Är problemen korstågens fel?

Den senaste tiden, inte minst i spåren efter de blodiga terrordåden i Köpenhamn och Paris, har en livlig offentlig diskussion förts kring våldsanvändning inom religioner. Bär kristenheten i väst på en kollektiv skuld till islam och därmed till Mellanösterns muslimer? Startade problemen mellan kristna och muslimer, väst och öst, i och med korstågen? Många svarar ja på den frågan och bidrar härigenom till ett föreliggande skuldbeläggningssyndrom i väst. Någon av god ordning frågar måhända: Är det den skulden vi håller på att betala av nu, exempelvis genom frånvaron av kritisk granskning av islamistiskt färgade staters syn på mänskliga rättigheter, såsom religionsfrihet?

Frågor om västs relation till den muslimska världen ställs ofta i fokus. Skälen är många, exempelvis de starka antipatier mot väst som framförs i islamistisk retorik eller brutal handling; men även integrationspolitiska utmaningar som tar sig många uttryck, såsom att en stor del av muslimska trosbekännare i England förklarat att de hellre vill leva under sharialagar än under brittiska lagar, eller den problematik som uppmärksammats genom Uppdrag gransknings reportage om antisemitismen hos muslimska grupper, samt tidigare reportage om syn på våld i nära relationer i en dold intervjuundersökning vid några av Sveriges moskéer. Kanske har Harvardprofessorn Samuel Huntington fått rätt i sin omtalade beskrivning av en civilisationskollision?

När det gäller frågan om korstågen synes det alltså föreligga en känsla av skuld i väst och en stark muslimsk ”antiretorik” i öst. Men en skuldkänsla kan vara äkta eller falsk och/eller ha flera bottnar. När det gäller huruvida problemen mellan kristna och muslimer startade i och med korstågen, framträder oftast en djupt bristande historisk kunskap. Muslimska krigs- och erövringståg eller jihad mot kristna befolkningsområden påbörjades redan på 600-talets mitt. I årtionde efter årtionde underlade muslimer genom militär makt sig områden som under mycket lång tid, flera hundra år, befolkats av kristna grupper. De kristna eller judar som inte av sociala, politiska, militära eller andra skäl konverterade till islam drabbades på många håll av så kallad dhimma, en särskild skyddsskatt, men detta resulterade också i segregation och förödmjukelse. Under några perioder var icke-muslimer på vissa erövrade platser tvungna att bära märkbara tecken på att man var ”annorlunda”.

När de militära attackerna nått Konstantinopel, vädjade man till väst om hjälp. Som respons samlade påven Urban II konciliet i Clermont år 1095. Beskrivningar av hur kristna pilgrimer halshuggits, våldtagits och lemlästats följde. Detta blev startskottet till det första korståget, vilket alltså (nota bene!) inleddes omkring 450 år efter det att muslimska militära erövringar påbörjats och förödmjukande ”dhimmastyre” snart därefter införts.

Detta är naturligtvis sagt utan att förringa de problem som korstågen orsakade. Men det måste även tilläggas att de dåvarande långsiktiga konsekvenserna kanske var mest negativa inom själva kristenheten, detta på grund av den misstro som fördjupades mellan bysantisk kristendom och väst efter det att Konstantinopel drabbats av västliga härjningar. Som bekant föll senare Konstantinopel, efter ett islamsk-osmanskt angrepp år 1453. Den mäktiga Hagia Sophia-katedralen omvandlades då till moské och fungerade som sådan till 1931.

Korstågen betraktades under lång tid inte som något större problem inom den muslimska världen. Förmodligen för att man gick segrande ut ur striderna. Först 1899, 800 år senare och i en helt annan kontext, publicerades det första arabisk-språkiga muslimska historieverket om korstågen, av historieskrivaren Sayyid Ali al-Hariri, Kairo. Den negativa korstågsretorik som numera brukas bland islamister är i historiskt hänseende mycket sen och framkallades först i samband med brittiskt och franskt styre i Mellanöstern. Men den har stark symbolisk betydelse i den bild som målas upp av väst. En sak är emellertid säker: problemen mellan kristna och muslimer startade inte i samband med korstågen.

Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Dagen 2015-02-26

Är den sekulära vetenskapen förutsättningslös?

Sverige är på många sätt fantastiskt. När vi ser vad som sker över världen ökar tacksamheten för att vi har demokratiska rättigheter, inte minst religionsfrihet. Vi har också en lång tradition av ett väl utbyggt socialt skyddsnät, med en valfärdsstat som hjälpt många människor ur fattigdom.

Samtidigt utmärker sig Sverige vid en internationell jämförelse som ett av världens mest individualistiska och sekulariserade länder[i]. Det finns säkert många förklaringar till detta, men i denna artikel vill jag framför allt undersöka vetenskapens roll för att besvara frågan varför Sverige, liksom flera andra länder i västvärlden åtminstone till ytan blivit så sekulariserat och många gånger förpassat religionen till den privata sfären.

För att söka svar på denna fråga får vi gå några hundra år tillbaka, till Upplysningen på 1700-talet, då utvecklingen mot ökad förnuftstro tog fart. Den franska encyclopedin, under ledning av Diderot och d´Alembert, spreds i stora upplagor runt om i Europa. Voltaire och andra filosofer reagerade mot befintliga maktstrukturer. Flera av dem trodde visserligen på en gud, men en deistisk sådan, som nöjde sig med att skapa världen och sedan inte längre grep in i dess fortsatta skeende.

Eftersom människan mer och mer ansågs utlämnad åt sitt eget förnuft behövdes nya läror för att förstå hennes plats i världen. Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet formulerade filosofer som Rousseau, Kant och Hegel teorier där människan alltmer frikopplades från Gud och där sanningsbegreppet relativiserades[ii]. Under det kommande seklet kunde Marx, Darwin, Nietzsche och Freud föreslå helt naturalistiska idéer om hur samhället fungerar, hur allt levande på jorden har utvecklats, och om människans natur och själsliv. Dessa fick stor betydelse i många länder, och i Sverige accelererade sekulariseringen ytterligare med debatten om tro och vetande på 1950-talet, där bland annat filosofen Ingemar Hedenius ofta satte tron i motsatsställning till förnuftet. På senare tid har nyateismen och humanismen fört stafettpinnen vidare med religionskritik och hyllande av det mänskliga förnuftet, som ofta likställts med vetenskap. Och eftersom människan alltid sökt efter auktoriteter, och vetenskapen varit så framgångsrik, har resultatet blivit att vetenskapsmän och psykologer alltmer ersatt sockenprästen.

Även om denna sekularisering är märkbar i hela västvärlden har den gått ovanligt långt i Sverige. I stället för att direkt inskränka religionsfriheten har utgångspunkten varit mer subtil – att förpassa vetenskap och religion till olika sfärer, eftersom vetenskapen svarar på frågan hur världen fungerar och religionen på en annan fråga – varför världen och vi själva blivit till, det vill säga vad som egentligen är meningen med livet. Det har lett till en ideologi som idag är helt dominerande inom universitetsvärlden, och som innebär att hur-frågan bara får besvaras med naturliga processer. Detta kallas ”metodologisk naturalism”, och innebär i praktiken att vetenskapsmannen måste sätta på sig ateistiska glasögon för att tolka data, medan övernaturliga ingripanden från en designer är diskvalificerade från start[iii].

Den metodologiska naturalismen fungerar utmärkt för de flesta typer av vetenskap, som när vi undersöker Östersjöns ekosystem, hur läkemedel tas upp i kroppen, hur Googles sökverktyg fungerar rent matematiskt, eller hur svenska dialekter påverkas av globalisering.

När det gäller denna typ av forskning kan den troende liksom ateisten eller agnostikern nöja sig med naturliga förklaringar, även om han eller hon tror att Gud ytterst ligger bakom regelbundenhet och naturlagar. Men denna slutsats blir då inte en del av den vetenskapliga metoden, utan något man överlåter till var och en att bedöma.

I själva verket är det svårt att överhuvudtaget bedriva vetenskap om vi inte förväntar oss en regelbundenhet i naturen. Och om vi med naturliga förklaringar alltså menar att hitta ordning och mönster, är det snarare så att kristen tro gör detta mer meningsfullt, inte mindre. Det är välkänt att kristendomen anses haft avgörande inflytande för framväxande av universitet under medeltiden, och sedan för den vetenskapliga revolutionen under renässansen[iv]. Tron på en allsmäktig och förnuftig skapare gjorde att man förväntade sig att finna ordning och mönster. Och eftersom vi enligt kristendomen är skapade till Guds avbild kan vi upptäcka och uppskatta de lagar som Gud etablerat i naturen. Många av historiens mest framstående vetenskapsmän, som Galileo, Newton, Faraday och Maxwell, var troende[v]. Den kristna tron var en integrerad del av deras liv, och en stark motivation för dem. Deras sökande efter naturlagar blev helt enkelt ett sätt att upptäcka hur Guds skapat världen. Ytterst kan denna inställning ses som ett gensvar till det uppdrag vi fått i Bibeln att utforska och vårda jorden[vi].

Men, samtidigt som den metodologiska naturalismen ofta fungerar väl, så lär oss vetenskapsfilosofin att all vetenskap innefattar olika typer trosantaganden, och att den metodologiska naturalismen i själva verket representerar en onödigt begränsad syn på vetenskap[vii].

Med en vidare vetenskapssyn får alla förklaringsmodeller vara med och tävla och prövas mot fakta, utan att sållas bort från början.

Denna brist hos den metodologiska naturalismen blir extra tydligt i två fall. Det första gäller forskning inom biologi, kemi och fysik om universums, jordens och livets uppkomst. Med en sluten världsbild, där en personlig agent inte tillåts gripa in, kan denne inte ha skapat successivt. Man kan möjligtvis gå med på en gud som var med och satte igång allt. Men spåren av denne deistiske gud blir allt mindre. Så småningom återstår bara ett mönster av kvantmekaniska vakuumfluktuationer vid universums början, innan de till slut försvunnit helt[viii]. Detta är egentligen inte förvånande, för med en naturalistisk utgångspunkt blir man helt enkelt tvungen att hävda att allting uppstod av sig själv. Vetenskapmannen har därmed inte bara besvarat hur-frågan, utan även klargjort att varför-frågan saknar bestående svar, eftersom vi enbart är farkoster för våra gener. Likt gökungen har vetenskapen gett sig in på religionens domäner och petat ut den ur boet, underförstått att religiösa anspråk på övernaturliga skeenden inte stämmer. Kristen tro blir då förpassad till den privata sfären, något jag utövar för mitt eget psykiska välbefinnande snarare än för att den är sann[ix].    

Det andra fallet är historisk forskning om Bibelns tillförlitlighet, där  liberalteologins historisk-kritiska metod ofta dominerar. Den innehåller visserligen okontroversiella delar, som att jämföra texterna med historisk, arkeologisk och exegetisk forskning, så länge man är noga med att poängtera vad som är mer eller mindre säker kunskap. Men delar av denna metod utgår från en sluten världsbild, med en gud som inte utför kraftgärningar och andra mirakler, eller talar profetiskt[x]. Och även om man som kristen tror på en transcendent Gud som skapat en värld med regelbundenhet, så utesluter det inte att Han även är immanent och aktivt griper in i sin skapelse och till och med gör undantag från de naturlagar Han skapat. Om man inte räknar med sådana direkta Gudsingripanden påverkar det starkt tolkningen av Bibelns böcker, både vad gäller innehåll och när de är skrivna.[xi] Risken är stor att Bibeln ses som ett dokument påhittat av människor, med en rad fel, brister och påstådda skeenden, så att tilltron till den minskar. Med andra ord anses Bibeln ofta inte vara trovärdig, just för att man utgått från ett sådant antagande[xii].

Men intressant nog så leder den moderna forskningen själv till att den naturalistiska världsbilden alltmer krackelerar. För ju mer vi studerar vår omvärld, desto mer ser vi hur sinnrik och genomtänkt den är, där ett stort antal naturkonstanter är finjusterade för att stjärnor, planeter och mänskligt liv ska existera[xiii], där alltmer av vårt DNA upptäcks ha funktion och där varje mänsklig cell är som en hel stad av aktivitet, omgiven av ett membran där inpassage av näringsämnen kontrolleras noga, och där det innanför finns fabriker, kraftstationer och vägnät[xiv]. Eller när arkeologiska och andra historiska fynd pekar på Bibelns trovärdighet[xv] och att Jesu uppståndelse faktiskt ägt rum[xvi], liksom väldokumenterade händelser genom kyrkohistorien, som är svåra att förklara på ett naturligt sätt.[xvii]

Med en naturalistisk verktygslåda blir det allt mer bekymmersamt att tolka skeenden och mönster som starkt pekar på en designer. Det uppstår helt enkelt en krock mellan fakta och det paradigm som vetenskapsmannen är tvingad att arbeta inom. Ställd inför en sådan krock, finns det åtminstone fyra sätt att reagera på.[xviii]

För det första kan de nya fynden sopas under mattan. Detta är till exempel vanligt inom biologin när det gäller Darwins evolutionsteori. Många av dess luckor, som svårigheten för mutationer att skapa helt nya organ med nya funktioner, lyfts sällan fram och är därför okända för många[xix].

Den andra reaktionen är likartad. Istället för att diskutera sakfrågan kring de nya fynden kritiseras förklaringar som inbegriper övernaturliga skeenden. Det betraktas ofta som pseudovetenskap att blanda in en designer som den i dagsläget bästa teorin. Men då säger man egentligen bara att det rådande paradigmet inte får brytas, eftersom pseudovetenskap likställs med allt annat än metodologisk naturalism.

Ett exempel är frågan om hur liv uppstod på jorden. Det erkänns visserligen att vi idag vet väldigt lite om detta, men ändå betraktas det inte som vetenskap att föreslå att liv är designat, trots de enorma svårigheter det innebär för slumpmässiga processer att skapa en cell som både kan replikera sig själv och omsätta näringsämnen till energi.

Eller också avfärdas teorier som inbegriper en designer med att de ofta inte publicerats i godkända vetenskapliga tidskrifter. Detta är i och för sig sant, men eftersom vetenskapsmännen har fått samhällets förtroende att bedöma varandras arbeten,[xx] så är det oerhört svårt att publicera resultat som ifrågasätter naturalismen, även om deras överensstämmelse med fakta är god.

Den tredje reaktionen innebär att vetenskapsmannen försöker hitta nya naturliga förklaringsmodeller till skeenden som verkar peka på en designer. Detta är givetvis inte fel i sig, och även ur ett kristet perspektiv är det rimligt att söka hitta naturliga teorier, men samtidigt vara öppen för direkta övernaturliga ingripanden. Men i en miljö där endast naturliga förklaringar är tillåtna, blir de nya teorierna inte sällan spekulativa. Som när man förklarar finjustering av naturkonstanter med att vårt universum är ett av många, och att i just vårt valdes naturkonstanter av slump så att liv kunde uppstå, en teori som i dagsläget är svår att varken vederlägga eller bekräfta med experiment.

Den fjärde reaktionen är att erkänna att vi ställs inför observationer som är svåra att förklara på ett naturligt sätt, åtminstone utifrån vad vi vet idag. När det gäller frågan om Jesu uppståndelse verkar många ha valt denna väg, eftersom ett antal experter på området, med olika trosuppfattningar, är mer eller mindre överens om att naturliga teorier har allvarliga brister i att förklara Jesu död på Golgata kors, den tomma graven, lärjungarnas frimodiga och samstämmiga vittnesmål, samt Paulus och Jesu halvbror Jakobs omvändelser.[xxi]

Men tyvärr är detta ett undantag. De flesta väljer någon av de tre första reaktionerna, av olika skäl, såsom outtalad press från kollegor och rädsla för att förlora sin karriär, eller som ett resultat av att ha uppfostrats in i ett naturalistiskt tankemönster.

Om nu den metodologiska naturalismen har så tydliga brister, vad är då alternativet? För det första menar jag att vetenskapen bör bedrivas på ett sätt som är så fördomsfritt det bara går, så att olika synpunkter får komma till tals och prövas mot varandra. Det innefattar att övernaturliga förklaringar tillåts, men givetvis inte att de friställs från att prövas mot fakta. Inom teologin kan man exempelvis tillåta en Gud som gör under och mirakler, men samtidigt har kvar den historisk-kritiska metodens sätt att i övrigt pröva och ifrågasätta.  Bibeln är ju ett till stora delar historiskt dokument som inbjuder till granskning. Som kristen behöver jag inte vara rädd för detta om jag tror att Bibeln är sann, ty sanningen tål alltid att granskas. Den till och med förädlas och visar sin sanningshalt ännu mer när den prövas.

För det andra är det bra att om möjligt ange kriterier för att påvisa spåren av en personlig agent. När det gäller historiska händelser i form av mirakler så är samstämmiga och gärna oberoende vittnesbörd från trovärdiga ögonvittnen ofta avgörande. Men inom naturvetenskaperna är det svårare att ge strikta kriterier för om universum, den första cellen eller andra levande strukturer har utvecklats med kända naturlagar eller skapats på ett övernaturligt sätt. Detta ligger i sakens natur, eftersom ingen människa var med och kan berätta, och designern dessutom finns utanför det naturliga. Därför kan vi inte i förväg förväntas känna till hur han gått tillväga. Men jag menar att detta inte är en ursäkt för att återgå till metodologisk naturalism, eftersom den premierar ett sluten beskrivning av verkligheten. Intressant nog har informationsbegreppet nyligen använts som designargument inom molekylärbiologin, genom att påvisa det osannolika i att strukturen hos exempelvis DNA-strängar uppkommit genom naturliga processer. Alla försök att på detta sätt förklara evolution verkar ha design insmugglat på ett eller annat sätt. Denna typ av forskning är fortfarande relativt ny och behöver utvecklas, men jag menar att den är viktig och har stor potential inför framtiden.[xxii]

För det tredje bör vetenskap presenteras så att mer eller mindre säker kunskap tydligt särskiljs från kunskapsluckor och spekulationer.[xxiii] Detta är inte minst viktigt inom teologin, för så länge innehållet i en viss bibelbok inte har motbevisats av fakta, är det fritt fram att tro att det faktiskt stämmer. Men om osäkra teorier presenteras som säker kunskap frestas många kristna att omtolka Bibeln alldeles i onödan.

Inom historia är det välkänt att frånvaro av arkeologiska fynd eller textdokument inte bevisar att en viss historisk händelse inte ägt rum. När sådana direkta bevis från patriarktiden i Gamla Testamentet saknas, har många teologer avfärdat berättelserna som myter, nedskrivna långt senare. Men om även indirekta fakta tas i beaktande, blir situationen en helt annan[xxiv].

Ett annat exempel är Darwins makroevolutionsteori. Med tanke på dess stora luckor menar jag att kristna inte behöver överge kyrkans klassiska tro på Adam och Eva som historiska personer och anfäder till alla människor. Även om vi ska ha respekt för olika tolkningar av skapelseberättelsen, så leder en bildlig förståelse av syndafallet i Gamla Testamentet att Nya Testamentets undervisning om Jesus som ”den andre Adam” eller ”den siste Adam” blir  svårtolkad.[xxv] Det sägs att synden kom in i världen genom en människa och att rättfärdigheten hos en annan, Kristus, leder till frikännande för alla som tar emot erbjudandet om frälsning. Om vi tolkar Bibelns undervisning om Adam bildligt finns det därför risk att vi omtolkar dess utsagor om Jesus, så att Hans försoningsverk reduceras[xxvi].

Man kan fråga sig hur mycket graden av osäker kunskap kommer att ändras i framtiden. För trots att många hur-frågor besvaras verkar hela tiden nya uppstå, så att kunskapsluckor kvarstår. Och även om det naturalistiska paradigmet alltmer rämnar, tror jag aldrig att vi med vetenskapliga metoder fullt ut kan bevisa Guds existens, och dessutom menar jag att varför-frågan ligger utanför vetenskapens domäner.

Trots detta är tecknen i skapelsen tillräckligt tydliga för att vi ska börja söka Gud, som Paulus beskriver så väl i Romarbrevets första kapitel[xxvii]. När vi gör det kan vi fylla ut luckorna i vårt vetande med kunskap som Gud uppenbarar för oss och skriver in i som bevis i våra hjärtan i form av en inre visshet och frid.[xxviii]  För även om vi helt kunde bevisa att Gud existerar, så gör enbart den kunskapen mig ändå inte till kristen, eftersom det ytterst är fråga om att bekänna Jesus och följa Honom.[xxix]  Men det verkar snarare som om Gud i sin vishet har visat sig tillräckigt tydligt, och sedan i kärlek och respekt överlåter åt oss att ta trosteg. På så sätt samverkar och styrker den naturliga och uppenbarade kunskapen om Gud varandra.

Avslutningsvis vill jag beröra vilka konsekvenser jag menar att det naturalistiska vetenskapsmonopolet har fått och kommer att få för vårt samhälle.

För det första, det som lärs ut på universitet och högskolor formar det som lärs ut i skolorna. Den vetenskap de unga tar del av har silats genom ett durkslag där övernaturliga inslag inte passerar. Det leder till att många ungdomar antingen förlorar sin kristna tro eller aldrig överväger att pröva den. Tragiskt nog är de offer för ett cirkelresonemang, där ett synsätt med endast naturliga förklaringar lärs ut just för att man utgått från sådana antaganden.

För det andra, i en miljö där det mer eller mindre är ett outtalat faktum att allt har uppstått av sig själv, är vi fria att välja moral, etik och värdegrund i samhället som vi vill. Detta riskerar långsiktigt att påverka, och har redan påverkat, synen på livets okränkbarhet den första tiden efter befruktningen, och på äktenskapet och familjen som en viktig bärande enhet i samhället.

För det tredje, eftersom få har ork eller lust att skaffa sig tillräcklig kunskap för att ifrågasätta det rådande paradigmet, eller av befogad rädsla att förlora statliga bidrag, riskerar den metodologiska naturalismen att i allt högre grad influera teologiska utbildningar och därigenom även församlingar. Följden blir i så fall en ökande sekularisering även inom kyrkan, där tilltron till Bibeln minskar, inte på grund av fakta, utan på grund av tankemönster som reducerar Gud och inte tillåter Honom att gripa in sin skapelse.

I det kortare perspektivet har den metodologiska naturalismen visat sig vara ett effektivare sekulariseringsverktyg än rent förtryck. För när människor tvingas att anamma en sekulär agenda får det ofta motsatt effekt. Speciellt om de i hemlighet får höra ett budskap om personlig omvändelse, en stor Gud som älskar dem och är förmögen att göra under, precis som det står i Bibeln. Ett av de mest slående exemplen är kyrkans utveckling i Kina. Efter kommunismens maktövertagande för 65 år sedan har antalet kristna vuxit från några miljoner till i storleksordningen 100 miljoner idag.[xxx]

Den metodologiska naturalismens mer smygande sätt att få människor att överge det övernaturliga har visserligen ofta varit mer effektiv, men man kan ifrågasätta om det är så i det längre perspektivet. Det är nämligen bara en ytlig sekularisering som åstadkoms. Av naturen är vi religiösa, och försöker på olika sätt få utlopp för detta behov. Bibeln ger en mycket djupsinnig förklaring, där människan efter syndafallet strävar efter att fylla ett inre tomrum, oftast omedveten om att det egentligen är den brustna relationen med Gud hon försöker återupprätta. Enligt kristen tro tar Gud själv initiativet till försoning genom att sända sin egen Son, medan andra religioner mer eller mindre handlar om människans försök att med egen kraft skapa mening.[xxxi]

I ett samhälle som på ytan är sekulärt, och där vi som kristna därför frestats att alltmer kompromissa med Bibelns budskap, blir följden att många människor inte ser den kristna tron som ett alternativ. En sådan miljö är oerhört sårbar för andra andliga influenser, eftersom människor på något sätt måste få utlopp för sina religiösa behov. I sig värdefulla saker som arbete, hobbies, materiell välfärd och sociala kontakter riskerar att helt ta över och till slut bli meningen med vårt liv, och därmed vår gud.  Andra dras till nyandlighet eller religioner vars företrädare många gånger ger ett tydligare budskap än de kristna, trots att synen på religionsfrihet och andra mänskliga rättigheter inte sällan är annorlunda än vad vi är vana vid.

Vid ingången till Uppsala universitets aula finns ett berömt citat av Thomas Thorild: ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större.”[xxxii] Det finns olika åsikter om av vad Thorild egentligen menade med att ”tänka rätt”. Men om vi tolkar dessa ord som att söka sanningen, sammanfattar hans yttrande väldigt väl vad jag menar att vetenskap bör handla om. Undertecknad har en förhoppning att vetenskapen i vårt land ska ha som yttersta mål att söka sanningen inom alla områden. Sanningen har nämligen en fantastisk förmåga att försvara sig själv, om vi bara tillåter den att göra det. Då kan många fördomar och missförstånd om kristen tro brytas ned och göra så att människor istället blir nyfikna på att den verkar vara så trovärdig. Om de sedan får höra det enkla budskapet om att Gud älskar dem, utgav sin egen Son för att förlåta och befria dem, och dessutom vill ha gemenskap med dem in i evigheten, så blir kristendomen plötsligt ett mycket attraktivt alternativ bland de som människor i vårt postmoderna samhälle möter.

Ola Hössjer, professor i matematisk statistik, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Theofilos vol. 6. nr. 3 (2014)


[i] Ronald Inglehart and Christian Welzel, “Changing Mass Priorities: The Link Between Modernization and Democracy”, Perspectives on Politics June 8(2) (2010), 554.

[ii] Se exempelvis F.A. Schaeffer, Escape from Reason (InterVarsity Press, 1968).

[iii] Den metodologiska naturalismen dominerar dock inte alla ämnen. Inom filosofin tillåter Philosophia Christi och många andra tidskrifter alternativa synsätt.

[iv] J. Needham. The Grand Titration: Science and Society in East and West. (Allen and Unwin, 1969). Nancy R. Pearcy and Charles B. Thaxton, The Soul of Science (Wheaton, Illinois: Crossway Books, 2004).

[v] Peter Stenumgaard, Vetenskap och tro. Om hur gudstro och rationellt tänkande samverkar inom vetenskapen (Vendelsjö: XP Media, 2008). John Lennox, God’s Undertaker. Has Science Buried God? (Oxford: Lion Hudson, 2009).

[vi] 1 Mos 1:28, 9:1.

[vii] A.F. Chalmers. What is this Thing Called Science? 3rd edition (St Lucia, Queensland: Queensland University Press, 1994). Peter Stenumgaard, Illusionen om vetenskapen (Handen: XP Media, 2011). Alvin Plantinga. Where the Conflict Really Lies. Science Religion and Naturalism (Oxford: Oxford University Press, 2011). Karl Popper, Conjectures and Refutations: The Growth of Scientific Knowledge (Routledge, 1963). Se även kapitel 2 I Richard Swinburne, The Existence of God, 3rd edition (Oxford: Oxford University Press, 2004) för teorier om naturliga och personliga förklaringar till observationer.

[viii] Se exempelvis Richard Dawkins, The Blind Watchmaker: Why the Evidence of Evolution Reveals a Universe Without Design (New York: Norton, 1996), samt Stephen Hawking och Leonard Mlodinow, The Grand Design. (New York: Bantam Books, 2010).

[ix] Denna uppdelning av samhället i en offentlig sekulär sfär, där förnuft och vetenskaplighet anses råda, och en privat sfär, där religiöst utövande tillåts, är väl beskrivet i introduktionskapitlet av Nancy Pearcy, Total Truth, study guide ed. (Wheaton, Illinois, Crossway Books, 2005).

[x] Bland annat har David Humes kritik av mirakler haft stort inflytande, se D. Hume. Enquiry Concerning Human Understanding (1748), http://www.earlymoderntexts.com/authors/hume.html. Men Humes resonemang om naturens eller våra erfarenheters regelbundenhet innehåller klara brister, se till exempel C.S. Lewis.  Miracles, revised version (London and Glasgow: Collins/Fontana, 1960) och Lennox (2009).

[xi] Det är till exempel vanligt att Daniels bok och delar av Jesaja i Gamla Testamentet dateras senare än vad Bibeln anger, när dess profetior tolkas som efterkonstruktioner.

[xii] Även kristna som tror på Bibeln som Guds uppenbarade och tillförlitliga Ord kan ha olika tolkningar vad gäller dopsyn, nattvardssyn, kronologin i Uppenbarelseboken och vissa andra frågor. Den mer liberala tolkningstraditionen, där Bibeln alltmer ses som människans sätt att beskriva Gud, växte först fram i Tyskland på 1700-talet, se exempelvis K.J. Vanhoozer, Is there a Meaning in the Text? (Grand Rapids, Michigan: Zondevan, 1998) för en historisk hermeneutisk översikt. Se även Francis A. Schaeffer, The God Who Is There (InterVarsity Press, 1968) för en kortfattad översikt om hur teologin påverkats av metodologisk naturalism.

[xiii] Luke A. Barnes. The Fine-tuning of the Universe for Intelligent Life (arXiv:1112.4647v1 [physics.hist-ph], December 20, 2011). R. Collins. “The Teleological Argument: an Exploration of the Fine-Tuning of the Universe”, The Blackwell Companion to Natural Theology (Chichester, UK: Wiley-Blackwell, 2012), s 202-281. G. Gonzales and Jay W. Richards. The Privileged Planet. How our Place in the Cosmos is Designed for Discovery (Washington DC: Regnery Publishing Inc., 2004).

[xiv] Stephen C. Meyer. Signature of the Cell (New York: Harper One Publishers, 2009). The ENCODE Project Consortium. “An Integrated Encyclopedia of DNA Elements in the Human Genome”. Nature 489 (2012), 57-74.

[xv] Se till exempel K.A. Kitchen, On the Reliability of the Old Testament (Grand Rapids, Michigan: Eerdmans Publishing Co., 2003), där ett stort antal direkta och indirekta evidens för Gamla Testamentet gås igenom mycket noggrant. Slutsatsen blir att innehållet i GT från det delade kungadömet till judarnas återkomst efter exilen 930 – 400 fKr är mycket välbelagt, och att beskrivningen i GT från de första patriarkerna till kungadömet under David och Salomo 2000 – 930 fKr också är trovärdig. Vidare innehåller Richard Bauckham, Jesus and the Eyewitnesses. The Gospels as Eyewitness Testimony (Grand Rapids, Michigan: Eerdmans, 2006)  en mycket ingående analys av de fyra evangelierna. Med hjälp av namnstatistik, inom- och utombibliska källor blir slutsatsen att evangelierna till stor det är består av trovärdiga ögonvittnesberättelser.

[xvi] Gary, R. Habermas and Michael R. Licona, The Case for the Resurrection of Jesus (Grand Rapids, Michigan: Kregel Publications, 2004).

[xvii] Craig, S. Keener. Miracles.The credibility of the New Testament Accounts, vol 1-2 (Grand Rapids, Michigan: Baker Academic, 2011).

[xviii] Se också framställningen i Thomas S. Kuhn. The Structure of Scientific Revolutions, 4th edition, with an introductory essay by Ian Hacking (The University of Chicago Press, Chicago, 2012) om hur olika paradigm avlöst varandra genom vetenskapshistorien.

[xix] Till dessa luckor hör den Kambriska explosionen och få mellanformer i det fossila materialet, att endast en mycket liten andel av alla mutationer har en positiv selektiv effekt, samt svårigheten för mutationer att åstadkomma nya gener, som kodar för nya proteiner, och ännu mer helt nya typer av organ, inte minst de som är irreducibelt komplexa. Se exempelvis  S. Meyer, Darwin’s Doubt. The Explosive Origin of Animal Life and the Case for Intelligent Design (New York: HarperCollins, 2013).

[xx] Detta så kallade peer-review system fungerar i de flesta fall utmärkt, speciellt då den metodologiska naturalismen är okontroversiell som metod. Och eftersom forskare inom ett visst område är ämnesexperter, är det naturligt att de kontrollerar varandras arbeten. Men nackdelen med peer-review-systemet är att det riskerar att konservera forskning i fastlagda mönster, speciellt när det ifrågasätter ett paradigm som uppstått av filosofiska skäl.

[xxi] En klar majoritet av forskare accepterar dessa “minimal facts” som historiskt välbelagda, se Habermas and  Licona  (2004). Exempelvis medgav Anthony Flew, en av 1900-talets främst ateistiska filosofer, deras trovärdighet i en TV-sänd debatt med Habermas 2000. Givet att de accepteras som fakta blir olika naturliga förklaringar till uppståndelsen, som att Jesus aldrig dog på korset, att antingen lärjungarna eller romarna stal kroppen, eller att uppståndelsen växte fram successivt som en legend, högst osannolika. Flera av dem hade för övrigt vederlagts långt tidigare av liberalteologerna själva, se avsnitt 3 i Habermas and Licona (2004).

[xxii] Se exempelvis  Andy C. McIntosh, “Information and Entropy – Top-Down or Bottom-up Development in Living Systems?” Int. J. of Design and Nature and Ecodynamics 4(4) (2009): 351-385,  och Winston Ewert, William A. Dembski and Robert  J. Marks, Active information in biology, Biocomplexity 4 (2013), 1-10.  

[xxiii] Dessa spekulationer kan vara mycket värdefulla sig, och leda fram till ny forskning. Men forskare av olika trosuppfattningar bör redovisa dem som sådana. För såväl en teist som en ateist är det frestande att fylla ut kunskapsluckor med att ”Gud gjorde det” eller ”detta är resultatet av slumpmässiga processer”. I det första fallet kan det tänkas att naturliga förklaringar senare hittas (kunskapsluckornas Gud), även om givetvis Gud ändå ytterst kan ligga bakom allt. I det senare kan det hända att det man trodde var slumpmässigt visar sig ha funktion (kunskapsluckornas naturalism).

[xxiv] Se Kitchen (2003).

[xxv] Se Rom 5:12-21 och 1 Kor 15:21-22.

[xxvi] Det finns en risk att läran om arvssynden tonas ned om Adam och Eva inte tros ha existerat som personer. Redan i början av 400-talet ifrågasatte Pelagius arvssynden, och menade att människans fria vilja är så stark att hon av egen kraft är kapabel att göra rätt. Det leder till att Jesu frälsande nåd inte blir lika viktig, och därför avfärdades pelagianismen av flera kyrkomöten på 400-talet. Observera att man kan tro på arvssynden och samtidigt på Jesu yttrande att barnen tillhör himmelriket (Matt 19:14), eftersom de ännu inte är moraliskt ansvariga.

[xxvii] Rom 1:18-20.

[xxviii] Detta utesluter inte att alla kristna kan gå igenom perioder av tvivel. Men genom att gå till Gud med sina tvivel blir resultatet ofta en stärkt tro.

[xxix] Rom 10:9-10.

[xxx] Se exempelvis D. Aikman. Jesus in Beijing. How Christianity is Transforming China and Changing the Global Balance of Power (Regenery Publishing Inc., 2003) för en ingående beskrivning av den kinesiska kyrkans historia. Historien är full av andra exempel på att den kristna kyrkan oftast vuxit när ett enkelt och Bibeltroget budskap förkunnats av enskilda kristna, lokala församlingar och missionsorganisationer, se exempelvis J. Hill. The history of Christianity (Lion Hudson, 2007) och  C-E. Sahlberg. Missionens historia genom 2000 år (Libris, 2008). De evangelikala kyrkornas tillväxt behandlas i kapitel 9 av Pearcy (2005), och i D. Kelley, Why Conservative Churches are Growing (New York: Harper& Row, 1972). Slutligen återfinns statistik på de karismatiska kyrkornas snabba tillväxt de senaste hundra åren i T.M. Johnson and K.R. Ross, Atlas of Global Christianity (Edinburgh: Edinburgh University Press, 2009).

[xxxi] Se exempelvis  D.R. Groothius. Unmasking the New Age. (Downers Grove, Illinois: InterVarsityPress, 1986), Appendix 2 I Pearcy (2005) samt N.L. Geisler och A. Saleeb. Answering Islam, second ed. (Grand Rapids, Michigan, Baker Books, 2002).

[xxxii] Citatet återfinns ursprungligen i Thomas Thorild. Rätt, eller alla samhällens eviga lag. (1794). Se exempelvis Projekt Runeberg, Thomas Thorilds samlade skrifter, http://runeberg.org/tthorilds/3/0257.html.

Självcensur riskerar att ta över

Det brutala dådet då terrorister tog sig in på den franska satirtidningen Charlie Hebdos redaktion och spred ond bråd död var en attack på yttrandefriheten. Gärningsmännen ropade ut om profetens hämnd. Deras syfte var troligen också att sätta skräck i journalister och andra med för dem förhatliga åsikter.

En grundsten i demokratin är det fria ordet. Människor måste få utbyta tankar. Ett öppet samtal är en förutsättning för att samhället kan utvecklas. Självfallet gillar inte alla allt, men varje röst måste få höras inom politik, konst och religion. I våra västerländska demokratier existerar ingen öppen censur, men risken finns fortfarande för att en ofrivillig självcensur uppstår. Önskar vi göra ett nedslag i skönlitteraturen om självcensur, kan vi stanna inför några rader i Ania Monahofs självbiografiska roman Bakom graniten. Hon talar uppskattande om Antonia och hennes bröder där i det sovjetiska 1930-talet: ”Numera samtalar människorna bokstavligen med fingret över munnen. Det handlar ändå bara om enkla vardagssaker som att det är ont om vissa varor eller att något har försvunnit. Så snart man är det minsta missbelåten viskar man, utom hos Antonia.”

När människor är rädda blir de alltmera tysta; man undviker vissa ämnen. Samspelet blir mer och mer präglat av förställning. Lögnen växer till.

Massakern den första arbetsdagen efter julhelgerna skedde ett gott stycke från vårt land. Men vi är verkligen inte opåverkade. Det talas redan om utökade säkerhetsrutiner på svenska medieredaktioner. Men för övrigt? Kan en rädsla göra oss alla tystare? Hur är det med kyrkan, folkkyrkan och frikyrkorna?

Många har under senare år uppfattat att signalerna om en utåtriktad sändning, mission, har försvagats. Det gamla begreppet ekumenik har gradvis förskjutits från ”de kristna gemenskapssträvandena” (Nordisk teologisk uppslagsbok 1952) till att stå för en strävan efter interreligiös gemenskap. Om sökandet efter religionernas minsta gemensamma nämnare blir viktigare än den egna identiteten, då har självcensuren tagit över.

I vår globaliserade värld behövs självfallet både samtal och arbete på områden där människor av olika bekännelse kan mötas. Men frågan kvarstår: har kyrkan blivit ängsligare, ålagt sig själv, sina anställda och förtroendevalda, en tystnad på vissa områden? När Jesus i Johannes-evangeliets 14 kapitel talar med sina lärjungar om framtiden och sin återkomst, säger han: ”Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas säger: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesu svar är både överraskande och anspråksfullt: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Här är vi vid den kristna trons centrum, den som handlar om vem Kristus är. Han är den enda vägen till Fadern, påstår han. Att detta kommer fram alltmera sällan, har det med en form av kyrklig självcensur att göra? Mycket tyder på det. Men resultatet blir en alltmera oförarglig, urvattnad och förutsägbar kyrka. Visserligen kan den vara bra på dialog och värdegrundsarbete – men vad hände med den korsfäste och uppståndne frälsaren?

En orädd tro innebär inte att slå ner på andra troende utan att i stället vara autentisk och frimodigt förmedla det budskap vi är kallade att förkunna. Det väcker respekt.

Gunnar Hyltén-Cavallius, teol lic

Süleyman Wannes, chorepiskopos  (ungefär biträdande biskop, red anm.)i syrisk-ortodoxa kyrkan

Ivar Gustavsson, docent i matematik, Chalmers

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Hemmets Vän 2015-01-15

 

 

Är sex kejsarens nya kläder?

Hur får man en relation att hålla? Det är den fråga som ungdomar allra mest önskar information om, enligt undersökningen UNGKAB09. Självfallet skall vi ha en god sex- och samlevnadsundervisning i skolorna, men vi behöver också ett starkare fokus på relationer. Även regeringens framtidskommission slår fast att goda och varaktiga familjerelationer har stor betydelse för barns uppväxtvillkor, och att det är ytterst viktigt att prioritera aktiva insatser för att stödja stabila familjerelationer.

Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet har gjort en studie om våld och hälsa, med över 20 000 svarande män och kvinnor. Bland såväl kvinnor som män som varit utsatta för allvarliga sexuella övergrepp i barndomen eller i vuxen ålder var posttraumatiska stressyndrom tre till fem gånger vanligare än hos dem som inte utsatts för detta.

Hösten 2013 hade Läkartidningen ett temanummer om ungdomshälsa. Det var en på flera sätt sorglig läsning. Den psykiska ohälsan ökar markant bland ungdomar i Sverige. Detta förvånade forskarna, mot bakgrund av att vårt land har ett starkt utbyggt stöd från samhället ända från graviditeten. Flera faktorer med påverkan på den psykiska hälsan rapporterades. Det som däremot inte togs upp i temanumret var sexualliberalismen, som enligt vår professionella erfarenhet kan bidra till ohälsa på såväl det fysiska som psykiska planet.

Sexliberalismen har hämtat sin ideologiska inspiration från flera källor, bland annat från Alfred C Kinseys ”Sexual Behavior in the Human Male”, där en viktig del av intervjuunderlaget utgjordes av fängelsekunder dömda för sexuella övergrepp på minderåriga. Kinseyrapportens beskrivningar av hur barn reagerat när de utsatts för sexuella handlingar är alltför obehagliga för att återges i en sådan här artikel, men är ett tydligt exempel på riskerna med att pressa sexuella handlingar på unga människor som ännu saknar den fysiska och mentala mognad som behövs för att kunna låta sexualiteten bli en del av en fungerande relation istället för ett övergrepp.

Ett av den svenska skolans huvuduppdrag är att fostra varje elev till att ”kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet”. Med stabila gränser är det lättare att tryggt utvecklas och vara fri i relation till andra. Vi ifrågasätter om den undervisning som ges i skolan idag verkligen går i linje med läroplanens intentioner och folkhälsans krav och hjälper ungdomar att växa upp till ansvarstagande, tålmodiga, respektfulla, självutgivande vuxna.

Det förändrade sexuella beteendet under 2000-talet är ett område där unga människor löper fysiska och mentala risker. Det handlar om 37 000 fall av klamydia per år och andra infektioner, en hög andel tonårsaborter, ökad infertilitet samt ohälsa efter våldtäkter, där vi nu också ser ett ökat antal gruppvåldtäkter. Dessutom ser vi idag ett ökat sexuellt självskadebeteende bland främst unga kvinnor.

Neuroforskaren William M  Struthers visar att den mänskliga hjärnan utvecklas gen-om känslomässiga erfarenheter. Under vissa perioder tidigt i livet sker en explosionsartad utveckling av hjärnans nätverk för syn, språk, hörsel och känsel. Vissa delar av hjärnan, framför allt frontalloben, den del av hjärnan som har hand om kognition, resonerande, analyserande och konsekvenstänkande fortsätter att utvecklas fram till i 25–30-årsåldern. För att främja hjärnans utveckling behövs kärlek och relationer. Vad händer med hjärnans utveckling om man inte får leva i goda relationer?

Den svenska läroplanen kräver att skolans personal skall arbeta för ”individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande”. Det är en utmärkt, men svåruppnåelig målsättning. Och för att nå det målet är det kanske inte nödvändigt att använda enbart RFSU:s material om sex och samlevnad, där vi saknar mycket av just samlevnaden. Så vår fråga kvarstår: Det som vuxenvärlden skickar med våra ungdomar på vägen till vuxenlivet, leder det verkligen dit vi önskar?

Anna Aronsson, barn- och ungdomsläkare

Anne-Berit Ekström, med dr, barnneurolog

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Hemmets Vän 2014-12-04

En renässans för värdefrågor

I USA finns en stor och viktig väljargrupp som kallas ”value voters”, väljare som främst röstar utifrån sina grundläggande kristna värderingar. Kanske kan vi kalla dem ”värderingsväljare”. Till dessa räknas ”born again” (pånyttfödda) evangelikala och katoliker.

Opinionsundersökningar visar att dessa politiskt står närmare det republikanska än det demokratiska partiet. I en undersökning utgjordes denna grupp av 77 miljoner personer. Även om procentsatsen republikanska röstande bland evangelikala väljare som helhet var betydligt högre, så röstade likväl i presidentvalet 2012 endast 40 procent (drygt 30 miljoner) av dessa ”värderingsväljare” på den republikanske kandidaten, mormonen Mitt Romney, medan 20 miljoner röstade för Obama.

Hela 26 miljoner i denna grupp valde att inte alls delta i valet. Orsakerna till det senare var mångahanda, bland annat en allmän tveksamhet till mormonismen och en misstro när det gäller det politiska etablissemanget.

I undersökningar efter valet 2004 visade det sig att George W. Bush sammantaget fick 79 procent av de evangelikala rösterna, och 52 procent av de katolska.

Statistiken från årets mellan­val kan ytterligare fördjupa förståelsen av amerikansk politik. En siffra anger att nästan en av tre röster i mellanvalet i november 2014 kom från gruppen ”konservativa kristna” (omkring 32 procent).

Förmodligen finns det en stor överensstämmelse mellan denna grupp och gruppen ”value voters” ovan. Av dessa röstade 86 procent för republikanska kandidater och endast 12 procent för demokratiska politiker. En majoritet av alla republikanska röster (52,4 procent) kom de facto från konservativa kristna, som därför också framstod som den viktigaste enskilda gruppen väljare, samman­taget en politiskt viktigare grupp än exempelvis den ”hispaniska” gruppen, afro-amerikanerna, och andra numerärt mindre grupper, som ändå ofta får ett större massmedialt genomslag.

Vita evangelikala har också visat sig mer intresserade av mellanvalen är genomsnittsamerikanen. Dessa vita evangelikala väljare formerar alltså en viktig politisk grupp, även om de sällan adresseras i den politiska debatten. Bland de romersk-katolska väljarna vann republikanerna med cirka 56 procent av rösterna. Demokraterna fick cirka 44 procent. Men bland de romersk-katoliker som åtminstone en gång per vecka går till mässan lade hela 70 procent sina röster på republikanerna.

Aktiva, konservativa kristna synes nu bilda en tydlig bas för det republikanska partiet. Återstår att se om detta kommer att få konsekvenser inför kommande presidentvalskampanj som snart drar igång, exempelvis genom vilka kandidater som lyfts fram i det republikanska partiet.

Obama valde i kampanjen 2008 att charma kristna konservativa i intervjun med den välkände pastorn Rick Warren. Kommer någon annan demokrat att försöka göra detsamma inför 2016?

Efter åtta års demokratiskt styre i Vita Huset, med en hel del besvikelse bland konservativa kristna över Obamas sätt att agera i flera viktiga ”värderingsfrågor”, och med kunskap om resultatet i mellanvalet nu i november 2014, lutar det förmodligen åt ett starkt stöd för det republikanska partiet från kristna värdeväljare 2016. Men det bygger naturligtvis på att kandidaten agerar på ett sätt att basen känner igen sig i den förda politiken.

Om vi avslutningsvis kort vänder oss till vår hemma­plan: Hur stor grupp i den svenska valpopulationen kan tänkas bestå av värdeväljare – om än av något annan karaktär än de amerikanska? Med vilken parti­politisk agenda känner dig sig mest hemma?

Måhända är det snart dags för en renässans för värde­frågor, av djupa ideologiska frågor och det som verkligen berör livet – också dess början och slut – i svensk politisk debatt? För är det inte så att kortsiktiga ”ytfrågor” eller tillfälliga ”tyckarfrågor” skapar en grogrund för kortsiktighet, politisk fördumning och ett därmed ofrånkomligt politikerförakt.

Sverige och väljarna är värda mer än så.

Kjell O. Lejon, PhD vid University of California at Santa Barbara, professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet, samt Fellow vid Claphaminstitutet.

Artikeln publicerad i Dagen 2014-12-04

Sekulariseringens huvudverktyg

Sverige är på många sätt fantastiskt. När vi ser vad som sker över världen ökar tacksamheten för att vi har demokratiska rättig­heter, inte minst religionsfrihet.Samtidigt är vårt land ett av världens mest sekulariserade, åtminstone på ytan. Det är bland annat resultatet av en process som påbörjades redan under Upplysningen, då Voltaire och flera andra filosofer reagerade mot befintliga maktstrukture­r. Utvecklingen mot en ensidig förnuftstro tog fart, med universiteten som ledande aktörer. På senare tid har nyateismen och humanismen fört stafettpinnen vidare med en tidvis aggressiv religionskritik och hyllande av det mänskliga förnuftet. Och eftersom människan alltid har sökt efter auktoriteter, har resultatet blivit att vetenskapsmannen alltmer ersatt sockenprästen.

Denna sekularisering är märkbar i hela västvärlden men har gått ovanligt långt i Sverige. Utgångspunkten har varit att förpassa vetenskap och r­eligion till olika sfärer, eftersom vetenskapen svarar på frågan hur världen fungerar och religionen på en annan fråga – varför. Det har lett till en ideologi som i dag är helt förhärskande inom universitetsvärlden, och som innebär att även hur-frågan bara får besvaras med n­aturliga förklaringar.

Detta kallas ”metodologisk naturalism”, och innebär i praktiken att vetenskapsmannen måste sätta på sig ateistiska glasögon för att tolka sina data, medan övernaturliga ingripanden från en designer är diskvalificerade från start.

Den metodologiska naturalismen fungerar utmärkt för de flesta typer av vetenskap, som när vi undersöker Östersjöns ekosystem, hur läkemedel tas upp i kroppen, hur Googles sökverktyg fungerar rent matematiskt, eller hur svenska dialekter påverkas av globalisering. En troende kan här liksom ateisten eller agnostikern nöja sig med naturliga förklaringar, även om han eller hon tror att Gud ytters­t ligger bakom regelbunden­het och naturlagar.

Den som satt sig in i veten­skaps­filosofi vet dock att all v­etenskap innefattar olika tros­antaganden, och att den meto­dologiska naturalismen i själva verket representerar en naiv och onödigt inskränkt syn på vetenskap. Det blir extra tydligt kring frågor om universums och livets uppkomst och utveckling. Med en sluten världsbild, där en personlig agent inte tillåts gripa in, blir man helt enkelt tvungen att hävda att allting uppstod av sig själv. Vetenskapsmannen har därmed gjort sig till prästen som inte bara besvarat hur-frågan, utan även klargjort att varför-frågan är meningslös, eftersom vi enbart är farkoster för våra gener.

Likt gökungen har vetenskapen gett sig in på religionens domäner, petat ut den ur boet, underförstående att religion handlar mer om psykiskt välbefinnande än om sanning.

Men ironiskt nog leder den vetenskapliga forskningen i sig själv till att den naturalistiska världsbilden alltmer krackelerar. För ju mer vi studerar vår omvärld, desto mer ser vi hur sinnrik och genomtänkt den är, där varje mänsklig cell är en stad av aktivitet, och där alltmer av vårt DNA upptäcks ha funktion. Det uppstår då en krock mellan observerade fakta och det paradigm som forskaren arbetar inom.

Det stora problemet är att det som lärs ut på universitet och högskolor formar det som lärs ut i skolorna. Den vetenskap våra barn får ta del av har silats g­enom det ateistiska durkslaget. Det leder i sin tur till att många ungdomar antingen förlorar sin kristna tro eller aldrig över­väger att pröva den.

Tragiskt nog är våra barn offer för ett cirkelresonemang, där ett synsätt med endast naturliga förklaringar lärs ut just för att man utgått från sådana antaganden. Eftersom få har ork eller lust att skaffa sig tillräcklig kunskap för att ifrågasätta det rådande paradigmet, eller av befogad rädsla att förlora statliga bidrag, riskerar detta att i allt högre grad influera teologiska utbildningar och där­igenom även församlingar.

Följden blir i så fall att tilltron till Bibeln minskar, inte på grund av fakta, utan på grund av tankemönster som reducerar Gud och inte tillåter Honom att helt ut tala, hela, utföra kraftgärningar och skapa från intet genom sitt Ord.

Detta sätt att förklä sig i förnuftets skepnad har ofta visat sig vara ett effektivare sekulariseringsverktyg än rent förtryck. Vid ingången till Uppsala universitets aula står det berömda citatet: ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”. Undertecknad har en from förhoppning att veten­skapen i vårt land ska ha som yttersta mål att söka sanningen inom alla områden. Sanningen har nämligen en fantastisk förmåga att försvara sig själv, om vi bara tillåter den att göra det.

Ola Hössjer, professor i matematisk statistik och Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Dagen 2014-11-06

Drottningen tvingas in i åsiktskorridoren

Nyheten har gått varm genom svenska medier om Uppsala universitets och hovets drastiska beslut att ställa in ceremonin där drottning Silvia skulle ta emot en utmärkelse för sitt arbete för dem som fallit offer för trafficking.

Själva den tänkta ceremonin är i sig varken problematisk eller kontroversiell. Men varken metoden eller motiveringen att stoppa utdelningen var speciellt snygg. För det skedde genom att flytta fokus från ceremonins och utmärkelsens innehåll till en annan människovärdeskopplad fråga som den utdelande organisationen Scandinavian Human Rights Lawyers också arbetar för, nämligen ofödda människors rätt till liv och värdighet.

Den här händelsen väcker flera viktiga frågor. Det handlar dels om Uppsala universitets roll som en del i det öppna demokratiska samhället. Men frågan blir dubbelt problematisk när vi ska försöka förstå varför Sveriges drottning avstår från att ta emot ett pris för sitt arbete med trafficking, enbart på grund av att arrangören också försvarar ofödda barns rättigheter.

Att Sveriges statschef och hans närmaste inte ska uttala sig i omtvistade frågor där regeringen eller svenska folket kan förväntas tycka helt annorlunda må vara hänt. Men saken här gäller inte ett uttalande, utan ett mottagande av ett pris. Det verkliga demokratiska problemet ligger inte i vare sig Scandinavian Human Rights Lawyers eller drottningens medverkan.

Det stora problemet ligger i att detta blivit ytterligare ett exempel på att den så kallade åsiktskorridoren i Sverige nu blivit obegripligt smal. Så smal att det betraktas som politiskt helt oproblematiskt att förespråka aborter, men att samtidigt ett engagemang till skydd för ofödda människor betraktas som en så allvarlig politisering att det skapar krav på att utdefiniera organisationer och människor.

Till och med om det skulle gälla Sveriges drottning. RFSU, Aftonbladet och de övriga som drivit fram denna blixtreträtt har nog orsakat mer skada för det öppna samhället än de anar.

I samband med den här beklagliga affären kan vi notera att ofödda barn har skydd och rättigheter folkrättsligt, genom de Allmänna mänskliga rättigheterna, och framförallt genom Barnkonventionens artikel 6 om barnets rätt till liv. Där slås fast att ”Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till livet” och att ”Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling”.

De starka reaktionerna som tvingat fram Universitetets och hovets nej kan spontant tolkas som att man nu säkerställt att en person i drottningens ställning inte tar politisk ställning. Men i praktiken riskerar detta istället att bli uttryck för just ett politiskt ställningstagande – men i motsatt riktning.

Kan det bli mer märkligt än så här? Är det verkligen så att de som vill barn väl i Sverige i dag blir stämplade som konspiratoriska, ondsinta eller icke-rumsrena människor som försöker omstörta samhällsordningen, när det i verkligheten handlar om personer som på laglig väg faktiskt följer och försvarar det vi tillsammans kommit överens om i folkrättsliga allmänna dokument?

Den här märkliga affären kommer med säkerhet att utvärderas och analyseras i efterhand. Det är inte orimligt att överskriften över en sådan analys då kommer att innehålla ordet ”bisarr”.

Anna Emdenborg

Olof Djurfeldt

Anders Löfström

Artikelförfattarna är Fellows vid  Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Aftonbladet 2014-10-15

Claphaminstitutet i debatt i Människor och Tro

Claphaminstitutets informationssekreterare Per Ewert deltog den 9/10 i debatt i P1-programmet Människor och Tro med fokus på den nya regeringens avsikt att erkänna en palestinsk stat. Detta utifrån institutets debattartikel i ämnet tidigare i veckan i Svenska Dagbladet med flera tidningar. Samtalspartner var Erik Lysén, internationell chef för Svenska Kyrkan. Debatten kan avlyssnas i efterhand via nedanstående länk.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=416&artikel=5984643

Att erkänna Palestina skulle skada Sverige

I fredags fick Sverige en ny regering, med åtföljande ny regeringsförklaring. Det största frågetecknet gäller Sveriges överraskande nya internationella hållning. Stefan Löfvens avsiktsförklaring att erkänna den icke existerande staten Palestina är såväl aningslös som huvudlös.

Under sommarens krig mellan Hamas och Israel gjorde blivande statsminister Stefan Löfven ett kort Facebookinlägg om att våldet måste upphöra och båda parter återgå till förhandlingsbordet. Det han kanske inte var beredd på var den våg av avsky och ren antisemitism som följde på att inlägget även innehöll en i sig oproblematisk formulering om att även Israel har rätt att försvara sig mot angrepp. Kanske är det den protestvågen som nu fått honom att lägga i backväxeln och rusa bakåt utan eftertanke, med att nu göra den diplomatiskt mycket problematiska draget att erkänna en palestinsk stat.

Detta beslut från den nya rödgröna regeringen har redan höjt många ögonbryn internationellt. Förslaget medför nämligen problem på åtminstone två områden.

Dels folkrättsligt: en stat kan inte rimligen erkännas förrän de folkrättsliga kraven för en statsbildning är uppfyllda. Även om de två tidigare fienderna Fatah och Hamas i somras ingick ett avtal, har löftena om allmänna val inte hållits, och en långsiktigt fungerande regering finns inte. Det palestinska självstyret har heller inte reglerat sina gränskonflikter och saknar en regering som kan uppvisa effektiv kontroll över statens territorium och dess befolkning och kan försvara dem, vare sig på Västbanken eller i Gaza, för att nämna några av de folkrättsliga krav för statsbildningar som inte är uppfyllda. Vilka som är eller skulle vara dess medborgare är inte definierat. Man kan jämföra med Taiwan, som sedan årtionden har allt detta, men som Sverige ändå inte erkänt som stat.

Att erkänna en palestinsk stat innan fredsförhandlingar slutförs är att äventyra staten Israels existens, eftersom inte staten Israels legitima säkerhetsfrågor är lösta. Detta är så mycket mer akut nu med kriget i Syrien i närområdet och IS framryckande.

Socialdemokraterna har alltid lutat sig starkt mot FN som utrikespolitisk ledstjärna, och velat undvika att ta steg utan ett tydligt FN-mandat. Med detta drag ställer Löfven sig dessutom utanför den europeiska samsynen, då inget annat land som medlem av EU valt att erkänna en palestinsk stat. Både FN:s säkerhetsråd och EU har tvärtom tryckt på vikten av att undvika unilaterala handlingar. Här blir det djupt problematiskt om den nya regeringen å ena sidan skulle erkänna en palestinsk stat, men samtidigt förutsätta – som regeringsförklaringen säger – ”ömsesidigt erkännande och vilja till fredlig samexistens.” Just eftersom Hamas inte har någon som helst avsikt att uppfylla detta krav. Det gör regeringens inställning gravt dubbelmoralisk.

Än allvarligare är att en regering där Hamas är tänkt att ingå dessutom skulle innehålla minst ett parti med ett uttalat antisemitiskt program, som tar avstånd från mänskliga fri- och rättigheter och vars huvudmål är att med terror utplåna Israel som stat.

Detta fäster vår uppmärksamhet på att det allvarligaste problemet med Löfven-regeringens avsiktsförklaring kanske ändå är det moraliska. Den skulle ge legitimitet åt en djupt antidemokratisk och antisemitisk terroriströrelse, med uttalad avsikt att med våldet som medel långsamt knäcka sitt grannland, som är regionens enda utvecklade demokrati.

Det folkrättsligt ganska självklara i nuläget är att ingen palestinsk stat kan erkännas utan att den fullt ut erkänt sin granne Israels rätt att existera. En sådan stat måste dessutom formas i samförstånd med Israel, där nödvändiga förhandlingspunkter har kunnat föras i mål för båda parter. Bara på det sättet kan den långsiktiga lösning nås som hela världen önskar. Att i det läget ensidigt erkänna en palestinsk stat vore destruktivt för fredsprocessen, men det skulle också skada Sveriges roll som demokratins försvarare och stöttepelare i världen.

TUVE SKÅNBERG (KD)

riksdagsledamot, direktor för Claphaminstututet

PER EWERT

informationssekreterare tankesmedjan Claphaminstitutet

STEFAN SWÄRD

fil dr statsvetenskap, ordförande för Claphaminstitutet

 

Artikeln var publicerad i SvD 2014-10-06, UNT 2014-10-06, Kyrkans tidning 2014-10-06, Piteåtidningen 2014-10-07, Dalarnas tidning 2014-10-07, Skånska Dagbladet 2014-10-08,Ystads Allehanda 2014-10-08,  Borås Tidning 2014-10-09, Kristianstadsbladet 2014-10-09, HV 2014-10-09, HD 2014-10-11

Artikeln relaterades på nyhetsplats i ViD 2014-10-06

Populism ett gissel på båda sidor

Almedalsveckan var ett av de viktigaste tillfällena till positionering inför valet 14 september. Det är därför ytterligt viktigt att granska vilken ideologisk grund partierna väljer att ställa sig på. Det gångna EU-valet gav uttryck för en folklig protest mot den politiska mitten och en stark röst för ytterkanternas och populismens politik.

Medier och andra opinionsbildare har efter EU-valet reagerat starkt på Sverigedemokraternas valframgång. Man har pekat på varnande historiska paralleller, risker för människovärde och demokrati.

Vi delar dessa farhågor fullt ut. SD representerar en populistisk nationalism som går emot Bibelns bud om att välkomna främlingen. Denna politik står också i motsättning till den klassiska kristna inställningen att ingen skillnad görs mellan jude eller grek – alla är vi ett i Kristus.

Att kritisera Sverigedemokraterna är dock att slå in öppna dörrar i svensk opinionsbildning idag, ingen utanför den nationalistiska kretsen kommer att säga emot.

När det gäller SD:s rosafärgade motpol har dock den befogade kritiken nära nog helt lyst med sin frånvaro. Detta ser vi som djupt problematiskt, då riskerna för demokrati och ett ansvarsfullt regerande av landet är överhängande även på den andra ytterkanten.

Även i Feministiskt Initiativs värld är det en viss grupp människor som förklaras ligga bakom problemen i samhället. På Fi:s kant är det inte invandrarnas förmenta destruktivitet i samhället som måste stoppas, utan männens.

Det må vara sant att det mesta våldet i världen begås av män och att män utövar olika typer av förtryck mot kvinnor men man kan inte påstå att män som grupp orsakar problemen i samhället.

Konfliktperspektivet – vi mot dom – är lika levande på den rosa kanten som på den bruna. Precis som i fallet med olika etnicitet går detta emot Bibelns ord om att ingen skillnad ska göras mellan man och kvinna.

Människan är skapad till gemenskap, inte konflikt och strid. Och den gemenskapen byggs bäst genom att män och kvinnor ägnar sin kraft åt att respektera och lyfta varandra, snarare än att bygga konfliktperspektiv.

Fi gick också till EU-val på att alla ska kunna arbeta två timmar mindre varje dag med samma lön. Samtidigt ska invandringen helt fri, och förskolor, kollektivtrafik och andra samhällstjänster göras gratis. Detta kan inte betraktas som annat än klassisk populism helt utan kontakt med den verklighet som varje ansvarstagande politiker dagligen måste handskas med.

Kanske än mer problematiskt är att ledande partiföreträdare för Fi – precis som inom SD – har ett bagage av ställningstaganden för extremism och våld som känns omöjliga i ett öppet demokratiskt samhälle.

På sista tiden har exempelvis riksdagskandidaten Foujan Rouzbeh uppmanat till skändning av flaggan på Sveriges nationaldag, men också hyllat våldsamma extremrörelser på vänsterkanten.

Både Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ uttrycker ideologier som är synnerligen problematiska i ett öppet och demokratiskt samhälle. De uttrycker därtill en populism som förkunnar att om bara det utvalda underliggande problemet i samhället skulle försvinna så kommer det goda samhället strax att inträda. Vi ställer oss skarpt kritiska till extremism och populism – oavsett på vilken sida den förekommer.

I Tyskland i början av 1930-talet fördelades rösterna ganska lika i tre delar mellan ansvarstagande och demokratiska partier och två stora populistiska partier på varsin kant: kommunister och nazister. Fallet ner i diktatur och världskrig kom när mitten inte förmådde hålla ut, utan lät makten glida över i den ena av extremiströrelsernas hand.

Världen gör väl i att lära sig av historien. Det gäller även Sverige i valet 2014.

Ivar Gustavsson
docent i matematik, Chalmers
Anna Sophia Bonde
präst
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Borås Tidning 2014-08-15 samt i Östersunds-Posten 2014-08-19