Claphaminstitutet

Skolverket har nyligen avslutat första omgången i sitt arbete med nya kursplaner för alla ämnen i grundskolan. Deras slutgiltiga förslag skall överlämnas till regeringen den 1 april 2010. Tyvärr innebär det nuvarande utkastet att kristendomen helt förlorar sin särställning som ämne. I utkastet har Skolverket reducerat kristendomen till en religion bland alla andra världsreligioner. Dessutom har flera stycken om kristendomen i den nu gällande kursplanen helt eller delvis tagits bort i den reviderade planen. Detta skulle beröva eleverna en grundläggande kunskap i den religion som i tusen år format Sverige och de värderingar som vi gemensamt sluter upp kring.  Det strider också mot läroplanen som riksdagen beslutat om.

I den nu gällande kursplanen står specifikt om kristendomen:

”En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. Sådan kunskap ger också möjlighet till förståelse av västerländsk konst, musik och litteratur.”

och

”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret. Psalmer, sånger, etiska principer och sedvänjor ger uttryck för kristen tro i olika tider.”

Skolverket föreslår nu att båda dessa texter tas bort. Detta är orimligt av sakliga skäl, men också av rent formella. Skolverkets förslag strider nämligen mot den nu gällande läroplanen för grundskolan och gymnasiet, Lpo 94 och Lpf 94, som formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att “Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna Lpo 94 och Lpf 94: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”

I förarbetena till riksdagsbeslutet, regeringens proposition 1992/93:220 En ny läroplan för grundskolan (sid 58) står specificerat hur religionskunskapsämnet ska utformas: ”Kristendomen har haft och har stor betydelse i det svenska samhället och dess inflytande sträcker sig från kultur, värde- och normsystem, lagstiftning och rätts­system, till samhällsmoral, sedvänjor och tradition. Ämnet skall därför ge kunskaper om den kristna trons föreställningsvärld som en grund för förståelse av hur svensk och västerländsk kultur och samhällsutveckling påverkats och påverkas av Bibeln och kristen tro.”

Skolverket föreslår alltså att religionskunskapsämnet släpper kristendomens särställning och dess grundläggande betydelse för vårt land och folk. Det skulle innebära att våra ungdomar förmenas ett viktigt idéarv och blir i stor utsträckning kulturlösa. Sverige är numera multietniskt och multireligiöst, men det kristna arvet har format det svenska samhället. Kristendomens värderingar är av största betydelse för ett gott samhälle. Att förvägra skolungdomarna kristendomskunskap tyder på en anmärkningsvärd historielöshet och riskerar skapa en ännu mer rotlös generation. I mötet med framtiden kan vi inte förvänta oss de goda värderingarna hos våra barn när vi samtidigt förnekar dem värderingarnas ursprung.

Tuve Skånberg, gästprofessor kyrkohistoria, Fuller, riksdagsledamot 91-06 (KD), direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2010-02-08

Filed under: Kristianstadsbladet | No Comments »

I sitt brev till Rom hävdar Paulus: ”Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.”

Är det verkligen så att även den som inte är troende kristen kan ana sig till Guds existens utifrån hans skapelse? Vad säger Charles Darwin och Albert Einstein, vår tids mest aktade naturvetenskapliga forskare, men som inte bekände sig som kristna?

Darwin skrev i ett brev från 1879 (Charles Darwins liv och brev, del 1, 1889)”Vilken livsåskådning jag för min del omfattar är en fråga utan någon betydelse för andra än för mig själv. Men eftersom du frågar mig om det, vill jag påpeka att jag ofta är mycket vacklande i mina åsikter … Men under allt vacklande hit och dit har jag dock aldrig varit ateist i den meningen att jag förnekat att Gud finns.” Han skriver vidare: ” En annan källa till tron på Guds existens, en tro som inte är en följd av känslor utan av rationellt tänkande, förefaller mig vara av långt större vikt. Det är den utomordentliga svårigheten, eller rättare sagt omöjligheten, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst .” (Charles Darwins liv och brev del 1, 1889, sid 354) Han nämner att han mer och mer gått mot att vara agnostiker, men skriver ändå i ett brev 1878: ”Jag vill tillägga att då för många år sedan då jag samlade material för “Arternas ursprung” var min tro på vad som kallas en personlig Gud lika fast som den som Dr. Pursey själv har.” (Charles Darwins liv och brev del 3, 1889, sid 236, brev 28 nov 1878).

I en intervju i mars 1929 fick Albert Einstein frågan om han påverkats av kristendomen och svarade:

”Som barn blev jag undervisad både i Bibeln och i Talmud. Jag är jude, men jag fängslas av den lysande gestalten från Nasaret.” Så du accepterar Jesu historiska existens?  ”Utan invändningar! Ingen kan läsa evangelierna utan att uppleva Jesu verkliga närvaro. Han personlighet pulserar i varje ord. Ingen myt är fylld av sådant liv.”  Tror du på Gud? ”Jag är ingen ateist. Jag tror inte jag kan kalla mig för panteist. Problemet är för stort för vårt begränsade förstånd. Vi är som ett litet barn som går in i ett enormt bibliotek, fyllt med böcker på många språk. Barnet förstår att någon måste ha skrivit dessa böcker, men det vet inte hur. Det förstår inte språken som de är skrivna på. Barnet anar vagt att böckerna är uppställda i en mystisk ordning, men vet inte vilken det är. Sådan, tycks det mig, måste attityden även hos den mest intelligenta människa vara gentemot Gud. Vi ser hur universum är underbart ordnat och lyder särskilda lagar, men vi förstår bara vagt dessa lagar.”

I ett brev 12 december 1926 diskuterade Einstein kvantfysikens teori med Max Born och avslutade med ” Jag, i alla fall, är övertygad om att Gud inte kastar tärning.”

En uppskattning från 1998 (Religion Watch newsletter 1998 13:8) visar att 75 procent av världens forskare, liksom Darwin och Einstein, ger Paulus rätt i att man av skapelsens ordning kan förstå att det finns en skapare. Men kristendomen unika anspråk är inte att vi alla – om vi vill - kan förstå att det finns en skapare, utan att Skaparen uppenbarat sig och visat sitt ansikte. Jesus säger i Johannesevangeliet: ”Den som har sett mig har sett Fadern.”

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-02-08

Filed under: Världen Idag | No Comments »

När den socialdemokratiska regeringen 1963 ville ta bort kristendomsämnet i den svenska skolan gjordes en av de i särklass största namninsamlingarna i svensk historia, för att bevara kristendomsämnet i skolan. 2 100 000 personer, i stort sett varannan vuxen, skrev under. Kristendomsämnet blev inte kvar, men i varje läroplan sedan dess har understrukits kristendomens särställning inom religionskunskapen. Men om skolverket får som det vill är det slut med det nu.

Skolverket föreslår i ett remissförslag till ny kursplan i religionskunskap att kristendomens särställning ska försvinna och nämner bara kristendomen i förbigående. Detta skulle beröva eleverna en grundläggande kunskap i den religion som i tusen år format Sverige och de värderingar som vi gemensamt sluter upp kring.  Det strider också mot läroplanen som riksdagen beslutat om.

I den nu gällande kursplanen står specifikt om kristendomen:

”En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. Sådan kunskap ger också möjlighet till förståelse av västerländsk konst, musik och litteratur.”

och

”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret. Psalmer, sånger, etiska principer och sedvänjor ger uttryck för kristen tro i olika tider.”

Skolverket föreslår nu att båda dessa texter tas bort. Detta är orimligt av sakliga skäl, men också av rent formella. Skolverkets förslag strider nämligen mot den nu gällande läroplanen för grundskolan och gymnasiet, Lpo 94 och Lpf 94, som formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att “Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna Lpo 94 och Lpf 94: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”

I förarbetena till riksdagsbeslutet, regeringens proposition 1992/93:220 En ny läroplan för grundskolan (sid 58) står specificerat hur religionskunskapsämnet ska utformas: ”Kristendomen har haft och har stor betydelse i det svenska samhället och dess inflytande sträcker sig från kultur, värde- och normsystem, lagstiftning och rätts­system, till samhällsmoral, sedvänjor och tradition. Ämnet skall därför ge kunskaper om den kristna trons föreställningsvärld som en grund för förståelse av hur svensk och västerländsk kultur och samhällsutveckling påverkats och påverkas av Bibeln och kristen tro.”

Skolverket föreslår alltså att religionskunskapsämnet släpper kristendomens särställning och dess grundläggande betydelse för vårt land och folk. Det får inte ske. Det skulle innebära att våra ungdomar förmenas ett viktigt idéarv och blir i stor utsträckning kulturlösa. Sverige är numera multietniskt och multireligiöst, men det kristna arvet har format det svenska samhället.

Kristendomens värderingar är av största betydelse för ett gott samhälle. Sista datum för att lämna in remissvar och synpunkter till Skolverket är den 5 februari. För den som värnar om den kristna värdegrunden gäller det att reagera snabbt.

Tuve Skånberg, gästprofessor kyrkohistoria, Fuller, riksdagsledamot 91-06 (KD)

Walburga Habsburg Douglas, fil. doktor juridik, riksdagsledamot 06- (M)

Kjell O. Lejon, professor religionsvetenskap, Linköping

Rolf Åbjörnsson, advokat, riksdagsledamot 94-02 (KD)

Ivar Gustafsson, docent matematik, Chalmers

Stefan Swärd, fil. doktor statsvetenskap

Yvonne Maria Werner, professor historia, Lund

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-02-03

Filed under: Världen Idag | No Comments »

Med sin hårda och tydliga kristendomskritik gjorde Förbundet Humanisterna först många nyfikna. Kanske skulle uppstickaren skapa något nytt, rentav driva de kyrkotrogna att förnya sig?

Av tv-programmet Existens nyligen framgick att det i Norge finns en motsvarande humanistisk organisation. Human-Etisk Forbund, som den heter, verkar dela Humanisternas värden men förhåller sig långt mera öppen till kyrka och kristna.  Man visar sig intressant nog även samla långt fler medlemmar än sin svenska motsvarighet. Att ordföranden är före detta sångstjärnan och kulturministern Åse Kleveland är inte hela orsaken till det. Ett plus är säkerligen också den inkluderande, försonliga profilen. Rörelsen utmärks av en allmän respekt för individen och hennes mänskliga rättigheter och det religionskritiska draget är mindre framträdande .

Varför har då kopplingen mellan humanism och religionsfientlighet uppstått? Den sekulära humanismen har som bland andra den katolske teologen Henri de Lubac visat, rötter i upplysningen och franska revolutionens mot den katolska kyrkan riktade människorätts-deklaration. Den har i långa tider drivit närmast revolutionära kampanjer mot kristendomen och kyrkan, vilka attraherat de religionskritiska, kristendomsfientliga och antiklerikala krafter som av olika skäl velat försvaga eller eliminera de kristna kyrkorna. Idén att skapa ett starkt alternativ har lockat ateister vars försök vittnar om ihärdighet, men också om maktvilja. Många, bland dem den inflytelserike sociologen och positivisten August Comte, har drömt om en sorts vetenskapsstat vari råder ”fullständig mentalt samförstånd”.

När Förbundet Humanisterna proklamerar den sekulära människan och går till attack mot den kristna trons bekännare i vårt samhälle ligger detta helt i linje med den gren av upplysningstraditionen som ville utrota religionen. Detta innebar dock ett brott med en lång tradition. Under mer än tusen år hade västerlandets tänkare, författare, tonsättare och konstnärer sökt gestalta människans livsvillkor i den kristna trons och livssynens hägn. Några av de rikaste kulturskapelserna bär spår av detta exempelvis Dantes Gudomliga komedi, Rafaels och Michelangelos verk, Bachs musik och Selma Lagerlöfs berättelser.

I ett Europa där samhällsordningen länge vilade på kristen grund, som därmed kom att kopplas till makt och politik, hade man kanske inget val. Men det är knappast avgörande. Det viktiga är att skapande själar lyckas bäst när frihet omgärdar tron. I den klassiska humanismen fanns en vilja att inom ramen för det kristna arvet vårda Europas ”parallella” tradition från den grekiska och romerska antiken. Resultatet blev en lycklig förening, ett slags stereoseende i vår mänskokunskap, något som intill dags dato märkts hos många europeiska och svenska diktare, men även i undervisning och forskning.

För inte så länge sedan var “kristen humanism” ett erkänt begrepp. Man kan fråga sig om Humanisterna skulle ha kunnat lägga beslag på ett så fint gammalt begrepp, om Europas och Sveriges skolor slagit vakt om den humanistiska tradition som levt i samklang med kristendomen? I den hjälp till självkännedom och överblick som en osäker värld behöver vore en sådan humanistisk renässans lika värdefull som någon teknisk undervisningsreform eller tillfällig livsstilskampanj kan bli.

Carl Johan Ljungberg, PhD, stats- och litteraturvetare, ordf. i Humanistisk Förnyelse

Ivar Gustafsson, PhD, docent i matematik

Yvonne Maria Werner, professor i historia

Författarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-01-23

Filed under: Världen Idag | No Comments »

I Sverige infördes full religionsfrihet först 1952. Samma år undertecknade Sverige Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna, vilken tillkommit två år tidigare. När Sverige gick med i EU 1995 blev Europakonvention, vilken bygger på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 och som garanterar religions-, yttrande- och samvetsfrihet, svensk lag. Vi vill här särskilt lyfta fram samvetsfriheten, som innebär att var och en har rätt att agera i enlighet med sin religiösa, etiska eller politiska uppfattning och att ingen skall kunna tvingas att utföra handlingar som står i strid med den egna övertygelsen.

Frågan om samvetsfrihet är särskilt aktuell inom sjukvården, eftersom etiska ställningstagande här får högst praktiska konsekvenser. I flera länder har man därför infört en så kallad  samvetsklausul inom vården, vars syfte är att värna vårdpersonalens samvetsfriheten. Konkret innebär detta en rätt att vägra medverka vid vissa kirurgiska ingrepp och behandlingar som står i strid med den egna etiska övertygelsen. Detta kan gälla allt från abort och er som inbegriper celler från aborterade foster till plågsamma djurförsök, transplantationer av djurorgan till människor eller könsbytesoperationer.

I vårt land finns ingen sådan samvetsklausul inom vården, vilket innebär att vårdpersonal kan tvingas medverka i alla behandlingar som sanktionerats av lagstiftaren. Det finns alltså ingen möjlighet för anställda inom sjukvården att med åberopande av samvetsskäl vägra medverka i en viss från etisk utgångspunkt kontroversiell verksamhet.

Ett aktuellt exempel är fallet vid kvinnokliniken vid Mälarsjukhuset, där en kvinna vid upprepade tillfällen begärde abort med hänvisning till att fostren var flickor. Vårdpersonalens negativa reaktioner ledde till att verksamhetschefen vände sig till Socialstyrelsen med frågan om det var möjligt att vägra uppge det väntade barnets kön för att så undvika att behöva medverka till könsselektiva aborter. Svaret blev att undantag inte kunde medges och att personalen således var tvingad att medverka vid aborter, oavsett vilka skäl den abortsökande uppgav som motiv för sin begäran. Samma rättspositivistiska synsätt tillämpades även i det nationalsocialistiska Tyskland med, som vi vet, förödande konsekvenser.

I en avhandling från 2007 presenterade gynekologen Meta Lindström resultat av en bland mer än 500 gynekologer och barnmorskor ansåg en majoritet att det borde finnas en möjlighet att av samvetsskäl slippa medverka vid aborter. Men gällande regelverk utgår i stället från att sådana personer bör söka sig till andra yrken. Samvetsklausulutredningen förslag från 1996 visar dock att man arbetat fram individuella lösningar på de berörda arbetsplatserna. Detta gör att det på vissa håll finns en informell samvetsklausul.

Samma tvetydiga regelverk finns även inom den medicinska utbildningen. Samvetsklausulutredningen (SOU 1994:84) avfärdade förslaget om en samvetsklausul inom utbildningsväsendet. Men samtidigt förordade man att studenterna skulle ges rätt att begära dispens från regeln att medverka i etiskt kontroversiella utbildningsmoment. Inte heller förslaget om rätt att vägra delta i transplantationer av organ från aborterade foster vann bifall. Även här gavs rättspositivismens princip företräde framför hävdandet av samvetsfriheten.

Till syvende og sist handlar det emellertid inte om huruvida Sverige ska ha en samvetsklausul inom sjukvården eller ej. Frågan är i stället hur vi i vårt land ska tillämpa Europakonventionen, som sedan länge är en del av svensk lagstiftning. Det är därför hög tid att Europakonventionens stadganden implementeras även i vårt land och att sjukvårdspersonalens samvetsfrihet skyddas och respekteras.

Annelie Enochson, riksdagsledamot för Kristdemokraterna

Yvonne Maria Werner, professor i historia vid Lunds universitet

Eva Johnsson, Riksdagsledamot för Kristdemokraterna

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2009-01-21, Göteborgsposten 2010-01-22

Filed under: Dagen, Göteborgsposten | No Comments »

En valkampanj kännetecknas bland annat av att de politiska partierna söker övertyga väljarna om att just deras linje kommer att ge medborgarna högsta möjliga grad av trygghet. Det är välbetänkt. Vi har alla ett grundläggande psykologiskt behov av trygghet. Människor, som länge levt i dramatiska omständigheter utan trygghet, till exempel krigsdeltagare, får i många fall svårläkta psykiska skador.

Löftena om trygghet genom politik kan emellertid bli vilseförande. Det är nämligen långt ifrån alla områden av tillvaron, som direkt kan påverkas av de politiska partierna eller de politiska ideologierna. Ett område som inte kan påverkas är vår hälsa. Tanken på cancer är till exempel något som skapar oerhörd otrygghet. Hälften av denna artikels läsare kommer att få cancer. Av dem kommer hälften att dö i sjukdomen. Genom aktivt folkhälso- och sjukvårdsarbete kan politiken påverka hälsoläget hos befolkningen och ge goda förutsättningar för vård.  Ändå är den trygghet den kan erbjuda i stor utsträckning illusorisk. Hjärtinfarkt som sådan kan inget politiskt parti göra något åt, inte heller stroke. De flesta som fått en hjärtinfarkt kommer att få fler och dö av det. Här är politikens gräns.

Ett omtyckt trygghetslöfte gäller jobben. Man vill skapa ”trygga jobb” eller ”fler jobb”, beroende på vilken politisk ideologi man har. Varje arbetstillfälle är emellertid beroende av att någon kommer på något att tillverka som är bättre än det som hittills tillverkats. Det måste finnas någon som är villig att ta risken att satsa på detta nya, någon som har modet att våga marknadsföra det, människor som är villiga att med sin personlighet garantera för den nya produkten. Politiken kan på olika sätt stimulera företagande och näringsliv, men kan inte ensam åstadkomma detta. Inte en enda offentliganställd kan avlönas, om inte näringslivet ständigt är kreativt och riskvilligt.

Ett tredje område gäller ärlighet och ansvar. De politiska partierna bidrar till att forma vår värdegrund men de kan inte åstadkomma den ärlighet och det ansvar, som är förutsättningen för ett fungerande samhälle. Man kan skrämma oss med myndigheter för att få oss laglydiga, man kan övervaka oss, men ingen politik kan göra oss ansvarskännande. Utan ansvar och ärlighet ökar bara övervakning och bestraffning och blir till sist en outhärdlig börda.

Ett konkret uttryck för ärlighet och ansvar är nykterhet. I Sverige har 10 procent av befolkningen alkoholproblem. Alkoholen är ett nervgift, och ruset är en förgiftning. Det får negativa följder att regelbundet förgifta kroppen. Enligt vissa bedömningar upptas hälften av sjukhusplatserna av skador och sjukdomar, som har en relation till alkohol. Enligt andra beräkningar har 80 procent av brotten relation till alkohol. Kring varje regelbundet berusad person finns ett nätverk av människor, som påverkas negativt. Om vi räknar de allra närmaste till tre personer (per alkoholberoende), innebär det alltså att 30 procent av befolkningen lever i den otrygghet det innebär att ha en regelbundet berusad närstående. Den som berusar sig tar inte ansvar, varken för sig själv eller för andra. Till bilden hör också ofta att den alkoholberoende regelmässigt ljuger.  ”Det är inget problem för mig, jag kan sluta när som helst.” Här har alltså 30 procent av folket en akut otrygghet. En restriktiv alkoholpolitik kan självklart påverka situationen men inget parti kan i grunden lösa problemet, därför att man inte kan åstadkomma ansvar och ärlighet. Här är politikens gräns. Det måste något annat till.

Detta andra är det som kan ge en grundtrygghet inför cancer och hjärtinfarkt, ge mod till kreativitet och risktagning, skapa ärlighet och ansvar. Det är dags att spana efter det, innan man kommer till politikens gräns. Var kan det finnas? Civilförsvarsöverläkaren Walo von Greyerz hade som uppgift att förbereda Sverige för den totala förlust av trygghet, som heter krig. Han skrev: ”Om vi under tider, då vi förunnas leva i fred, bygger upp en livsåskådning, som håller i vardagslivets prövningar, lägger vi kanske en grund, som kan bära oss även i krig – en grund av förtröstan.” En sådan grund kan ingen politik lägga, men kanske kan politiker befrämja det som lägger den.

Christian Braw, docent i etik

Carin Stenström, journalist

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2010-01-14

Filed under: Kristianstadsbladet | No Comments »

Det som är dyrbarast i livet kan inte vetenskapen bevisa. Det ligger utanför dess kompetens att yttra sig om en tavlas skönhet, om ett musikstycke är vackert, om kärlek finns eller om Guds omsorg.

Det finns faktiskt människor som saknar förutsättningar att uppleva något av detta. Några är totalt färgblinda, ytterligare fler är färgblinda för skillnaden mellan gult och blått, och 8 procent av män är färgblinda för skillnaden mellan rött och grönt. Medfödd amusi, tondövhet, finns hos en av 25 personer. De kan inte höra skillnad mellan små intervaller, som en halvton, men väl på större tonintervaller. Forskare har uppskattat att upp till 10 procent av befolkningen har en störning i förmågan att känna empati, medkänsla, och uppvisar någon eller flera egenskaper som är starkt förknippade med psykopati. Men ingen som är färgblind, tondöv eller saknar förmåga till empati skulle med trovärdighet kunna förneka förekomsten av skönhet i konst och musik, eller kärlekens verklighet. Trots att inget av detta går att bevisa.

Om Gud finns eller inte kan inte heller bevisas vetenskapligt, om det är både troende och ateister ense. Därför blir det så orimligt när ateister vill hävda sin oförmåga att tro på Gud som det normala, som det som ska vara normerande för oss övriga. Som om ett sekulärt samhälle, ett samhälle utan religion, skulle vara värt att eftersträva.

Antalet människor i världen som säger sig inte kunna tro på Gud eller på ett liv efter detta är mycket litet . Enligt forskaren Robert Sawyer, Calculating God (2000) tror 96 procent av världens befolkning på Gud eller en högre makt. Phil Zuckerman, Atheism: Contemporary Rates and Patterns (2005) beräknar siffran till 92 procent.

I den miljö som under 1900-talet har varit mest utsatt för rationell kritik av religion, den naturvetenskapliga forskningen, är ändå de flesta forskare troende. 75 procent av alla forskare i världen tror på Gud, uppskattar Religion Watch Newsletter (1998, 13:8). Till och med i 1900-talets mest rationalistiska forskningsmiljö, den på amerikanska universitet, har gudstron inte gått tillbaka under de senaste hundra åren.1914 gjorde James Leuba en undersökning bland USA:s forskare om deras syn på Gud. 40 procent trodde på en Gud. 40 procent trodde inte och 20 procent var osäkra. 1996 upprepades undersökningen av Edward Larson och Larry Witham, och då trodde 40 procent på Gud, 45 procent trodde inte på Gud och 15 procent var osäkra. Samma siffror gällde i stort för tron på ett liv efter detta.

Stephen Jay Gould, en av världens främsta evolutionsbiologer, hävdar i boken Rock of Ages (2002) att kristen tro utmärkt kan förenas med att vara en framstående naturvetenskaplig forskare. Han konstaterar att många av de absolut främsta forskarna tror på Gud: ”Antingen är hälften av mina kolleger enormt dumma, eller så är det fullt möjligt att förena darwinismen med konventionell religiös tro – och lika möjligt att förena den med ateism.”

Det är lika orimligt att låta ateisterna vara det nya sekulära samhällets arkitekter som att ha tondöva till musikrecensenter, färgblinda till konstkritiker och empatilösa till vårdpersonal.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-01-13, Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsbrev 2010-01-15

Filed under: Världen Idag | No Comments »

Ett halvår efter lanseringen av Jonas Gardells bok Om Jesus kan det vara läge för en summering av mediabevakningen kring boken. Att de sekulära nyhetstidningarna har haft helsidor med ofta helt okritiska intervjuer och recensioner är kanske inte ägnat att förvåna; det hör liksom till fenomenet Gardell. Men något som lämnar åtminstone oss med en olustig eftersmak är att den kristna pressen har varit så lam i sin kritik av Gardells bok.

Visst är det lovvärt att man, oavsett vem det handlar om, försöker se till förtjänsterna i andra människors brottning med och bearbetning av bibelordet. Och visst är det så att vi kan lära saker också av människor med andra teologiska betoningar än våra egna.

Men ändå - hur kommer det sig att de tydliga teologiska markeringarna mot Jonas Gardells budskap är så få? Rader med problem uppstår nämligen när Gardells ställs mot kristendomens klassiska bekännelseskrifter:

Gardell hävdar:

* att Bibeln helt och hållet är ett verk av människor, och att den därför inte i någon mening kan beskrivas som Guds ord.

* att Jesus inte föddes av en jungfru. Han var varken syndfri eller Guds son. Inte heller uppfattade han sig själv som Messias.

* att Gud inte ska beskrivas vare sig som helig eller som den här världens domare. Dessa och liknande attribut hos Gud tillhör en för Jesus främmande gudsbild.

Gardell tycks också förneka den fysiska uppståndelsen, även om han flera gånger uttrycker sig positivt om tron på uppståndelsen.

Och kanske mest anmärkningsvärt: Gardell förnekar att Jesu död var en offerdöd, vilket gör det meningslöst att vända sig till Jesus för att få förlåtelse för sina synder.

Evangelium enligt Gardell kan således sammanfattas med hans egna ord: “Guds rike är nära och du är inte utesluten från det, du är älskad av Gud som en förälder älskar sitt barn. Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon, det enda som krävs är att du tror på Guds kärlek till dig. Du som fått höra att du är oren i Guds ögon och inte värdig att få möta honom; du är inte oren, du är ren. Detta är Jesus eget budskap. Och det går över huvud taget inte att få ihop med kristendomens idé om att Jesus dog för våra synder.”

När man läser detta är det svårt att undgå att tänka på Nya testamentets tal om de falska profeterna. Det som kännetecknar den falska profetian är ju enligt Bibeln inte att den på alla punkter skulle skilja sig från det som är sant och rätt. Snarare tvärtom: Jesus talar om de falska profeterna som personer som ser ut som får, men som i sitt inre är rovlystna vargar (se Matt 7:15).

Detta är ett oerhört allvarligt perspektiv. Men det är alltså just detta allvar som har lyst med sin frånvaro i de flesta kommentarer och recensioner av Gardell och hans budskap. Vi i Sveriges kristenhet tycks ha förlorat förmågan att söka dialog samtidigt som vi är tydliga med vad som avviker från en genuin kristen tro, vilket resulterar i att även de som kallar sig kristna får signalen att det som Gardell och hans likar förmedlar är ett fullgott alternativ till en mer klassisk form av kristen tro.

Vad skulle Paulus - eller vilken fornkyrklig teolog som helst - ha sagt om en förkunnelse som förnekade Jesu gudom och att han kan förlåta synder, och som svävade på målet i fråga om uppståndelsen? Är det inte ganska självklart? Till de troende i Galatien, som bevisligen hade en äkta och personlig tro på Jesus Kristus men som till detta hade lagt ett antal främmande läror, skriver Paulus: “om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse” (Gal 1:8). Även Jesus har mycket allvarliga ord att säga till ”den som förleder en av dessa små som tror på mig” (Matt 18:6).

Ett av de problem som postmodernismen har fört in i teologin är att det numera inte skulle finnas några villolärare. Själva har vi inget behov av att framställa andra människor i dålig dager, inte heller Jonas Gardell. Men visst är det märkligt att så stora delar av kristenheten inte ens verkar reflektera över att det ibland kan finnas ett behov också av att tydligt markera avståndstagande?

Olof Edsinger, teolog och författare, generalsekreterare för Salt - barn och unga i EFS

Per Ewert, religionsvetare, författare och frilansskribent

Anders Månsson, kammaråklagare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kyrkans Tidning 2009-12-17, Kyrka och Folk 2010-01-21

Filed under: Kyrka och Folk, Kyrkans Tidning | No Comments »

Sverige är känt som ett föregångsland när det gäller ekumenik. Ärkebiskop Nathan Söderblom blev en av den ekumeniska rörelsens pionjärer när han 1925 inbjöd till det ekumeniska mötet i Stockholm. Söderbloms skapelse “Life and Work” uttryckte övertygelsen att kyrkorna skulle kunna verka tillsammans, åtminstone på det sociala och diakonala området.

Nationella kristna samarbetsråd som Svenska Ekumeniska Nämnden skapades på 1930-talet. I den internationella ekumeniska rörelsen intog svenska kyrkomän ledande positioner, förutom Söderblom till exempel ärkebiskop Yngve Brilioth och professorn och biskopen Anders Nygren. På 1950- och 60-talen fanns svenska kyrkomän och forskare som Lars Thunberg, Per-Erik Persson och Jonas Jonson med i det internationella ekumeniska arbetet. 1968 stod Uppsala som värd för Kyrkornas Världsråds fjärde generalförsamling - ett tydligt betyg åt de bidrag som svensk kristenhet och framför allt svenska kyrkan gett det ekumeniska arbetet. 

På de svenska teologiska utbildningarna var det en självklarhet att de blivande prästkandidaterna skulle studera ekumenik, oftast inom ramen för missionsvetenskap.

I denna ekumeniska vårtid hade svenska kyrkan initiativet, nationellt och ofta även lokalt. De ortodoxa svarade ja på ärkebiskop Söderbloms inbjudan till ekumeniska mötet 1925. Missionare, baptister, alliansare och metodister kom efterhand att ta aktiv del i det ekumeniska samarbetet. .

De samfund som i inledningsskedet stod utanför detta ekumeniska samarbete var i regel katoliker och pingstvänner. Särskilt de senare anklagades för att vara “sekteristiska” – och var det också en tid.  Lokalt kunde det nog också vara så, att pingstvännerna inte ville bli “besmittade” av de andra kyrkorna.

Under 1960-, 70- och 80-talen förändrades denna negativa attityd inom pingströrelsen. Viktig opinionsbildare i denna interna process var fram till sin död 1974 Lewi Pethrus. Konkret betydde denna ökade ekumeniska öppenhet, att pingstvänner började ansluta sig till lokala kristna råd, till en början mer tveksamt, med tiden alltmer helhjärtat. Andra tecken på bättre ekumenisk förståelse var att pingstförsamlingar gick samman med andra församlingar lokalt – i en del fall p.g..a. sviktande ekonomi och medlemsantal men också p.g.a. ökat ekumeniskt medvetande.1990-talet var förmodligen den svenska lokalekumenikens gyllene tid.

Sen hände något - och något överraskande. Den ekumeniske pionjären i Sverige, svenska kyrkan, verkade bli mindre ekumeniskt engagerad än tidigare i ekumenikens anda och valde i inte så få fall att ställa sig utanför de lokala ekumeniska sammanhangen. Idag är det nog en ganska vanlig bild, att lokalt ortodoxa, katoliker, missionare, alliansare, metodister, baptister, EFK-are, pingstvänner och folk från trosrörelsen kan samarbeta kring ekumeniska helger och evenemang medan det är betydligt svårare att finna någon präst inom svenska kyrkan, som helhjärtat vill delta. Undantag finns, oftast när prästen är med i något väckelsekyrkligt sammanhang, men bilden av den i lokala ekumeniska sammanhang alltmer frånvarande svenska kyrkan är ändå väldigt ofta sann.  På några platser, kanske inte så få, har de lokala kristna råden upphört att existera.

Vad beror det då på? Några orsaker syns uppenbara.

1. Svenska kyrkans kris. När antalet medlemmar sjunker och ekonomin blir sämre, kan andra kyrkor inte upplevas som bundsförvanter i ett gemensamt stort uppdrag utan som konkurrenter.

2. Den karismatiska väckelsen. Denna väckelse förenade på ett märkligt sätt kristna från olika traditioner. Ja, den förenade bättre och djupare än vad den organiserade ekumeniken i form av till exempel Kyrkornas Världsråd och Sveriges Kristna Råd gjorde. Den karismatiska väckelsen var med om att skapa nya ekumeniska konstellationer. Svenska kyrkan var generellt sett inte en särskilt aktiv del i detta tidiga karismatiska skeende och blev därmed utanför.

3. Liberal teologi inom svenska kyrkan. Svenska kyrkan gick snabbt och till synes med skygglappar på en liberal väg utan att ta hänsyn till sina tidigare ekumeniska vänner och grannar.  Missionsbegreppet förändrades stegvis. Partnerskap välsignades och blev till vigsel av samkönade äktenskap. Baltiska lutherska kyrkor protesterade. Anglikaner inom Borgågemenskapen vädjade. Svenska pingstledare och katolske biskopen skrev Jesusmanifest tillsammans.

Det här resulterade i att ett tidigare gott samarbete på lokalplanet sprack och nya ekumeniska konstellationer skapades. Kristna från olika samfund hittade - och hittar - varandra. Så därför är denna tid just förmodligen den oorganiserade ekumenikens glanstid - och blir förmodligen ännu starkare i morgon.

1925 stod den svenske ekumeniske pionjären Nathan Söderblom i Stockholm och Uppsala och talade om att glädjande nog var Paulus (den lutherska kyrkofamiljen) och Johannes (den ortodoxa kyrkofamiljen) närvarande vid stockholmsmötet men tyvärr hade Petrus (den katolska kyrkan) valt att ställa sig utanför det ekumeniska mötet. Idag, 2009, är läget faktiskt så, att Johannes är där, Petrus har kommit - och Lewi Pethrus och Ulf Ekman - men nu har Paulus valt att ställa sig vid sidan. Som Söderblom sörjde 1925, sörjer vi idag.

Carl-Erik Sahlberg, docent i kyrkohistoria

Christian Braw, docent i etik

Bengt Holmberg, professor em. i Nya Testamentets exegetik

Artikelförfattarna är präster i Svenska kyrkan och Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2009-12-11

Filed under: Debatt | No Comments »

Under Sveriges tid som EU:s ordförandeland har alliansregeringen drivit frågan att EU ska uttala sig för att Jerusalem ska bli palestiniernas huvudstad i en framtida palestinsk självständig stat. Detta strider mot Osloavtalet om fred i Mellanöstern, och omöjliggör Sverige som framtida medlare i konflikten.

Finns det då inget bättre för Reinfeldt att koncentrera sig på under ordförandetiden? Det finns två frågor som är viktigare än andra att Sverige driver under den korta tid vi har möjlighet att sätta EU:s agenda: införselkvoterna av alkohol och förbud mot sexköp i Europa.

Invånarna i EU-länderna konsumerar mest alkohol i världen. Den svenska regeringen har länge sagt sig arbeta i EU-sammanhang för att det ska bli möjligt att sänka införselkvoterna och deklarerat att Sverige ska arbeta för en mer restriktiv syn på alkohol inom EU. Det är viktigt mot bakgrund av att vi i Europa har den i särklass högsta alkoholkonsumtionen i världen med våra 11 L per vuxen/år, vilket leder till att uppskattningsvis 23 miljoner européer är alkoholberoende och att 195 000 dödsfall årligen orsakas av alkohol.

Vid Sveriges EU-inträde fanns det en gräns på 1 L sprit, 5 L vin och 15 L öl för privatpersoner vid utlandsresor. Sverige bör ensidigt återinföra dessa införselkvoter istället för dagens 230 liter alkoholhaltiga drycker.

I hela världen köps, säljs, transporteras och hålls fyra miljoner människor tillfånga varje år. I Europa faller över 500 000 personer offer varje år för denna människohandel. 120 000 kvinnor och barn förs varje år in i EU från andra delar av världen för sexuellt utnyttjande. Till Sverige transporteras årligen mellan 400 och 600 kvinnor, därutöver ett okänt antal barn.  I jämförelse med andra former av organiserad brottslighet växer sexslavhandeln snabbast. Hittills gjorda lagändringar och polisiära insatser har varit otillräckliga för att stoppa sexslavhandeln och sexturismen.

Svenskar tänker sig kanske prostitution som isolerad till red light districts i Amsterdam. I själva verket accepteras prostitution i stort sett i alla länder i EU utom i Sverige, även om koppleri ofta är förbjudet. I länder som Danmark, Tyskland, Holland och Belgien ses prostitution som vilket beskattat yrke som helst, med sjukförsäkring och a-kassa när man inte kan utföra sina sexuella tjänster och med pension efter fullbordat yrkesliv. I Holland och Tyskland utfärdar myndigheterna licenser till bordellägarna, och även i Österrike är bordeller tillåtna. I till exempel Tyskland blev prostitution laglig år 2002 . Legalisering av prostitution ökar acceptansen och därmed efterfrågan på prostituerade, vilket skapar en lukrativ marknad för sexslavhandlare och ett enormt lidande för alla som faller offer för människohandeln.

Det är dock inte alla länder i EU som har en allt mer liberal syn på sexhandel; i Finland, ja, även i Frankrike, har ett förbud efter svensk modell diskuterats. Under Sveriges ordförandeskap måste vi öka trycket inom EU för att straffbelägga köp av sexuella tjänster i EU:s ramlagstiftning mot människohandel. Inte förhindra fredsprocessen i Mellanöstern.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-12-11

Filed under: Världen Idag | No Comments »