Debatten i Almedalen 8 juli mellan företrädare för ateisterna och kristna kommenteras här:

Stefans Swärds Blogg “Allt mellan himmel och jord”
Nu är det sen torsdagkväll i Visby, och en ny dag på Almedalsveckan går mot sitt slut. Det blev en intensiv och spännande debatt som vi ordnade med Humanisterna under torsdag sen eftermiddag. Det kom en hel del folk (en bra bit över genomsnittet för Almedalsseminarier) och Tuve Skånberg och Stefan Gustavsson var på ena laget, och Christer Sturmark och Sara Larsson var på “andra laget”. En tät och intensiv debatt mellan kunniga personer, som ändå var vänlig i tonen. Och massor av publikfrågor. Min bedömning var att en majoritet av publiken hade inte någon kristen bakgrund eller tillhörighet. Gustavsson och Skånberg försvarade kristna tron på ett bra sätt mot den omfattande kritiken från Humanisterna. En kul grej i Almedalen är också att en massa intressanta människor kan dyka upp i en tillställning av detta slag, på andra raden satt t.ex. rektorn för Lunds universitet, skådespelaren Rasmus Troedsson fanns med, liksom skatteutskottets Lennart Sacrédeus, efteråt pratade jag med den ledande socialdemokraten Stefan Edman, tidigare statsminister Göran Perssons miljörådgivare, som tyckte att det var ett mycket intressant arrangemang. Både tidningen Dagen och Världen Idag var där.

De närvarande fick höra när Stefan Gustavsson och Tuve Skånberg berättade om sin kristna tro, och svarade på den omfattande kritiken mot kristna tron. Min uppgift var att vara moderator, vilket inte var helt lätt, debatten var ytterst engagerad, och publiken var ytterst engagerad, och många ville ställa frågor och hålla inlägg.

Men det var nödvändigt, vi som är kristna ledare och företräder kristna organisationer, det är ju i dessa miljöer vi ska vara och berätta om vår tro. För mig är det en högre prioritet än alla våra internkristna konferenser.

Tidningen Dagen ordnade ett seminarium under torsdag förmiddag som jag hade möjlighet att besöka, och det var också en mycket intressant debatt om hur kristna röstar. Statsvetaren Magnus Hagevi stod för fakta, och han är ju mycket kunnig på området. Niklas Piensoho gjorde en bra insats. En mycket intressant medverkande var Tomas Idergard, tidigare ordförande för Moderata Ungdomsförbundet, som är ganska nyfrälst och nykonverterad katolik, men han var mycket tydlig i sin kristna tro på ett sätt som ingen nyanserad och lagom utslätad frikyrkoledare skulle vara. I jämförelse med Idergard känner jag mig som pastor Jansson, skärpning Stefan Swärd, var inte för utslätad, försiktig och nyanserad.

Svenska Evangeliska Alliansen fredag 9 jul 2010

Viktig debatt i Almedalen

Almedalsveckan har utvecklats till en institution för samhällsdebatt. Ursprunget är ett improviserat möte den 25 juli 1968 då Olof Palme talade från ett lastbilsflak i Almedalen. I år består Almedalsveckan av 1396 (!) registrerade evenemang, som bevakas av omkring 400 journalister och som besöks av sammanlagt tusentals deltagare och åhörare. Almedalsveckan är den självklart största mötesplatsen i Sverige för seminarier och debatt kring aktuella samhällsfrågor. Därför var också SEA där igår.. I den gemensamma debatten ska det bara finnas vad Sturmark karakteriserar som ”rationella” argument – vilket innebär argument som utgår från Humanismen!

Vår debatt på temat ”Gud i politiken – bra eller dåligt” samlade 70 personer; efter Almedals mått mätt riktigt stor publik! De som kom fick vara med om en livlig och intensiv debatt mellan Christer Sturmark och Sara Larsson från Förbundet Humanisterna å ena sidan och Tuve Skånberg från Claphaminstitutet och undertecknad från SEA å den andra sidan.

En viktig fråga som debatterades – och där samtalet fortsatte efter det att debatten formellt avslutats – gällde frågan om religionsfrihet. Christer Sturmark har i olika sammanhang drivit tesen att religiösa argument inte har någon plats i den politiska debatten (se t ex intervjun med Bengt Westerberg i tidningen Humanisten

Problemet med detta synsätt är att Sturmark definierar de demokratiska spelreglerna utifrån sin egen livsåskådning och menar att alla – oavsett egen livsåskådning – ska underordna sig de spelreglerna. Men det är ett odemokratiskt synsätt. Demokrati betyder en person en röst; och det är personen själv som bestämmer vad rösten ska uttrycka. För den som är övertygad om att Gud finns är det rationellt att uttrycka uppfattningar som ytterst går tillbaka till tron på Gud. För den som menar att det finns goda skäl att se Bibeln som en uppenbarelse är det rationellt att uttrycka uppfattningar som bygger på den uppenbarelsen. Och man är i sin fulla rätt att formulera det i den politiska debatten, oavsett hur många som håller med eller säger emot.

Pragmatiskt, i ett sekulärt land som Sverige, kan kristna utgå från den gemensamma verkligheten som alla delar. Vi är inte begränsade till att argumentera utifrån Bibeln (den särskilda uppenbarelsen), eftersom Bibelns undervisning i många frågor är förståelig utifrån verkligheten själv (den allmänna uppenbarelsen). Men vi ska inte vara förhindrade av systemet att också ta vårt avstamp i tron på Gud eller tron på Bibeln.

I en demokrati är det majoriteten som avgör och i ett sekulärt land som Sverige kommer många av Sturmarks uppfattningar att få majoritet. Men de andra rösterna och de argumentationslinjer som idag är i minoritet har en självklar rätt till full delaktighet i den politiska debatten. Annars blir demokratin ett sken, som i DDR: Deutsche Demokratische Republik. Det kallades demokrati, men spelreglerna var satta utifrån en bestämd livsåskådning och ett bestämt politiskt perspektiv.

Sverige ska inte gå från ett land med en statsreligion (kristendom) till en ny statsreligion (sekulär humanism), utan vi måste idag bejaka att vi är ett pluralistiskt land. Där ska alla röster ha rätten att höras. Det fick vi ett bra samtal om i Almedalen.

STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen

Världen idag  2010-07-09 10:11

Gud tog plats i Almedalen

Är det bra eller dåligt med Gud i politiken? Kring den frågan samlades humanister och kristna i Almedalen under torsdagen.
Ett relativt lugnt samtal trappades upp till en engagerad debatt.  

- Det mesta under Almedalsveckan handlar om materiella saker, men nu ska vi dyka djupare och prata om Gud, inledde moderatorn Stefan Swärd och bad paneldeltagarna berätta hur de kommit fram till sin övertygelse om Guds existens eller icke existens.
Den tidigare ateisten Tuve Skånberg berättade hur han som 20-åring fick ett Nya Testamente under sin tid i lumpen.
- Med stor tveksamhet läste jag och tänkte att jag möjligen missat något i livet. Jag började be, vilket är lite udda för en ateist, berättade Skånberg, som nu är direktör för tankesmedjan Claphaminstitutet.  …

Läs hela artikel i Världen idag

Dagen 2010-07-21

Påhoppad rektor känner sig inte diskriminerad

För två år sedan ifrågasatte forskare pingstvännen Per Erikssons utnämning till rektor vid Lunds universitet – i dag tackar han sina belackare: Vi har de bästa relationer.

Lunds rektor Per Eriksson förstår att hans namn kan komma upp som slagträ i debatten mellan kristna och humanister. Men tro inte att han känner sig diskriminerad. – Tvärtom. Jag tycker att debatten som kom ut av det blev väldigt bra, säger han nu.

För snart två år sedan utnämndes Per Eriksson till ny rektor vid Lunds universitet. Omedelbart kom kritik och forskare ifrågasatte valet eftersom han har pingstbakgrund.

Händelsen väckte en livlig debatt om acceptansen för en personlig tro i dagens samhälle. Senast kom fallet upp i avslutningen av samtalet på Almedalen mellan de kristna organisationerna Claphaminstituet och Svenska evangeliska alliansen och Humanisterna.

En fråga från publiken – omedveten om att Per Eriksson själv satt längst fram i lokalen – tog upp exemplet. Att det är uttalanden från Christer Sturmark och andra om att ju högre bildningsgrad desto färre tror på Gud som skapar det samhällsklimatet.

Sturmark gick för övrigt själv, tillsammans med Almedalsdebattens moderator Stefan Swärd, ut och tog avstånd från ifrågasättandet.

Christer Sturmark förklarade att han hade undersökningar som gav stöd åt påståendet, men att det inte kan ses som ett skäl att diskriminera någon för sin tros skull.

Claphaminstitutets Tuve Skånberg menar ändå att händelsen signalerar något allvarligt:

- Vi är på väg in i gränstrakterna att kristna diskrimineras på grund av sin tro. Exemplet från Lund tangerar detta. Bara att frågan kunde ställas av sex disputerade forskare är mycket oroväckande, säger han.  . . .

Läs hela artikeln i Dagen .

Filed under: Uncategorized | No Comments »

Gud i politiken – bra eller dåligt?

Debatt mellan Humanisterna och de kristna organisationerna Claphaminstitutet och Svenska Evangeliska Alliansen

Almedalsveckan, Visby:

torsdag 8 juli kl 16:30 – 18:15

Lokal B25 Högskolan

Behöver vi prata om Gud i valrörelsen? Är kristendomen och religionen i allmänhet bara privata angelägenheter eller berör det samhället i stort?

I denna debatt möts företrädare för två kristna organisationer och Humanisterna. Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten kommer bland annat att handla om tro och vetenskap, om religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt. Åsikterna kommer att brytas och två alternativa synsätt kommer att presenteras.

Medverkande:
Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna

Sara Larsson, redaktör för tidskriften Humanisten

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet och f.d. riksdagsledamot för kristdemokraterna

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Moderator: Stefan Swärd, ordförande Claphaminstitutet

Filed under: Uncategorized | 1 Comment »

Sveriges största politiska debattforum varje sommar sedan 1968 är Politikerveckan i Almedalen i Visby. Alla riksdagspartiernas partiledare talar och partierna disponerar var sin dag av veckan, omgivet av hundratals seminarier av olika intresseorganisationer. Almedalsveckan är den i särklass största och viktigaste för seminarier, debatt och politiska tal kring aktuella samhällsfrågor. Förra året bevakades de 1046 seminarierna av omkring 400 journalister samt tusentals deltagare och åhörare på plats. Får Gud plats också?

På torsdagseftermiddagen 8 juli, strax före Mona Sahlins tal, äger en debatt rum i Almedalsveckan mellan ateister och kristna på temat ’Gud i politiken – bra eller dåligt?’ Ateisterna företräds av bland andra Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. Det kristna perspektivet företräds av Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, och av mig som direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet och tidigare riksdagsledamot för kristdemokraterna. Det finns en koppling till rikspolitiken genom att såväl Christer Sturmark som jag kandiderar till riksdagen i valet 19 september.

Frågan i debatten är om vi behöver tala om Gud i valrörelsen. Är kristen tro bara en privat angelägenhet eller berör tron samhället i stort? Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten fokuserar på religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt.

Ateisternas krav att all religion och tro ska vara privat och inte tillåtas påverka politik och samhälle är absurd. Alla politiska synsätt har en ideologisk grund, en människosyn, ett normsystem med en etik och en värdegrund. Varför skulle ateister, kommunister, socialister, liberala och konservativa få ha det, men inte kristna? Kristna har samma demokratiska rättigheter och skyldigheter som andra, och till demokratins rättigheter hör att få bilda opinion och verka för att också våra värderingar får genomslag i samhällsbygget.

Inget parti eller politiker kan ha monopol på Gud eller på kristen tro. Givetvis. Inte heller är alla kristna trädda på ett snöre, och landar inte alltid i samma politiska slutsatser. Man kan inte heller göra politik av hur Bibeln säger att vi ska leva i relation till Gud, men väl i vad den säger om hur vi ska leva i relation till våra medmänniskor, och till skapelsen.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, från livets början till dess naturliga slut. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för hela det svenska samhället? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? Ateismen har ingen etik och inga normer att bidra med till samhällsbygget. Debatten i Almedalen har sitt värde i att den visar detta.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-28

Filed under: Världen Idag | No Comments »

Nyligen visade Svensk television dokumentären ”Google Baby”, som handlar om ett nytt och annorlunda sätt att sätta barn till världen. Det finns ett företag i USA – Doron – som köper donerade ägg och spermier på nätet som nedfrysta fraktas till Indien där indiska kvinnor agerar surrogatmammor. Par, eller ensamstående, kan kombinera ett barn med önskade egenskaper och, när barnet är färdigt, resa till Indien för att hämta det. Att få ett sådant barn i Indien kostar ca 35 000 kr mot 300 000 kr i USA. Alltså en bra affär, rent ekonomiskt.

På 1930-talet skrev författaren Aldous Huxley boken ”Du sköna nya värld”. Den utspelar sig i en avlägsen framtid, där barnen skapas på mer eller mindre industriell väg och anpassas under fosterstadiet på kemisk väg till sin plats i samhället. I Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” finns inga gamla, sjuka eller olyckliga människor. Livet är sorglöst och okomplicerat. Huxleys framtidsvision väckte mycket debatt under flera årtionden, men hans idéer ansågs ändå rätt harmlösa eftersom man trodde att sådant inte kunde realiseras.

Men i dag är vi där. Vi kan i enlighet med Huxleys vision delvis designa barn med önskade egenskaper.  Den kommersiella hanteringen inom företaget Doron har skapat en slags människohandel i en globaliserad värld, där fattiga kvinnor i Indien utnyttjas. Medan Huxleys roman väckte mycket debatt finns det mycket litet debatt om den verksamhet som bedriver handeln med Google Baby.

Människans strävan efter kunskap är ofta en positiv kraft för samhällsutveckling. Det är dock mycket viktigt att klara etiska gränser finns som garanterar människovärde och respekterar livets egna principer. Människors längtan efter barn är mycket naturlig och måste respekteras. Medicinsk hjälp i detta sammanhang vill vi gärna bejaka men vi menar att genom industrin med Google Baby suddas gränserna ut.

Kristendomen har alltid värnat om livet och skyddat dess gränser. Frågor som rör livets början och dess slut är djupt mänskliga och därför inte enbart en angelägenhet för professionella etiker, läkare, lagstiftare eller politiker. Den handel med Google Baby som pågår i dag tvingar oss att ställa några frågor.

Är det rätt att föräldrar ska få kunna kombinera ett barn efter egna önskemål?

Är den handel med ofödda barn som Doron bedriver etiskt försvarbar?

Hur väger vi föräldrars rätt till barn mot barnens rättigheter enligt barnkonventionen?

Hur förhåller vi oss till att fattiga kvinnor i Indien utnyttjas i denna serieproduktion av barn?

Dokumentären om Google Baby är skrämmande, omskakande och frånstötande. Den borde fungera som ett varnande exempel på vart vi är på väg när vi inte upprätthåller klara etiska riktlinjer som värnar om människovärdet.

Maare Tamm ,  fil.dr. psykologi

Ivar Gustafsson, docent matematik

Per Holmström, journalist

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-06-24

Filed under: Dagen | No Comments »

I vår har dagshändelserna i Sverige fått stå tillbaka för ett kommande evenemang. Det är förstås bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Att det rör sig om ett kungligt bröllop och att det samtidigt är första gången i landet som en blivande drottning gifter sig gör händelsen både unik och traditionsmättad.

Litet i skuggan av bröllopet har debatter åter förts om vad monarkin kan tillföra oss. Synpunkterna har dock inte alltid det djup som varit önskvärt. Att monarken hjälper till att sälja Sverige tycks ofta vara det viktigaste, när människor får frågan. Till och med en nyutnämnd hovpredikant välkomnade nyligen vad kungen betyder för “varumärket Sverige”.

Men monarkin är väl ändå mer sammansatt? En fråga om gemenskap och existentiellt djup, inte bara om utrikeshandel eller nostalgi.

I äldre tiders monarkier bands statsformen påtagligt till landets religiösa tradition. Alla kristna kungars stora förebild var faktiskt biblisk, nämligen Gamla Testamentets kung David. Efter att ha enat Israel och slagit dess fiender blev David en lyckosam kung, om han än inte slapp konflikter. Han efterträddes som vi vet av sin son, den “vise Salomo”. Därmed inföll en tid av lugn och kontinuitet i Israel – kungaperioden var dess blomstring, och kungadömet hade som allt tyder på också folkets stöd.

Bland annat i fråga om hov- och kröningsriter liksom i sättet att uppfatta konungens roll har den gammaltestamentliga förebilden varit förbluffande livskraftig. Även sedan styret av “Guds nåde” upphörde, har hos de flesta monarker en känsla av ett gudomligt uppdrag såväl som en vilja att vårda tron dröjt kvar, låt vara i delvis nya former. Och vem kan, oavsett värderingar i övrigt, spegla tron på en fortsatt gudomlig närvaro i skapelsen så som en monark och en kungasläkt?

Klokhet och lag, nåd och rättvisa har utgjort kungadömets ledstjärnor. Monarken har setts som sitt folks förste tjänare, vilken lika mycket som de har att lyda den gudomliga lagen.

Han eller hon står också i en livslång, till en del personligt färgad, relation till sina undersåtar, vilket skapar en stabilitet och kontinuitet. Till sin form kan visserligen monarkin sägas strida mot demokratiska principer av att vara direktvald, men samtidigt står monarkin för värden som varit och är grunden för demokrati och humanism.

Det har sitt intresse att notera att uppslutningen kring monarkin ofta är mycket stark bland invandrare, också av annan religiös uppfattning än kristendomen. Dessa upplever uppenbarligen monarkin som en positiv och viktig kraft i samhället. Det ger oss en ny anledning att med stolthet och glädje slå vakt om monarkin.

Carl Johan Ljungberg, Fil.dr. statsvetenskap

Carin Stenström, journalist

Maare Tamm, Fil. dr. psykologi

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-06-19

Filed under: Newsmill | No Comments »

Under vinterterminen 1899-1900 höll den store tyske teologen Adolf von Harnack en föreläsningsserie i Berlin, som omedelbart publicerades under titeln Das Wesen des Christentums (sv. öv. Kristendomens väsen, 1900).

von Harnack var en liberal teolog som menade att kärnan i Jesu förkunnelse kunde sammanfattas i följande grundläggande sanningar, nämligen att Gud var allas Fader, att alla människor var syskon, att den mänskliga själen var oändligt värdefull, att kärleksbudet var det högsta budet, och att Guds rike skulle komma.

Den som jämför denna bild av Jesu lära med det som presenteras i Nya testamentet, ser direkt att denna bild är en ytterst selektiv och vinklad presentation av Jesu verkliga lära, liksom apostlarnas. Stephen Neill (The Interpretation of the New Testament 1861-1961, Oxford Univ. press 1966, s. 135) ställer den träffande frågan: “Om detta verkligen var allt som Jesus sade och gjorde, varför skulle någon alls ha velat korsfästa honom?” (“If this was all that Jesus ever said and did, why should anyone ever have wished to crucify him?”).

Nej, trots hans storhet och betydelse för sin tid, hade von Harnack tagit fel på det väsentliga. Kristendomens verkliga väsen ligger inte i sådana allmängiltiga ståndpunkter, som von Harnack tar upp, utan i Jesus själv och hans gärning. Det är halva sanningar som dessa, propagerade under lång tid, som har format det moderna tänkesättet och attityden till den kristna tron. Representanter från tv och press förmedlar dagligen sin ”vederhäftiga” mening om att alla religioner är samma sak; det finns bara en Gud (om han/hon/den nu finns), och att det inte spelar någon roll om man tillhör denna religion eller någon annan. Det är bara en smaksak. Alla stigar leder upp till Fujibergets topp.

Om man gör anspråk på saklighet, får man konstatera att skillnaderna mellan den kristna tron och de andra religionerna är fundamentala och oöverbryggbara. Det som utgör kärnan i kristendomens väsen är påfallande frånvarande hos de andra religionerna.

Nya testamentet talar om en Allsmäktig Gud, universums Skapare, som föreskrivit hur människan skall leva. Denne Gud kommer att hålla räkenskap med alla sina skapelser på den yttersta Dagen. På grund av människans synd och uppror mot Gud och hennes oförmåga att själv ta sig ur sin situation och återskapa sin brutna relation till Gud, åstadkom Gud frälsningen för människan genom att offra sin egen Son. På korset tog Jesus världens synder på sig själv, för att de som vänder sig till Honom i sinnesändring och tro, får ta emot Guds förlåtelse och eviga liv och Guds kraft att fortsättningsvis leva ett liv som behagar Gud.

Sålunda är Nya testamentets lära helt olik hinduismens, buddhismens och islams. Hinduismens ‘frälsning’ som består i ‘frigörelsen’ (moksa) från de återkommande reinkarnationerna, då man nått Brahman, uppnås på tre vägar: (1) ‘pliktens väg’ (karma-marga), (2) ‘kunskapens väg’ (jana-marga), och (3) ‘hängivelsens väg’ (bakti-marga). Liknande är Buddhismens ‘frälsning’, vilken innebär frigörelse från den negativa bördan (karman = ‘handling’), som ständigt ackumuleras, för att man skall uppnå Nirvana. Detta görs genom att följa den åttafaldiga vägen: att se, tänka, tala, handla, leva, försöka, ge akt, och meditera rätt. Vad gäller islam, deklarerar visserligen Qur’an att Allah är barmhärtig, men bara mot de troende (dvs. muslimer), alla andra skall förgöras, se t.ex. The Qur’an, Arabic Text with New Translation by Muhammad Zafrulla Khan, New York 1997, Part 11, kap. 9, sekt. 123: “O ni som tror, fortsätt med er kamp mot de otrogna som gränsar till er, och låt dem finna att ni är obevekliga; och vet att Allah är med dem som uppmärksammar sin plikt mot honom”. Här uppmanas de ‘troende’ att hänsynslöst kämpa mot de ‘otroende’; Part 22, kap. 17, sekt. 18: “Säkert kommer Allah att döma mellan dem som tror (dvs. muslimerna) och judar, sabianer, kristna, magerna, och avgudadyrkare på domens dag”. Här grupperas judar och kristna tillsammans med avgudadyrkare.

I motsats till sådana läror, talar Nya testamentet om en Gud som älskar alla människor oavsett ras eller färg och som själv företar ett kostsamt offer i syfte att rädda människan: “Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare … vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död” (Romarbrevet 5:8-10).

Chrys C. Caragounis, Professor em. Lunds universitet

Carl Johan Ljungberg, Fil. dr. statvetenskap

Tuve Skånberg, Teol.dr., direktor Claphaminstitutet

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-07

Filed under: Världen Idag | No Comments »

Paulus uppmaning i sitt andra brev till de kristna i Korint till en ekonomisk utjämning bland de första kristna, har avfärdats som naiv idealism, men får nu stöd från modern forskning. Richard Wilkinson , professor i Social Epidemiology vid Nottingham University och knuten till bland annat FN, och Kate Pickett, professor i Epedimiology vid University of York och knuten till National Institute for Health Research, har i The Spirit Level: Why More Equal Societies Almost Always Do Better (sv översättning: Jämlikhetsanden, Karneval) studerat statistik från en lång rad länder vad gäller inkomstfördelning och hälsa. Deras forskning pekar på att i länder med små inkomstskillnader är hälsan bättre och i länder med stora inkomstskillnader är hälsan sämre. Även om länderna är rika, som exempelvis USA, är den ojämna fördelningen av inkomster ett problem. Omvänt har ett fattigt land som Zambia, där inkomsterna är jämnare fördelade än i USA, en jämförelsevis god hälsa hos befolkningen.

Det är inte bara de fattiga i de ojämlika ekonomierna som mår sämre, även rika drabbas oftare av cancer och hjärt-kärlsjukdomar i dessa länder, än i länder som Japan eller de nordiska länderna. Wilkinson och Pickett lyfter fram Brasilien som ett tydligt exempel på ett land där även de rika förlorar på ett samhälle med stora klyftor. Där lever rika människor i praktiken inlåsta på sina egendomar, omgivna av livvakter som de inte vågar lita på. De kan inte röra sig fritt i samhället på grund av risken att utsättas för våld och deras liv blir begränsat och kringskuret. Vi är väl medvetna om att dessa forskningsresultat är omdiskuterade och om svårigheten att dra långtgående slutsatser ur den presenterade statistiken. Vi vill dock framhäva bokens grundläggande tes att fattigdomen inte är det enda problemet, även om det naturligtvis är ett problem i sig. Människor som lever långt över FN:s fattigdomsgräns får ändå en sämre hälsa i ett samhälle med stora inkomstskillnader än de som lever i ren fattigdom i mer jämnt fördelade ekonomier. I Bibeln finns inget som kallas dödssynder, men inom den kristna kyrkan har man sedan 300-talet radat upp en lista med sju böjelser som bör bekämpas för att de inte ska leda till synd. Den som nyligen har följt Sissela Kyles serie på TV vet numera vilka de är: högmod, vällust, lättja, likgiltighet, frosseri, vrede och avund.

Vad Richard Wilkinson och Kate Pickett vill leda i bevis genom att studera statistik, är hur avundsjukan rent bokstavlig blir en sjukdom, en hälsorisk att ta på allvar. Utvecklingen i Sverige går åt fel håll, om man vill reducera denna hälsorisk. Inkomstklyftorna ökar samtidigt som vi översköljs av diverse budskap som är ägnade att elda på avundsjukan hos alla. Vi uppmuntras att i alla lägen jämföra oss och tävla med varandra om status, prylar, pengar och utseende. I perspektivet från Picketts och Wilkinsons forskning skulle det leda till större överdödlighet också i Sverige.

Vi har all anledning att vara glada och tacksamma för att vi lever i den fredligaste, friskaste och frihetligaste perioden i världens historia. Men utvecklingen mot ökade ekonomiska klyftor är oroväckande eftersom ett ojämlikt samhälle inte är något gott samhälle att leva i. Ung vänster har länge haft som slogan: ”Det som är bra för de rika är inte bra för dig”. Ung vänster har fel. Även de rika förlorar på ett samhälle med stora inkomstklyftor. De borde i stället ha som slogan: ”Det som är bra för de fattiga är bra för alla”.

Alma-Lena Andersson, gymnasielärare, skribent och debattör

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Carin Stenström, journalist

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Sändaren nr 12 2010

Filed under: Sändaren | No Comments »

Ingen fråga i vår i den offentliga debatten har varit större eller viktigare än den debatt om passiv och aktiv dödshjälp, som fick sin början i 32-åriga helförlamade Candrah Löfgrens begäran till Socialstyrelsen att få bli sövd och att hennes livsuppehållande respirator stängdes av. Socialstyrelsens svar blev att lagen tillåter en patient att avstå från behandling, också livsuppehållande behandling av respirator. Den 6 maj sövdes Candrah på Danderyds sjukhus och hennes mamma stängde av respiratorn.

Debatten har handlat om gränserna för patientens självbestämmande, och få har invänt mot att varje människa ska ha laglig rätt att själv få bestämma över att avbryta en behandling, också en livsuppehållande behandling. Däremot har det varit tyst om frågan varför någon vill avbryta sin livsuppehållande behandling. Candrah gav själv svaret i den dokumentär som TV4 sände 24 maj där Candrah intervjuades. Sitt handikapp i sig hade hon lärt sig att leva med, och hade ett gott liv. Hon hade dock fått mer smärtor, berättade hon, och hade svårt att sitta upp. Men det var inte enda skälet till att hon begärt att hennes respirator skulle stängas av. Hennes viktigaste budskap till den halva miljon människor som såg dokumentären var:

”Det är egentligen ingen som vill ta hand om mig. Alltså inte kommun, inte något sjukhus, ingenting. Det blir för dyrt. Jag är för stort ansvar. Det är inte lika: ’Yes! Vi får ta hand om Candrah! Hon är den lättaste att ta hand om och kostar minst.’ Så är det tyvärr inte.”

I dokumentären framgick att Candrah vårdades av sammanlagt 11 personliga assistenter. Det är inte svårt att förstå att hon kommit till slutsatsen att ingen ville ta hand om henne, att hon var ett för stort ansvar, att hon var för dyr, och att hon därför ville avsluta sitt liv.

Den stora frågan som Candrah Löfgren gör så brännande aktuell i vår är inte om samhället ska ge en människa rätt att få ta sitt liv, utan om samhället ska ge en människa rätt att få leva sitt liv, och rätt att få kosta.

Om det sista ordet efter Candrah blir att hon fick en god död som hon själv fick välja, och att det var ett gott val för henne, blir också budskapet till alla handikappade ett outtalat ”Så kan du också välja”. Och många handikappade kommer att tyda svaret till ”Så bör du också välja”.

Candrah är det senaste offret för den etik som kallas nyttoetik, utilitarism, och som i Sverige har sin främste förespråkare i Torbjörn Tännsjö. Den synen förespråkar att vad som skapar störst lycka för de flesta är rätt. Utilitarismen vill eliminera lidandet, genom att eliminera dem som lider.

Beskedet från regering och riksdag, likaväl som från sjukhus och kommuner måste vara ett entydigt ”Du har rätt att leva, du är värdefull för den du är, inte bara för vad du kan bidra med i samhället”.

Den kristna människosynen ger alla människor ett lika, absolut och okränkbart människovärde, oavsett ålder, funktion eller etnisk bakgrund. ”Du vet väl om att du är värdefull”. Ingen uppgift i samhället är större idag för svensk kristenhet än att vara garanter för den människosynen.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-31, Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsbrev 2010-05-31, Skånska Dagbladet 2010-06-02, Sydsvenskan 2010-06-06, Kyrka och Folk 2010-06-10

Filed under: Kyrka och Folk, Skånska Dagbladet, Svenska Evangeliska Alliansen, Sydsvenskan, Världen Idag | No Comments »

Man kan bara konstatera att lågmäldheten och mumlandet hos präster och pastorer ökar i takt med ju fler kristna som inte lever efter Bibelns riktlinjer. Hur Gud vill att vi ska leva som kristna har väl knappast förändrats för att vårt samhälle har genomgått en sexrevolution och en omfattande familjeupplösning. Däremot tycks kyrkan bli alltmer sekulariserad, samhällets normer påverkar oss kristna, och det blir tv och kvällstidningarna som styr, mer än Bibeln.
Därför behövs det tydlig, näst intill övertydlig kristen förkunnelse, vägledning och undervisning i frågor som gäller sex, samlevnad och äktenskap. Innerst inne tycker människor att Bibelns samlevnadsideal är bra, problemet är att man inte klarar av att leva efter detta. Därför måste vi i kyrkorna arbeta med äktenskapsundervisning, själavård och vägledning före äktenskapet. Med tydlig undervisning, mycket nåd och barmhärtighet, bra själavård, och en finkänslighet för att nå människor där de befinner sig – då kan vi ge en vägledning som påverkar och berör människor.

Jag har som pastor vid ett antal tillfällen fått ge vägledning i samlevnadsfrågor till människor som helt saknar kristen bakgrund. Det har förvånat mig mer än en gång hur pass snabbt man fångat upp den kristna etiken. Jag minns ett tillfälle då jag vigde ett par som nyligen hade blivit kristna, som bott sambo i 11 år och hade tre gemensamma barn. Efter omvändelsen förstod de snabbt att det inte räckte med att bara bo sambo, vi ordnade en vigsel inför Gud i kyrkan – ganska snabbt, och de blev även registrerade som gifta hos folkbokföringen.
Klart och tydligt om äktenskapet – är enda vägen framåt för kristna kyrkan i Sverige. Pastor Janssons tid är över.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan, Stockholm och ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-21

Filed under: Världen Idag | 1 Comment »

Tidningen The Telegraph rapporterade i torsdags om hur sjukhusprästen Antonio Martello, vid sjukhuset i Rossano i södra Italien, upptäckte ett aborterat barn som var vid liv. Prästen hade som en del i sin prästtjänst gått för att be bredvid de döda kropparna vid sjukhuset, och upptäckte då att det aborterade barnet rörde sig och andades. Barnet var insvept i ett lakan och navelsträngen satt fortfarande kvar. Det hade då gått 20 timmar sedan aborten, som utfördes när modern var i 22:a graviditetsveckan. Prästen slog larm och läkare tog omedelbart barnet till neonatala specialistenheten vid det närbelägna Cosenza sjukhuset. Barnets liv gick dock inte att rädda utan det dog ett dygn senare.

Modern, som var gravid för första gången, hade valt att göra en sen abort efter att fosterdiagnostik visat att barnet hade läpp- och gomspalt, en åkomma som idag kan opereras med plastikkirurgi med mycket gott resultat. Barnet, som vägde strax under 4 hg, överlevde abortingreppet, och lämnades av läkarna att dö, men levde alltså trots det 20 timmar senare i bårhuset. Italienska polisen utreder nu fallet som misstänkt mord, eftersom spädbarnsmord är förbjudet i Italien. Lagen föreskriver att läkarna har skyldighet att försöka rädda barnets liv när det har överlevt en abort. Den italienska regeringen har lovat en utredning.

Det är svårt att säga vad som i denna berättelse är det mest upprörande. Kanske är det vetskapen att det var slumpen som avgjorde att detta fall avslöjades, och att mörkertalet är stort hur ofta barn, även här i Sverige, vid sena aborter lever en tid och lämnas att dö. Kanske berörs vi särskilt av tanken på att den unga modern och förstagångsföderskan valde abort därför att fostret hade läpp- och gomspalt, en åkomma som ju är möjlig att operera. Hon ska leva med denna vetskap resten av sitt liv. Kanhända plågas vi mest av tanken på ett nyfött barn som mor och läkare lämnat att dö ensamt på bårhuset. Eller ångesten hos prästen som plågas av vetskapen att hade han kommit bara några timmar tidigare hade kanske barnets liv gått att rädda. Möjligen är läkarnas roll och situation den mest upprörande, där de på begäran har att utföra vad som visar sig vara ett spädbarnsmord.

Vem ska vi ställa till ansvar för att ett barn dog övergivet i ett bårhus? Att det skedde i Italien och inte i Sverige gör ingen skillnad. Ska en ung mor ställas till ansvar för ett val som hon kanske är ensam och utlämnad i, kanske utan att ens veta vad en gomspalts-operation innebär? Är pappan inte medansvarig? Om läkarna är ansvariga får den rättsliga utredningen visa. Är lagstiftarna ansvariga, som stiftar lagar som medger abort så sent att barnets liv kan räddas utanför moderlivet? Eller att abort får utföras för en åkomma som gomspalt?

När lagstiftningen om fri abort antogs var det med argumentet att ”Nöd bryter lag”. Här visar det sig istället att lagen skapar nöd. För alla inblandade.

Vad som med rätta är upprörande och värt att ställa till ansvar är den människosyn som ligger bakom den tragiska händelsen. När ett människoliv kan släckas därför att människan inte är helt perfekt står vi alla i tur. Ingen är perfekt vare sig i funktion eller utseende. När vår människosyn medger att andra inte får leva för att de har handikapp eller skönhetsfel är vi inte på ett sluttande plan. Vi har redan fallit.

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-03

Filed under: Världen Idag | No Comments »