Populism ett gissel på båda sidor

Almedalsveckan var ett av de viktigaste tillfällena till positionering inför valet 14 september. Det är därför ytterligt viktigt att granska vilken ideologisk grund partierna väljer att ställa sig på. Det gångna EU-valet gav uttryck för en folklig protest mot den politiska mitten och en stark röst för ytterkanternas och populismens politik.

Medier och andra opinionsbildare har efter EU-valet reagerat starkt på Sverigedemokraternas valframgång. Man har pekat på varnande historiska paralleller, risker för människovärde och demokrati.

Vi delar dessa farhågor fullt ut. SD representerar en populistisk nationalism som går emot Bibelns bud om att välkomna främlingen. Denna politik står också i motsättning till den klassiska kristna inställningen att ingen skillnad görs mellan jude eller grek – alla är vi ett i Kristus.

Att kritisera Sverigedemokraterna är dock att slå in öppna dörrar i svensk opinionsbildning idag, ingen utanför den nationalistiska kretsen kommer att säga emot.

När det gäller SD:s rosafärgade motpol har dock den befogade kritiken nära nog helt lyst med sin frånvaro. Detta ser vi som djupt problematiskt, då riskerna för demokrati och ett ansvarsfullt regerande av landet är överhängande även på den andra ytterkanten.

Även i Feministiskt Initiativs värld är det en viss grupp människor som förklaras ligga bakom problemen i samhället. På Fi:s kant är det inte invandrarnas förmenta destruktivitet i samhället som måste stoppas, utan männens.

Det må vara sant att det mesta våldet i världen begås av män och att män utövar olika typer av förtryck mot kvinnor men man kan inte påstå att män som grupp orsakar problemen i samhället.

Konfliktperspektivet – vi mot dom – är lika levande på den rosa kanten som på den bruna. Precis som i fallet med olika etnicitet går detta emot Bibelns ord om att ingen skillnad ska göras mellan man och kvinna.

Människan är skapad till gemenskap, inte konflikt och strid. Och den gemenskapen byggs bäst genom att män och kvinnor ägnar sin kraft åt att respektera och lyfta varandra, snarare än att bygga konfliktperspektiv.

Fi gick också till EU-val på att alla ska kunna arbeta två timmar mindre varje dag med samma lön. Samtidigt ska invandringen helt fri, och förskolor, kollektivtrafik och andra samhällstjänster göras gratis. Detta kan inte betraktas som annat än klassisk populism helt utan kontakt med den verklighet som varje ansvarstagande politiker dagligen måste handskas med.

Kanske än mer problematiskt är att ledande partiföreträdare för Fi – precis som inom SD – har ett bagage av ställningstaganden för extremism och våld som känns omöjliga i ett öppet demokratiskt samhälle.

På sista tiden har exempelvis riksdagskandidaten Foujan Rouzbeh uppmanat till skändning av flaggan på Sveriges nationaldag, men också hyllat våldsamma extremrörelser på vänsterkanten.

Både Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ uttrycker ideologier som är synnerligen problematiska i ett öppet och demokratiskt samhälle. De uttrycker därtill en populism som förkunnar att om bara det utvalda underliggande problemet i samhället skulle försvinna så kommer det goda samhället strax att inträda. Vi ställer oss skarpt kritiska till extremism och populism – oavsett på vilken sida den förekommer.

I Tyskland i början av 1930-talet fördelades rösterna ganska lika i tre delar mellan ansvarstagande och demokratiska partier och två stora populistiska partier på varsin kant: kommunister och nazister. Fallet ner i diktatur och världskrig kom när mitten inte förmådde hålla ut, utan lät makten glida över i den ena av extremiströrelsernas hand.

Världen gör väl i att lära sig av historien. Det gäller även Sverige i valet 2014.

Ivar Gustavsson
docent i matematik, Chalmers
Anna Sophia Bonde
präst
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Borås Tidning 2014-08-15 samt i Östersunds-Posten 2014-08-19

Låt inte historien upprepas

För exakt ett sekel sedan inleddes det första världskriget. Tio miljoner soldater dog, men det största civila priset betalades av de kristna armenierna, som utsattes för 1900-talets första folkmord. En miljon oskyldiga dödades. Resten av världen var alltför upptagna för att engagera sig tillräckligt mycket för att förhindra brottet. Först efteråt kom diskussionen och fördömandet.

Tre decennier senare var det folkmord som går under namnet Förintelsen ett fullbordat faktum. Den här gången skrevs slutsiffran till den obegripliga summan sex miljoner mördade oskyldiga. Världen grep nämligen inte in i tid den här gången heller. Det handlade ju trots allt bara om judarna – en grupp som världens mäktiga inte var beredda att ställa sig upp till försvar för. Först efteråt kom förtvivlan och ångern.

Idag på 2010-talet trodde vi måhända att världen lagt handlingar som folkmord bakom sig. Men ur en förment upplyst värld har rest sig militanta islamistiska grupper i Irak och Syrien som beslutsamt driver igenom sin ideologi att icke-muslimer ska omvända sig, betala ”straffskatt”, landsförvisas eller dö. Och på Gazaremsan fortsätter Hamas förkunna att de kommer att fortsätta strida till den dag då den judiska staten har förintats.

I historieböcker och i princip all opinionsbildning är omdömet om 1930-talets Nazityskland unisont. Dess grund av diktatur, rasism och antisemitism överskuggar alla övriga eventuella positiva inslag i Tredje Riket. Alla tillbakablickar på Nazityskland används – fullt rimligt – som varnande exempel för att förhindra att något sådant sker igen.

Det är dock lättare att fördöma gårdagen än att ta ställning idag. Kristallnatten 1938 var en konkret illustration av nazismens ondska, och fördöms idag konsekvent. Men ondskan 2014 är dock inte radikalt annorlunda än tidigare. Demonstrationer som officiellt sägs gälla kritik mot Israels aktioner mot Hamas har på flera platser blivit till klassiska pogromer. Formerna för förföljelser förändras, men intoleransen är densamma.

Det våldsamma hat som drabbar kristna och judar i vår tid är inte väsensskilt annorlunda än det som drabbade armenierna under första världskriget eller judarna under det andra. Den stora tragedin just nu är att de ideologier och regimer som idag förespråkar exakt samma sak möts med samma tystnad som Sverige uppvisade före och under andra världskriget, och över vilken vi idag känner djup, rättmätig skam.

Hur världen kan åse den pågående antisemitismen och folkmordet mot assyrier och andra icke-muslimer i Mellanöstern utan att göra mer är obegripligt. Det är angeläget att Sveriges regering på allt sätt, både inom och utom EU, fördömer och aktivt bekämpar den islamistiska ambitionen att fördriva alla judar och kristna i sin omgivning.

 

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Per Ewert, informationssekreterare Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Norra Skåne 2014-07-30, Skånska Dagbladet 2014-07-30, Hemmets Vän 2014-07-31, VLT 2014-08-01, Kristianstadsbladet 2014-08-01, Sundsvalls tidning 2014-08-06, Kristdemokraten 2014-08-07, Pietå tidningen 2014-08-07, Kyrkans tidning 2014-08-14

Här kan du se Claphaminstitutets seminarier i Almedalen

Claphaminstitutets dubbelseminarium i Almedalen om förföljda kristna filmades och finns nu utlagt att se i efterhand.

Moderator: Stefan Swärd, ordförande Claphaminstitutet

Medverkande: Katherine Cash, religionsfrihetsexpert Svenska missionsrådet; Maria Ludvigsson, ledarskribent Svenska Dagbladet; Christer Sturmark, ordförande Humanisterna. Jacob Rudolfsson, samordnare Svenska Evangeliska Alliansen; Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

 

Claphaminstitutet dubbelseminarium om förföljda kristna i Almedalen måndag

På måndag eftermiddag den 30 juni håller Claphaminstitutet två seminarier under Almedalsveckan. På grund av det mycket allvarliga läget runtom i världen har vi valt att göra denna eftermiddag till ett dubbelseminarium med fokus på världens mest förföljda grupp – de kristna. Under de två seminarierna kommer vi att ta upp religionsfrihet och mänskliga rättigheter med särskild fokus på hur kristna förföljs i många olika länder.

Seminarierna äger rum på Elidascenen måndag kl 15.00-17.30 Medverkar gör:

Stefan Swärd moderator, ordförande, Tankesmedjan Claphaminstitutet. Katherine Cash, religionsfrihetsexpert, Svenska missionsrådet. Maria Ludvigsson, ledarskribent, Svenska Dagbladet. Christer Sturmark, ordförande, Humanisterna. Jacob Rudolfsson, bitr generalsekr, Svenska Evangeliska Alliansen. Tuve Skånberg, riksdagsledamot, Kristdemokraterna.

Här är länkarna till Almedalsprogrammet där seminarierna presenteras:

http://www.almedalsveckan.info/event/user-view/22255?redir

http://www.almedalsveckan.info/event/user-view/22257?redir=%23eidx_0

Demokrati byggs på rotnivå

Det finns idag en utbredd överdriven försiktighet hos föräldrar att förmedla värderingar till barn. Att barnen bara ska få redskap att själva välja låter kanske bra, men är ofta ett bristsymptom på kurage och ansvarstagande. För att barn ska kunna växa som fria självständiga individer och som medvetna medborgare bidra till ett mer demokratiskt samhälle är det av stor vikt att de av sina föräldrar i tidig ålder får tydliga rötter för livet.

Barn och unga formas alltid av någon eller något – frågan är av vad eller vilka. Det bör framförallt ske i hemmet, då föräldrar är barns rötter och fasta utgångspunkt. Föräldrar har en skyldighet att förmedla sina värderingar till sina barn från tidig ålder. Det är barnens rättighet. De ska själva få göra sina misstag, men ska inte dessutom behöva göra om sina föräldrars misstag.

”Föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Barnets bästa ska för dem komma i främsta rummet.”, enligt Barnkonventionen, artikel 18.

Att inte vägleda är att låta andra forma. Det är att släppa sitt ansvar och lämna sitt barn för tidens vindar. Vi nyskapar inte kulturen, samhällsordningen och demokratin idag. Vi har fått ta över dessa från tidigare generationer, och förhoppningsvis bevarar vi och utvecklar dem. På liknande sätt ska vi låta våra barn få möjlighet att bygga på det som vi har tagit emot och lärt oss.

Det bästa sätt vi kan låta barnen bestämma över sina liv är att vi ger dem trygghet. Det sker genom att föräldrarna leder sitt barn efter sina värderingar. Då får barnets rötter gro och växa i föräldrarnas jord. Det får kontinuitet och hjälp att bli trygg som människa och att bli en fri tänkande varelse.

Vi är övertygade om att den kristna tron, vars värderingar ligger till grund för dagens demokratiska samhälle, är något som föräldrar ska uppmuntras att ge vidare, inte dölja eller förneka. I grunden handlar denna grundsyn om varje människas höga värde och frihet att vara den man är, om en total jämställdhet mellan könen, och om djup respekt och omsorg om människor, djur och natur. I denna generösa världsbild finns inte rum för egoism.

Kanske bör vi inte förvånas över den alienation och främlingsfientlighet som växer i Europa och Sverige, tydligt synligt i det gångna EU-valet. Kanske är detta osmakliga frukter av att vårt samhälle de senaste decennierna försökt kapa sina rötter och skapa ett egenproducerat värderingssubstitut som saknar rötter och därmed snabbt kan skifta eller omtolkas efter behov.

Om alla föräldrar i Sverige förmedlar sina värderingar, kommer vi att få en berikande mångfald av sådana. En rotlös demokrati som endast utgår från sig själv och avstår från att uppmuntra föräldrar att ge av sina värderingar till sina barn, kan lätt urholkas och bli en apparat som lever sitt eget liv. Man bekymrar sig för rotlöshetens symptom men vill inte se dess orsak. Det är tydligt för många, men få vågar säga det: Kejsaren är naken.

Carl-Henrik Karlsson, verksamhetsledare för föräldranätverket Eunike

Anders Gerdmar, docent i teologi, Uppsala Universitet

Ivar Gustafsson, docent i matematik, Chalmers

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Kristianstadsbladet 2014-06-19, HV 2014-07-24

Claphaminstitutet i panelsamtal om Tro och Vetenskap

Claphaminstitutets informationssekreterare Per Ewert medverkade måndagen den 16/6 i panelsamtal på Nyhemsveckan på temat tro och vetenskap, under rubriken “Tänk tillsammans – blir Gud mindre när kunskapen blir större?”. Samtalet i sin helhet kan ses via länken nedan.

http://dalesjo.com/player/#/15/269

Får Uppdrag Granskning bryta lagen?

Få tillfällen i svensk medie­historia har uppvisat ett lika bedrägligt journalistiskt agerande som i förra veckans Uppdrag granskning. Upplägget kan närmast beskrivas som inkvisitoriskt. Reportrarna valde från början att lägga konstruerade ord om att ”bota” homo­sexuella i de smyginspelade prästernas mun, dock utan att lyckas. Likväl valde de att utan fog använda den beskrivningen i speakertext och till och med programrubrik. En sådan falsk varubeskrivning är ohederlig mot såväl inblandade som tittare.

Det verkligt allvarliga ligger dock i övergreppet att fejka själa­vårdssamtal och förbön i syfte att sätta dit de utvalda prästerna. Faktum är att själavårdssamtal är något av de mest intimt själsliga och andliga möten som två människor kan ha. Att arrangera sådana möten i avsikt att lura den ena parten att det är på riktigt, medan det verkliga syftet är att gillra en fälla och försöka locka fram sådant som kan hållas emot den lurade parten, är djupt bedrägligt.

Det går även att dra parallellen till när de möten som spelas in och publiceras är fysiska, snarare än själsliga. En 17-årig pojke dömdes förra året i domstol till skadestånd för kränkning, då han i smyg spelade in ett samlag med en jämnårig flicka och publicerade på internet.

Övergreppet mot de inspelade prästerna är här dock värre. Att i smyg spela in och visa upp ett samlag är djupt omoraliskt, men inte tydligt i motsättning mot lagtext. Själavårdssamtalets exklusiva karaktär utmärks dock av att en präst inte ens i brottsmål får kallas som vittne för att uppenbara det man hört eller samtalat om i bikt eller själavård. Om någon skulle spela in ett biktsamtal i Katolska kyrkan betraktas det som ett så allvarligt övergrepp mot samtals­formen att det till och med bestraffas med exkommunicering. Ett public serviceprogram i SVT har nu av okunskap eller illvilja valt att helt ignorera de skador deras agerande kan få för fortsatta möjligheter till själavårdssamtal i Sverige. Det är extremt beklagligt.

Uppdrag granskning gör sig genom sitt agerande dessutom skyldiga till ett dubbelt övergrepp, då de i efterhand dessutom försöker hetsa prästerna att bryta lagen och kommentera ett själavårdssamtal.

Enligt Rättegångsbalken 36 kapitlet 5§ är tystnadsplikten absolut, präster och pastorer får inte under några omständigheter bryta sekretessen, inte ens kommentera om ett samtal ägt rum.

SVT-programmet har här lämnat den gråzon som programmet inte sällan arbetat i och gått över till att hetsa till lagbrott, vilket är straffbart enligt Brottsbalken 23 kapitlet 4§. Uppdrag gransknings bristande etik och laguppfyllelse är i uppenbar strid med public service-avtalet. Vi utgår från att inslaget fälls i granskningsnämnden.

De smyginspelade prästerna svarar inlyssnande och sunt, och med ett uppenbart hjärta att vilja möta och hjälpa den som – falskeligen – söker råd och förbön.

Programmets dramaturgi används också medvetet för att förstärka skillnader inom Svenska kyrkan och splittra. Vissa präster intervjuas öppet och förberett, och kritiserar sina kollegers själavårdssamtal. Andra smygfilmas och konfronteras oförberedda.

Totalt obegriplig blir SVT:s anklagelseakt när den ställs vid sidan av den okritiskt framlyfta nya boken ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” som utan omsvep förkunnar möjligheterna att förändra sin sexuella läggning.

I det sammanhanget blir det naturligtvis fullständigt ologiskt att döma präster för att de inte svarat att en sådan förändring är omöjlig.

Det som kännetecknar en häxprocess är att en person på förhand bestäms vara skyldig och ska straffas. Därefter formuleras anklagelsen, och konstruerade bevis plockas fram för att kunna leda till den eftersträvade fällande domen.

Att agera så i ett rättssamhälle är måhända inte alltid straffbart i domstol. Men det är ett gravt övertramp mot all journalistisk heder, och brott mot journalisternas eget etiska regelverk.

Chrys Caragounis, professor em. i Nya Testamentets exegetik, Lund.

Marie Willermark, kommendör Frälsningsarmén i Sverige o Lettland.

Tuve Skånberg, pastor i Equmeniakyrkan, riksdagsledamot (KD).

Kjell O. Lejon, präst i Svenska kyrkan, professor i religionsvetenskap.

Dan Salomonsson, pastor i Pingstkyrkan.

Süleyman Wannes, Corepiskopos i Syrisk-ortodoxa kyrkan.

Gunnar Hyltén-Cavallius, präst i Svenska kyrkan, teol.lic.

Siewert Öholm, journalist, tv-producent

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Publicerad i Kyrkans Tidning 2014-06-04, Dagen 2014-06-05, Sundsvalls tidning 2014-06-14, Skånska Dagbladet 2014-06-15, Hemmets Vän 2014-06-13 , Kyrka och Folk 2014-06-19

Till försvar för romers och allas värde

I diskussionen om hur romer historiskt behandlats i Sverige, glöms eller undviks ofta de politiska sammanhangen. När det gäller en koppling mellan politik och (ras-)biologi befann sig en svensk elit vid sekelskiftet 1900, och några decennier därefter, vid utvecklingens frontlinje. Det fanns tydligt uttalade tankar om ”förbättring av folkstammen”, ”underlägsna raser”, dränering av ”sociala sumpmarker” och talet gällde inte endast så kallade ”tattare”, det vill säga romer.

Genom Herbert Spencers och Charles Darwins ”naturliga urval” och Francis Galtons ”naturliga duglighet” blev darwinistiska och efterhand socialdarwinistiska tankegångar allt vanligare. Människan biologiserades. I Sverige hade dessutom professorn och rektorn för Karolinska Institutet (KI) Anders Retzius redan innan Darwin blivit känd introducerat ett så kallat skallindex genom att mäta människokranier, vilket ledde fram till en speciell rasindelning i långskallar och kortskallar. Sonen Gustaf Retzius, även han professor i anatomi vid KI, fortsatte undersökningarna och kunde kartlägga olika antropologiska karaktärer och därvid konstatera att Sverige hade den renaste grenen av den germanska rasen i hela världen.

Vid sidan av tattarna, kunde även ”juden” och ”negern” beskrivas i mycket negativa, nedvärderande, termer, exempelvis av den tidiga socialdemokratins ledare professor Bengt Lidforss. ”Underlägsna raser”, menade Lidforss, skulle det svenska enhetliga kulturfolk hålla sig fritt ifrån. ”Utländskt slödder” skulle inte importeras som arbetskraft. I en proposition 1921 sade den blivande socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg: ”Vi hava ju lyckan att äga en ras, som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper […] det underliga är ju, att medan vi äro ytterst angelägna om att föra stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi icke alls angelägna om att se till, huru vi skola bevara vår egna svenska folkstock.”

Året efter påbörjades verksamhet vid världens första statliga rasbiologiska institut i Uppsala. IRasbiologi och rashygien ger professorn och chefen för institutet Herman Lundborg sin syn på institutets inriktning. Det är bland annat där som uttryck som att ”sociala sumpmarker bör dräneras” står ut. ”Zigenare” och ”negrer” beskrivs som ”inre dåligt eller rasodugligt folk”. Lundborgs forskningsresultat kan även ta del av i The Racial Character of the Swedish nation(1926) eller i populariserad form iSvensk raskunskap (1927).

Tankarna ledde fram till lagstiftning om tvångssterilisering 1934, efter proposition inlämnad av den socialdemokratiska regeringen, ledd av den sedermera landsfadern Per-Albin Hansson. Några år senare blev tvångssteriliseringslagstiftningen än hårdare. Många kom att drabbas, romer liksom andra grupper. Så långt fram som till 1975 fanns möjligheten till tvångssteriliseringar kvar i lagstiftningen.

Det bakomliggande problemet var att människosynen hade urholkats. Darwinism och socialdarwinism hade genom en lärd elit och ledande politiker snabbt försvagat och marginaliserat den kristna människosynens ställning i Sverige.

Ett unikt och lika människovärde, med sin grund i kristen skapelsesyn, ser ibland vissa delsegrar i vårt samhälle. Men alltför ofta ser vi ett steg framåt, men två tillbaka. Situationen är komplex. Ett problem ligger förmodligen i modernitetens paradoxala syn på människan som både historiens ”herrar på täppan” och samtidigt enbart ett resultat av tid, opersonlig energi och slump. Det första leder ofta till att vi förlorar lärorika perspektiv bakåt, det senare till en förenklad biologisering av människan, där vi blott ses som ett djur bland andra.  Perspektiv behövs bakåt, men också på vår egen tid. Så fort ett samhälle lämnar den kristna grundsynen om människans okränkbara värde åt sidan har hoten mot detsamma en obehaglig förmåga att återkomma, i olika klädnader.

Inte endast friheten och demokratin utan även synen på människan som okränkbar måste ständigt hållas levande, försvaras. Hur kommer annars framtiden att döma oss?

Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap och historisk teologi

Per Ewert, lärare och författare

Gunnar Hyltén-Cavallius, präst i Svenska kyrkan, teol. lic.

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Motala & Vadstena tidning 2014-04-15

Fakta om världens mest förföljda religion

Man behöver inte följa med utrikesnyheterna alltför länge för att upptäcka att troende kristna är offer för svår förföljelse på många ställen i vår värld. Här några rubriker från den senaste tiden: ”Sju egyptiska kristna avrättade i Libyen”, ”Bombattack mot kyrka på Zanzibar”, ”Kristna i Raqqa i Syrien tvingades ingå pakt om underkastelse under islamistiskt styre”.

Att världens största religion också är den som är mest utsatt för förföljelse har uppmärksammats av bland andra Angela Merkel och prins Charles. Också i svenska medier har det skrivits om detta, i denna tidning av Ivar Arpi och Maria Ludvigsson. Ändå är det som om omfattningen av förföljelsen av kristna inte riktigt sjunkit in hos allmänheten. Är vi så vana att koppla ihop kristendomen med kyrklig maktutövning och europeisk kolonialism att vi inte kan se att den i dag framför allt är icke-vitas, icke-européers och ofta förtryckta människors tro?

De här frågorna behandlas på ett klargörande och nyanserat sätt av John L Allen Jr i boken ”The global war on Christians. Dispatches from the front lines of anti-Christian persecution” (Image, 320 s). Han inte bara beskriver en lång rad dramatiska fall av religionsförföljelse utan gör också upp med olika vanföreställningar om den här problematiken. Bokens styrka är att den på 300 sidor lyckas förmedla en stor mängd information och dessutom förklarar mekanismerna bakom vad författaren kallar ”den mest dramatiska händelsen inom religionens värld i det tidiga 2000-talet”.

Omfattningen av förföljelsen av kristna är skrämmande stor. Trovärdiga beräkningar hävdar att 100 miljoner kristna – många av dem i Kina – riskerar regelrätt förföljelse. Ännu fler diskrimineras i större eller mindre utsträckning. Däremot är jag ytterst skeptisk till uppgiften att omkring 100 000 kristna dödas varje år för sin tros skull. Siffran kommer från Center for the Study of Global Christianity i USA, men är så hög därför att man har räknat med offren för inbördeskrigen i Sudan och Kongo. Inbördeskriget i Sudan upphörde år 2005 men påverkar ännu dessa siffror eftersom man räknar med ett årligt medeltal för en tioårsperiod. Det finns religiösa element i de här konflikterna, men alla kristna offer för dem kan inte betraktas som personer som har dött på grund av sin tro. Tyvärr citeras de här siffrorna också av seriösa medier utan större källkritik.

Även om man silar bort överdrifterna kvarstår faktum att förföljelsen av kristna har nått förfärliga proportioner. Den sekulära människorättsorganisationen Internationale Gesellschaft für Menschenrechte har gjort bedömningen att 80 procent av alla som utsätts för religiös diskriminering i dag är kristna. Orsaken till varför just kristna är illa ute är bland annat att kristendomen är den största världsreligionen och att den växer dramatiskt i många länder, vilket alla inte gillar. På många håll går dessutom kristna i spetsen för kampen för mänskliga rättigheter vilket har sitt pris. Det är också skäl att minnas att det i länder där kristna förföljs också finns andra grupper som drabbas av samma våld. Även om de gärna riktar sina attacker mot kristna drabbar en klar majoritet av al-Shababs och en betydande del av Boko Harams våld muslimer.

Om situationen är så här allvarlig – och det finns ingen anledning att betvivla att så är fallet – kan man fråga sig varför den uppmärksammas så lite – trots Merkel och prins Charles, trots svenska tidningsledare. Jag tror att den gamle franske radikalen Régis Debray har kommit sanningen nära då han har konstaterat att de förföljda är för kristna för vänstern och för främmande för högern. Och Svenska kyrkan är som bekant mer intresserad av ockuperade palestinier än av förföljda kristna.

Den kristna människorättsorganisationen Open Doors gör varje år upp en lista över de 50 länder där förföljelsen av kristna är värst. Årets lista toppas än en gång av Nordkorea. Sedan följer nio muslimska länder: Somalia, Syrien, Irak, Afghanistan, Saudiarabien, Maldiverna, Pakistan, Iran och Jemen. Saudiarabien är ett land där ingen som helst annan religionsutövning är tillåten än kungadömets version av islam. Landets 2–3 miljoner kristna – de flesta är gästarbetare – har inte en enda kyrka eller ett kapell att samlas i och till och med samlingar i privathem är förbjudna. Trots detta och trots landets könsapartheid fann Malmö stad det för några år sedan angeläget att genomföra ett skolutbyte med saudierna för att ge Malmöeleverna mångfaldserfarenheter.

Trots att situationen för kristna är ytterst svår i många muslimska länder är en av myterna som Allen punkterar att det bara skulle handla om islam. Kristna förföljs också i många andra länder och av andra orsaker. Kina, Vietnam och andra kommunistländer försöker inte längre utrota religionen men strävar efter att kontrollera den. De kristna som inte vill underkasta sig regimens kontroll löper ständig risk att trakasseras och fängslas. I Indien, framför allt men inte uteslutande i delstaten Orissa, har kristna upplevt blodig förföljelse från hindunationalister och i Sri Lanka från radikala buddister, ofta ledda av munkar. Buddismen har ju i våra länder en aura av att vara i det närmaste pacifistisk, men i länder som Sri Lanka och Burma har buddistmunkar gått i spetsen för våldsam förföljelse av kristna, muslimer och hinduer.

Allen, som är amerikansk journalist och katolik, drar sig inte heller för att understryka att kristna också kan förföljas av andra kristna. I bland annat Mexiko har protestantiska kristna dödats av fanatiska ultrakatoliker. Katolska kyrkan är i dag en föregångare i ekumeniskt och interreligiöst samarbete, men det finns ultrakatolska grupper som motsätter sig alla sådana strävanden och ibland tar till fysiskt våld.

En annan felaktig uppfattning är att kristna förföljs endast i länder där de utgör en minoritet. Det land där flest katolska präster har dödats under de senaste år är faktiskt Colombia. De har inte dödats för att de varit kristna eller för att de varit präster, utan för sitt engagemang för fred och mänskliga rättigheter. Till samma kategori hör en av de mest kända moderna kristna martyrerna, El Salvadors ärkebiskop Oscar Romero som år 1980 sköts av högermilis medan han firade mässa.

Allen för en lång diskussion om hur man ska definiera en kristen martyr. Att den katolske biskopen Luigi Padovese i Turkiet dödades på grund av sin tro är uppenbart: han knivhöggs och halshöggs i juni 2010 av sin chaufför medan denne ropade ”Allahu Akbar”. Men hur är det med den katolska nunnan Lukrecija Mamic och lekmannen Francesco Bazzani som dödades i samband med ett rån i Burundi i november 2011? Rånarna drevs inte av hat mot den kristna tron och de båda dödades inte för att de var kristna. Men frågan är varför syster Lukrecija och Bazzani fanns på ett kloster i Burundi. De hade lämnat ett bekvämt liv i Europa för att jobba med föräldralösa och hiv-smittade barn i ett av världens fattigaste länder. Det var deras kristna tro som gjorde att de fanns på en för dem farlig plats.

Allen driver hårt tesen att då man bedömer vem som är martyr ska man inte bara fråga efter motivet hos dem som dödat, utan också efter varför offren fanns där de fanns. Ett annat exempel: När den protestantiske pastorn Dritan Prrojs farbror dödade en ung man förändrades hela hans familjs liv. I norra Albanien tillämpas fortfarande blodshämnd och mördarens familj var nu illa ute. Pastor Dritan flyttade till London, men återvände snart eftersom han upplevde att hans församling i Shkodra behövde honom. Han var medveten om riskerna, men gjorde ändå detta val. I oktober 2010 dödades han av brodern till den person som hans farbror tidigare hade skjutit. Den 34-årige tvåbarnsfadern dödades inte för att han var kristen, utan för att hans släkting hade begått ett brott. Men det var hans kristna tro som var orsaken till varför han valde att försätta sig i en riskabel situation.

Världen är inte svartvit. Kristna inte bara är och har varit offer, utan också utövare av människorättsbrott. Som Allen lyfter fram var majoriteten av dem som dödades i folkmordet i Rwanda kristna – men det var också majoriteten av mördarna. Vad som behövs i dag är inte svartvitt tänkande, offermentalitet och demonisering av ”de andra” utan mod att tala klarspråk och civilkurage att överbrygga klyftor. Allen avslutar sin bok med ett talande exempel från Nigeria, ett land som har lidit mycket av interreligiöst våld.

James Wuye, som i dag är pingstpastor, såg som ung man hur muslimska extremister angrep försvarslösa kristna utan att myndigheterna ingrep. Tillsammans med andra bildade han då en hemlig milis. Syftet var att skydda kyrkor och kristna och medlemmarna svor en ed på att aldrig slå till först.

Men då våldsspiralen tilltog blev gruppen alltmer proaktiv och angrep muslimer som hämnd för attacker mot kristna. Wuyes omvändelse kom då han hörde en pingstpastor från predikstolen dundra om att det är omöjligt att vara kristen utan att ha Kristi sinne av förlåtelse och kärlek till sina fiender.

I dag är James Wuye en förgrundsfigur inom arbetet för fredliga relationer mellan kristna och muslimer i Nigeria. I den uppgiften har han ett nära samarbete med imamen Muhammad Ashafa. Liknande gränsöverskridande förbrödring mitt under svåra förhållanden sker nu i Centralafrikanska republiken där det nyligen rapporterades att 800 muslimer sökt skydd på en katolsk missionsstation undan vad som ofta kallas en ”kristen milis”.

Det finns alltså också ljuspunkter i berättelsen om ökande religiös förföljelse.

Svante Lundgren, religionsforskare knuten till Åbo Akademi och Lunds universitet

Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet 2014-03-17, återgiven här med författarens tillstånd

Mer fingertoppskänsla i kd-ledningen!

Fallet Ellinor Grimmark och reaktionerna kring det motiverar en offensiv mot likriktningen av samvetena i den svenska vården. Den offensiven borde ledas av kristdemokraterna om partiet skall bevara sin trovärdighet. Ta spjärn mot Europakonventionen och ta råd av partikamraterna i andra europeiska länder!

För exakt 40 år sedan sysslade Dagen mycket med denna fråga.  När justitieminister Lennart Geijer våren 1974 vid en presskonferens presenterade propositionen om rätt till abort, frågade jag om den innebar att det skulle bli omöjligt för sådana gynekologer som var emot fri abort att göra en normal gynekologkarriär och bli klinikchef, men han svarade nej. Han borde ha varit tydlig med att det inte fanns någon garanti för en sådan tolerans.

Det stod ju inget i lagtexten om samvetsfrihet. I propositionen sades det att man till abortverksamheten borde undvika att knyta personal som exempelvis av moraliska eller religiösa skäl har svårt att acceptera sådant arbete, och det var i varje fall ingen garanti för de samvetsömma. Själv reste jag till Finland och intervjuade en ung läkare, Markus Viljanen, som höll på med sin specialistutbildning till gynekolog och som avskedats från sin tjänst vid ett sjukhus i Lahti därför att han på grund av sin tro inte kunde medverka vid aborter.

Detta varnande exempel bidrog till framstötar i socialutskottet som i ett yttrande ”förutsatte” att ”läkare och annan sjukvårdspersonal som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad” (SoU 1974:21, s.40) .

Detta lät betryggande, men när hela saken ställdes på sin spets genom att narkosöverläkaren i Piteå Lennart Winroth både för egen och annan personals räkning begärde en sådan organisation att samvetsfriheten garanterades visade det sig till sist i ett utslag av regeringsrätten att landstinget hade rätt att av läkare i sin tjänst kräva medverkan vid aborter. Man nådde i Piteå en personlig lösning. Men det stod klart att sjukvårdshuvudmännen inte var tvungna till det.

Det är därför jag blir så förvånad över att majoriteten av kristdemokraterna motsätter sig en lag som tydligt ger rätt till samvetsfrihet i vården.   När till och med ledande kd-politiker menar att problemet är väldigt litet, kan det ju bero på att likriktningen redan gått så långt, att dugliga läkare och välutbildad sjukvårdspersonal i stor utsträckning valt andra karriärvägar eller undviker att tala om frågan därför att de vet att minsta diskussion äventyrar de personliga lösningar som de beviljats. Men att många läkare upplever aborterna som ett problem bestyrks ju i senaste numret av Läkartidningen. Jag efterlyser mer fingertoppskänsla i kd-ledningen inför de signalerna!

Olof Djurfeldt, fd chefredaktör Dagen, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2014-03-04