Människovärdet är unikt och okränkbart

Den tekniska och medicinska utvecklingen går allt snabbare i vår tid och samhällsklimatet präglas i allt högre grad av effektivitet, nyttotänkande och jag-fixering.

I Dagen har nyligen frågan om aktiv dödshjälp uppmärksammats vilket har lett till vidare debatt, bland annat på insändar- och debattplats. Vi kristdemokrater har en mycket tydlig hållning i frågan. Vi står upp för dagens lagstiftning – aktiv dödshjälp ska inte vara tillåtet. Svensk sjukvård ska vara i p­atientens och livets tjänst.

Den tekniska och medicinska utvecklingen går allt snabbare i vår tid och samhällsklimatet präglas i allt högre grad av e­ffektivitet, nyttotänkande och jag-fixering. I en sådan värld är det viktigare än någonsin att våga stå emot och vara en etiskt eftertänksam part i debatten om frågor som handlar om liv och död. De etiska frågorna om livets början och slut måste tas på största allvar – livet får inte relativiseras eller kränkas.

Människovärdet är unikt och okränkbart, så ska det vara för alla människor, under hela livet. Det borde råda politisk enighet om detta i stater som vilar på den kristna västerländska traditionen. Men så är det dessvärre inte.

I Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Schweiz samt ett antal delstater i USA är någon form av aktiv dödshjälp tillåten.

I våra grannländer Danmark och Finland finns en majoritet i opinionen för aktiv dödshjälp och här i Sverige ställde sig Miljö­partiet, som första svenska parti, positivt till en utredning om aktiv dödshjälp vid sin kongress tidigare i år.

Trenden är lika sorglig som tydlig och med den riskerar också människovärdet att urholkas. Som Dagen rapporterade (6/11) fick över 5?000 människor i N­ederländerna dödshjälp under förra året och det ökar med cirka 15 procent varje år. Av dessa 5?000 hade ett icke oansenligt antal inte själva begärt att dö, utan andra tog det beslutet. Det är ingen orimlig tanke att det skulle utvecklas likadant om Sverige tog efter den nederländska lagstiftningen.

Det är således relevant att ställa frågan om hur förtroendet för sjukvården och läkarkåren skulle te sig på ett par decenniers sikt, när tusentals människor fått dödshjälp? Alltså för de institutioner och professioner som idag har som sin uppgift att värna patienten – bota, lindra och trösta.

Hur kommer själva lidandet att betraktas av medmänniskor och sjukvårdspersonal? Hur kommer man att se på svaghet? På funktionsnedsättningar? Vad händer när människor ser sig själva som en börda för sina nära? Är då aktiv dödshjälp ett alternativ? Är en person helt enkelt värd att leva, eller borde vederbörande ta konsekvensen av sin ålderdom eller sjukdom och välja döden?

Människovärdet riskerar att bli ihåligt om vi inte ser konsekvenserna av vad som sker i de länder där aktiv dödshjälp är tillåtet. Det skapas en gradering av livet, värd att leva, inte värd att leva. Utan tvekan påverkar lagstiftningen attityderna i ett samhälle och blir normerande för vad som anses vara accepterat.

Det går inte att förneka att många sjukdomar är mycket smärtsamma – både kroppsligt och själsligt. Men en etik som bygger på respe kten för människans värde och värdighet, måste till varje pris motarbeta en utveckling där aktiv dödshjälp blir tillåtet. Däremot är det av stor etisk betydelse att vi arbetar för en allt bättre palliativ vård och säkrar vården i livets slutskede.

Frågan om aktiv dödshjälp handlar om det unika och okränkbara människovärdet, för oss är det helt centralt att vara en aktiv försvarare av detta värde. Vi kristdemokrater anser att sjukvårdens uppgift är att lindra, bota och trösta, inte att aktivt medverka till att avsluta sitt eget liv.

Tuve Skånberg

Direktor vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Dagen 2015-12-17

Därför firar vi Livets söndag

 

Den tredje advent firar kyrkor och samfund i hela lande­t Livets söndag. En dag då vi särskilt uppmärksammar vårt ansvar för att ta ställning för människovärdet och för livets okränkbara värde. En dag då många av dem som i vanliga fall inte har någon egen röst får stå i fokus.

Många kristna har genom historien utmärkt sig genom sitt engagemang och arbete för sina medmänniskor, allt sedan kyrkan som första aktör organiserade och ansvarade för sjukvård, utbildning och omsorg om dem i samhällets utkanter. Ett arv som för de flesta kristna fortfarande är synnerligen levande, även här i Sverige, där kyrkor och samfund inte alltid har en given plats i det offentliga samtalet.

Att få finnas till, att leva och bidra till att göra vår jord till en bättre plats tillsammans med våra medmänniskor, är centralt för de flesta och borde vara en självklarhet för alla. Så är det tyvärr inte i dag. I stället ser vi hur miljontals människor berövats sina möjligheter att skapa en framtid i trygghet och i stället ser sig tvingade att ge sig på flykt.

På närmare håll, runt omkring i landet, ser vi hur en hel kategori av människor, de som upptäcks ha någon typ av diagnos eller en kromosom för mycket, ofta aldrig får födas eftersom vi bedömer att de inte kommer att få “värdiga liv”. Vi ser inte detta som en önskvärd utveckling. En extra kromosom eller en medfödd sjukdom eller funktionsnedsättning ger inte barn ett lägre människovärde. Vi vill lyfta fram varje människas unika värde och vill verka för ett samhälle där alla människor är välkomna, oavsett egenskaper, funktionsnedsättning eller sjukdom.

Vår avoga inställning till dem som faller utanför normen visar sig också på andra områden. De fåtalet anställda inom vården som på grund av inre samvets­övertygelser om liv och död inte kan medverka till abort, har i dag inte möjlighet att önska bort den delen av sitt arbete för att i stället kunna koncentrera sig på andra uppgifter inom vården. Vi hyllar dissidenter och oliktänkare som inte är rädda för att stå upp för sina inre övertygelser i många andra länder, men varför är vi så rädda för dem på nära håll?

Eftersom svenska vårdmyndigheter och sjukhus, i motsats till nästan alla andra länder i Europa, vägrar att ge utrymme för en samvetsklausul för vårdanställda, befarar vi att utvecklingen mot en sakta allt mer accepterande inställning till assisterat självmord och dödshjälp kan få stora konsekvenser för vårdpersonal den dag det blir lagligt även här i landet. Kraven på legalisering av aktiv dödshjälp ställs av alltfler och både Miljöpartiet och Centerpartiet har diskuterat det vid sina partikongresser i år. Samtidigt har hela det politiska och fackliga etablissemanget tagit ställning emot samvetsfriheten för vårdpersonal. Nu senast markerades detta vid Liberalernas landsmöte i Stockholm i november.

Verklig liberalism borde främja och respektera olika åsikter och inte tillerkänna kollektivet eller majoriteten ett egenvärde som går utöver enskildas rättigheter. I de internationella konventionerna om de mänskliga fri- och rättigheterna är samvetsfrihet etablerad som en viktig fri- och rättighet. Enligt Europakonventionen ska var och en ha rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro. Den allra mest grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv. Den slås fast i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, i FN:s deklaration och i Barnkonventionen. På Livets söndag markerar vi vår starka övertygelse om allas lika människovärde och för allas rätt till liv.


Anders Arborelius

biskop Katolska kyrkan

Helena D´Arcy
ordförande i Respekt, Katolska kyrkan

Stefan Gustavsson
generalsekreterare för Svenska 
evangeliska alliansen

Stefan Holmström
missionsföreståndare EFS

Pelle Hörnmark
föreståndare Pingströrelsen

Joakim Lundqvist
pastor i Livets ord och 
ordförande i Trosrörelsen

Daniel Norburg
missionsdirektor, Evangeliska frikyrkan

Stefan Swärd
ordförande i Svenska evangeliska 
alliansen, Ja till livet och kristna 
tankesmedjan Claphaminstitutet

Marie Willermark
ledare för Frälsningsarmén

Dioscoros Benyamin Atas
ärkebiskop i Syrisk ortodoxa kyrkan

Artikeln publicerad i Dagen samt Världen Idag 2015-12-11

Frågan om samvetsfrihet är långt ifrån avgjord

Tingsrätten i Jönköping har – för tillfället – fällt domen i frågan om samvetsfrihet i vården. Rättsväsendet är dock knappast färdigt med samvetsfrihetsfrågan än på länge. Barnmorskan Ellinor Grimmarks försvarare har både före rättegången och omedelbart efter domslutet förklarat att avsikten är att föra fallet vidare, i sista änden till Europadomstolen.

Det var inte helt oväntat att tingsrätten skulle falla för trycket från politiker och fackförbund och neka barnmorskan skadestånd för att hon nekats arbete med hänvisning till hennes samvetsbaserade rätt att slippa utföra aborter. Det finns dock tecken i domslutet som pekar på att segern för abortförespråkarna kan komma att vändas i en annan riktning i högre instans.

Att tingsrätten valde att enbart granska barnmorskans skadeståndskrav utifrån diskrimineringslagstiftningen utan att ta ställning till hennes krav på samvetsfrihet är otillfredställande då det är den väsentliga aspekten i detta mål.

Av domskälen framgår också att man avstår från att pröva hennes fall utifrån samvetsfrihetsaspekten just på grund av att hon hade en viss religiös uppfattning. Detta domskäl i sig själv liknar en särbehandling på grund av tro som borde granskas ur diskrimineringssynpunkt. Det finns ett starkt allmänintresse att detta fall förs upp till högsta instans, om så krävs ända till Europadomstolen.

I tingsrätten är majoriteten av nämndemännen politiskt tillsatta. Det är därför inte otänkbart att en majoritet i domstolen redan på förhand var starkt influerade av den hållning som gång på gång hamrats in av samvetsfrihetens fiender. Deras vanligaste argument inför rättegången har varit att om samvetsfrihet skulle införas, skulle den utgöra ett hot mot den fria aborten i Sverige. Det rättsliga skyddet för samvetsfrihet är dock synnerligen starkt i såväl Europakonventionen, vilken är bindande svensk lag, samt i Europarådets resolution 1763, som är vägledande för en tänkbar förhandling i Europadomstolen. Samvetsfriheten understryks därtill i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, samt ligger dessutom uttalad i förarbetena till abortlagen.

Argumentet att samvetsfrihet radikalt skulle försvåra den möjlighet till abort är även det taget ur luften. Det är bara att se på den överväldigande majoritet av andra länder i Europa som garanterar vårdpersonal friheten att slippa medverka vid abortingrepp. Dessa länder har visat att det går alldeles utmärkt att samordna sjukvårdens arbete samtidigt som samvetsfrihet råder. Detta gäller inte minst i Norge dit Ellinor Grimmark nu är hänvisad, och där hon är fullt välkommen att utföra sitt arbete som barnmorska och samtidigt avstå från att utföra aborter.

Eftersom det rättsliga stödet för samvetsfrihet är så pass starkt är det knappast ett orimligt antagande att tingsrätten i Jönköping insåg sannolikheten att en högre instans skulle döma i barnmorskans favör. Att tingsrätten nu tog det oväntade beslutet att inte pröva stämningsansökan utifrån kravet på samvetsfrihet kan därför tolkas som en indikation att domstolen helt enkelt inte ville ta det avgörandet på sina axlar, utan lämnade det vidare till högre instans.

Det är högst troligt att fallet kommer att prövas vidare i hovrätten, där majoriteten av nämndemännen är jurister istället för politiker. Det är ingen orimlig gissning att ett överklagande i hovrätten kommer att utfalla till barnmorskans fördel. Allt talar dessutom för att en prövning i Europadomstolen slutligen kommer att garantera svensk vårdpersonal den rätt till samvetsfrihet som finns i andra länder.

Bengt Malmgren, överläkare

Tomas Seidal, överläkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Aftonbladet 2015-11-16

FN 70 år: Tro som fredsskapare

Det är i dagarna 70 år sedan Förenta Nationerna (FN) bildades av 51 självständiga stater som gick samman för att arbeta för fred och ekonomiska och sociala framsteg. Dagens FN med 193 medlemsstater har blivit ett allt viktigare globalt forum för samverkan i frågor som är centrala för hela mänskligheten.

Drivkraften bakom ett engagemang för en fredligare och rättvisare värld kan vara skiftande. För FN:s andre generalsekreterare Dag Hammarskjöld var den personliga tron på Gud en sådan kraftkälla. Mats Svegfors skriver i sin bok Dag Hammarskjöld – den förste moderne svensken (2005): ”Dag Hammarskjölds uppdrag är den osjälviska kärleksgärningen i Kristi efterföljelse. Och detta uppdrag är givet av Gud.” Samma bild ges i Hammarskjölds egen bok Vägmärken (1963).

I media betonas dock ofta religionens och olika trosuppfattningars roll som orsaker till konflikter, och det är sant att dessa kan vara viktiga delförklaringar, även om det oftast snarare rör sig om krockar med mer eller mindre uttalade maktpolitiska, sociala eller ekonomiska orsaker som förstärks med religiös retorik. Så är exempelvis fallet i inbördeskriget i Syrien, där Turkiet bombar kurder som strider mot IS, samtidigt som man bryr sig mycket lite om religionsfriheten för kristna. Problemen är mångfacetterade.

Allt orättfärdigt våld och förtryck måste fördömas, oavsett i vilken religions förtecken det sker. Det är dock viktigt att göra skillnad på religioner och ideologier som i sin grundhållning bejakar våld och de som inte gör det. Vi menar att man som kontrast till en alltför generaliserande koppling mellan religion och våld även borde betona den kristna trons roll som fredsskapare. Tänk bara på alla mottagare av Nobels fredspris som inspirerats av kristen tro. Listan kan göras lång, och inkluderar förutom Dag Hammarskjöld andra välkända namn, såsom Martin Luther King, Moder Teresa och Desmond Tutu.  Betraktar vi dessa människor och deras liv, ser vi personer som inte enbart har talat om sund tro, utan levt ut innebörden av att vara kristen.

I efterdyningarna av första världskriget arbetade en annan fredspristagare, ärkebiskop Nathan Söderblom, för internationellt samarbete och fred och samlade världens kyrkoledare till Stockholmsmötet 1925 omkring fredsfrågan men också om kyrkornas sociala arbete i världen. Söderblom var övertygad om att Gud kallat honom till att arbeta för fred och försöka förhindra fler krig.

Även om religiös retorik å ena sidan kan brukas för våldsaktioner, så kan alltså tron å andra sidan också vara en positiv kraft i fredsarbetet. Detta pekade rabbinen David Rosen på för några år sedan angående den långvariga konflikten mellan Israel och Palestina, då han i en föreläsning poängterade att ”religionen är både en del av problemet och en del av lösningen. Och det är vår uppgift att se till att den i allt högre grad blir en del av lösningen”.

En kraftsamling för fred i Hammarskjölds och Söderbloms anda skulle världen behöva idag, när vi ser hur konflikterna hopar sig och urskillningslöst våld drabbar oskyldiga och att flyktingarna inte har varit så många sedan andra världskriget.

Hos båda fredspristagarna fanns Jesu ord från Bergspredikan som drivkraft, och orden är högst relevanta också idag: ”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.” Exegeter pekar på att översättningen av ”håller” även kan lyda ”skapar”, vilket ger en mer aktiv betydelse. Jesu ord bör, oavsett nyans, vara en stark inspirationskälla för kristna. Så här uttrycker Svegfors detta i boken om Hammarskjöld: ”Rättfärdighet innebär för oss kristna förmågan att i alla lägen visa sin kärlek till Gud och medmänniskor genom att handla rätt. Att handla rättfärdigt innebär att ge Gud och medmänniskor det rätta och goda i alla lägen, utan att någonsin sätta egna eller nationella intressen av makt, pengar eller ära först.”

Nu är tid att samla alla goda krafter för att skapa fred och rättvisa.  Låt oss göra det med Jesu ord som drivkraft och med Hammarskjöld och Söderblom som goda exempel.

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap, högskolerektor

Ingemar Tidefors, fil. mag. i religionsvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Hemmets Vän 2015-11-05

Samkönade adoptioner fortfarande inte för barnens bästa

Frågan om adoptioner för samkönade par har än en gång blivit högaktuell i debatten. Det är nu över tio år sedan lagen kom som gjorde adoption möjlig, tvärtemot vad samtliga remissinstanser med barnperspektiv önskade.

Kristdemokraternas ståndpunkt hade stöd av alla remissinstanser med barnperspektiv, som Bris, Rädda Barnen, barnombudsmannen, Adoptions­centrum, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Svenska Läkaresällskapet, Familjerättssocionomernas Riksförening och Föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare. Dessa instanser såg stora risker med en så genomgripande förändring av adoptionsförfarandet. De såg risker dels för adoptivbarns rätt att få komma till så goda och ursprungslika förhållanden som möjligt, och dels för svårigheter i relationer till adoptionsländer och adoptionsbyråer. Forskningsläget har inte förändrats sedan dess, inte minst på grund av den totala avsaknaden av internationella adoptioner till svenska homosexuella par. Det som inte finns kan inte forskas på.

Ändå är läget inte detsamma som när riksdagsbeslutet togs 2002. Opinionstrycket för att få tveksamma röster att ändra sig har varit enormt. Den som yppat ens en tveksamhet kring barnperspektivet i att placera adoptivbarn i hem med två män eller två kvinnor har blivit hårt bestraffade i media, något som i våras skedde de homosexuella modeskaparna Dolce & Gabbana när de uttryckte sin tveksamhet. Den här starka pressen har fått många att vika sig under trycket och tiga med sin uppfattning, trots att inte att sakskälen i ärendet skulle ha förändrats.

De farhågor som remissinstanserna visade upp 2002 kvarstår minst lika starka som tidigare. Vikten av att ett barn får en nära relation till både en manlig och en kvinnlig förälder, inte minst som identifikationspersoner, lyfts idag fram minst lika mycket som tidigare, inte minst i diskussionen om föräldraförsäkring.

Att lagen dessutom mer blivit en ideologisk triumf för RFSL, än en praktisk förändring, blir tydligt genom att inga adoptioner hos samkönade par ännu har skett sedan riksdagsbeslutet 2002 då svensk lag tillät homosexuella par att prövas för adoption. Vissa fall har skett där en partner till en biologisk förälder har erkänts som adoptivförälder, något enstaka fall av inhemsk adoption har skett, men utlandsadoptioner – vilka annars är den totalt dominerande formen – har ännu inte kommit ifråga. Vissa länder har också, precis som remissinstanser varnade, satt till bromsen för adoptioner till Sverige, just med hänvisning till att vårt land tillåter att barn adopteras bort till hem bestående av två män eller två kvinnor.

Avsaknaden av faktiska adoptioner, och därmed forskning, ger därför inget stöd för att sådana skulle vara oproblematiska för barnen. Tvärtom har allt fler kritiska röster höjts från nu vuxna barn från så kallade regnbågsfamiljer som kan berätta om vad de faktiskt saknat, hur kärleksfullt deras hem än varit. Heather Barwick från South Carolina som växt upp hos ett lesbiskt par är en av dem som öppenhjärtigt beskrivit hur mycket hon saknat en pappa, och förklarar att ”samkönade äktenskap och föräldraskap undanhåller antingen en mor eller en far från ett barn, och säger till det att det inte spelar någon roll. Att det är likadant. Men det är det inte.”

Alltsedan lagändringen har det hela tiden dock funnits ett riksdagsparti som hållit fast vid att barnperspektivet – ett barns rätt till den bästa uppväxten – måste gå före vuxnas rätt att skaffa barn. KD:s nu gällande principprogram deklarerar under rubriken Familj (kapitel 4.1): ”Vid adoptioner ska eftersträvas att barnet får en ny mamma och pappa som ersättning för de biologiska föräldrarna.”

Det är därför djupt beklagligt att Kristdemokraternas partistyrelse – i konflikt med partiets egen ”grundlag”- valt att böja sig för pressen och anamma en lag som sätter vuxnas intressen före barnens, och än mer anmärkningsvärt: en lag som i praktiken helt saknar aktualitet och praktisk tillämpning, annat än som en tom politiskt korrekt gest. Det som Sverige behöver är även framöver att det finns åtminstone ett ansvarstagande parti som sätter barnens intresse främst.

Varje adoptivbarn har rätt till de bästa förutsättningarna för en god uppväxt, med en mamma och pappa som identifikationspersoner. Inget barn får reduceras till medel, ett experiment för samhället att testa nya familjemodeller på. Barnets behov måste gå före vuxnas önskemål.

Mot denna bakgrund finns alltså inga skäl för Kristdemokraterna att ompröva sin tidigare politik att utifrån barnets bästa och försiktighetsprincipen säga nej till att homosexuella par skulle kunna prövas som adoptivföräldrar. Adopterade barn uppvisar i statistiken generellt mer psykisk ohälsa och kriminalitet, och andelen självmord och skilsmässor är högre, än  hos dem som fått växa upp med sina biologiska föräldrar. Att då ytterligare ge en tyngande faktor i deras uppväxt, och låta dem adopteras av homosexuella par, kan inte vara till barnens bästa.

Johan Semby, adopterad från Sydkorea, leg läkare och ordförande för KLM

Maare Tamm, fil dr psykologi

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Reinhold Fahlbeck, professor emeritus, juris doktor

Anne-Berit Ekström, med dr, med dr, barn- och ungdomsläkare

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2015-08-11

Barnmorskefallet – argument och rättsläge

Det ivriga offentliga samtal kring ämnet samvetsfrihet som i nuläget förs i Sverige är en förhållandevis ny företeelse i vårt land. Åtminstone har den fått en ny inriktning.

Samvetsfriheten som grundbult i samhällslivet var grundlagsfäst från grundlagen 1809, som gällde fram till 1974 års regeringsform. Där formulerades ärendet som att ”Kungen äger ingens samvete tvinga eller tvinga låta”. Att denna formulering togs bort 1974 handlade inte om att samvetsfrihet inte längre var önskvärd, utan snarare om att kungen under nuvarande regeringsform fråntagits en eventuell tvingande makt.

När samvetsskäl under de senaste decennierna har anförts som argument att slippa delta i en offentlig verksamhet, har det normalt handlat om rätten att vägra bära vapen. I takt med att värnplikten i Sverige förlorade sin praktiska funktion avtog dock behovet för så kallade ”samvetsömma” rekryter att hänvisa till sitt samvete för att få avstå från vapentjänst.

Samvetsfriheten har istället alltmer kommit att diskuteras i anslutning till de skärningspunkter där en traditionellt kristen hållning kolliderar med den sekulariserade individualism som i internationella jämförelser är starkt kännetecknande för Sverige. 2010 konstaterade flera svenska kyrkoledare behovet att lyfta frågan om samvetsfrihet, då de såg risker att denna frihet var på väg att hamna alltmer i kläm i vårt land. De undertecknade därför tillsammans ett dokument med namnet Samvetsmanifestet, med den uttalade ambitionen ”att alla med inflytande och ansvar ska respektera och försvara rätten för kristna att tro och leva i enlighet med sin övertygelse och utifrån sitt samvete.”

Samvetsmanifestets undertecknare pekade särskilt ut tre frågor där de ansåg samvetsfriheten vara hotad: människovärdet, äktenskapet och allas rätt till samvets- och religionsfrihet rent generellt. Sitt främsta folkrättsliga stöd för dokumentet baserade undertecknarna på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, artikel 9, som föreskriver: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”.

Att ledande opinionsbildare hade ett tämligen klent intresse av att försvara den rätt som kyrkoledarna efterfrågade blev dock tydligt när Ellinor Grimmark som nyutexaminerad barnmorska i början av 2014 ville hävda rätten att av samvetsskäl avstå från att utföra aborter i sitt arbete. Arbetsgivaren vägrade. Om parterna då hade accepterat någon form av salomonisk kompromiss hade diskussionen om samvetsfrihet troligen fortsatt att utspelas en bit under ytan. Nu skedde dock det ovanliga att barnmorskan Ellinor istället stod på sig. Konfliktnivån och insatserna höjdes därefter avsevärt, när det stod klart att arvbetsgivaren ville statuera ett exempel i frågan, samtidigt som barnmorskan och hennes juridiska ombud var beredda att driva fallet så långt det är juridiskt möjligt.

Samvetsfrihetens roll i ett samhälle
Barnmorskan Ellinors hållning har av arbetsgivaren bedömts som olämplig. En sådan åsikt bör helt enkelt inte beredas utrymme i ett vårdyrke, menar man. Tanken med samvetsfrihet är dock inte att ge skydd åt sådana åsikter som är opinionsmässigt gångbara i ett samhälle. Poängen är tvärtom att skydda just sådana försiktighetprinciper som inte går i linje med de praktiska konsekvenserna av ett lands lagstiftning.

Samma sak gäller för övrigt också övriga grundläggande fri- och rättigheter, som exempelvis tryckfrihet och föreningsfrihet. Att ge röst åt de åsikter som omfattas av landets regering eller allmänna opinion har inget behov av att omgärdas av ett särskilt skydd. Att ge ut skrifter eller starta föreningar till kritik mot etablerade åsikter kan dock visa sig betydligt mer riskabelt. Det gäller helt uppenbart i diktaturer, men barnmorskefallet har tydliggjort att samma sak gäller också i en västerländsk demokrati som Sverige, åtminstone för den barnmorska som vill åberopa samvetsskäl. Men det är just för den typen av ställningstaganden som betraktas som icke salongsfähiga i en kultur som mänskliga fri- och rättigheter finns tillsatta såsom garant för det öppna samhället.

Det är högst troligt att den svenska debatten om samvetsfrihet kommer att fortgå så länge den rättsliga processen i barnmorskefallet pågår. Bland de debattörer som vill hävda att Sverige inte behöver ge medborgare den rätt till samvetsfrihet som Ellinor Grimmark nu istället åtnjuter i Norge, kan ett antal olika argumentationslinjer urskiljas.

Internationella jämförelser – annars är ett vanligt verktyg för att jämka samman ett lands lagar med andra länders rättspraxis – saknas också i princip helt hos dem som ifrågasätter samvetsfriheten. Detta är inte överraskande, då 21 av 25 länder i EU som har fri abort samtidigt har en lagstadgad samvetsfrihet. Sverige befinner sig i denna fråga i utkanten av den europeiska värdegemenskapen.

En frihetsfråga, ingen samvetsfråga
Flera debattörer tar som utgångspunkt att frågan över huvud taget inte är värd att tas upp till diskussion. Att vara vårdanställd innebär att utföra de uppgifter man åläggs att göra – punkt. Samvetet är helt enkelt ingen relevant variabel att ta hänsyn till. Eller – som en annan barnmorska uttryckt det på Vårdförbundets blogg: ”Ska vi låta vårt så kallade samvete styra vilken typ av vård vi kan tänka oss att utöva? (…) Hur skulle vårt land se ut om ”alla” fick bestämma hur de ville; hur fort de får köra, om de får slå sina barn, kasta sopor på gatorna…? Känns ganska ociviliserat, eller? Och därför har vi just lagar, författningar och riktlinjer, som inte bara styr dina rättigheter utan också vilka skyldigheter man har som människa och som legitimerad vårdpersonal.”

Amanda Björkman i Dagens Nyheter framför en annan variant på samma tema, där hon menar att samvetsfrihet aldrig kan tillämpas i sådana verksamheter som redan finns etablerade i samhället. Samvetsfrihet skulle därför exempelvis kunna åberopas i det fall aktiv dödshjälp skulle införas i Sverige, däremot inte när det gäller aborter, som redan är infört som inslag i barnmorskeyrket i vårt land.

Även denna inställning haltar dock, när den ställs jämsides med exempelvis den hävdvunna rättigheten att slippa bära vapen i krig. I det fallet har rätten att vapenvägra av samvetsskäl blivit väl etablerad, trots att värnplikten infördes långt före lagen om fri abort.

En hållning där de medicinsk-etiska frågorna helt fråntas sin moraliska dimension, och där samvetet skulle sakna betydelse faller på sin egen orimlighet. Abortfrågan är en fråga om liv och död, och den fråga som diskuteras är när och under vilka omständigheter ett samhälle och en individ har rätt att ta det ofödda livet. I Sverige sätts gränsen vid den punkt där ett foster har möjlighet att överleva utanför livmodern. Andra länder har satt gränsen vid andra tidpunkter. Man kan ha synpunkter på både Sveriges och andra länders gränsdragning, och sådana synpunkter framförs normalt just med etiska argument. Frågor om liv och död är i grunden inte en fråga om personlig frihet, utan tillhör de mest centrala etiska frågeställningarna av alla.

Ett hot mot rätten till vård
Andra opponenter mot samvetsfriheten har flaggat för att den skulle utgöra ett hot mot den rätt till vård som varje patient har. Ordföranden i Vårdförbundet i Kronoberg lyfte just detta som ett argument när landstingsfullmäktige under några korta dagar hösten 2014 tycktes vara på väg att besluta om införande av samvetsfrihet. Den här lokala öppningen stängdes dock snabbt när drevet från medier, fackförbund och egna partiorganisationer tvingade politikerna att backa. Fackordföranden formulerade saken som att ”den grundläggande rättigheten som patient, att få den vård jag har rätt till måste gå före enskilda yrkesutövares trosuppfattning och egna värderingar.”

Inom parentes sagt är det anmärkningsvärt att just de olika vårdfacken tillhör de som mest offensivt har agerat för att hålla samvetsfriheten borta från vården. Detta agerande tycks något motsägelsefullt, då fackförbund i alla andra sammanhang brukar se det som sin uppgift att stå på arbetstagarens sida när arbetsgivaren vill tvinga in den anställde i icke önskvärda arbetsuppgifter. Fackets agerande ger intrycket att frågan om samvetsfrihet kanske snarare handlar om en ideologisk princip som vissa delar av samhället vill försvara med näbbar och klor, snarare än att facket vill företräda de anställdas intressen.

Argumentet att samvetsfrihet skulle hota rätten till vård rymmer flera frågetecken. För det första är samvetsfriheten i andra länder och på andra områden etablerad som en rättighet att av samvetsskäl avstå från en handling, helt oavsett hur detta drabbar utföraren eller tredje part. En sådan hållning är väl förankrad i andra yrken där hänsyn normalt tas till anställdas önskemål att av samvetsskäl få avstå från vissa arbetsuppgifter. Vissa yrkesgrupper har detta inbyggt i praxis, andra har det tydligare reglerat i avtal, som exempelvis i journalistavtalet, som skriver: ”Medarbetare får inte åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som står i strid med hans eller hennes övertygelse.”

I de fall där den här typen av arbetsrättsliga överenskommelser finns är de också absoluta, och ålägger alltid arbetsgivaren ansvaret att låta en annan anställd utföra uppgifterna. Det är annars lätt att tänka sig att en arbetsgivare gärna skulle ta till ett förtäckt hot att den som åberopar samvetsfrihet därmed förhindrar att patienter får vård, och därigenom pressa en – per definition – samvetsöm anställd att köra över sitt samvete.
Erfarenheter från de många länder som har samvetsfrihet har dock inte alls erfarenheten att samvetsfriheten hindrar att arbetsuppgifter utförs. Norsk gynekologisk förenings fd ordförande Bjørn Backe förklarar att det aldrig har funnits något sådant problem i Norge, och att ett sådant argument saknar grund.

Argumentet att samvetsfrihet skulle hota rätten till vård väcker också frågor kring hur man tänker sig att sjukvårdspersonal i grunden betraktar medicinsk-etiska frågor som exempelvis abort. För att detta argument ska ha någon bäring bygger det på antagandet att en så stor andel av vårdpersonalen plötsligt skulle åberopa samvetsskäl att vård inte längre skulle kunna utföras. En sådan argumentation vittnar kanske mer än något annat om att man trots argumenterande om motsatsen inser att många sjukvårdsanställda faktiskt upplever abortfrågan som samvetsmässigt svår.

Ett hot mot aborträtten
En smalare version av samma resonemang är att samvetsfrihet skulle utgöra ett hot mot aborträtten. Själva begreppet i sig är försåtligt, då ett begrepp som ”aborträtt” de facto inte finns i lagen. Abortlagen (1974:575) inleds: “Begär en kvinna att hennes havandeskap skall avbrytas, får abort utföras”. Detta “får” är inte någonstans, ens i Sveriges mycket liberala abortlag, uttryckt som en självskriven rättighet. Det är en möjlighet som det offentliga tillåter under vissa specifika omständigheter, vilka utvecklas senare i lagtexten.

Det finns dock en rättighet som lagen tydligt föreskriver för den kvinna som söker abort. Och det är rätten till stödsamtal. Den ansvarige för verksamheten “skall tillse” att kvinnan erbjuds stödsamtal. Denna plikt gäller både före en eventuell abort, och efter att en sådan har genomförts. Hur väl detta lagkrav efterlevs i praktiken är en fråga att undersöka i sig.

De här kraven på stödsamtal indikerar att lagstiftaren inte betraktar abort som något oproblematiskt, utan som ett psykiskt påfrestande ingrepp, som om det utförs ska omgärdas med speciellt stöd. Inte heller internationellt betraktas abort någonsin som en rättighet. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inleds däremot med den mest grundläggande rättigheten av alla: “Var och en har rätt till liv.” Det är också så vi tänker rent intuitivt. Stater kan i vissa situationer acceptera att liv tas, men att ta liv kan aldrig betraktas som en mänsklig rättighet i sig.

Att aborter får utföras är alltså garanterat i svensk lag; den frågan är inte beroende av samvetsfrihetens vara eller inte vara. Juridikprofessor Reinhold Fahlbeck har tvärtom förklarat att samvetsfriheten i grunden egentligen är inbyggd i abortlagen. Han skriver: ”Den svenska abortlagen från 1974 skyddar uttryckligen samvetsfrihet för medicinsk personal. När lagen trädde i kraft för 40 år sedan var samvetsfrihet inom vården en självklarhet.”

Det är till och med så att samvetsfriheten betraktades som som en så självklar del i förarbetet till lagen att det helt enkelt inte ansågs vara nödvändigt att ta med i själva lagtexten. Riksdagens socialutskott uttalade i samband med att abortlagen infördes: ”Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att … och man bör, som departementschefen framhåller, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamhet härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad”

Samvetsfriheten var sålunda redan från början avsedd att vara en självklar del i abortlagen, inte ett hot mot densamma. Att diskussionen skulle ta en sådan vändning som den därefter har gjort kunde knappast någon ana i början av 1970-talet.

Samvetsfrihet skulle få absurda konsekvenser
Ett annat vanligt argument från samvetsfrihetens fiender handlar om att en sådan frihet skulle riskera att användas i alla möjliga situationer, vilket skulle få absurda konsekvenser. Vårdförbundets blogg skriver: ”Du kanske vägrar koppla en blodtransfusion till den svårt skadade patienten som kommer in efter en trafikolycka med motivering från Moseboken och Apostlagärningarna? Kanske anser du att HBTQ personer är mindre värda och vägrar analysera blodprover från lesbiska par som söker fertilitetshjälp? Kanske sympatiserar du med mörka vindar från högerkanten och tycker att invandrare och asylsökande kan söka vård i sitt eget land. ”

Detta försök till argument är i grunden ett vanligt retoriskt grepp, allmänt benämnt ”halmgubbe”. Debattören målar upp ett scenario som de flesta uppfattar som rent hårresande, varefter själva grundfrågan kan avfärdas utan att vidare belägg behöver ges. Men saken är naturligtvis den att samvetsfrihet inte i något land är tänkt att användas godtyckligt. Samvetsfriheten i vården är tvärtom mycket tydligt reglerad. Europarådets resolution 1763 från 2010, som är en av de bärande internationella överenskommelserna i ämnet, slår tydligt fast vilka områden samvetsfriheten är avsedd att täcka: “No person, hospital or institution shall be coerced, held liable or discriminated against in any manner because of a refusal to perform, accommodate, assist or submit to an abortion, the performance of a human miscarriage, or euthanasia or any act which could cause the death of a human foetus or embryo, for any reason.”

Samvetsfriheten är alltså i resolutionstexten definierad som ett skydd för personal att slippa delta i tagande av mänskligt liv. Det är det enda – i etiska sammanhang dock högst centrala – område som samvetsfriheten omfattar. De som vill avvisa samvetsfriheten med hjälp av ett antal mer eller mindre hypotetiska exempel ägnar sig därför i praktiken snarast åt ett vältaligt sätt att försöka blanda bort korten.

Rättsläget
Samvetsfriheten som grundläggande mänsklig rättighet är fastslagen i en rad centrala konventioner och resolutioner. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 18 skriver: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.” Europakonventionen, som sedan 1995 dessutom är bindande svensk lag på samma nivå som grundlagen, skriver i sin nionde artikel samma sak. Europarådets ovan nämnda resolution förtydligar också Europakonventionens skrivning till att denna samvetsfrihet definieras till att gälla just abort och andra åtgärder som syftar till att aktivt ta ett ofött eller fött människoliv.

Även läkaretiskt är frågan om samvetsfrihet väl etablerad. Ända sedan läkekonstens fader Hippokrates och hans läkared, slås det fast att en läkare aldrig aktivt får döda en patient, även om denne ber om det. World Medical Association lyfter också i flera deklarationer det självklara i att sjukvårdspersonal måste ha rätt att av samvetsskäl avstå från att utföra abortiva ingrepp: “If the physician’s convictions do not allow him or her to advise or perform an abortion, he or she may withdraw while ensuring the continuity of medical care by a qualified colleague.”

Barnmorskefallet bearbetas just nu på tingsrättsnivå i Sverige. Det är alls inte omöjligt att endera parten kommer att driva fallet ända till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. När Europadomstolen tidigare har prövat situationer som tangerat någon form av samvetsfrihet har den slagit fast att en sådan frihet ska finnas. Det finns också rättsfall som slagit att patienters rätt till vård inte får hindras av samvetsfriheten, och som därför använts i Sverige som argument mot samvetsfrihet, exempelvis fallet R.R mot Polen, mål 27617/04. Samtidigt som domslutet understryker medlemsländernas plikt att erbjuda vård beskriver domen dock samtidigt – närmast i förbifarten – samvetsfriheten som ett helt självklart inslag i ett lands vårdapparat.

Europadomstolen har också konstaterat att det finns en nästan total samsyn hos medlemsländerna om att av samvetsskäl godta exempelvis vapenvägran, se fallet Bayatyan mot Armenien, mål 23459/03. Denna dom slår också fast att i sådana fall där europeisk samsyn föreligger i en fråga om mänskliga rättigheter, har ett land som inte följer denna samsyn endast en mycket begränsad nationell handlingsfrihet. Detta resonemang har bäring på flera andra fall, inte minst på det aktuella fallet med Ellinor Grimmark.

Reinhold Fahlberg sammanfattar situationen lakoniskt: ”Det krävs mycket tungt vägande skäl för att avsteg från denna samsyn ska godtas. Vid prövning i Europadomstolen skulle Sverige behöva framlägga skäl som är specifika för Sverige i förhållande till nära nog alla övriga länder i Europa. Sverige skulle behöva visa skäl att samvetsfrihet inte längre kan godtas på det sätt som abortlagen förutsätter. Hur skall detta kunna ske när samvetsfrihet råder i till exempel våra nordiska grann¬länder Danmark och Norge?”

I tillägg till allt detta kommer så även Europarådets ovan nämnda resolution 1763, som också är vägledande för ett eventuellt domslut i Europadomstolen. Denna resolution ålägger varje medlemsland att skapa ett tydligt regelverk i syfte att ”guarantee the right to conscientious objection in relation to participation in the medical procedure in question.”

Om vi sammantaget betraktar de ställningstaganden som finns i internationellt accepterade deklarationer och konventioner, varav Europakonventionen numera också fungerar som svensk lag, men också de prejudicerande resolutioner och domstolsutslag som utgör vägledning för Europadomstolens domar, framstår det som odiskutabelt att samvetsfriheten är en frihet som är djupt grundad i Europeisk rättspraxis. Det tycks därför högst troligt att Sverige vid en eventuell yttersta prövning kommer att förlora målet och härigenom tvingas ge vårdpersonal den rätt att slippa delta vid exempelvis aborter som sådan personal har i nästan alla andra europeiska länder. Frågan är bara hur länge Sverige är berett att kämpa emot?

Per Ewert, informationssekreterare vid Claphaminstitutet

Publicerad i tidskriften Theofilos vol. 8 nr. 2 2015

Filmerna från Claphaminstitutets seminarier i Almedalen

Claphaminstitutets seminarier i Almedalen är nu genomförda, i strålande väder och med gott intresse från åhörare och många förbipasserande invid fartyget Elida, som i år låg förtöjd i hamnen mitt inne i Visby. Här nedan får du se filmupptagningarna från de båda seminarierna i färdigredigerat skick.

Det första seminariet satte fingret på Claphaminstitutets roll som både forskningsinstitut och tankesmedja. Panelen med Per Eriksson, professor och nyligen avgången rektor vid Lunds universitet. Fred Nyberg, professor, Uppsala universitet, samt fil dr Stefan Swärd, ordförande för Claphaminstitutet pekar både principiellt och utifrån sina egna erfarenheter på hur kristen tro och akademisk forskning på ett naturligt sätt kan komplettera och stödja varandra.

Det andra seminariet bjöd på ett engagerat samtal mellan Maria Ludvigsson, ledarskribent, Svenska Dagbladet; Thomas Idergard, fd MUF-ordförande, numera präststuderande inom jesuitorden och Lennart Sacredéus, fd Europaparlamentariker (KD). På ett inspirerande men även personligt sätt belyste de den märkliga situation där kristen tro i det offentliga rummet betraktas som så känsligt i ett samhälle som säger sig värna mångfald.



Två intressanta Claphamseminarier i Almedalen

Claphaminstitutet håller i år två seminarier under Almedalsveckan i Visby, som har förutsättning att bli verkligt intressanta samtal.

Universitet, forskning och religion

Mån 29/6 kl 11.30-13.00 Plats: Fartyget Elida

Kristen tro och religion ställs ibland i motsatsställning till ett kritiskt vetenskapligt förhållningssätt. Är Gudstro förenligt med att bedriva vetenskaplig forskning? Finns det några motsättningar? Utifrån egna erfarenheter diskuteras akademiskt ledarskap och förhållningssätt till tro och religion.

MedverkandePer Eriksson, professor och nyligen avgången rektor vid Lunds universitet. Fred Nyberg, professor, Uppsala universitet, Stefan Swärd, fil dr, ordförande för Claphaminstitutet, Tuve Skånberg, teol dr., direktor för Claphaminstitutet. Samtalsledare: Dan Salomonsson, pastor, Uppsala pingstkyrka.
Kristen tro i offentligheten
Ons 1/7 kl 13.30-15.00 Plats: Fartyget Elida

Efter många års sekularisering i Sverige är det känsligt att vara en offentlig person och tydligt ta ställning för kristen tro. Det är inte ovanligt att personer hamnar i blåsväder som både är offentliga och tydligt kristna. Frågan om trons lämplighet har diskuterats både vid ministerutnämningar och tillsättningar av universitetsrektorer. I detta seminarium försöker vi reda ut frågan, och försöka analysera varför kristen tro i det offentliga rummet fortfarande är känsligt i ett samhälle präglat av mångfald.

Medverkande: Maria Ludvigsson, ledarskribent, Svenska Dagbladet. Thomas Idergard, fd MUF-ordförande, numera präststuderande jesuitorden,  Lennart Sacrédeus, fl Europaparlamentariker (KD).
Moderator: Stefan Swärd, ordförande Claphaminstitutet.
Seminarierna filmas och kan ses efteråt här på claphaminstitutet.se.

Claphaminstitutet i teveprogram om människovärde och fosterdiagnostik

Claphaminstitutets informationssekreterare Per Ewert samtalar i teveprogrammet Vardagstro tillsammans med Dagens opinionsredaktör Elisabeth Sandlund och landstingspolitiker Ella Kardemark om människovärde och fosterdiagnostik. Här kan du se programmet i sin helhet som webb-tv.

Besegra det nutida slaveriet

Dagens Nyheters artikelserie “De osynliga” är en omskakande skildring av det Sverige som inte syns. Det Sverige som vi vanliga medborgare inte vill ska finnas, och som vi därför värjer oss för att få vetskap om. Likafullt finns det. Män som bestjäls på sina id-handlingar och sin värdighet, och tvingas jobba fjorton timmar per dag på en marknad utanför alla samhällets trygghetssystem. Kvinnor som tvingas betala med sin kropp för att få ha kvar en arbetssituation så usel att ingen svensk medborgare skulle acceptera den. De är människor som sväljer sin skam och som låter sig utsättas för denna behandling, för att de skrupellösa individer de är i händerna på vet att de osynliga aldrig kommer att gå till polisen.

Träldomen förbjöds i Sverige redan 1335. Eftersom kristna var förbjudna att handla med trälar var det ett naturligt steg att också avsluta denna verksamhet. Slaveriet har dock levt kvar med lagligt skydd i många andra länder, och blev till en industri, där snart sagt hela samhällen på ett eller annat sätt var inblandade i hanteringen av att köpa och sälja människor som gods och boskap.

Vår tankesmedja Clapham­institutet hämtar vår inspiration från William Wilberforce och den så kallade Claphamgruppen i London. Under decennierna kring år 1800 arbetade de långsiktigt och målmedvetet för att en gång för alla utplåna slavhandeln i Storbritannien och det brittiska imperiet. År efter år höll Wilberforce ungefär samma, djupt engagerade tal i parlamentet. År efter år blev han nedröstad. Men han gav inte upp.

Wilberforce insåg att enbart politiska medel inte var nog för att avskaffa denna omänskliga hantering som rotat sig så djupt i samhällskroppen. Han och de övriga i Claphamgruppen började i stället arbeta för att förändra opinionen. Genom att öppet beskriva slaveriets brutala verklighet började den brittiska befolkningen få en allt större avsmak för slaveriet. Till slut hade detta folkliga tryck också nått ända in i parlamentet. Slavhandeln förbjöds, och 1833, en månad efter Wilberforces död, fattades beslutet att befria alla slavar i det brittiska samväldet.

Den bild som mer än någon annan slog an samvetets röst och verkade förändring av opinionen, var Josiah Wedgwoods illustration av en svart, kedjad man på knä, med orden: “Am I not a man and a brother?” Det är en tanke som behöver slå djupare rot också i vårt land i dag.

Slaveriet är sedan 2007 officiellt förbjudet i alla världens länder. Trots detta beräknas enligt Global Slavery Index antalet människor som lever i slaveri uppgå till över 35 miljoner. ”De osynliga” kanske inte köps och säljs för reda pengar, men de lever likafullt under omständigheter som är ovärdiga varje civiliserat samhälle.

Vi är väl medvetna om att detta inte är något som samhället kan lösa i en handvändning. Vi är också medvetna om att lagen och rättssystemet inte äger alla medel för att få ett slut på denna hantering. Gränser är porösa, och människor på flykt kommer alltid att söka sig en väg till en tillvaro som tycks åtminstone lite bättre än den de lämnat bakom sig. Det finns områden där regelverk kan stramas upp, och där polisen kan få bättre verktyg att upptäcka och stoppa sådan här brottslighet. Men där samveten fungerar behövs ingen polis att rycka ut för att förhindra brott. Det är därför inte i första hand lagar och regelverk vi önskar förändra, utan hjärtan.

Systemet med ett samhälle på skuggsidan av det synliga samhället bygger – precis som slavhandeln över Atlanten – på att det finns en outtalad acceptans för det som sker. Det bygger på att det finns personer som aktivt väljer att strunta i både lagens och samvetets krav, för att i stället avhumanisera människor i samhällets utkant, och utlämna dem till slavliknande förhållanden.

I likhet med den ursprungliga Claphamgruppen vill vi utmana en materialistisk människosyn, där människan inte ses som något mer än resultatet av arv och miljö. Vi vill i stället väcka den bibliska grundsyn där varje människa är skapad med ett syfte, och därmed unik och dyrbar i sig själv. Vi vill verka för ett samhälle där en sådan människosyn får genomsyra varje uppväxande person, så att ingen medborgare i konungariket Sverige längre tar sig rätten att behandla en utsatt medmänniska enbart som ett medel att bruka för egna syften.

En förvandling av ett samhälle bygger på en förvandling av enskilda individer. John Newton är här ett särskilt tydligt exempel. Han inledde sin bana som kapten på olika slavskepp. En dag hamnade hans fartyg i en svår storm, där han insåg hur hans eget liv hängde på en skör tråd. Han började inse sin moraliska skuld gentemot de människor som var kedjade som djur nere under däck. Han genomgick en radikal omvändelse, och sammanfattade sin nya förståelse i sången “Amazing Grace”. Därefter förenade han sig med Wilberforce och de andra i Claphamgruppen i det gemensamma arbetet att få ett slut på den ovärdiga hantering han själv varit en central del i.

Det var först när individer valde att lyssna till sitt samvete som England kunde förändras på djupet. Vi vill med denna text utmana inte bara lagstiftare och rättsväsende, utan oss alla. Vi önskar bygga ett samhälle där ingen längre utnyttjar möjligheten att kunna avhumanisera en annan människa för egen vinnings skull. Det vi vill se är ett samhälle där varje människa behandlas som en Guds skapelse, ett mål i sig själv.

Alla dessa osynliggjorda och utsatta personer – är inte också var och en av dessa en medmänniska, en broder och en syster?

För Claphaminstitutets styrelse,

Stefan Swärd
Rolf Åbjörnsson
Elisabeth Sandlund
Anna Aronsson
Peter Baronowsky
Dan Salomonsson
Ivar Gustavsson
Eva Johnsson
Felicia Ferreira
Lukas Berggren
Per-Ola Hermansson
Kjell O. Lejon
Per Eriksson
Ola Hössjer
Tuve Skånberg
Per Ewert

Artikeln publicerad i Dagen samt Världen Idag 2015-06-12