Men få vågar ifrågasätta normen.
Denna motsägelsefulla samtidskultur står alltså å ena sidan för ett totalt bejakande av sex i alla former, samtidigt som den erbjuder en närmast panisk skräck för nakenhet och sex i ”fel” former. Sexualetiken i det sekulariserade Sverige har hamnat fullständigt ur kurs.
När väl etablerade moraliska ramar kastas ut återstår endast att börja från noll och försöka slå fast alla gränser på nytt. Samvetet ersätts då av ett juridiskt regelverk, vilket ibland – som i det aktuella fallet – blir djupt moraliskt kontraintuitivt.
Den gränslösa sexualiteten devalverar sex till ett platt och relationslöst njutningssökande, som gör människor till objekt.
Vi vill höja rösten till försvar för den sexualetik som uttrycks i såväl kristen tradition som i de flesta historiska kulturer. Sex är den allra intimaste formen av mänsklig gemenskap. Den bör därför också skyddas i en relation som innebär ett livslångt åtagande av ömsesidig kärlek och omsorg, där en naturlig följd av den sexuella gemenskapen också kan bli ett barn som kan få växa upp i en trygg och kärleksfull familj.
PER EWERT, författare och informations¬sekreterare vid Claphaminstitutet
MARIE NYLÉN, grundare och ledare för Levande Familjer
OLOF DJURFELDT, fil lic och fd chefredaktör
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Publicerad i SmålandsTidningen 2012-01-12

Filed under: Smålandstidningen | No Comments »

Nutidens religionskritiker ropar med stor iver på att skolans undervisning ska vara vetenskaplig. Väl belagda teorier ska inte jämställas med hypoteser utan vetenskapligt stöd. Detta är en utmärkt inställning. I Sigtunastiftelsens visningar av en religionsblandad julkrubba kastas dock den tanken helt över bord. Projektet är inte bara teologiskt dubiöst. Framför allt är det vetenskapligt nonsens.

På Sigtunastiftelsens bibliotek, samt på flera andra bibliotek i landet visas nu under december den årligen återkommande “Abrahams barns julkrubba”. Här gestaltas den bibliska julberättelsen jämsides med Koranens beskrivning av Jesu födelse. De båda berättelserna visar på väldiga skillnader, men mycket få likheter. Den multireligiösa julkrubban besöks av flera skolor, och Sigtunastiftelsen arbetar aktivt för att fortbilda lärare i detta sätt att förmedla berättelsen om Jesu födelse. Frågan väcks då om denna pedagogiska modell verkligen överensstämmer med den svenska skolans ansvar att förmedla en vetenskapligt trovärdig utbildning.

Sigtuna grundades för över tusen år sedan, och blev säte för Sveriges förste kristne kung. För knappt ett sekel sedan startades Sigtunastiftelsen, på 400-årsdagen av reformationen, med syftet att sprida ”luthersk tro och kyrklig bildning i vårt land”. Stiftelsen öppnades som ett hem åt Ungkyrkorörelsen, en inomkyrklig väckelserörelse som brann för att förmedla ”historiens levande Gud” till hela svenska folket. Ett knappt sekel senare står det klart att stiftarnas vision har övergetts.

Att kulturer möts är av godo, att man får lyssna till och kan relatera till varandras berättelser likaså. Det är därför sunt att skoleleverna får möjlighet att möta och ta ställning till andra uppfattningar än den egna. Men skolan ska dessutom träna eleverna i ett källkritiskt tänkande där de kan skilja trovärdig information från osaklig. Och det är här som Sigtunastiftelsen kastar både teologi och historievetenskap över bord. Det uttalade målet att ”förmedla likheter mellan kristendom och islam” har sin poäng, men när en stiftelse med en tydligt kristen vision väljer att jämställa islams och Nya Testamentets skildring av Jesus har de förlorat kontakten med sitt uppdrag. Och än mer problematiskt: deras agerande är djupt problematiskt ur historievetenskaplig synvinkel.

De bästa källorna till Jesu liv är nedskrivna endast några decennier efter händelserna, medan de flesta ögonvittnen fortfarande levde och kunde tillfrågas för att kontrollera texternas riktighet. Närheten i tid och flera andra källkritiska kriterier gör att evangelierna tillhör antikens allra bästa historiska källor. Koranen å sin sida är nedskriven 600 år efter händelserna och helt utan koppling till vittnesuppgifter. Muslimer har naturligtvis full rätt att tro på Koranens berättelse av religiösa skäl, men ingen seriös historiker tillmäter Koranens uppgifter något källvärde som historisk information om Jesu liv. De båda berättelserna är inte på något sätt historiskt likvärdiga. Självfallet kan de jämföras i religiös bemärkelse, men att presentera dem som jämbördiga ur historisk synvinkel är att bedra skolbarnen.

Vi ser idag en mycket motsägelsefull situation målas upp i det sekulariserade Sverige. Å ena sidan riktas kraftfulla fördömanden mot den som tar upp naturvetenskapliga teorier som bedöms ha svagare vetenskapligt stöd – åtminstone om hypoteserna tycks peka på en Skapare. Men på historievetenskapens område tycks det inte finnas behov av någon som helst urskillning. Ja, åtminstone om de bästa historiska källorna hävdar att gossebarnet i Betlehem inte bara är en intressant historisk person, utan dessutom världens Frälsare och Herre. Då gäller inte längre regeln om vetenskaplighet, då är det andra bevekelsegrunder som tycks regera. Kanske handlar det helt enkelt om att vissa personer i 2000-talets Sverige medvetet strävar efter att motverka den kristna tron. Om så är fallet vore det förstås rakare att öppet erkänna sina motiv.

Ytterligare ett problem ligger i Sigtunastiftelsens mål att förmedla julberättelsen i en neutral lokal, för att inte bryta mot skollagens regler om opartiskhet. Återigen: att mötas och samtala på en neutral plan är positivt i sig, men julevangeliet är nu en berättelse av helt unik natur, som förkunnar att Gud själv blev människa och lät sig födas av en vanlig ung kvinna. Denna berättelse måste få förkunnas med de exceptionella anspråk den bär. Jesus bad aldrig om ursäkt för sig själv, utan förkunnade med kraft och osvensk frispråkighet att han var vägen, sanningen och livet. Alla människor står fria att förkasta hans anspråk. Men kyrkor och kristna organisationer står lika fria att frimodigt få förkunna detta glada budskap, även till barn i 2000-talets Sverige.

Per Ewert,

gymnasielärare, fil mag i historia samt informationssekreterare vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad på Newsmill 2011-12-22

Filed under: Newsmill, Uncategorized | No Comments »

München år 1938. En man stiger på ett plan, flyger hem till sitt land och möter den väntande pressen. Han viftar med en papperslapp, och uttalar de hoppfulla orden “Fred i vår tid”. Sju år senare låg Europa i ruiner, med miljoner människor som fått ge sina liv i 1900-talets blodigaste krig. Det värsta ödet drabbade det judiska folket: Förintelse.

Dåvarande premiärminister Neville Chamberlain avfärdas numera som en godtrogen dumbom, enkelt förledd av den listige Hitler. Välpolerade fraser om fredliga avsikter fick Storbritannien och den övriga världen att ge efter, samtidigt som Führerns ambition att inta sina grannländer låg i obehagligt öppen dager. Men för ögonblicket var det enklast att välja att inte se. Den ende som oförtröttligt ropade på ett kraftfullt tryck mot Nazityskland var den ännu marginaliserade Winston Churchill. I eftervärldens ljus finns inget tvivel om vem av de två engelska politikerna som var mest klarsynt.

Historiens domar fälls i efterhand, men dess förlopp kan vi bara påverka i presens. Och vi kan framför allt dra lärdom av dåtidens missbedömningar och felval. Tiden för handling är nu. För ingen vet när den morgondag inträder då allt är försent.

Teheran år 2011. FN:s atom-energiorgan IAEA rapporterar till slut att Iran i dag står på randen till kärnvapenkapacitet. Trots samma gamla lugnande ord om fredliga avsikter står det nu alltför klart att flera inslag i landets kärnenergiprogram inte kan ha några andra avsikter än militära. Som om det inte var nog har president Mahmoud Ahmadinejad sedan sin installation varit förfärande tydlig i sin inställning till den judiska staten. Han förnekar Förintelsen, och har gång efter annan klargjort för världen att staten Israel bör utplånas från kartan (Washington Post Foreign Service 28 oktober 2005). Så frispråkig är den iranske ledaren att västerländska ledare avfärdat honom som löjeväckande munväder. Världens demokratier har gjort det misstaget tidigare. Kan någon bära det moraliska ansvaret att låta det ske ännu en gång?

Ingen förkämpe för mänskligheten kan tiga stilla inför det återupprepade och mycket verkliga hot mot det judiska folket som Irans kärnvapenmöjligheter innebär. Vi kan inte stillatigande se ännu ett brott mot mänskligheten nalkas utan att agera. Större delen av världen, Sverige inkluderat, har alltför länge intagit alltför mycket av den attityd som Neville Chamberlain en gång gjorde.

Det visade sig ödesdigert då.

Sverige och världens länder behöver nu mycket snabbt ställa sig enade i försvaret för Israels rätt att existera och använda alla tillgängliga medel för att förhindra att landet tar det sista steget till kärnvapenmakt. Med ett mycket fast och enat internationellt tryck kan ett militärt ingripande undvikas, och regimen förmås att ta en annan väg.

Martin Luther King förkunnade några dagar före sin död att skulden inte ligger så mycket i onda människors onda handlingar, utan i den upprörande tystnaden och likgiltigheten hos de goda. Är världen den här gången beredd att visa verkligt mod att på allvar stå upp för en utsatt nation, än en gång hotad av utplåning?

Annelie Enochson, riksdags-ledamot (KD)

John-Gunnar Forsberg, professor emeritus Lunds universitet

Tuve Skånberg, riksdags-ledamot (KD)

Filed under: Dagen, Kristianstadsbladet | No Comments »

Genetiska fingeravtryck

DNA är en fantastisk molekylkedja och vi har ca 1,7 meter i varje cell. Med alla de celler vi har i kroppen så sträcker sig en människas DNA  åtminstone till månen och tillbaka. Det är en ofantlig kedja som är uppbyggd av två byggstenar, basparen T-A och G-C. Dessa mer än 3 miljarder byggstenar paras ihop så att det blir ett språk som styr varje funktion i kroppen. Vi kan säga att ett barn är lik en förälder eller kommentera att någon har blont hår och då är det skillnader i DNA-texten som vi kan se och observera. Men hela kroppen med alla sina funktioner ger oss olika egenskaper ner till minsta mekanism i en cell. DNA-texten kan klara mindre felstavningar som antingen repareras eller finns kvar utan att det blir störningar i avläsningen.

Det är mindre förändringar i texten som vi alla har, som kan användas som markörer och ge oss ett ”fingeravtryck”. Ett mönster som är unikt för var och en. Det är detta mönster som analyseras när man hittar blod, saliv eller ett hårstrå på en brottsplats. Detta unika mönster gör att man kan fälla en brottsling vid en rättegång.

Ursprung av befolkningar

Ett genetiskt fingeravtryck är unikt, men det är också många likheter. En familj kan kopplas ihop med föräldrar, syskon och andra relationer baserat på likheter i sådana mönster, vilket man har gjort med mumier i Egypten och den ryska tsarfamiljens förbrända skelett.

Grupper av individer som har levt isolerat eller avgränsat från andra kan kopplas ihop pga likartade genetiska fingeravtryck (så kallad klusteranalys). Detta använder man för att spåra befolkningars ursprung och följa folkvandringar eller omflyttningar. Det år då viktigt med hög precision i fingeravtrycken, vilket idag är möjligt genom analys av hundratusentals markörer.

Det kan också vara så att en grupp av individer har en mycket ovanlig och specifik förändring som är typisk för gruppen men inte alls förekommande hos andra grupper. Det blir då en specifik markör i DNA som man kan leta efter.

Judiskt ursprung.

De senaste åren har flera omfattande studier publicerats i de mycket ansedda tidskrifterna Nature, PNAS och American Journal of Human Genetics, för att studera judisk härkomst. Judar har levt isolerat från andra grupper under mycket långa tidsintervall oavsett var i världen de har bott. Det gör att det blir möjligt att med DNA-markörer från ett stort antal individer, från olika judiska och icke-judiska befolkningsgrupper runt om i världen, pröva hypotesen att det finns ett genetiskt judiskt ursprung.

Slutsatsen är att en stor majoritet av judar med sentida ursprung från Nord- och Östeuropa (ashkenazer), Spanien (sefarder), Nordafrika, Mellanöstern och Kaukasien i genetiskt avseende ligger mycket nära varandra och dessutom nära ett flertal andra befolkningsgrupper i Mellanöstern. Samtidigt är det tydligt för varje judisk population, att det finns en uppblandning från respektive värdbefolkning, även om den genetiska likheten med dessa ofta är mindre. Främsta undantaget är etiopiska och indiska judar som i genetiskt avseende är närmare sina värdbefolkningar än grupperna i Mellanöstern. Därefter uppvisar ashkenazerna den högsta graden av upplandning med sin (europeiska) värdbefolkning.

Denna slutsats står i intressant samklang med de gamla bibeltexterna, enligt vilken judar har ett gemensamt släktskap med patriarken Jakob, som enligt biblisk kronologi levde i dagens Israel strax före 1900 f.Kr. Det var först efter diasporan (förskingringen) i samband med den Babyloniska fångenskapen, vilken inleddes omkr 600 fKr, som de spreds ut från Israel. När det gäller etiopiska och indiska judar kan man, förutom ren uppblandning genom ingifte, tänka sig flera tolkningar, t ex att deras förfäder i högre utsträckning bestod av proselyter, alltså personer av icke-judiskt ursprung som konverterat till judendomen. 

Ashkenazijudarnas härkomst

Ashkenazijudarna utgör idag majoriteten av världens judiska befolkning. De anses i modern tid härstamma från judiska grupper som århundradena efter Romarrikets fall utvandrade norrut från Norditalien och så småningom, i början av medeltiden, hade etablerat bosättningar längs Rhendalen. Befolkningen spred sig vidare via Central- och Östeuropa, och senare till Nordamerika.

Eftersom judisk härkomst ofta definieras via mödernet är det av intresse att analysera mitokondrie-DNA, som ärvs från modern. I en studie publicerad 2006 i American Journal of Human Genetics analyserades mitokondrie-DNA hos ashkenazer. Man utgick från att genetiska olikheter har uppstått genom mutationer, så att personer med liknande DNA antogs vara närmare släkt. På så sätt kan man med en viss säkerhet rekonstruera ett gemensamt släktträd på mödernet.

Resultatet indikerar att nästan hälften av ashkenazerna kan delas in i fyra grupper, vars genetiska profil endast sparsamt förekommer i vissa andra judiska befolkningsgrupper och nästan helt saknas hos icke-judar. Detta ger vid handen att dessa fyra grupper härstammar från Mellanöstern. Med gängse antaganden om hur ofta mutationer inträffar (den så kallade molekylära klockan) kan man uppskatta tidpunkten då varje ”urmoder” levde, dvs då släktlinjerna för respektive grupp går ihop.

Det data som man tagit fram för dessa urmödrar visar att de har levat under tidsintervallet bibeltextens datering av patriarken Jakob och senast under tidig medeltid, då befolkningstillväxten i och spridningen från Rhendalen startade. För de flesta andra befolkningsgrupper måste man gå betydlig längre tillbaka i tiden för att hitta så få urmödrar.

Gemensam anfader för en stor andel judiska präster

Eftersom prästerskapet inom judendomen ärvs ned på fädernet har DNA från Y-kromosomer analyserats för mer än 200 judiska präster från olika judiska befolkningsgrupper i en studie publicerad 2009 i Human Genetics. Deltagarna fick själva rapportera grupptillhörighet; präst, levit, annan judisk stam, jude men okänd stam eller icke-jude. Många av de judar som enligt släkttraditionen är av prästerlig släkt bär efternamn som Kohn eller Cohen, av hebreiskans ’kohén’ = präst.

Rekonstruktion av det gemensamma släktträdet på fädernet visar intressant nog att släktlinjerna för nästan hälften (46%) av prästerna går ihop vid en tidpunkt som ger ett beräknat medelvärde på ca 3200 år bakåt i tiden, med en felmarginal (standardavvikelse) på 1100 år.

Denna släktlinje är vanligt förekommande i Mellanöstern, och antas härstamma därifrån. Dessutom har omkring hälften av prästerna inom denna grupp nästan identiskt utseende på ett flertal genetiska markörer på Y-kromosomen (Cohens utökade modala haplotyp).

Bland övriga judar (utanför prästerskapet) är det endast en liten minoritet som har detta utseende på Y-kromosomen och nästan inga icke-judar har det. Genetiker kallar den hypotetiske förfadern för Y-kromosom-Aron.

Bibeltexten  ger en spännande koppling. Alla präster som ordinerats enligt den mosaiska lagens föreskrifter antas vara ättlingar till Moses bror Aron, som enligt Biblisk kronologi levde för ca 3500 år sedan. I så fall skulle en stor andel av dagens judiska präster vara ättlingar till Aron, medan de övriga prästerna kan tänkas vara ättlingar till personer av icke-Aronitisk härkomst som ordinerats för prästtjänst. 

Det är intressant att notera att modern DNA-teknik kan kopplas till de urgamla bibeltexterna.

Ola Hössjer, Professor i matematisk statistik

Sebastian Ibstedt, Doktorand i cell- och molekylärbiologi

Lennart Möller, Professor i miljömedicin

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2011-11-03, Newsmill 2011-11-16

Filed under: Hemmets Vän, Newsmill | No Comments »

I de republikanska leden framträder guvernören i Texas, James Richard “Rick” Perry, som en av huvudkandidaterna inför presidentvalet 2012. Kjell O Lejon beskriver här hans kopplingar till den evangelikala rörelsen.

Vem är då denne man, som sommaren 2011 samlade 30 000 personer på Houston Stadion till förbön för USA och sin politiske motståndare Barack Obama? Rick Perry föddes den 4 mars 1950. Han växte upp under mycket enkla förhållanden i Paint Creek i en jordbruksbygd i västra delarna av Texas. Under de första levnadsåren fick familjen hämta vattnet från gårdsbrunnen och Perrys kläder var under barndomsåren oftast sydda av modern. Rik var familjen endast i andlig mening, menar Perry när han själv kommenterar barndomshemmet. Samfundsmässigt var familjen metodister.

Perry är sedan 1990-talet medlem i Tarrytown United Methodist Church i Austin, för övrigt samma kyrka som hans företrädare på guvernörsposten, George W Bush, delade gudstjänstgemenskapen i. För närvarade går Perry emellertid oftare i en modern evangelikal megakyrka i Austin: Lake Hills Church, med cirka 3 000 medlemmar, som leds av pastor Mac Richard. Perry har en universitetsexamen vid Texas A&M, med huvudinriktning mot djurvetenskap (“animal science”). Han hade planer på att bli veterinär, men misslyckades med kurser i organisk kemi och kom i stället att verka som officer och pilot i det amerikanska flygvapnet under flera år på 1970-talet. Han flög såväl inom USA som i Europa och i Mellanöstern. Det var under dessa år han säger att han kom bort från trons väg, men fortsatte att fundera över vad han skulle “göra med sitt liv mitt ibland miljarder andra människor”.

I en nyligen uttalad reflektion över denna tid, bland annat förmedlad vid Liberty University i Lynchburg, Virginia (ett universitet grundat av den välkände och inflytelserike pastorn Jerry Falwell, som även skapade Moral Majority), sade Perry: “Han som känner till antalet vattendroppar i havet, Han som kan räkna sandkornen i öknen, Han känner dig vid namn … och Han behöver inte perfekta människor för att utföra sin perfekta plan.” Med hänvisning till de bibliska gestalterna Moses och David lade han till: “Gud använder söndriga människor för att nå ut till en söndrad värld. Gårdagens misstag säger ingenting om morgondagens möjligheter.”

Vid 27-års ålder säger sig Perry åter ha tagit ställning för Gud. Han kände sig “kallad till tjänst” och det blev den politiska banan som han kom att anträda. Han har varit medlem i representanthuset i Texas, i samma delstat arbetat som jordbruksminister, kort som vice guvernör och därefter som guvernör sedan år 2000, det senare sedan George W Bush lämnade staten för Vita Huset. Perry vann guvernörsvalet 2002 och omvaldes såväl 2006 som 2010.

Han är känd för sin “fiscal discipline” och för att ha lett ett framgångsrikt arbete med att skapa jobb i delstaten. Trots den restriktiva ekonomiska hållningen har det delstatliga allmänna utbildningsväsendet under Perrys ledarskap fått en 43-procentig ökning när det gäller ekonomiska medel. Han har vidare karaktäriserats som en av de mest uttalade “pro-life” guvernörerna i USA:s historia. Såväl scoutorganisationen Eagle Scout som American Legion, en nationell hjälporganisation för krigsveteraner med mottot “For God and country”, har Perry som medlem.Intressant i sammanhanget är också att Perry nyligen deltog i en retreat tillsammans med evangelikala ledare, inklusive James Dobson, vilken är grundare av den inflytelserika organisationen Focus on the Family. Retreaten hölls på en ödsligt belägen ranch i Texas. Perry utfrågades under denna retreat om sin tro och en kommentator konstaterade efteråt: “Han hade alla rätta svar.”Perry, gift med Anita Thigpen Perry, som han mötte redan under sina tidiga grundskoleår, de har tillsammans två vuxna barn. Han är alltså en av dem som gjort en amerikansk “drömresa” från ett fattigt landbygdsområde och i ekonomisk bemärkelse påvert hem till en framstående guvernörspost.

Men slutar resan där? I evangelikala kretsar är han i valdebatten betydligt mer populär än den slipade motkandidaten Mitt Romney, som är mormon. Han har förvisso betydligt mer politisk erfarenhet än Michele Bachman, men är knappast någon retoriker. Kan han med sin konservativa hållning nå de mittenväljare som han behöver för att nå Vita Huset? Många menar att Perry är alltför konservativ i politiska frågor och alltför uttalat evangelikal i religiösa frågor. Några av dem som ogillade George W Bush porträtterar Perry som Bush i kvadrat. Andra säger att de som stödjer traditionella värderingar i judisk-kristen tradition kommer att bli imponerade av Perrys hållning.Om det blir ännu en pilot och guvernör från Texas som träder in som president i Vita Huset efter nästa presidentval kan endast framtiden utvisa. Måhända bör ingenting uteslutas när det gäller “morgondagens möjligheter”.

Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap, Fellow vid Clapham­institutet

Filed under: Dagen, Uncategorized | No Comments »

Mats Svegfors har i en bok studerat Dag Hammarskjöld, död sedan drygt 50 år sedan. Boken behandlar Hammarskjölds tro nyanserat och välbalanserat, samt placerar den i kontexten av hans livsgärning.

I förlagets omslagstext står det: Dag Hammarskjölds intellektuella kapacitet och mångsidighet gjorde honom beundrad i samtiden, som ledare och som förebild. Genom hans dagbok vet vi att han förenade yttre styrka med en inre osäkerhet och svaghet – uttryckt i en existentiell reflektion som med åren utvecklades till en personlig, om än mycket komplicerad gudstro.

Kommentaren verkar reflektera en, i vårt sekulariserade samhälle, vanlig syn: gudstron som snuttefilt. Att vara kristen innebär i denna föreställning att låta inre osäkerhet lugnas av en tro på en påhittad gud. Idealet är i stället en rationell människa med grepp om sitt liv och herre över alla beslut. Omslagstexten speglar den religionsfobi som präglar vår nation, där förlaget vill reservera sig mot sin egen utgivning.

Hammarskjöld var enligt detta inte en människa som visste att förena en medmänsklig kärlek grundad i kristen tro med intellektuell bredd och djup, utan uppfattas som en vek grubblare med oklar verklighetsuppfattning. Han ses inte som en rationell person som lät sig styras av kärleken till sin nästa, utan reduceras till en svag individ med existentiella tvivel som han kanaliserar i en gud, hans hemliga snuttefilt och tröst i en tung, svår och komplex verklighet som han inte kom till rätta med själv och där han inte förmådde att själv utgöra stommen och måttet.

Som väl är stämmer omslagstexten illa med den bild man får när man läser Hammarskjölds “Vägmärken” och Svegfors bok. Här framtonar bilden av en rättfärdig man, men också en unik statsman som såg sin existens som bestämd av Gud. Svegfors skriver: Dag Hammarskjölds uppdrag är den osjälviska kärleksgärningen i Kristi efterföljelse. Och detta uppdrag är givet av Gud.

Rättfärdighet innebär för oss kristna förmågan att i alla lägen visa sin kärlek till Gud och medmänniskor genom att handla rätt. Att handla rättfärdigt innebär att ge Gud och medmänniskor det rätta och goda i alla lägen, utan att någonsin sätta egna eller nationella intressen av makt, pengar eller ära först.

Det Kristus Jesus visat oss utgör rättesnöret för vad som är sant, rätt och gott; opartisk saklighet och förmågan att i alla lägen sätta det goda först. Ett sådant handlande är kristen kärlek i sin renaste form och det visade Hammarskjöld prov på, menar Svegfors. Betraktar vi Hammarskjöld och hans liv i detta ljus, ser vi en person som levde innebörden av att vara kristen. Dag Hammarskjöld var alltså en stark, rättfärdig man med civilkurage och stark integritet som älskade Gud och människor samt vågade be inför Gud: “Giv mig ett rent sinne – att jag må se dig, ett ödmjukt sinne – att jag må höra dig, ett kärlekens sinne – att jag må tjäna dig, ett trons sinne – att jag må förbli i dig.”

Anna Emdenborg, etiker

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Siewert Öholm, journalist

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-10-05

Filed under: Dagen | No Comments »

Om inte förr så inser vi när det blir lågkonjunktur hur porös vår västerländska trygghet är. Till och med den annars så oberörde Anders Borg verkade tagen av stundens allvar när han härom veckan lade fram regeringens budget. Men om vi inte längre kan spendera så mycket som vi önskar – vad går livet ut på då?

Om den kristna traditionen har rätt så är vi skapade till gemenskap. Den längtan har Gud planterat i oss långt före allt det där med ormen och frukten. Gemenskap med Gud och gemenskap med andra människor. Det är ett behov vi har, utan vilket vi kommer att förbli stympade varelser, oförmögna att leva på riktigt. Ändå har vi säkert alla stött på människor som raljerat över denna kristna princip, som vore den löjlig och idealistisk på ett lite pinsamt sätt.  Likgiltigheten, å sin sida, tycker sig se igenom, tycker sig se hur allting EGENTLIGEN är: ruttet. Ingen anledning att bry sig. Man får bara försöka överleva så gott man kan. Titanic är en bra bild för denna livshållning. Ät, drick och var glad ty imorgon ska vi dö. That´s it.

Men den kristna traditionen svarar då att detta inte alls handlar om klarsyn utan om rädsla. Rädsla för att bli besviken, för att få det besvärligt. Rädsla, helt enkelt, för smärta, för att livet ska göra ont.

Mycket av det moderna livet går ut på att vi inte ska behöva känna smärta. Vi kan köpa huvudvärkstabletter på Konsum, och nässpray och halstabletter. Vi har cykelhjälmar, krockkuddar, försäkringar mot stort och smått. Smärta verkar vara något onaturligt, något som skulle kunna byggas bort, om vi bara hade den rätta teknologin. Något som kommer att byggas bort, när vi kommer på den rätta teknologin.

Detta avslöjar att vi, trots att vi tror oss själva om så mycket, egentligen är ganska ängsliga och vilsna. Den gudlösa människan kommer ofelbart att styras av sin självbevarelsedrift. Det är på sätt och vis logiskt. Om vi bara har livet här i tiden är självbevarelsedriften den viktigaste. Men om vi har evigheten på oss, det Guds rike som när som helst kan bryta in i tiden – då kommer saken i ett helt annat läge. Då vågar vi lyssna till en annan röst än rädslan. Då förstår vi att priset vi betalar för livet kanske kommer att inkludera smärta – men vågar ändå. För att alternativet – ett stumt, stympat liv, om än så bekvämt – plötsligt inte känns lockande längre utan artificiellt och livlöst. Då förstår vi att likgiltigheten är en frestelse. Som Pink Floyd sjöng: I am comfortably numb, behagligt domnad.

En nära vän berättade en gång om sin alkoholism. Han försökte förklara att han stundtals i livet bara inte hade stått ut med vardagens obönhörlighet, vanan, rutinerna, gråtonerna. Alkoholen, tyckte han, hade gett tillvaron ett skimmer i vilket han kunde domna bort på ett behagligt sätt. Han saknade det.

Hur skulle då likgiltigheten som tillstånd kunna beskrivas? Kanske som ett par glasögon genom vilka skillnaden mellan mig och världen (alltså andra människor, djuren, naturen, tillvaron) blir överdrivet stor. Jag skärmar av, orkar eller vågar inte bry mig särskilt mycket om ”de andra”. Jag är jag och de är de och har jag någon skyldighet är det mot mig själv och mina egna behov.

En nutida klosterbroder definierar likgiltighet som ”förlusten av entusiasm inför det andliga livet självt”. Alltså, det där smygande obehaget, misstanken att ingenting EGENTLIGEN är meningsfullt, att vad jag än skulle försöka hitta på så skulle det bara handla om distraktion, förströelse, men att sanningen är att allt egentligen är likgiltigt.

Det engelska ordet för likgiltighet ger ytterligare en dimension till vår förståelse. In-difference. Det betyder oförmåga att urskilja vad som är väsentligt. När allt verkar lika meningslöst spelar det ju inte så stor roll vad jag väljer. Verkligheten framstår paradoxalt nog som både ytterligt komplicerad och ytterligt tråkig. Ja, många människor i vår tid verkar ha väldiga problem med verkligheten. Den utgör ett hot och det är inte mer än rätt att vi försöker slippa från den. Kanske är det därför vi så mangrant flyr in i tv-rutan.  Men faktum är att allting vi ägnar oss åt, som vi tycker om, under vissa omständigheter, kan fungera som flykt. Trädgårdsskötsel. Heminredning.

Musiken som står på dygnet runt så att vi slipper konfronteras med tystnaden. Vårt flyktbeteende är begripligt men gagnar oss aldrig i längden.

Vägen bort från denna frestelse är att sluta fly. Att istället för att önska sig andra grannar, annan man/fru, ett annat liv sträva efter att tacka för de grannar, den man/fru och det liv man har. Livets mening handlar nämligen i viss mån om inlevelse. När vi tackar för något, istället för att sucka åt det, så bygger vi upp ett immunförsvar mot likgiltigheten. Den kommer inte längre att locka oss. Istället kommer vår förundran över livet och Guds generositet att växa. Och vi anar att livet är en alltför stor utmaning för att vi ska avstå från det.

Anna Sophia Bonde

Anders Sjöberg

Carl-Johan Ljungberg

Bert Stålhammar

Författarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen Idag 2011-10-03

Filed under: Världen Idag | No Comments »

I det starkt kristet präglade USA lär det för varje såld Bibel säljas tio kokböcker. Denna sakuppgift stämmer till eftertanke. Om man nu äger en rejäl grundkokbok som täcker det allra mesta, och ändå inte har prövat mer än en tiondel av recepten – varför anser man sig då behöva ha en kokbok till? En del av svaret ligger nog den otillfredsställelse som många människor känner inför livet. Den fulla tillfredsställelsen har ännu inte infunnit sig, men de nöjda ansiktena på kokbokens omslag tycks visa att de har funnit den där nyckeln som slutligen kan öppna dörren till lyckans land.  

Med högburet huvud brukar vi svenskar vara snabba att kritisera glufsande och överviktiga amerikaner. Precis som hos övriga dödssynder ligger dock frestelsen lika nära oss själva som andra. Den tar sig bara lite andra uttryck. För att finna talande exempel på frosseri behöver vi inte söka på andra sidan Atlanten. Årets stora trend i resebranschen stavas all inclusive. Betala nu, och sedan är det bara att äta och dricka så mycket du önskar när du väl är på plats. Allt ”gratis”.

Problemet är förstås att det som för oss känns kostnadsfritt i verkligheten är allt annat än gratis. P1:s Kaliber granskade i våras detta nutida fenomen som inte drabbar resenären hårdast. All inclusive-resandet slår däremot hårt mot lokala näringsidkare vars inkomstmöjligheter dräneras när turisterna stannar kvar på hotellet och går loss på ytterligare ett mål från den ständigt dignande buffén. En annan förlorare är vår gemensamma miljö som överöses av allt större mängder matavfall och annat skräp.

Frågan är förstås också huruvida man växer som människa av att resa till ett annat land, låsa in sig bakom staket och aldrig behöva träffa någon annan lokal medborgare än de alltmer underbetalda hotellservitörerna. Jo, magmåttet kanske växer en del. Men insidan riskerar att krympa ihop i en alltmer inskränkt självcentrering. 

Frosseriet handlar inte bara om ett överdrivet matintag, utan snarare om vårt egofixerade fokus på att inta mer enbart för att vi kan och har råd. Synden kan lika gärna uttryckas i ett överdrivet intresse för gastronomiskt högtstående maträtter, eller om ett alltför starkt fokus på tevetittande, facktidskrifter, Facebook eller något helt annat som kan vrida mitt fokus bort från Gud och min nästa.

Frosseriet ligger på flera sätt nära girigheten. Men det unika i frosseriet ligger inte i lusten att äga, utan snarare i driften att inta mer än jag egentligen behöver. Kyrkofadern Augustinus betraktade samma fenomen hos sig själv. När han som ung brukade palla äpplen hos grannen kunde han i efterhand se att det egentligen inte var äpplena han ville åt. Det var själva möjligheten att egoistiskt ta kontrollen över dem. Vad som låg bakom detta tvångsmässiga äppelpallande insåg han först senare, efter att Gud själv hade uppfyllt hans hjärta.

Filosofen Peter Kreeft förklarar: ”Motivationen för frosseri är min omedvetna självbild av tomhet: jag måste fylla mig själv för att jag är tom, spöklik och värdelös. Enbart kunskapen om Guds kärlek till mig kan fylla denna tomhet, göra mig till en stabil personlighet, och ge mig ett definitivt värde.”

Frosseriets motpol är måttfullhet. Det är en av de fyra klassiska kardinaldygderna.  Måttfullheten är medelvägen mellan självutplåning och självcentrering. Den innebär att unna sig det som kan ge glädje åt kropp och själ. Men den väljer att sätta stopp när den erbjudna njutningen har gått över den gräns där ytterligare intag inte ger någon extra tillfredsställelse, utan mest fungerar som en egoistisk magnet som suger åt sig det man kan nå, i syfte att det goda inte ska råka tillfalla någon annan.

Måttfullheten har också fått ett uppsving efter den slit-och-släng-mentalitet som kännetecknade stora delar av 1900-talet. Vi har börjat inse att vi inte oreflekterat kan konsumera, använda och kasta bort allt som vi har ekonomisk möjlighet till. Vi har ett jordklot att bebo, och när vi har använt de resurser som vår planet erbjuder oss har vi inget ytterligare jordklot att exploatera. Allt fler erkänner nödvändigheten av att minska resursslöseriet och satsa på återanvändning och återvinning.

Ett annat alternativ till frosseriet är uthållighet under förföljelse. De första församlingarna växte inte fram under världsliga framgångar och ekonomiskt välstånd. Tillväxten skedde istället under – och kanske: tack vare – svår förföljelse. Människor fascinerades av livet i församlingen som präglades mer av generositet och självutgivande än av njutningslystnad. De attraherades av det evangelium om Guds rike som handlar om något mer än jag, mig och mitt. Och de började ana att det är först i och genom evangeliet om Jesus Kristus som vi kan få våra djupaste behov tillfredsställda.

Per Ewert

Anna Sophia Bonde 

Annelie Enochson

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Världen Idag 2011-09-16

Filed under: Världen Idag | No Comments »