Barn har rätt till religion

Förbundet Humanisterna driver just nu en annonskampanj som uppmärksammats i den offentliga debatten, vilket rimligen är just det som förbundet hoppats på. Kampanjen handlar om att barn bör skyddas från religion. Det är dock tämligen otydligt exakt vad kampanjen faktiskt vill föreslå, och Christer Sturmarks förklaringar i medier har inte heller gjort saken helt klar.

Humanisternas annons förkunnar att barn själva ska ges möjlighet att välja vad de ska tro på, vilket är en inställning som i princip alla, inklusive kristna håller med om. Men Humanisterna gör därefter det märkliga tankesprånget till att slå fast ”att stämpla barn med en viss livsåskådning är en kränkning av dem som individer”.

Att ”kränka” någon är i svenska språket ett mycket starkt begrepp som i Svenska Akademiens Ordlista i den här betydelsen definieras som ”våldföra sig på”.

Humanisterna må tycka hur illa som helst om kristendomen eller vilken annan religion som helst, men att jämställa en normal, harmonisk uppväxt med söndagsskola, Barnens Bibel och Gud som haver med att våldföra sig på ett barn går över alla rimliga gränser.

Humanisternas annons fortsätter därefter med att förklara att religionsfrihet också måste gälla barn. Detta är en underlig – och troligen medveten – vantolkning av begreppet religionsfrihet, som i Humanisternas värld innebär friheten att slippa utsättas för religion. Avsikten med rättigheten är i själva verket den motsatta, precis som tryckfrihet och yttrandefrihet innebär rätten att få ge röst åt en övertygelse, inte att slippa ta del av andras. Exakt i vilken grad Humanisterna vill avskaffa religion i barn och ungdomars närvaro är oklart i såväl annonser som i Sturmarks mediesvar. Detta är naturligt, eftersom Humanisterna här är inne och naggar på en av de centrala mänskliga fri- och rättigheterna: religionsfriheten. Det är den enda grundlagsfästa fri-och rättigheten som inte kan begränsas, enligt RF 2 kap 1§, och 20§.

Avsaknaden av konkreta budskap blir att Humanisterna sår en allmän misstänksamhet mot all form av religion under människors uppväxt, och kanske är det också det som är avsikten.

Vi vet också vilka krafter som tar över när en kulturs rötter skärs av. Och det är sällan krafter som i längden bygger upp ett samhälle.

I sin antireligiösa retorik går Humanisterna på tvärs mot internationella överenskommelser som de annars torde hålla högt. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna föreskriver att det är föräldrarna – inte Humanisterna – som beslutar om barnens utbildning.

Barnkonventionen slår fast att varje barn har rätt till andlig utveckling, och Europakonventionen föreskriver att alla föräldrar har rätt att välja en utbildning för barnen som står i överensstämmelse med föräldrarnas tro.

Enda begränsningen av denna föräldrarätt, är att barn som har fyllt 12 år inte kan inträda i eller utträda ur ett trossamfund utan eget samtycke, enligt Lagen (1998:1593) om trossamfund §4.

Nu vet naturligtvis även Humanisterna att ingen människa formas i ett tomrum. Barn som växer upp i Sverige gör det i det land som i World Values Survey utmärker sig som västvärldens allra mest sekulariserade, där individualismen drivits längre än någon annanstans i vår värld.

Att i det läget i luddiga ordalag uppmana till inskränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter och beskriva det som ett problem att det även i vårt land finns familjer som vill fostra sina barn i en kristen eller annan religiös tradition är synnerligen magstarkt. Förutom att det är grundlagsstridigt.

Humanisterna tvekade härom året mellan att verka för allmänna humanistiska värden eller att hänge sig åt religionskritik. Man gjorde sitt vägval. Men det är knappast ett val som gynnar ett öppet samhälle.

Stefan Gustavsson, generalsekreterare i Svenska evangeliska Alliansen

Tuve Skånberg, teol dr och riksdagsledamot KD

Olof Djurfeldt, fil lic i antropologi

Maare Tamm, fil dr i psykologi

Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap

Anna Emdenborg, etiker

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i HV 2015-05-13, Skånska Dagbladet 2015-05-13,Piteå tidningen 2015-05-15, Ystads Allehanda 2015-05- 18, UNT 2015-05-21

Samvetsfrihet finns redan i abortlagen

Sedan Ebba Busch Thor nyligen blev vald till Kristdemokraternas nya partiledare har frågan om samvetsfrihet i vården blivit mycket omdebatterad. Här är det dock inte fråga om att införa något nytt. Istället gäller att tillämpa abortlagen sådan den är gjord. Socialdemokraternas sjukvårds­minister Gabriel Wikström, Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra och Centerledaren Annie Lööf synes alla vara överens om att de är ”emot” samvetsfrihet och en samvetsklausul inom sjuk- och hälsovården. De talar emot den lag som gäller!

Den svenska abortlagen från 1974 skyddar uttryckligen samvetsfrihet för medicinsk personal. När lagen trädde i kraft för 40 år sedan var samvetsfrihet inom vården en självklarhet. I propositionen till abortlagen (1974:595) anfördes att sjukvårds­personalens skyldighet att medverka vid abort hade tagits upp av flera remissinstanser. Dessa hade genomgående framhållit vikten av att det tas hänsyn till personalens önske­mål att slippa delta i abortverksamheten. Socialutskottet i riksdagen anslöt till detta och anförde:

”Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att … och man bör, som departementschefen framhåller, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamhet härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad”.

Riksdagen återkom i flera år med instämmande till detta uttalande (till exempel Socialutskottet 1983:84:3).

Den svenska abortlagen står i överensstämmelse med artikel 9 i Europakonventionen (EKMR), bindande svensk lag sedan 1995. Denna ger envar rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Enligt artikel 9.2 EKMR ska det ske en intresse­avvägning mellan rätten till sam­vets­­frihet och andra personers fri- och rättigheter. Resolution 1763 (2010) från Europa­rådets parlamentariska församling förtydligar den praktiska tillämpningen av art 9.2 EKMR vad det bland annat gäller arbetstagares förhållanden.

Resolutionen innebär bland annat att ingen person ska tvingas, hållas ansvarig för, eller på något sätt diskrimineras för, att på grund av samvetsbetänkligheter inte vilja utföra eller medverka till abort, dödshjälp eller någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo. Samtidigt framhåller resolutionen med skärpa också att varje kvinna som på laglig grund önskar avsluta en graviditet skall kunna få abort utförd.

Den absoluta majoriteten av länderna i Europa har någon form av erkännande av sam­vets­frihet för vårdpersonal. Det finns alltså en europeisk samsyn att samvetsvägran att delta i abort ska respekteras. Europadomstolen har konstaterat att det finns en nästan total samsyn i medlemsländerna att godta vapenvägran av samvetsskäl (fallet Bayatyan mot Armenien, mål 23459/03, Europadomstolen 7 juli 2011). I domen fastslås ånyo att när europeisk samsyn föreligger i en fråga om mänskliga rättigheter har ett land som inte följer denna samsyn endast mycket begränsad nationell handlingsfrihet, så kallad ”margin of appreciation”.

Det krävs mycket tungt vägande skäl för att avsteg från denna samsyn ska godtas. Vid prövning i Europadomstolen skulle Sverige behöva framlägga skäl som är specifika för Sverige i förhållande till nära nog alla övriga länder i Europa. Sverige skulle behöva visa skäl att samvetsfrihet inte längre kan godtas på det sätt som abortlagen förutsätter. Hur skall detta kunna ske när samvetsfrihet råder i till exempel våra nordiska grann­länder Danmark och Norge?

I och för sig har intresset att få abort utförd hög hierarkisk status. Det framgår av resolutionen 1763 (2010). EKMR skyddar dock inte abort som en mänsklig rättighet (liksom inte något annat rättsligt bindande dokument rörande mänskliga rättig­heter heller). Intresset av att få vård av personer som är positiva till den aktuella vården ska också beaktas så att den kan utföras av personer som inte hyser samvets­betänkligheter. Som social­utskottet framhöll 1974 är detta en praktisk personal­plan­eringsfråga som avser fördel­ningen av arbetsuppgifterna, fjärran från intresset av samvetsfrihet.

I den svenska debatten har synfältet förvrängts till att handla om tillgång till abort. Intresseavvägningen i den svenska abortlagen och artikel 9 EKMR sker emellertid inte mellan samvetsfrihet och rätten till abort. Samvetsfriheten i den svenska abortlagen påverkar inte till­gången till abort enligt lagen.

En person som av genuina samvetsbetänkligheter inte vill medverka till abort eller abort­­relaterad verksamhet har således rätt enligt den svenska abortlagen och den över­ordnade Europa­konventionen att få sin vilja respekterad.

Bestämmelserna om samvetsfrihet som en mänsklig rättighet har en självklar grund. Utan medvetna och rena samveten faller hela samhällsbygget ihop. Inom civilsamhället gäller detta exempelvis det demokratiska styrelseskicket, ekonomiska förpliktelser att betala skatt samt vård med höga etiska krav på vårdanställda. Människors samveten är samhällets grundpelare.

REINHOLD FAHLBECK

professor emeritus, juris doktor, Lunds universitet

Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet 2015-05-03. Återpublicerad här med författarens tillstånd.

Tranströmers poesi – en hemlig öppning för det andliga

Sakta skruvar döden upp ljuset underifrån, från marken.

Heden lyser allt starkare lila –

nej i en färg som ingen sett… tills morgonens bleka

ljus viner in genom ögonlocken

(ur ”Kort paus i orgelkonserten”).

Tomas Tranströmer är död, men hans diktning lever. Hans författarskap har löpt parallellt med Sveriges utveckling till ett av världens mest sekulariserade länder. Sedan 1950-talet har samhällsklimatet hamrat in: denna värld är den enda, låt oss befria den – efter oss undergången!

Tranströmer har en större syn på verkligheten. I hans diktsamlingar får också det icke materiella rum. Hinnan mellan det synliga och osynliga är tunn och öppnar sig ibland. ”Det finns en ljudlös värld / det finns en spricka / där döda / smugglas över gränsen”, heter det i ”Midvinter”.

Tranströmer förklarade som sin uppgift att ”gestalta det andliga livet, att uppdaga mysteriet”. Men han skriver det inte på näsan för sin läsare. Tvärtom framställer sig det översinnliga i bilder, i osökta metaforer. Diktaren hämtar gärna bilderna från naturen – eller för att tala teologiskt: från skapelsens trosartikel.

Tillit är ett annat tema. Någon håller i ”det roder som styr flyttfågelsflocken”. Men författaren är absolut inte tvärsäker. ”Och jag vaknar till det där orubbliga KANSKE som / bär mig genom den vacklande värden”, lyder fortsättningen på den strof som inledde denna artikel.

Tomas Tranströmers hållning var genomgående öppen. Staffan Bergsten tar i sin biografi upp frågan om Tranströmers religiösa bakgrund. Hemmiljön var inte kyrklig men däremot positiv till religion. Något hände dock i 17-årsåldern. Bergsten skriver: ”Gymnasieårens omsvängning från ateism till en slags personlig tro ägde […] rum bland annat under inflytande av en stimulerande lärare i filosofi”.

Bland många dikter som berör andliga frågor framstår ”Den skingrade församlingen” (Stigar 1973) som en av de viktigaste. I starkt koncentrat tecknas Tranströmers syn på samtidens kristna kyrka i vårt land, av allt att döma Svenska kyrkan. Poeter har stor känslighet för det autentiska. Därför bör vi lyssna uppmärksamt.

Vi ställde upp och visade våra hem.

Besökaren tänkte: ni bor bra.

Slummen finns invärtes i eder.

 

Inne i kyrkan: valv och pelare

vita som gips,

kring trons brutna arm.

 

Inne i kyrkan är tiggarskålen

som lyfter sig själv från golvet

och går längs bänkraderna.

 

Men kyrkklockorna måste gå under jorden.

De hänger i kloaktrummorna.

De klämtar under våra steg.

 

Sömngångaren Nicodemus på väg

till Adressen. Vem har adressen?

Vet inte, Men det är dit vi går.

 

Vi i första strofen torde syfta på vanliga svenskar, mer eller mindre fjärmade från kristet liv. En besökare känner att vi har det bra till det yttre, men fattigdomen bor i hjärtat. Uttrycket ”invärtes i eder” ger bibliska hänsyftningar till allvarliga Jesusord. Kyrkan borde kunna överräcka ett livgivande budskap, men gör det inte. Tonen blir här bitter. Den tro som människan behöver tecknas i bilden av en bruten arm, nödtorftigt spjälkad av gipsbandaget.

Diktens slut anar dock ett hopp. Den kristna tron ska överleva – men kanske inte i det förstelnade yttre kyrkosamfundet med sin inre sekularisering. Kyrkklockorna – en vanlig bild hos Tranströmer – måste ner i katakomberna och mista sin höga ställning. Nerifrån kallar de på oss.

Så följer slutstrofen om Nikodemus – i Johannesevangeliet omnämnd som en hemlig lärjunge till Jesus. Han kom om natten för att söka upp Guds son. Formuleringarna om Adressen med stort A pekar på att vi här kommer personen Tranströmer nära. Vägen kan tyckas oklar, men ändå: vi – här återkommer pluralformen från första strofen – får ta vår längtan och gå till den rätta adressen.

Vi är djupt tacksamma för Tomas Tranströmers gåva: ett författarskap med förblivande värde. Requiescat in pace.

 

Gunnar Hyltén-Cavallius, präst och författare till Timmerstockarnas knäppta händer. En andlig läsning av Tomas Tranströmers dikter

Per Ewert, lärare och författare

Anna Sophia Bonde, präst och bibellärare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Hemmets Vän 2015-04-30

Ett övergrepp på eleverna av RFSU

Ett nytt gratis skolmaterial för sex- och samlevnadsundervisning kallat “Vill du?” har just lanserats stort och brett från RFSU.

Materialet riktar sig till lärare och består av fem kort-filmer plus lektionshand- ledningar riktade till elever från år sju och upp till gymnasiet. Syftet formuleras som att förebygga kränkningar och övergrepp, samt främja ömsesidigt sex i skolans sex- och samlevnadsundervisning, men det egentliga syftet tycks snarare vara att vänja unga vid en normbrytande syn på sexualitet. Istället för att förebygga kränkningar och övergrepp, orsakar RFSU själva just detta när de tvingar på minderåriga situationer som de borde få träda in i när de känner sig vara mogna för det.

En av filmerna skildrar två homosexuella och ett heterosexuellt par som har sex, och man får se paren nå orgasm. Därefter ska läraren dela ut ordkort där eleverna ska diskutera inslag i filmen som: Smeka sig själv, stöna, smeka den andra eller de andra, samt uttryck från filmen som “softare” och “hårdare”. Lektionens uttalade mål är att lära eleverna hur kommunikation kan göra sex bättre och skönare. Vår enkla fråga är: Varför ska 13-åringar behöva utsättas för detta?

Den svenska lagstiftningen påvisar tydligt att sexuella handlingar med barn under 15 år är olagliga. Det blir då svårbegripligt hur RFSU så förbehållslöst kan rikta sig till minderåriga och införliva dem i lektionsövningar av det här slaget. Svaret ges dock i deras egen kommentar i lärarhandledningen, där de problematiserar lagstiftningen och menar att den inte får försvåra för unga människor att upptäcka sexualiteten.

Vi vet att den psykiska ohälsan, själv- skadebeteenden och ett sexuellt riskbeteende har ökat bland unga de senaste åren. Ungdomar med låg självkänsla kan av materialet känna sig pressade in i ett sexuellt riskbeteende. Smittskyddsinstitutets rapport Ung KAB pekar också på detta, och påvisar en signifikant skillnad i lägre självkänsla hos unga som sexdebuterat före 15 års ålder. Filmerna kan också vara mycket svåra att hantera för elever som själva upplevt övergrepp. Vem ska ta ansvar för det som de här eleverna bär med sig efter dessa lektioner?

En sådan här film och lektions övning går mycket längre än vad som annars är gängse i sex- och samlevnadsundervisningen, och innebär ett rent övergrepp på många elever. De har inte möjlighet att värja sig och själva välja om de vill ta del av ett sådant explicit sexuellt innehåll. RFSU kränker härigenom elevernas integritet och berövar dem rätten att få utforska sin sexualitet i den tid de själva vill. Detta är djupt beklagligt, eftersom skolan ska vara en trygg zon, där varje elev ska mötas respektfullt och individuellt.

En underlig aspekt i RFSU:s material är den obefintliga kopplingen mellan sex och kärlek. Sex har man för sin njutning, inte främst som del i en ansvarsfull relation till den man älskar. I Vill du?-filmen visas det på ett symboliskt sätt då alla tre paren efter sexet släpper varandras händer och går i väg med ett hejdå. Ung KAB visar dock att tonåringar faktiskt fortfarande ser sex och kärlek som en naturlig kombination – en koppling som RFSU medvetet tycks vilja utplåna.

Högstadieelever behöver skolans och vuxenvärldens hjälp att mogna i sin egen takt till ansvarstagande individer och samhällsmedborgare. Materialet “Vill du?” är ett övertramp och ett övergrepp på ungdomars personliga integritet, och det är dessa ungdomar som får betala priset för RFSU:s ideologiska utspel.

 

Therése Ewert

skolkurator, lärare och läromedelsförfattare

Johan Semby

överläkare och ordförande för NfS – Nätverket för samlevnad och sexualitet

Jovanna Dahlgren

professor i pediatrisk endokrinologi och överläkare vid Drottning Silvias Barn och Ungdomssjukhus

Artikeln var publicerad i Expressen 2015-04-01, och publiceras här med författarnas medgivande

Tro och vetenskap i harmoni

Nyligen nåddes den naturvetenskapliga världen av dödsbudet för Charles Hard Townes 1915-2015, professor emeritus i fysik vid University of California. Han fick Nobelpris i fysik 1964 för arbete som ledde fram till konstruktion av oscillatorer och förstärkare, som introducerade MASER (Microwave Amplification by Stimulated Emisssion of Radiation) som för ljus motsvarar LASER (Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation).

Han blev pionjär för användningen av laser inom spektroskopi. Genom hela sitt liv behöll Townes ett intresse för snittet mellan naturvetenskap och religion. I en artikel från 1966, ”The Convergence of Science and Religion”, framförde han en för den tiden tämligen unik röst för att söka harmoni mellan de två disciplinerna.

I samband med att Townes mottog Templeton-priset 2005, skrev han ”Min uppfattning är att, fastän vetenskap och religion kan förefalla så olika, så har de många likheter, och borde interagera och berika varandra. Naturvetenskapen försöker att förstå och kartlägga hur universum ser ut och fungerar, inklusive oss människor. Religion handlar om att försöka förstå syftet och meningen med vårt universum, inklusive oss människor. Om universum har ett syfte och en mening, måste detta reflekteras i dess struktur och funktion, alltså i naturvetenskapen”.

Townes inställning är inte speciellt unik i dag, det är många naturvetare som strävar efter harmoni med religion och filosofi. Enligt en internationell kartläggning runt senaste sekelskiftet är drygt 70 procent av alla vetenskapsmän teister, det vill säga tror på en övernaturlig gudomlig kraft. I USA tror enligt samma undersökning runt 40 procent av naturvetare (biologer, fysiker, kemister och matematiker) på en personlig Gud. Den så kallade ”antropiska principen” har fått stort fäste bland vetenskapsmän, filosofer och teologer.

Den starka varianten av principen kan kort formuleras: Det är ingen tillfällighet att världen ser ut som den gör. Universum har just dessa egenskaper för att vi människor ska ha kunnat skapas och utvecklas. Små avvikelser i naturlagar eller naturkonstanter skulle göra liv omöjligt. Ett sådant exempel på den antropiska principen finns i neutronen. Den är stabil så länge den finns inuti en atomkärna. Hade den inte varit det skulle universum bara ha haft ett enda grundämne: väte. Men när en neutron kommer ut ur atomkärnan faller den sönder. Hade neutronen varit stabil även som fri partikel så skulle liv också ha varit omöjligt. Inga grundämnen skulle ha funnits. Vår existens hänger på att neutronen balanserar på gränsen mellan stabilitet och sönderfall.

Det är ingen hemlighet att Georges Lemaitre, som var först med att vetenskapligt formulera tanken om universums expansion och big bang var präst i Katolska kyrkan. En annan framstående forskare, inom studiet av DNA, Francis Collins, som ledde arbetet med att kartlägga människans genom är en bekännande evangeliskt kristen.

George F. Smoot, nobelpristagare i fysik 2006, utbrast när han såg bilden av hur materien fördelade sig strax efter big bang: ”För mig som troende är det som att se in i Guds ansikte”. Fascinationen över skapelsen och speciellt över människan har uttryckts av många genom historien.

Bibelns kung David skriver i Psalm 8: ”När jag ser din himmel dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har berett, vad är då en människa, att du tänker på henne, en människoson, att du låter dig vårda om honom”. Immanuel Kant skrev i boken ”Kritik av det rena förnuftet” att två saker fyller honom med förundran – stjärnhimlen ovanför och det mänskliga samvetet inom oss.
Den kände brittiske humanisten och filosofiprofessorn Antony Flew, ändrade sig i mogen ålder från att bekänna sig som ateist till att bli teist.

I boken ”There is (no) a God – How the world’s most notorious atheist changed his mind” beskrivs hur Flew genom logiskt, filosofiskt och vetenskapligt resonemang kommer fram till att det finns en Gud.

Bland skälen till hans ändrade uppfattning nämns ”det kosmiska argumentet”, som liknar den antropiska principen som beskrivits ovan, och ”det moraliska argumentet”, en slags motsats till det klassiska teodicéproblemet, nämligen ”hur kan det över huvud taget finnas något gott i denna världen om det inte finns en god kraft”.

Av allt att döma bekände sig Flew hela livet som humanist, han är ett lysande exempel på att humanism och teism mycket väl går att förena.

Ivar Gustafsson, docent i matematik
Arne Rosén, professor emeritus i molekylfysik
Allan Emrén, fil dr i fysikalisk kemi
Bengt Säfsten, med dr, överläkare invärtes medicin
Sebastian Ibstedt, doktorand i cell- och molekylärbiologi.
Bengt Malmgren, överläkare psykiatri
Samuel Brohede, fil dr i miljövetenskap
Artikelförfattarna är fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Dagen 2015-03-13

Replik Vesa Annala 2015-03-18

Replik Claphaminstitutet 2015-03-25

Kontrareplik Vesa Annala 2015-04-07

Slutreplik Claphaminstitutet 2015-04-07

Är samvetsfrihet farlig extremism?

Den senaste tiden med dess blodiga händelser har bland mycket annat väckt etiska diskussioner till liv. Vad är en människa? Hur ska vi se på frihet och kränkningar? Det är viktigt att samtalet fortsätter och tillåts bli fördjupat.

Mona Sahlin är regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism. När det gäller frågan om Islamiska staten har hon pekat på vikten av att söka förhindra rekrytering av krigare från vårt land. Därvid nämnde hon att Sveriges muslimer har del i detta ansvar, ett yttrande hon fick kritik för från många håll.

Därför var det anmärkningsvärt att Mona Sahlin som kontrast till detta valt att förringa extremisternas brott i ett uppmärksammat och mycket märkligt uttalande. Det var vid en paneldebatt om religion och demokrati i Ersta kyrka som hon gjorde en minst sagt häpnadsväckande jämförelse. Alla religioner har de extrema, farliga fanatikerna, slog hon fast. Det är, fortsatte Sahlin, ”oerhört viktigt både att vi ser dem, att vi fördömer dem, men att vi ser alla. Också den som vägrar utföra abort är, i min mening, en extrem religiös utövare, på ett helt annat plan än vad ISIS är”. Att en svensk politiker av Sahlins kaliber inte kan skilja mellan ISIS, som dödar dem de anser stå emot deras idéer om hur man ska leva, och en person som tvärtom vill skydda och värna de ofödda barn som har samma rätt till liv som alla andra, framstår som ett skrämmande exempel där partipolitiska idéer om abort förblindar så mycket så att man inte längre kan hålla isär begrepp om liv och död.

Den här kålsuparteorin bör inte få stå oemotsagd. Barnmorskan Ellinor Grimmark, som nekats barnmorsketjänst för att hon av trosskäl inte önskar medverka vid abortingrepp, kände sig träffad och skrev ett öppet brev till Mona Sahlin. Svaret blev undvikande. Sahlin vidgår inte att hon direkt jämställde ISIS jihadistkrigare och samvetsömma barnmorskor (Världen Idag 16/2).

Går det att likna någon i sjukvårdens personal, som för sitt samvete vill utföra alla uppgifter utom att medverka vid abort, vid en farlig fanatiker som brukar våld på oskyldiga? Är en sådan som Ellinor Grimmark extrem i sin religionsutövning? Hon fick till slut barnmorsketjänst i grannlandet Norge. Där tillämpas uppenbarligen inte samma rigida syn som regeringens samordnare gett uttryck för. I sitt brevsvar till Grimmark skriver Mona Sahlin: ”Rättigheter som politiken ger kvinnor skall inte kunna begränsas av religiös tro.” Nu vet vi: var och en måste ställa upp för detta stolta samhällsbygge: rättigheterna ska understödjas av alla – också av dem med samvetsbetänkligheter. Man anar en form av civil religion, en tro med människan och hennes rättigheter i centrum.

Abortfrågan är självfallet både svår och brännande. Det är inte något som oreflekterat kan målas i svart eller vitt. Men många med kristen eller annan tro skulle säga: också de ofödda barnen har ett människovärde. Det måste väga tungt, mycket tyngre än vad som nu är fallet. Livet börjar inte med det första skriket, då barnet möter dagsljuset. Idag då den prenatala vården utvecklats kan sjukvården dessutom rädda många för tidigt födda. Det ger ett nytt perspektiv åt abortfrågan. Prästen och läkaren Conny Nordin skriver i sin och Sture Gustafsons nyanserade bok Rätt att leva? En faktabok om aborter(1975): ”Aborten i sig är aldrig en verklig lösning – den är en kapitulation inför en omänsklig värld och verklighet”.

Tvång inom religionen skulle inte få förekomma. Det finns ett antal frågor, där människor med religiös tro har en annan uppfattning än den idag gängse. De är därför inte automatiskt extrema, farliga fanatiker. Mona Sahlins avslöjande utspel nyligen har satt sökarljuset på en viktig fråga. Om inte abortlagen rubbas, så låt samvetsfriheten för sjukdomspersonalen få råda. Vårt samhälle har råd med den friheten.

Gunnar Hyltén-Cavallius, präst och teol. lic.

Anna Emdenborg, etiker

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Världen Idag 2015-03-09

Mer av biblisk jämvikt skulle göra världen bättre

Hjälporganisationen Oxfam presenterar häpnadsväckande fakta om den ekonomiska fördelningen i världen. Den rikaste hundradelen äger snart hälften av alla tillgångar.

För ett sekel sedan visade den italienske ekonomen och filosofen Vilfredo Pareto att 20 procent av den italienska befolkningen ägde 80 procent av egendomen. Denna observation har senare, av andra, generaliserats till den så kallade Paretoprincipen som innebär att 20 procent av orsakerna står för 80 procent av verkan.

De globala orättvisorna har ökat dramatiskt och antar nu svindlande proportioner. Världens rikaste man, Bill Gates, skulle kunna spendera en miljon dollar om dagen i 200 år med den förmögenhet han äger idag. Oxfam har räknat fram att en förmögenhetsskatt på 1,5 procent för världens dollarmiljardärer skulle kunna bekosta grundläggande sjukvård och skolgång i världens 49 fattigaste länder. De 80 rikaste personerna har fördubblat sina inkomster under de fem åren från 2009 till 2014 medan en miljard människor lever på mindre än tio kronor om dagen.

Politiker och andra beslutsfattare borde ta till sig den bibliska principen som presenteras av Paulus i Andra Korinthierbrevets åttonde kapitel där det står: Han med mycket fick inte för mycket, han med lite fick inte för lite. Denna princip harmonierar med det faktum att extrem ojämlikhet leder till korruption, förhindrar ekonomisk tillväxt och underminerar den grund som samhället vilar på, för att citera Oxfam.

Den ohejdade ökningen av rikedomen är även ett hot mot klimatet. Professorn i miljöekonomi, Thomas Sterner, uttryckte sig så här vid ett seminarium förra året: Om vi nöjer oss med att bli 5.5 gånger rikare först i juli 2102 istället för i januari 2100, då finns en chans att jordens medeltemperatur bara höjs med 2 grader istället för annars 4 grader. Sterner refererar till IPCC:s tredje delrapport, som han är en av huvudförfattarna till.

Det är positivt att den etiska dimensionen nu lyfts fram med tydlighet för första gången i IPCC:s rapport. Klimatfrågan är inte endast en vetenskaplig fråga utan begrepp som rättvisa, jämlikhet och rimlighet lyfts fram. När det gäller att ta den etiska dimensionen av klimatfrågan på allvar kan den kristna kyrkan och andra troende bidra positivt till samtalet genom sin erfarenhet av reflektion i etiska och moraliska frågor. Biblisk jämvikt i ekonomiska sammanhang och ansvaret för skapelsen kan då bli vägledande för att hantera såväl extrem ojämlikhet som klimathotet.

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Alma-Lena Andersson, gymnasielärare, skribent och debattör

Ingemar Tidefors, fil mag i religionsvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Hemmets Vän samt Norrländska SocialDemokraten 2015-03-05

Ateistiska regimer världshistoriens värsta massmördare

Bo Rothstein menar att forskning visar att mer religiös tro och aktivitet i ett land leder till att folk litar mindre på varandra och korruptionen ökar. Men det är svårt att definiera religion som förklaringsvariabel när den hänger ihop med rad andra samhällsfaktorer, och när religioner skiljer sig så kraftigt åt.

Sambandet mellan religion och samhälle har väckt intresse i alla tider: av forskare, religiöst aktiva och troende politiker. Den berömde sociologen Max Weber hävdade redan för över 100 år sedan att protestantismen var en viktig förklaring till ekonomiskt välstånd i de länder som snabbast anammade industrialiseringen. Protestantismen skapade en etik som främjade arbete och skötsamhet vilket gynnade samhällets ekonomi hävdade Weber.

Och nog kan man hitta ett samband mellan kristet arv i ett land och demokratisering och ekonomisk utveckling. Religion är dock en för bred kategori för att skapa säkra forskningsslutsatser. Religion kan vara alltifrån moder Theresa till Usama Bin Laden.

Man måste också väga in det nära samband mellan religion, stat och regering som så ofta har dominerat, även i vår tid. Kungen, kejsaren eller presidenten har ofta utnyttjat folkliga religiösa opinioner för att legitimera sin makt, samtidigt som kyrkan eller moskén sökt skydd och stöd av den politiska makten. Putin söker stöd i den ryska ortodoxa kyrkan för att legitimera sin nationalistiska politik. Samma sak i många muslimska länder. Man kan inte bli amerikansk president om man inte kallar sig kristen och får ett bredare stöd inom amerikanska kyrkor. Det kan då vara svårt att definiera religion som en förklaringsvariabel när det är så sammanflätat med en rad andra samhällsfaktorer.

Man kan inte heller blunda för att det finns skillnader mellan olika religioner. Jesus var svärdets och våldets motståndare medan Muhammed byggde sin religiösa makt på militärt våld. Att bortse från detta skapar problem när man i dag försöker förstå globala politiken. Brist på tillit som Rothstein nämner är ju inte heller någon strikt moralisk kategori, det kan också vara uttryck för att aktivt troende ofta är utsatta minoriteter i många samhällen, även när det finns en uttalad statsreligion.

Det har ju också funnits ett antal ateistiska regimer i modern tid, unikt i ett historiskt perspektiv. Dessa sekulära och ateistiska regimer har utmärkt sig som världshistoriens värsta massmördare, jag tänker till exempel på Maos Kina och Stalins Sovjetunionen, för att inte tala om dagens Nordkorea. Kan man därmed hävda att ateism leder till massmördande? Christer Sturmark skulle nog protestera mot ett sådant kausalt tänkande.

Som aktiv troende måste jag dock erkänna att Rothstein har vissa poänger. Jag har länge undrat över varför korruptionsnivån är så hög i Afrika trots den påtagliga kristna väckelse som förekommer i många afrikanska länder, korruption är en av de ärkesynder som Bibeln varnar för. Och varför är antalet mord så mycket högre i det mycket kristna USA i jämförelse med det djupt sekulariserade Sverige. En historisk granskning av Sverige visar också att man inte är helt imponerad av samhällsmoralen trots att kyrkan stod mitt i byn en gång i tiden. Den kristna etiken har ofta problem med praktiken när kristendomen blir en viktig social faktor.

Men hur som helst, många kristnas erfarenhet säger dock att daglig bibelläsning kan ge en utmärkt etisk vägledning, göra oss till goda människor och därmed bra samhällsmedborgare. Men vi aktiva troende måste vara djupt självkritiska när vår tro inte leder till ett gott samhälle.

Stefan Swärd, doktor i statsvetenskap, ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Dagens Nyheter 2015-03-02

Är problemen korstågens fel?

Den senaste tiden, inte minst i spåren efter de blodiga terrordåden i Köpenhamn och Paris, har en livlig offentlig diskussion förts kring våldsanvändning inom religioner. Bär kristenheten i väst på en kollektiv skuld till islam och därmed till Mellanösterns muslimer? Startade problemen mellan kristna och muslimer, väst och öst, i och med korstågen? Många svarar ja på den frågan och bidrar härigenom till ett föreliggande skuldbeläggningssyndrom i väst. Någon av god ordning frågar måhända: Är det den skulden vi håller på att betala av nu, exempelvis genom frånvaron av kritisk granskning av islamistiskt färgade staters syn på mänskliga rättigheter, såsom religionsfrihet?

Frågor om västs relation till den muslimska världen ställs ofta i fokus. Skälen är många, exempelvis de starka antipatier mot väst som framförs i islamistisk retorik eller brutal handling; men även integrationspolitiska utmaningar som tar sig många uttryck, såsom att en stor del av muslimska trosbekännare i England förklarat att de hellre vill leva under sharialagar än under brittiska lagar, eller den problematik som uppmärksammats genom Uppdrag gransknings reportage om antisemitismen hos muslimska grupper, samt tidigare reportage om syn på våld i nära relationer i en dold intervjuundersökning vid några av Sveriges moskéer. Kanske har Harvardprofessorn Samuel Huntington fått rätt i sin omtalade beskrivning av en civilisationskollision?

När det gäller frågan om korstågen synes det alltså föreligga en känsla av skuld i väst och en stark muslimsk ”antiretorik” i öst. Men en skuldkänsla kan vara äkta eller falsk och/eller ha flera bottnar. När det gäller huruvida problemen mellan kristna och muslimer startade i och med korstågen, framträder oftast en djupt bristande historisk kunskap. Muslimska krigs- och erövringståg eller jihad mot kristna befolkningsområden påbörjades redan på 600-talets mitt. I årtionde efter årtionde underlade muslimer genom militär makt sig områden som under mycket lång tid, flera hundra år, befolkats av kristna grupper. De kristna eller judar som inte av sociala, politiska, militära eller andra skäl konverterade till islam drabbades på många håll av så kallad dhimma, en särskild skyddsskatt, men detta resulterade också i segregation och förödmjukelse. Under några perioder var icke-muslimer på vissa erövrade platser tvungna att bära märkbara tecken på att man var ”annorlunda”.

När de militära attackerna nått Konstantinopel, vädjade man till väst om hjälp. Som respons samlade påven Urban II konciliet i Clermont år 1095. Beskrivningar av hur kristna pilgrimer halshuggits, våldtagits och lemlästats följde. Detta blev startskottet till det första korståget, vilket alltså (nota bene!) inleddes omkring 450 år efter det att muslimska militära erövringar påbörjats och förödmjukande ”dhimmastyre” snart därefter införts.

Detta är naturligtvis sagt utan att förringa de problem som korstågen orsakade. Men det måste även tilläggas att de dåvarande långsiktiga konsekvenserna kanske var mest negativa inom själva kristenheten, detta på grund av den misstro som fördjupades mellan bysantisk kristendom och väst efter det att Konstantinopel drabbats av västliga härjningar. Som bekant föll senare Konstantinopel, efter ett islamsk-osmanskt angrepp år 1453. Den mäktiga Hagia Sophia-katedralen omvandlades då till moské och fungerade som sådan till 1931.

Korstågen betraktades under lång tid inte som något större problem inom den muslimska världen. Förmodligen för att man gick segrande ut ur striderna. Först 1899, 800 år senare och i en helt annan kontext, publicerades det första arabisk-språkiga muslimska historieverket om korstågen, av historieskrivaren Sayyid Ali al-Hariri, Kairo. Den negativa korstågsretorik som numera brukas bland islamister är i historiskt hänseende mycket sen och framkallades först i samband med brittiskt och franskt styre i Mellanöstern. Men den har stark symbolisk betydelse i den bild som målas upp av väst. En sak är emellertid säker: problemen mellan kristna och muslimer startade inte i samband med korstågen.

Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Dagen 2015-02-26

Är den sekulära vetenskapen förutsättningslös?

Sverige är på många sätt fantastiskt. När vi ser vad som sker över världen ökar tacksamheten för att vi har demokratiska rättigheter, inte minst religionsfrihet. Vi har också en lång tradition av ett väl utbyggt socialt skyddsnät, med en valfärdsstat som hjälpt många människor ur fattigdom.

Samtidigt utmärker sig Sverige vid en internationell jämförelse som ett av världens mest individualistiska och sekulariserade länder[i]. Det finns säkert många förklaringar till detta, men i denna artikel vill jag framför allt undersöka vetenskapens roll för att besvara frågan varför Sverige, liksom flera andra länder i västvärlden åtminstone till ytan blivit så sekulariserat och många gånger förpassat religionen till den privata sfären.

För att söka svar på denna fråga får vi gå några hundra år tillbaka, till Upplysningen på 1700-talet, då utvecklingen mot ökad förnuftstro tog fart. Den franska encyclopedin, under ledning av Diderot och d´Alembert, spreds i stora upplagor runt om i Europa. Voltaire och andra filosofer reagerade mot befintliga maktstrukturer. Flera av dem trodde visserligen på en gud, men en deistisk sådan, som nöjde sig med att skapa världen och sedan inte längre grep in i dess fortsatta skeende.

Eftersom människan mer och mer ansågs utlämnad åt sitt eget förnuft behövdes nya läror för att förstå hennes plats i världen. Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet formulerade filosofer som Rousseau, Kant och Hegel teorier där människan alltmer frikopplades från Gud och där sanningsbegreppet relativiserades[ii]. Under det kommande seklet kunde Marx, Darwin, Nietzsche och Freud föreslå helt naturalistiska idéer om hur samhället fungerar, hur allt levande på jorden har utvecklats, och om människans natur och själsliv. Dessa fick stor betydelse i många länder, och i Sverige accelererade sekulariseringen ytterligare med debatten om tro och vetande på 1950-talet, där bland annat filosofen Ingemar Hedenius ofta satte tron i motsatsställning till förnuftet. På senare tid har nyateismen och humanismen fört stafettpinnen vidare med religionskritik och hyllande av det mänskliga förnuftet, som ofta likställts med vetenskap. Och eftersom människan alltid sökt efter auktoriteter, och vetenskapen varit så framgångsrik, har resultatet blivit att vetenskapsmän och psykologer alltmer ersatt sockenprästen.

Även om denna sekularisering är märkbar i hela västvärlden har den gått ovanligt långt i Sverige. I stället för att direkt inskränka religionsfriheten har utgångspunkten varit mer subtil – att förpassa vetenskap och religion till olika sfärer, eftersom vetenskapen svarar på frågan hur världen fungerar och religionen på en annan fråga – varför världen och vi själva blivit till, det vill säga vad som egentligen är meningen med livet. Det har lett till en ideologi som idag är helt dominerande inom universitetsvärlden, och som innebär att hur-frågan bara får besvaras med naturliga processer. Detta kallas ”metodologisk naturalism”, och innebär i praktiken att vetenskapsmannen måste sätta på sig ateistiska glasögon för att tolka data, medan övernaturliga ingripanden från en designer är diskvalificerade från start[iii].

Den metodologiska naturalismen fungerar utmärkt för de flesta typer av vetenskap, som när vi undersöker Östersjöns ekosystem, hur läkemedel tas upp i kroppen, hur Googles sökverktyg fungerar rent matematiskt, eller hur svenska dialekter påverkas av globalisering.

När det gäller denna typ av forskning kan den troende liksom ateisten eller agnostikern nöja sig med naturliga förklaringar, även om han eller hon tror att Gud ytterst ligger bakom regelbundenhet och naturlagar. Men denna slutsats blir då inte en del av den vetenskapliga metoden, utan något man överlåter till var och en att bedöma.

I själva verket är det svårt att överhuvudtaget bedriva vetenskap om vi inte förväntar oss en regelbundenhet i naturen. Och om vi med naturliga förklaringar alltså menar att hitta ordning och mönster, är det snarare så att kristen tro gör detta mer meningsfullt, inte mindre. Det är välkänt att kristendomen anses haft avgörande inflytande för framväxande av universitet under medeltiden, och sedan för den vetenskapliga revolutionen under renässansen[iv]. Tron på en allsmäktig och förnuftig skapare gjorde att man förväntade sig att finna ordning och mönster. Och eftersom vi enligt kristendomen är skapade till Guds avbild kan vi upptäcka och uppskatta de lagar som Gud etablerat i naturen. Många av historiens mest framstående vetenskapsmän, som Galileo, Newton, Faraday och Maxwell, var troende[v]. Den kristna tron var en integrerad del av deras liv, och en stark motivation för dem. Deras sökande efter naturlagar blev helt enkelt ett sätt att upptäcka hur Guds skapat världen. Ytterst kan denna inställning ses som ett gensvar till det uppdrag vi fått i Bibeln att utforska och vårda jorden[vi].

Men, samtidigt som den metodologiska naturalismen ofta fungerar väl, så lär oss vetenskapsfilosofin att all vetenskap innefattar olika typer trosantaganden, och att den metodologiska naturalismen i själva verket representerar en onödigt begränsad syn på vetenskap[vii].

Med en vidare vetenskapssyn får alla förklaringsmodeller vara med och tävla och prövas mot fakta, utan att sållas bort från början.

Denna brist hos den metodologiska naturalismen blir extra tydligt i två fall. Det första gäller forskning inom biologi, kemi och fysik om universums, jordens och livets uppkomst. Med en sluten världsbild, där en personlig agent inte tillåts gripa in, kan denne inte ha skapat successivt. Man kan möjligtvis gå med på en gud som var med och satte igång allt. Men spåren av denne deistiske gud blir allt mindre. Så småningom återstår bara ett mönster av kvantmekaniska vakuumfluktuationer vid universums början, innan de till slut försvunnit helt[viii]. Detta är egentligen inte förvånande, för med en naturalistisk utgångspunkt blir man helt enkelt tvungen att hävda att allting uppstod av sig själv. Vetenskapmannen har därmed inte bara besvarat hur-frågan, utan även klargjort att varför-frågan saknar bestående svar, eftersom vi enbart är farkoster för våra gener. Likt gökungen har vetenskapen gett sig in på religionens domäner och petat ut den ur boet, underförstått att religiösa anspråk på övernaturliga skeenden inte stämmer. Kristen tro blir då förpassad till den privata sfären, något jag utövar för mitt eget psykiska välbefinnande snarare än för att den är sann[ix].    

Det andra fallet är historisk forskning om Bibelns tillförlitlighet, där  liberalteologins historisk-kritiska metod ofta dominerar. Den innehåller visserligen okontroversiella delar, som att jämföra texterna med historisk, arkeologisk och exegetisk forskning, så länge man är noga med att poängtera vad som är mer eller mindre säker kunskap. Men delar av denna metod utgår från en sluten världsbild, med en gud som inte utför kraftgärningar och andra mirakler, eller talar profetiskt[x]. Och även om man som kristen tror på en transcendent Gud som skapat en värld med regelbundenhet, så utesluter det inte att Han även är immanent och aktivt griper in i sin skapelse och till och med gör undantag från de naturlagar Han skapat. Om man inte räknar med sådana direkta Gudsingripanden påverkar det starkt tolkningen av Bibelns böcker, både vad gäller innehåll och när de är skrivna.[xi] Risken är stor att Bibeln ses som ett dokument påhittat av människor, med en rad fel, brister och påstådda skeenden, så att tilltron till den minskar. Med andra ord anses Bibeln ofta inte vara trovärdig, just för att man utgått från ett sådant antagande[xii].

Men intressant nog så leder den moderna forskningen själv till att den naturalistiska världsbilden alltmer krackelerar. För ju mer vi studerar vår omvärld, desto mer ser vi hur sinnrik och genomtänkt den är, där ett stort antal naturkonstanter är finjusterade för att stjärnor, planeter och mänskligt liv ska existera[xiii], där alltmer av vårt DNA upptäcks ha funktion och där varje mänsklig cell är som en hel stad av aktivitet, omgiven av ett membran där inpassage av näringsämnen kontrolleras noga, och där det innanför finns fabriker, kraftstationer och vägnät[xiv]. Eller när arkeologiska och andra historiska fynd pekar på Bibelns trovärdighet[xv] och att Jesu uppståndelse faktiskt ägt rum[xvi], liksom väldokumenterade händelser genom kyrkohistorien, som är svåra att förklara på ett naturligt sätt.[xvii]

Med en naturalistisk verktygslåda blir det allt mer bekymmersamt att tolka skeenden och mönster som starkt pekar på en designer. Det uppstår helt enkelt en krock mellan fakta och det paradigm som vetenskapsmannen är tvingad att arbeta inom. Ställd inför en sådan krock, finns det åtminstone fyra sätt att reagera på.[xviii]

För det första kan de nya fynden sopas under mattan. Detta är till exempel vanligt inom biologin när det gäller Darwins evolutionsteori. Många av dess luckor, som svårigheten för mutationer att skapa helt nya organ med nya funktioner, lyfts sällan fram och är därför okända för många[xix].

Den andra reaktionen är likartad. Istället för att diskutera sakfrågan kring de nya fynden kritiseras förklaringar som inbegriper övernaturliga skeenden. Det betraktas ofta som pseudovetenskap att blanda in en designer som den i dagsläget bästa teorin. Men då säger man egentligen bara att det rådande paradigmet inte får brytas, eftersom pseudovetenskap likställs med allt annat än metodologisk naturalism.

Ett exempel är frågan om hur liv uppstod på jorden. Det erkänns visserligen att vi idag vet väldigt lite om detta, men ändå betraktas det inte som vetenskap att föreslå att liv är designat, trots de enorma svårigheter det innebär för slumpmässiga processer att skapa en cell som både kan replikera sig själv och omsätta näringsämnen till energi.

Eller också avfärdas teorier som inbegriper en designer med att de ofta inte publicerats i godkända vetenskapliga tidskrifter. Detta är i och för sig sant, men eftersom vetenskapsmännen har fått samhällets förtroende att bedöma varandras arbeten,[xx] så är det oerhört svårt att publicera resultat som ifrågasätter naturalismen, även om deras överensstämmelse med fakta är god.

Den tredje reaktionen innebär att vetenskapsmannen försöker hitta nya naturliga förklaringsmodeller till skeenden som verkar peka på en designer. Detta är givetvis inte fel i sig, och även ur ett kristet perspektiv är det rimligt att söka hitta naturliga teorier, men samtidigt vara öppen för direkta övernaturliga ingripanden. Men i en miljö där endast naturliga förklaringar är tillåtna, blir de nya teorierna inte sällan spekulativa. Som när man förklarar finjustering av naturkonstanter med att vårt universum är ett av många, och att i just vårt valdes naturkonstanter av slump så att liv kunde uppstå, en teori som i dagsläget är svår att varken vederlägga eller bekräfta med experiment.

Den fjärde reaktionen är att erkänna att vi ställs inför observationer som är svåra att förklara på ett naturligt sätt, åtminstone utifrån vad vi vet idag. När det gäller frågan om Jesu uppståndelse verkar många ha valt denna väg, eftersom ett antal experter på området, med olika trosuppfattningar, är mer eller mindre överens om att naturliga teorier har allvarliga brister i att förklara Jesu död på Golgata kors, den tomma graven, lärjungarnas frimodiga och samstämmiga vittnesmål, samt Paulus och Jesu halvbror Jakobs omvändelser.[xxi]

Men tyvärr är detta ett undantag. De flesta väljer någon av de tre första reaktionerna, av olika skäl, såsom outtalad press från kollegor och rädsla för att förlora sin karriär, eller som ett resultat av att ha uppfostrats in i ett naturalistiskt tankemönster.

Om nu den metodologiska naturalismen har så tydliga brister, vad är då alternativet? För det första menar jag att vetenskapen bör bedrivas på ett sätt som är så fördomsfritt det bara går, så att olika synpunkter får komma till tals och prövas mot varandra. Det innefattar att övernaturliga förklaringar tillåts, men givetvis inte att de friställs från att prövas mot fakta. Inom teologin kan man exempelvis tillåta en Gud som gör under och mirakler, men samtidigt har kvar den historisk-kritiska metodens sätt att i övrigt pröva och ifrågasätta.  Bibeln är ju ett till stora delar historiskt dokument som inbjuder till granskning. Som kristen behöver jag inte vara rädd för detta om jag tror att Bibeln är sann, ty sanningen tål alltid att granskas. Den till och med förädlas och visar sin sanningshalt ännu mer när den prövas.

För det andra är det bra att om möjligt ange kriterier för att påvisa spåren av en personlig agent. När det gäller historiska händelser i form av mirakler så är samstämmiga och gärna oberoende vittnesbörd från trovärdiga ögonvittnen ofta avgörande. Men inom naturvetenskaperna är det svårare att ge strikta kriterier för om universum, den första cellen eller andra levande strukturer har utvecklats med kända naturlagar eller skapats på ett övernaturligt sätt. Detta ligger i sakens natur, eftersom ingen människa var med och kan berätta, och designern dessutom finns utanför det naturliga. Därför kan vi inte i förväg förväntas känna till hur han gått tillväga. Men jag menar att detta inte är en ursäkt för att återgå till metodologisk naturalism, eftersom den premierar ett sluten beskrivning av verkligheten. Intressant nog har informationsbegreppet nyligen använts som designargument inom molekylärbiologin, genom att påvisa det osannolika i att strukturen hos exempelvis DNA-strängar uppkommit genom naturliga processer. Alla försök att på detta sätt förklara evolution verkar ha design insmugglat på ett eller annat sätt. Denna typ av forskning är fortfarande relativt ny och behöver utvecklas, men jag menar att den är viktig och har stor potential inför framtiden.[xxii]

För det tredje bör vetenskap presenteras så att mer eller mindre säker kunskap tydligt särskiljs från kunskapsluckor och spekulationer.[xxiii] Detta är inte minst viktigt inom teologin, för så länge innehållet i en viss bibelbok inte har motbevisats av fakta, är det fritt fram att tro att det faktiskt stämmer. Men om osäkra teorier presenteras som säker kunskap frestas många kristna att omtolka Bibeln alldeles i onödan.

Inom historia är det välkänt att frånvaro av arkeologiska fynd eller textdokument inte bevisar att en viss historisk händelse inte ägt rum. När sådana direkta bevis från patriarktiden i Gamla Testamentet saknas, har många teologer avfärdat berättelserna som myter, nedskrivna långt senare. Men om även indirekta fakta tas i beaktande, blir situationen en helt annan[xxiv].

Ett annat exempel är Darwins makroevolutionsteori. Med tanke på dess stora luckor menar jag att kristna inte behöver överge kyrkans klassiska tro på Adam och Eva som historiska personer och anfäder till alla människor. Även om vi ska ha respekt för olika tolkningar av skapelseberättelsen, så leder en bildlig förståelse av syndafallet i Gamla Testamentet att Nya Testamentets undervisning om Jesus som ”den andre Adam” eller ”den siste Adam” blir  svårtolkad.[xxv] Det sägs att synden kom in i världen genom en människa och att rättfärdigheten hos en annan, Kristus, leder till frikännande för alla som tar emot erbjudandet om frälsning. Om vi tolkar Bibelns undervisning om Adam bildligt finns det därför risk att vi omtolkar dess utsagor om Jesus, så att Hans försoningsverk reduceras[xxvi].

Man kan fråga sig hur mycket graden av osäker kunskap kommer att ändras i framtiden. För trots att många hur-frågor besvaras verkar hela tiden nya uppstå, så att kunskapsluckor kvarstår. Och även om det naturalistiska paradigmet alltmer rämnar, tror jag aldrig att vi med vetenskapliga metoder fullt ut kan bevisa Guds existens, och dessutom menar jag att varför-frågan ligger utanför vetenskapens domäner.

Trots detta är tecknen i skapelsen tillräckligt tydliga för att vi ska börja söka Gud, som Paulus beskriver så väl i Romarbrevets första kapitel[xxvii]. När vi gör det kan vi fylla ut luckorna i vårt vetande med kunskap som Gud uppenbarar för oss och skriver in i som bevis i våra hjärtan i form av en inre visshet och frid.[xxviii]  För även om vi helt kunde bevisa att Gud existerar, så gör enbart den kunskapen mig ändå inte till kristen, eftersom det ytterst är fråga om att bekänna Jesus och följa Honom.[xxix]  Men det verkar snarare som om Gud i sin vishet har visat sig tillräckigt tydligt, och sedan i kärlek och respekt överlåter åt oss att ta trosteg. På så sätt samverkar och styrker den naturliga och uppenbarade kunskapen om Gud varandra.

Avslutningsvis vill jag beröra vilka konsekvenser jag menar att det naturalistiska vetenskapsmonopolet har fått och kommer att få för vårt samhälle.

För det första, det som lärs ut på universitet och högskolor formar det som lärs ut i skolorna. Den vetenskap de unga tar del av har silats genom ett durkslag där övernaturliga inslag inte passerar. Det leder till att många ungdomar antingen förlorar sin kristna tro eller aldrig överväger att pröva den. Tragiskt nog är de offer för ett cirkelresonemang, där ett synsätt med endast naturliga förklaringar lärs ut just för att man utgått från sådana antaganden.

För det andra, i en miljö där det mer eller mindre är ett outtalat faktum att allt har uppstått av sig själv, är vi fria att välja moral, etik och värdegrund i samhället som vi vill. Detta riskerar långsiktigt att påverka, och har redan påverkat, synen på livets okränkbarhet den första tiden efter befruktningen, och på äktenskapet och familjen som en viktig bärande enhet i samhället.

För det tredje, eftersom få har ork eller lust att skaffa sig tillräcklig kunskap för att ifrågasätta det rådande paradigmet, eller av befogad rädsla att förlora statliga bidrag, riskerar den metodologiska naturalismen att i allt högre grad influera teologiska utbildningar och därigenom även församlingar. Följden blir i så fall en ökande sekularisering även inom kyrkan, där tilltron till Bibeln minskar, inte på grund av fakta, utan på grund av tankemönster som reducerar Gud och inte tillåter Honom att gripa in sin skapelse.

I det kortare perspektivet har den metodologiska naturalismen visat sig vara ett effektivare sekulariseringsverktyg än rent förtryck. För när människor tvingas att anamma en sekulär agenda får det ofta motsatt effekt. Speciellt om de i hemlighet får höra ett budskap om personlig omvändelse, en stor Gud som älskar dem och är förmögen att göra under, precis som det står i Bibeln. Ett av de mest slående exemplen är kyrkans utveckling i Kina. Efter kommunismens maktövertagande för 65 år sedan har antalet kristna vuxit från några miljoner till i storleksordningen 100 miljoner idag.[xxx]

Den metodologiska naturalismens mer smygande sätt att få människor att överge det övernaturliga har visserligen ofta varit mer effektiv, men man kan ifrågasätta om det är så i det längre perspektivet. Det är nämligen bara en ytlig sekularisering som åstadkoms. Av naturen är vi religiösa, och försöker på olika sätt få utlopp för detta behov. Bibeln ger en mycket djupsinnig förklaring, där människan efter syndafallet strävar efter att fylla ett inre tomrum, oftast omedveten om att det egentligen är den brustna relationen med Gud hon försöker återupprätta. Enligt kristen tro tar Gud själv initiativet till försoning genom att sända sin egen Son, medan andra religioner mer eller mindre handlar om människans försök att med egen kraft skapa mening.[xxxi]

I ett samhälle som på ytan är sekulärt, och där vi som kristna därför frestats att alltmer kompromissa med Bibelns budskap, blir följden att många människor inte ser den kristna tron som ett alternativ. En sådan miljö är oerhört sårbar för andra andliga influenser, eftersom människor på något sätt måste få utlopp för sina religiösa behov. I sig värdefulla saker som arbete, hobbies, materiell välfärd och sociala kontakter riskerar att helt ta över och till slut bli meningen med vårt liv, och därmed vår gud.  Andra dras till nyandlighet eller religioner vars företrädare många gånger ger ett tydligare budskap än de kristna, trots att synen på religionsfrihet och andra mänskliga rättigheter inte sällan är annorlunda än vad vi är vana vid.

Vid ingången till Uppsala universitets aula finns ett berömt citat av Thomas Thorild: ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större.”[xxxii] Det finns olika åsikter om av vad Thorild egentligen menade med att ”tänka rätt”. Men om vi tolkar dessa ord som att söka sanningen, sammanfattar hans yttrande väldigt väl vad jag menar att vetenskap bör handla om. Undertecknad har en förhoppning att vetenskapen i vårt land ska ha som yttersta mål att söka sanningen inom alla områden. Sanningen har nämligen en fantastisk förmåga att försvara sig själv, om vi bara tillåter den att göra det. Då kan många fördomar och missförstånd om kristen tro brytas ned och göra så att människor istället blir nyfikna på att den verkar vara så trovärdig. Om de sedan får höra det enkla budskapet om att Gud älskar dem, utgav sin egen Son för att förlåta och befria dem, och dessutom vill ha gemenskap med dem in i evigheten, så blir kristendomen plötsligt ett mycket attraktivt alternativ bland de som människor i vårt postmoderna samhälle möter.

Ola Hössjer, professor i matematisk statistik, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Theofilos vol. 6. nr. 3 (2014)


[i] Ronald Inglehart and Christian Welzel, “Changing Mass Priorities: The Link Between Modernization and Democracy”, Perspectives on Politics June 8(2) (2010), 554.

[ii] Se exempelvis F.A. Schaeffer, Escape from Reason (InterVarsity Press, 1968).

[iii] Den metodologiska naturalismen dominerar dock inte alla ämnen. Inom filosofin tillåter Philosophia Christi och många andra tidskrifter alternativa synsätt.

[iv] J. Needham. The Grand Titration: Science and Society in East and West. (Allen and Unwin, 1969). Nancy R. Pearcy and Charles B. Thaxton, The Soul of Science (Wheaton, Illinois: Crossway Books, 2004).

[v] Peter Stenumgaard, Vetenskap och tro. Om hur gudstro och rationellt tänkande samverkar inom vetenskapen (Vendelsjö: XP Media, 2008). John Lennox, God’s Undertaker. Has Science Buried God? (Oxford: Lion Hudson, 2009).

[vi] 1 Mos 1:28, 9:1.

[vii] A.F. Chalmers. What is this Thing Called Science? 3rd edition (St Lucia, Queensland: Queensland University Press, 1994). Peter Stenumgaard, Illusionen om vetenskapen (Handen: XP Media, 2011). Alvin Plantinga. Where the Conflict Really Lies. Science Religion and Naturalism (Oxford: Oxford University Press, 2011). Karl Popper, Conjectures and Refutations: The Growth of Scientific Knowledge (Routledge, 1963). Se även kapitel 2 I Richard Swinburne, The Existence of God, 3rd edition (Oxford: Oxford University Press, 2004) för teorier om naturliga och personliga förklaringar till observationer.

[viii] Se exempelvis Richard Dawkins, The Blind Watchmaker: Why the Evidence of Evolution Reveals a Universe Without Design (New York: Norton, 1996), samt Stephen Hawking och Leonard Mlodinow, The Grand Design. (New York: Bantam Books, 2010).

[ix] Denna uppdelning av samhället i en offentlig sekulär sfär, där förnuft och vetenskaplighet anses råda, och en privat sfär, där religiöst utövande tillåts, är väl beskrivet i introduktionskapitlet av Nancy Pearcy, Total Truth, study guide ed. (Wheaton, Illinois, Crossway Books, 2005).

[x] Bland annat har David Humes kritik av mirakler haft stort inflytande, se D. Hume. Enquiry Concerning Human Understanding (1748), http://www.earlymoderntexts.com/authors/hume.html. Men Humes resonemang om naturens eller våra erfarenheters regelbundenhet innehåller klara brister, se till exempel C.S. Lewis.  Miracles, revised version (London and Glasgow: Collins/Fontana, 1960) och Lennox (2009).

[xi] Det är till exempel vanligt att Daniels bok och delar av Jesaja i Gamla Testamentet dateras senare än vad Bibeln anger, när dess profetior tolkas som efterkonstruktioner.

[xii] Även kristna som tror på Bibeln som Guds uppenbarade och tillförlitliga Ord kan ha olika tolkningar vad gäller dopsyn, nattvardssyn, kronologin i Uppenbarelseboken och vissa andra frågor. Den mer liberala tolkningstraditionen, där Bibeln alltmer ses som människans sätt att beskriva Gud, växte först fram i Tyskland på 1700-talet, se exempelvis K.J. Vanhoozer, Is there a Meaning in the Text? (Grand Rapids, Michigan: Zondevan, 1998) för en historisk hermeneutisk översikt. Se även Francis A. Schaeffer, The God Who Is There (InterVarsity Press, 1968) för en kortfattad översikt om hur teologin påverkats av metodologisk naturalism.

[xiii] Luke A. Barnes. The Fine-tuning of the Universe for Intelligent Life (arXiv:1112.4647v1 [physics.hist-ph], December 20, 2011). R. Collins. “The Teleological Argument: an Exploration of the Fine-Tuning of the Universe”, The Blackwell Companion to Natural Theology (Chichester, UK: Wiley-Blackwell, 2012), s 202-281. G. Gonzales and Jay W. Richards. The Privileged Planet. How our Place in the Cosmos is Designed for Discovery (Washington DC: Regnery Publishing Inc., 2004).

[xiv] Stephen C. Meyer. Signature of the Cell (New York: Harper One Publishers, 2009). The ENCODE Project Consortium. “An Integrated Encyclopedia of DNA Elements in the Human Genome”. Nature 489 (2012), 57-74.

[xv] Se till exempel K.A. Kitchen, On the Reliability of the Old Testament (Grand Rapids, Michigan: Eerdmans Publishing Co., 2003), där ett stort antal direkta och indirekta evidens för Gamla Testamentet gås igenom mycket noggrant. Slutsatsen blir att innehållet i GT från det delade kungadömet till judarnas återkomst efter exilen 930 – 400 fKr är mycket välbelagt, och att beskrivningen i GT från de första patriarkerna till kungadömet under David och Salomo 2000 – 930 fKr också är trovärdig. Vidare innehåller Richard Bauckham, Jesus and the Eyewitnesses. The Gospels as Eyewitness Testimony (Grand Rapids, Michigan: Eerdmans, 2006)  en mycket ingående analys av de fyra evangelierna. Med hjälp av namnstatistik, inom- och utombibliska källor blir slutsatsen att evangelierna till stor det är består av trovärdiga ögonvittnesberättelser.

[xvi] Gary, R. Habermas and Michael R. Licona, The Case for the Resurrection of Jesus (Grand Rapids, Michigan: Kregel Publications, 2004).

[xvii] Craig, S. Keener. Miracles.The credibility of the New Testament Accounts, vol 1-2 (Grand Rapids, Michigan: Baker Academic, 2011).

[xviii] Se också framställningen i Thomas S. Kuhn. The Structure of Scientific Revolutions, 4th edition, with an introductory essay by Ian Hacking (The University of Chicago Press, Chicago, 2012) om hur olika paradigm avlöst varandra genom vetenskapshistorien.

[xix] Till dessa luckor hör den Kambriska explosionen och få mellanformer i det fossila materialet, att endast en mycket liten andel av alla mutationer har en positiv selektiv effekt, samt svårigheten för mutationer att åstadkomma nya gener, som kodar för nya proteiner, och ännu mer helt nya typer av organ, inte minst de som är irreducibelt komplexa. Se exempelvis  S. Meyer, Darwin’s Doubt. The Explosive Origin of Animal Life and the Case for Intelligent Design (New York: HarperCollins, 2013).

[xx] Detta så kallade peer-review system fungerar i de flesta fall utmärkt, speciellt då den metodologiska naturalismen är okontroversiell som metod. Och eftersom forskare inom ett visst område är ämnesexperter, är det naturligt att de kontrollerar varandras arbeten. Men nackdelen med peer-review-systemet är att det riskerar att konservera forskning i fastlagda mönster, speciellt när det ifrågasätter ett paradigm som uppstått av filosofiska skäl.

[xxi] En klar majoritet av forskare accepterar dessa “minimal facts” som historiskt välbelagda, se Habermas and  Licona  (2004). Exempelvis medgav Anthony Flew, en av 1900-talets främst ateistiska filosofer, deras trovärdighet i en TV-sänd debatt med Habermas 2000. Givet att de accepteras som fakta blir olika naturliga förklaringar till uppståndelsen, som att Jesus aldrig dog på korset, att antingen lärjungarna eller romarna stal kroppen, eller att uppståndelsen växte fram successivt som en legend, högst osannolika. Flera av dem hade för övrigt vederlagts långt tidigare av liberalteologerna själva, se avsnitt 3 i Habermas and Licona (2004).

[xxii] Se exempelvis  Andy C. McIntosh, “Information and Entropy – Top-Down or Bottom-up Development in Living Systems?” Int. J. of Design and Nature and Ecodynamics 4(4) (2009): 351-385,  och Winston Ewert, William A. Dembski and Robert  J. Marks, Active information in biology, Biocomplexity 4 (2013), 1-10.  

[xxiii] Dessa spekulationer kan vara mycket värdefulla sig, och leda fram till ny forskning. Men forskare av olika trosuppfattningar bör redovisa dem som sådana. För såväl en teist som en ateist är det frestande att fylla ut kunskapsluckor med att ”Gud gjorde det” eller ”detta är resultatet av slumpmässiga processer”. I det första fallet kan det tänkas att naturliga förklaringar senare hittas (kunskapsluckornas Gud), även om givetvis Gud ändå ytterst kan ligga bakom allt. I det senare kan det hända att det man trodde var slumpmässigt visar sig ha funktion (kunskapsluckornas naturalism).

[xxiv] Se Kitchen (2003).

[xxv] Se Rom 5:12-21 och 1 Kor 15:21-22.

[xxvi] Det finns en risk att läran om arvssynden tonas ned om Adam och Eva inte tros ha existerat som personer. Redan i början av 400-talet ifrågasatte Pelagius arvssynden, och menade att människans fria vilja är så stark att hon av egen kraft är kapabel att göra rätt. Det leder till att Jesu frälsande nåd inte blir lika viktig, och därför avfärdades pelagianismen av flera kyrkomöten på 400-talet. Observera att man kan tro på arvssynden och samtidigt på Jesu yttrande att barnen tillhör himmelriket (Matt 19:14), eftersom de ännu inte är moraliskt ansvariga.

[xxvii] Rom 1:18-20.

[xxviii] Detta utesluter inte att alla kristna kan gå igenom perioder av tvivel. Men genom att gå till Gud med sina tvivel blir resultatet ofta en stärkt tro.

[xxix] Rom 10:9-10.

[xxx] Se exempelvis D. Aikman. Jesus in Beijing. How Christianity is Transforming China and Changing the Global Balance of Power (Regenery Publishing Inc., 2003) för en ingående beskrivning av den kinesiska kyrkans historia. Historien är full av andra exempel på att den kristna kyrkan oftast vuxit när ett enkelt och Bibeltroget budskap förkunnats av enskilda kristna, lokala församlingar och missionsorganisationer, se exempelvis J. Hill. The history of Christianity (Lion Hudson, 2007) och  C-E. Sahlberg. Missionens historia genom 2000 år (Libris, 2008). De evangelikala kyrkornas tillväxt behandlas i kapitel 9 av Pearcy (2005), och i D. Kelley, Why Conservative Churches are Growing (New York: Harper& Row, 1972). Slutligen återfinns statistik på de karismatiska kyrkornas snabba tillväxt de senaste hundra åren i T.M. Johnson and K.R. Ross, Atlas of Global Christianity (Edinburgh: Edinburgh University Press, 2009).

[xxxi] Se exempelvis  D.R. Groothius. Unmasking the New Age. (Downers Grove, Illinois: InterVarsityPress, 1986), Appendix 2 I Pearcy (2005) samt N.L. Geisler och A. Saleeb. Answering Islam, second ed. (Grand Rapids, Michigan, Baker Books, 2002).

[xxxii] Citatet återfinns ursprungligen i Thomas Thorild. Rätt, eller alla samhällens eviga lag. (1794). Se exempelvis Projekt Runeberg, Thomas Thorilds samlade skrifter, http://runeberg.org/tthorilds/3/0257.html.