Barnmorskefallet – argument och rättsläge

Det ivriga offentliga samtal kring ämnet samvetsfrihet som i nuläget förs i Sverige är en förhållandevis ny företeelse i vårt land. Åtminstone har den fått en ny inriktning.

Samvetsfriheten som grundbult i samhällslivet var grundlagsfäst från grundlagen 1809, som gällde fram till 1974 års regeringsform. Där formulerades ärendet som att ”Kungen äger ingens samvete tvinga eller tvinga låta”. Att denna formulering togs bort 1974 handlade inte om att samvetsfrihet inte längre var önskvärd, utan snarare om att kungen under nuvarande regeringsform fråntagits en eventuell tvingande makt.

När samvetsskäl under de senaste decennierna har anförts som argument att slippa delta i en offentlig verksamhet, har det normalt handlat om rätten att vägra bära vapen. I takt med att värnplikten i Sverige förlorade sin praktiska funktion avtog dock behovet för så kallade ”samvetsömma” rekryter att hänvisa till sitt samvete för att få avstå från vapentjänst.

Samvetsfriheten har istället alltmer kommit att diskuteras i anslutning till de skärningspunkter där en traditionellt kristen hållning kolliderar med den sekulariserade individualism som i internationella jämförelser är starkt kännetecknande för Sverige. 2010 konstaterade flera svenska kyrkoledare behovet att lyfta frågan om samvetsfrihet, då de såg risker att denna frihet var på väg att hamna alltmer i kläm i vårt land. De undertecknade därför tillsammans ett dokument med namnet Samvetsmanifestet, med den uttalade ambitionen ”att alla med inflytande och ansvar ska respektera och försvara rätten för kristna att tro och leva i enlighet med sin övertygelse och utifrån sitt samvete.”

Samvetsmanifestets undertecknare pekade särskilt ut tre frågor där de ansåg samvetsfriheten vara hotad: människovärdet, äktenskapet och allas rätt till samvets- och religionsfrihet rent generellt. Sitt främsta folkrättsliga stöd för dokumentet baserade undertecknarna på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, artikel 9, som föreskriver: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”.

Att ledande opinionsbildare hade ett tämligen klent intresse av att försvara den rätt som kyrkoledarna efterfrågade blev dock tydligt när Ellinor Grimmark som nyutexaminerad barnmorska i början av 2014 ville hävda rätten att av samvetsskäl avstå från att utföra aborter i sitt arbete. Arbetsgivaren vägrade. Om parterna då hade accepterat någon form av salomonisk kompromiss hade diskussionen om samvetsfrihet troligen fortsatt att utspelas en bit under ytan. Nu skedde dock det ovanliga att barnmorskan Ellinor istället stod på sig. Konfliktnivån och insatserna höjdes därefter avsevärt, när det stod klart att arvbetsgivaren ville statuera ett exempel i frågan, samtidigt som barnmorskan och hennes juridiska ombud var beredda att driva fallet så långt det är juridiskt möjligt.

Samvetsfrihetens roll i ett samhälle
Barnmorskan Ellinors hållning har av arbetsgivaren bedömts som olämplig. En sådan åsikt bör helt enkelt inte beredas utrymme i ett vårdyrke, menar man. Tanken med samvetsfrihet är dock inte att ge skydd åt sådana åsikter som är opinionsmässigt gångbara i ett samhälle. Poängen är tvärtom att skydda just sådana försiktighetprinciper som inte går i linje med de praktiska konsekvenserna av ett lands lagstiftning.

Samma sak gäller för övrigt också övriga grundläggande fri- och rättigheter, som exempelvis tryckfrihet och föreningsfrihet. Att ge röst åt de åsikter som omfattas av landets regering eller allmänna opinion har inget behov av att omgärdas av ett särskilt skydd. Att ge ut skrifter eller starta föreningar till kritik mot etablerade åsikter kan dock visa sig betydligt mer riskabelt. Det gäller helt uppenbart i diktaturer, men barnmorskefallet har tydliggjort att samma sak gäller också i en västerländsk demokrati som Sverige, åtminstone för den barnmorska som vill åberopa samvetsskäl. Men det är just för den typen av ställningstaganden som betraktas som icke salongsfähiga i en kultur som mänskliga fri- och rättigheter finns tillsatta såsom garant för det öppna samhället.

Det är högst troligt att den svenska debatten om samvetsfrihet kommer att fortgå så länge den rättsliga processen i barnmorskefallet pågår. Bland de debattörer som vill hävda att Sverige inte behöver ge medborgare den rätt till samvetsfrihet som Ellinor Grimmark nu istället åtnjuter i Norge, kan ett antal olika argumentationslinjer urskiljas.

Internationella jämförelser – annars är ett vanligt verktyg för att jämka samman ett lands lagar med andra länders rättspraxis – saknas också i princip helt hos dem som ifrågasätter samvetsfriheten. Detta är inte överraskande, då 21 av 25 länder i EU som har fri abort samtidigt har en lagstadgad samvetsfrihet. Sverige befinner sig i denna fråga i utkanten av den europeiska värdegemenskapen.

En frihetsfråga, ingen samvetsfråga
Flera debattörer tar som utgångspunkt att frågan över huvud taget inte är värd att tas upp till diskussion. Att vara vårdanställd innebär att utföra de uppgifter man åläggs att göra – punkt. Samvetet är helt enkelt ingen relevant variabel att ta hänsyn till. Eller – som en annan barnmorska uttryckt det på Vårdförbundets blogg: ”Ska vi låta vårt så kallade samvete styra vilken typ av vård vi kan tänka oss att utöva? (…) Hur skulle vårt land se ut om ”alla” fick bestämma hur de ville; hur fort de får köra, om de får slå sina barn, kasta sopor på gatorna…? Känns ganska ociviliserat, eller? Och därför har vi just lagar, författningar och riktlinjer, som inte bara styr dina rättigheter utan också vilka skyldigheter man har som människa och som legitimerad vårdpersonal.”

Amanda Björkman i Dagens Nyheter framför en annan variant på samma tema, där hon menar att samvetsfrihet aldrig kan tillämpas i sådana verksamheter som redan finns etablerade i samhället. Samvetsfrihet skulle därför exempelvis kunna åberopas i det fall aktiv dödshjälp skulle införas i Sverige, däremot inte när det gäller aborter, som redan är infört som inslag i barnmorskeyrket i vårt land.

Även denna inställning haltar dock, när den ställs jämsides med exempelvis den hävdvunna rättigheten att slippa bära vapen i krig. I det fallet har rätten att vapenvägra av samvetsskäl blivit väl etablerad, trots att värnplikten infördes långt före lagen om fri abort.

En hållning där de medicinsk-etiska frågorna helt fråntas sin moraliska dimension, och där samvetet skulle sakna betydelse faller på sin egen orimlighet. Abortfrågan är en fråga om liv och död, och den fråga som diskuteras är när och under vilka omständigheter ett samhälle och en individ har rätt att ta det ofödda livet. I Sverige sätts gränsen vid den punkt där ett foster har möjlighet att överleva utanför livmodern. Andra länder har satt gränsen vid andra tidpunkter. Man kan ha synpunkter på både Sveriges och andra länders gränsdragning, och sådana synpunkter framförs normalt just med etiska argument. Frågor om liv och död är i grunden inte en fråga om personlig frihet, utan tillhör de mest centrala etiska frågeställningarna av alla.

Ett hot mot rätten till vård
Andra opponenter mot samvetsfriheten har flaggat för att den skulle utgöra ett hot mot den rätt till vård som varje patient har. Ordföranden i Vårdförbundet i Kronoberg lyfte just detta som ett argument när landstingsfullmäktige under några korta dagar hösten 2014 tycktes vara på väg att besluta om införande av samvetsfrihet. Den här lokala öppningen stängdes dock snabbt när drevet från medier, fackförbund och egna partiorganisationer tvingade politikerna att backa. Fackordföranden formulerade saken som att ”den grundläggande rättigheten som patient, att få den vård jag har rätt till måste gå före enskilda yrkesutövares trosuppfattning och egna värderingar.”

Inom parentes sagt är det anmärkningsvärt att just de olika vårdfacken tillhör de som mest offensivt har agerat för att hålla samvetsfriheten borta från vården. Detta agerande tycks något motsägelsefullt, då fackförbund i alla andra sammanhang brukar se det som sin uppgift att stå på arbetstagarens sida när arbetsgivaren vill tvinga in den anställde i icke önskvärda arbetsuppgifter. Fackets agerande ger intrycket att frågan om samvetsfrihet kanske snarare handlar om en ideologisk princip som vissa delar av samhället vill försvara med näbbar och klor, snarare än att facket vill företräda de anställdas intressen.

Argumentet att samvetsfrihet skulle hota rätten till vård rymmer flera frågetecken. För det första är samvetsfriheten i andra länder och på andra områden etablerad som en rättighet att av samvetsskäl avstå från en handling, helt oavsett hur detta drabbar utföraren eller tredje part. En sådan hållning är väl förankrad i andra yrken där hänsyn normalt tas till anställdas önskemål att av samvetsskäl få avstå från vissa arbetsuppgifter. Vissa yrkesgrupper har detta inbyggt i praxis, andra har det tydligare reglerat i avtal, som exempelvis i journalistavtalet, som skriver: ”Medarbetare får inte åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som står i strid med hans eller hennes övertygelse.”

I de fall där den här typen av arbetsrättsliga överenskommelser finns är de också absoluta, och ålägger alltid arbetsgivaren ansvaret att låta en annan anställd utföra uppgifterna. Det är annars lätt att tänka sig att en arbetsgivare gärna skulle ta till ett förtäckt hot att den som åberopar samvetsfrihet därmed förhindrar att patienter får vård, och därigenom pressa en – per definition – samvetsöm anställd att köra över sitt samvete.
Erfarenheter från de många länder som har samvetsfrihet har dock inte alls erfarenheten att samvetsfriheten hindrar att arbetsuppgifter utförs. Norsk gynekologisk förenings fd ordförande Bjørn Backe förklarar att det aldrig har funnits något sådant problem i Norge, och att ett sådant argument saknar grund.

Argumentet att samvetsfrihet skulle hota rätten till vård väcker också frågor kring hur man tänker sig att sjukvårdspersonal i grunden betraktar medicinsk-etiska frågor som exempelvis abort. För att detta argument ska ha någon bäring bygger det på antagandet att en så stor andel av vårdpersonalen plötsligt skulle åberopa samvetsskäl att vård inte längre skulle kunna utföras. En sådan argumentation vittnar kanske mer än något annat om att man trots argumenterande om motsatsen inser att många sjukvårdsanställda faktiskt upplever abortfrågan som samvetsmässigt svår.

Ett hot mot aborträtten
En smalare version av samma resonemang är att samvetsfrihet skulle utgöra ett hot mot aborträtten. Själva begreppet i sig är försåtligt, då ett begrepp som ”aborträtt” de facto inte finns i lagen. Abortlagen (1974:575) inleds: “Begär en kvinna att hennes havandeskap skall avbrytas, får abort utföras”. Detta “får” är inte någonstans, ens i Sveriges mycket liberala abortlag, uttryckt som en självskriven rättighet. Det är en möjlighet som det offentliga tillåter under vissa specifika omständigheter, vilka utvecklas senare i lagtexten.

Det finns dock en rättighet som lagen tydligt föreskriver för den kvinna som söker abort. Och det är rätten till stödsamtal. Den ansvarige för verksamheten “skall tillse” att kvinnan erbjuds stödsamtal. Denna plikt gäller både före en eventuell abort, och efter att en sådan har genomförts. Hur väl detta lagkrav efterlevs i praktiken är en fråga att undersöka i sig.

De här kraven på stödsamtal indikerar att lagstiftaren inte betraktar abort som något oproblematiskt, utan som ett psykiskt påfrestande ingrepp, som om det utförs ska omgärdas med speciellt stöd. Inte heller internationellt betraktas abort någonsin som en rättighet. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inleds däremot med den mest grundläggande rättigheten av alla: “Var och en har rätt till liv.” Det är också så vi tänker rent intuitivt. Stater kan i vissa situationer acceptera att liv tas, men att ta liv kan aldrig betraktas som en mänsklig rättighet i sig.

Att aborter får utföras är alltså garanterat i svensk lag; den frågan är inte beroende av samvetsfrihetens vara eller inte vara. Juridikprofessor Reinhold Fahlbeck har tvärtom förklarat att samvetsfriheten i grunden egentligen är inbyggd i abortlagen. Han skriver: ”Den svenska abortlagen från 1974 skyddar uttryckligen samvetsfrihet för medicinsk personal. När lagen trädde i kraft för 40 år sedan var samvetsfrihet inom vården en självklarhet.”

Det är till och med så att samvetsfriheten betraktades som som en så självklar del i förarbetet till lagen att det helt enkelt inte ansågs vara nödvändigt att ta med i själva lagtexten. Riksdagens socialutskott uttalade i samband med att abortlagen infördes: ”Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att … och man bör, som departementschefen framhåller, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamhet härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad”

Samvetsfriheten var sålunda redan från början avsedd att vara en självklar del i abortlagen, inte ett hot mot densamma. Att diskussionen skulle ta en sådan vändning som den därefter har gjort kunde knappast någon ana i början av 1970-talet.

Samvetsfrihet skulle få absurda konsekvenser
Ett annat vanligt argument från samvetsfrihetens fiender handlar om att en sådan frihet skulle riskera att användas i alla möjliga situationer, vilket skulle få absurda konsekvenser. Vårdförbundets blogg skriver: ”Du kanske vägrar koppla en blodtransfusion till den svårt skadade patienten som kommer in efter en trafikolycka med motivering från Moseboken och Apostlagärningarna? Kanske anser du att HBTQ personer är mindre värda och vägrar analysera blodprover från lesbiska par som söker fertilitetshjälp? Kanske sympatiserar du med mörka vindar från högerkanten och tycker att invandrare och asylsökande kan söka vård i sitt eget land. ”

Detta försök till argument är i grunden ett vanligt retoriskt grepp, allmänt benämnt ”halmgubbe”. Debattören målar upp ett scenario som de flesta uppfattar som rent hårresande, varefter själva grundfrågan kan avfärdas utan att vidare belägg behöver ges. Men saken är naturligtvis den att samvetsfrihet inte i något land är tänkt att användas godtyckligt. Samvetsfriheten i vården är tvärtom mycket tydligt reglerad. Europarådets resolution 1763 från 2010, som är en av de bärande internationella överenskommelserna i ämnet, slår tydligt fast vilka områden samvetsfriheten är avsedd att täcka: “No person, hospital or institution shall be coerced, held liable or discriminated against in any manner because of a refusal to perform, accommodate, assist or submit to an abortion, the performance of a human miscarriage, or euthanasia or any act which could cause the death of a human foetus or embryo, for any reason.”

Samvetsfriheten är alltså i resolutionstexten definierad som ett skydd för personal att slippa delta i tagande av mänskligt liv. Det är det enda – i etiska sammanhang dock högst centrala – område som samvetsfriheten omfattar. De som vill avvisa samvetsfriheten med hjälp av ett antal mer eller mindre hypotetiska exempel ägnar sig därför i praktiken snarast åt ett vältaligt sätt att försöka blanda bort korten.

Rättsläget
Samvetsfriheten som grundläggande mänsklig rättighet är fastslagen i en rad centrala konventioner och resolutioner. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 18 skriver: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.” Europakonventionen, som sedan 1995 dessutom är bindande svensk lag på samma nivå som grundlagen, skriver i sin nionde artikel samma sak. Europarådets ovan nämnda resolution förtydligar också Europakonventionens skrivning till att denna samvetsfrihet definieras till att gälla just abort och andra åtgärder som syftar till att aktivt ta ett ofött eller fött människoliv.

Även läkaretiskt är frågan om samvetsfrihet väl etablerad. Ända sedan läkekonstens fader Hippokrates och hans läkared, slås det fast att en läkare aldrig aktivt får döda en patient, även om denne ber om det. World Medical Association lyfter också i flera deklarationer det självklara i att sjukvårdspersonal måste ha rätt att av samvetsskäl avstå från att utföra abortiva ingrepp: “If the physician’s convictions do not allow him or her to advise or perform an abortion, he or she may withdraw while ensuring the continuity of medical care by a qualified colleague.”

Barnmorskefallet bearbetas just nu på tingsrättsnivå i Sverige. Det är alls inte omöjligt att endera parten kommer att driva fallet ända till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. När Europadomstolen tidigare har prövat situationer som tangerat någon form av samvetsfrihet har den slagit fast att en sådan frihet ska finnas. Det finns också rättsfall som slagit att patienters rätt till vård inte får hindras av samvetsfriheten, och som därför använts i Sverige som argument mot samvetsfrihet, exempelvis fallet R.R mot Polen, mål 27617/04. Samtidigt som domslutet understryker medlemsländernas plikt att erbjuda vård beskriver domen dock samtidigt – närmast i förbifarten – samvetsfriheten som ett helt självklart inslag i ett lands vårdapparat.

Europadomstolen har också konstaterat att det finns en nästan total samsyn hos medlemsländerna om att av samvetsskäl godta exempelvis vapenvägran, se fallet Bayatyan mot Armenien, mål 23459/03. Denna dom slår också fast att i sådana fall där europeisk samsyn föreligger i en fråga om mänskliga rättigheter, har ett land som inte följer denna samsyn endast en mycket begränsad nationell handlingsfrihet. Detta resonemang har bäring på flera andra fall, inte minst på det aktuella fallet med Ellinor Grimmark.

Reinhold Fahlberg sammanfattar situationen lakoniskt: ”Det krävs mycket tungt vägande skäl för att avsteg från denna samsyn ska godtas. Vid prövning i Europadomstolen skulle Sverige behöva framlägga skäl som är specifika för Sverige i förhållande till nära nog alla övriga länder i Europa. Sverige skulle behöva visa skäl att samvetsfrihet inte längre kan godtas på det sätt som abortlagen förutsätter. Hur skall detta kunna ske när samvetsfrihet råder i till exempel våra nordiska grann¬länder Danmark och Norge?”

I tillägg till allt detta kommer så även Europarådets ovan nämnda resolution 1763, som också är vägledande för ett eventuellt domslut i Europadomstolen. Denna resolution ålägger varje medlemsland att skapa ett tydligt regelverk i syfte att ”guarantee the right to conscientious objection in relation to participation in the medical procedure in question.”

Om vi sammantaget betraktar de ställningstaganden som finns i internationellt accepterade deklarationer och konventioner, varav Europakonventionen numera också fungerar som svensk lag, men också de prejudicerande resolutioner och domstolsutslag som utgör vägledning för Europadomstolens domar, framstår det som odiskutabelt att samvetsfriheten är en frihet som är djupt grundad i Europeisk rättspraxis. Det tycks därför högst troligt att Sverige vid en eventuell yttersta prövning kommer att förlora målet och härigenom tvingas ge vårdpersonal den rätt att slippa delta vid exempelvis aborter som sådan personal har i nästan alla andra europeiska länder. Frågan är bara hur länge Sverige är berett att kämpa emot?

Per Ewert, informationssekreterare vid Claphaminstitutet

Publicerad i tidskriften Theofilos vol. 8 nr. 2 2015

Filmerna från Claphaminstitutets seminarier i Almedalen

Claphaminstitutets seminarier i Almedalen är nu genomförda, i strålande väder och med gott intresse från åhörare och många förbipasserande invid fartyget Elida, som i år låg förtöjd i hamnen mitt inne i Visby. Här nedan får du se filmupptagningarna från de båda seminarierna i färdigredigerat skick.

Det första seminariet satte fingret på Claphaminstitutets roll som både forskningsinstitut och tankesmedja. Panelen med Per Eriksson, professor och nyligen avgången rektor vid Lunds universitet. Fred Nyberg, professor, Uppsala universitet, samt fil dr Stefan Swärd, ordförande för Claphaminstitutet pekar både principiellt och utifrån sina egna erfarenheter på hur kristen tro och akademisk forskning på ett naturligt sätt kan komplettera och stödja varandra.

Det andra seminariet bjöd på ett engagerat samtal mellan Maria Ludvigsson, ledarskribent, Svenska Dagbladet; Thomas Idergard, fd MUF-ordförande, numera präststuderande inom jesuitorden och Lennart Sacredéus, fd Europaparlamentariker (KD). På ett inspirerande men även personligt sätt belyste de den märkliga situation där kristen tro i det offentliga rummet betraktas som så känsligt i ett samhälle som säger sig värna mångfald.



Två intressanta Claphamseminarier i Almedalen

Claphaminstitutet håller i år två seminarier under Almedalsveckan i Visby, som har förutsättning att bli verkligt intressanta samtal.

Universitet, forskning och religion

Mån 29/6 kl 11.30-13.00 Plats: Fartyget Elida

Kristen tro och religion ställs ibland i motsatsställning till ett kritiskt vetenskapligt förhållningssätt. Är Gudstro förenligt med att bedriva vetenskaplig forskning? Finns det några motsättningar? Utifrån egna erfarenheter diskuteras akademiskt ledarskap och förhållningssätt till tro och religion.

MedverkandePer Eriksson, professor och nyligen avgången rektor vid Lunds universitet. Fred Nyberg, professor, Uppsala universitet, Stefan Swärd, fil dr, ordförande för Claphaminstitutet, Tuve Skånberg, teol dr., direktor för Claphaminstitutet. Samtalsledare: Dan Salomonsson, pastor, Uppsala pingstkyrka.
Kristen tro i offentligheten
Ons 1/7 kl 13.30-15.00 Plats: Fartyget Elida

Efter många års sekularisering i Sverige är det känsligt att vara en offentlig person och tydligt ta ställning för kristen tro. Det är inte ovanligt att personer hamnar i blåsväder som både är offentliga och tydligt kristna. Frågan om trons lämplighet har diskuterats både vid ministerutnämningar och tillsättningar av universitetsrektorer. I detta seminarium försöker vi reda ut frågan, och försöka analysera varför kristen tro i det offentliga rummet fortfarande är känsligt i ett samhälle präglat av mångfald.

Medverkande: Maria Ludvigsson, ledarskribent, Svenska Dagbladet. Thomas Idergard, fd MUF-ordförande, numera präststuderande jesuitorden,  Lennart Sacrédeus, fl Europaparlamentariker (KD).
Moderator: Stefan Swärd, ordförande Claphaminstitutet.
Seminarierna filmas och kan ses efteråt här på claphaminstitutet.se.

Claphaminstitutet i teveprogram om människovärde och fosterdiagnostik

Claphaminstitutets informationssekreterare Per Ewert samtalar i teveprogrammet Vardagstro tillsammans med Dagens opinionsredaktör Elisabeth Sandlund och landstingspolitiker Ella Kardemark om människovärde och fosterdiagnostik. Här kan du se programmet i sin helhet som webb-tv.

Besegra det nutida slaveriet

Dagens Nyheters artikelserie “De osynliga” är en omskakande skildring av det Sverige som inte syns. Det Sverige som vi vanliga medborgare inte vill ska finnas, och som vi därför värjer oss för att få vetskap om. Likafullt finns det. Män som bestjäls på sina id-handlingar och sin värdighet, och tvingas jobba fjorton timmar per dag på en marknad utanför alla samhällets trygghetssystem. Kvinnor som tvingas betala med sin kropp för att få ha kvar en arbetssituation så usel att ingen svensk medborgare skulle acceptera den. De är människor som sväljer sin skam och som låter sig utsättas för denna behandling, för att de skrupellösa individer de är i händerna på vet att de osynliga aldrig kommer att gå till polisen.

Träldomen förbjöds i Sverige redan 1335. Eftersom kristna var förbjudna att handla med trälar var det ett naturligt steg att också avsluta denna verksamhet. Slaveriet har dock levt kvar med lagligt skydd i många andra länder, och blev till en industri, där snart sagt hela samhällen på ett eller annat sätt var inblandade i hanteringen av att köpa och sälja människor som gods och boskap.

Vår tankesmedja Clapham­institutet hämtar vår inspiration från William Wilberforce och den så kallade Claphamgruppen i London. Under decennierna kring år 1800 arbetade de långsiktigt och målmedvetet för att en gång för alla utplåna slavhandeln i Storbritannien och det brittiska imperiet. År efter år höll Wilberforce ungefär samma, djupt engagerade tal i parlamentet. År efter år blev han nedröstad. Men han gav inte upp.

Wilberforce insåg att enbart politiska medel inte var nog för att avskaffa denna omänskliga hantering som rotat sig så djupt i samhällskroppen. Han och de övriga i Claphamgruppen började i stället arbeta för att förändra opinionen. Genom att öppet beskriva slaveriets brutala verklighet började den brittiska befolkningen få en allt större avsmak för slaveriet. Till slut hade detta folkliga tryck också nått ända in i parlamentet. Slavhandeln förbjöds, och 1833, en månad efter Wilberforces död, fattades beslutet att befria alla slavar i det brittiska samväldet.

Den bild som mer än någon annan slog an samvetets röst och verkade förändring av opinionen, var Josiah Wedgwoods illustration av en svart, kedjad man på knä, med orden: “Am I not a man and a brother?” Det är en tanke som behöver slå djupare rot också i vårt land i dag.

Slaveriet är sedan 2007 officiellt förbjudet i alla världens länder. Trots detta beräknas enligt Global Slavery Index antalet människor som lever i slaveri uppgå till över 35 miljoner. ”De osynliga” kanske inte köps och säljs för reda pengar, men de lever likafullt under omständigheter som är ovärdiga varje civiliserat samhälle.

Vi är väl medvetna om att detta inte är något som samhället kan lösa i en handvändning. Vi är också medvetna om att lagen och rättssystemet inte äger alla medel för att få ett slut på denna hantering. Gränser är porösa, och människor på flykt kommer alltid att söka sig en väg till en tillvaro som tycks åtminstone lite bättre än den de lämnat bakom sig. Det finns områden där regelverk kan stramas upp, och där polisen kan få bättre verktyg att upptäcka och stoppa sådan här brottslighet. Men där samveten fungerar behövs ingen polis att rycka ut för att förhindra brott. Det är därför inte i första hand lagar och regelverk vi önskar förändra, utan hjärtan.

Systemet med ett samhälle på skuggsidan av det synliga samhället bygger – precis som slavhandeln över Atlanten – på att det finns en outtalad acceptans för det som sker. Det bygger på att det finns personer som aktivt väljer att strunta i både lagens och samvetets krav, för att i stället avhumanisera människor i samhällets utkant, och utlämna dem till slavliknande förhållanden.

I likhet med den ursprungliga Claphamgruppen vill vi utmana en materialistisk människosyn, där människan inte ses som något mer än resultatet av arv och miljö. Vi vill i stället väcka den bibliska grundsyn där varje människa är skapad med ett syfte, och därmed unik och dyrbar i sig själv. Vi vill verka för ett samhälle där en sådan människosyn får genomsyra varje uppväxande person, så att ingen medborgare i konungariket Sverige längre tar sig rätten att behandla en utsatt medmänniska enbart som ett medel att bruka för egna syften.

En förvandling av ett samhälle bygger på en förvandling av enskilda individer. John Newton är här ett särskilt tydligt exempel. Han inledde sin bana som kapten på olika slavskepp. En dag hamnade hans fartyg i en svår storm, där han insåg hur hans eget liv hängde på en skör tråd. Han började inse sin moraliska skuld gentemot de människor som var kedjade som djur nere under däck. Han genomgick en radikal omvändelse, och sammanfattade sin nya förståelse i sången “Amazing Grace”. Därefter förenade han sig med Wilberforce och de andra i Claphamgruppen i det gemensamma arbetet att få ett slut på den ovärdiga hantering han själv varit en central del i.

Det var först när individer valde att lyssna till sitt samvete som England kunde förändras på djupet. Vi vill med denna text utmana inte bara lagstiftare och rättsväsende, utan oss alla. Vi önskar bygga ett samhälle där ingen längre utnyttjar möjligheten att kunna avhumanisera en annan människa för egen vinnings skull. Det vi vill se är ett samhälle där varje människa behandlas som en Guds skapelse, ett mål i sig själv.

Alla dessa osynliggjorda och utsatta personer – är inte också var och en av dessa en medmänniska, en broder och en syster?

För Claphaminstitutets styrelse,

Stefan Swärd
Rolf Åbjörnsson
Elisabeth Sandlund
Anna Aronsson
Peter Baronowsky
Dan Salomonsson
Ivar Gustavsson
Eva Johnsson
Felicia Ferreira
Lukas Berggren
Per-Ola Hermansson
Kjell O. Lejon
Per Eriksson
Ola Hössjer
Tuve Skånberg
Per Ewert

Artikeln publicerad i Dagen samt Världen Idag 2015-06-12

Korstågen – förståelse och argument under modern tid

Korstågen betraktades, som tidigare noterats, under lång tid inte som något större problem inom den muslimska världen. Förmodligen för att man gick segrande ut ur striderna. Först många hundra år efter det sista och sjunde korståget i öst, år 1899, publicerades det första arabisk-språkiga muslimska historieverket om korstågen, av historieskrivaren Sayyid Ali al-Hariri. Den negativa korstågsretorik, som numera brukas bland islamister, är alltså i historiskt hänseende mycket sen och framkallades först i samband med brittiskt och franskt styre i Mellanöstern. Men den har stark symbolisk betydelse, inte endast inom den muslimska världen, utan även i den bild som målas upp i väst om korstågen. Utan överdrift finns det här mycket att reda ut, inte minst när det gäller ”skuldsyndromet” i väst.

Så har man i väst pekat ut korstågen som ett utflöde av ”den mörka medeltiden”. Det var tydligt under upplysningstiden – av franska och brittiska intellektuella, i deras kritik av den romersk-katolska kyrkan – men även senare och i modern tid, där korstågen pekats ut som ett led i egenvinning och/eller i ett protokolonialt (den tidiga italienska kolonialismen) expansionstänkande. Vi kan exemplifiera med att återge sociologiprofessorn Rodney Starks sammanfattande ord i boken God’s Battalion, där han redovisar vad han uppfattar som förhärskande västerländsk normalsyn: Korsriddarna gav sig ut på våldsamma och expansionistiska erövringståg, som drabbade toleranta och fredliga muslimer. Detta trots att det första korståget föregicks av flerhundraåriga muslimska provokationer, erövringar av kristna områden i Mellersta Östern och Afrika och försök att erövra än fler kristna områden i väst, som i Spanien och södra Italien.

Som ett modernt led i resonemanget, förklarades det i New York Times 1999 att korstågen var att likna vid Hitlers brutala överträdelser och den etniska rensningen i Kosovo. Tidigare har jag omnämnt en så kallad ”försoningsvandring” från Tyskland till Jerusalem med ett ”Jag ber om ursäkt”-budskap. Efter ter­ror­attacken den 11 september 2001 förklarade Bill Clinton att vi nu betalade för det som hände under första korståget! Skuldsyndromet i väst tycks snarare ha förstärkts än försvagats hos många i väst under senare tid. Någon frågar måhända i samband härmed: Är det den skulden vi håller på att betala av nu, exempelvis genom frånvaron av kritisk granskning av islamistiskt färgade staters syn på mänskliga rättigheter, såsom religionsfrihet, eller inställningen bland radikala muslimer i Västeuropa till de västerländska lagarna i förhållning till sharialagarna? Eller genom att frånsäga terroragerande islamisters anknytning till just muslimsk övertygelse och tro, trots uttalade kopplingar till islam, Allah och koranverser? Bör vi inte hellre ta deras övertygelse och argument på allvar genom att våga diskutera våldsbejakande verser i Koranen och med att Muhammed själv deltog i nitton väpnade aktioner, enligt muslimsk historieskrivning. Hur bör vi förstå detta?

Eftersom händelseutvecklingen ser ut som den gör, tydliggörs religionsvetenskapliga brytningspunkter mellan exempelvis Jesus och Muhammed och deras relation till bruk av våld. Vidare ställs västs relation till den muslimska världen i vidare bemärkelse ofta i fokus. Skälen är många, exempelvis de starka antipatier mot väst som framförs i islamistisk retorik eller genom brutal handling; men även integrationspolitiska utmaningar, som tar sig många uttryck, såsom att en stor del av muslimska trosbekännare i England förklarat att de hellre vill leva under sharialagar än under brittiska lagar. Så också den problematik som uppmärksammats genom Uppdrag gransknings reportage om antisemitismen hos muslimska grupper, samt tidigare reportage om syn på våld i nära relationer i en dold intervjuundersökning vid några av Sveriges moskéer. Kanske har Harvardprofessorn Samuel Huntington fått rätt i sin omtalade beskrivning av en civilisationskollision i sin omdebatterade Clashes of Civilizations?

Oavsett, så är det helt klart att problemen mellan kristna och muslimer inte startade i samband med korstågen. Det första korståget föregicks av flerhundraåriga muslimska militära erövringar, överhöghet och förödmjukande muslimska dhimma-regler för judar och kristna. Inte heller var alltså korstågen något större problem inom islam förrän under 1900-talet, då de plockades upp i helt ny kontext i väst- och kristendomsfientlig islamistisk retorik.

Att man såväl inom muslimska cirklar, där imamen Leif Abd-al-haqq Kielan kan stå som företrädare, som bland en rad företrädare i väst, anakronistiskt skuldbelägger det moderna väst för tidigare och pågående konflikter mellan kristna/väst och muslimer, med hänvisning till korstågen, måste problematiseras. Så även uppfattningen att korstågen var en typ av kristen jihad. De var snarare en respons på jihad. Varför ska vi acceptera en oreflekterad eller inkorrekt historieskrivning? Detta sagt utan undanflykter för de problem korstågen ledde till, för såväl judar, kristna som muslimer. De mest besvärande och långsiktiga konsekvenserna av korstågen finner vi emellertid sannolikt inom själva kristenheten, till mångas förvåning, eftersom flera korståg ledde till fördjupade konflikter och ökad misstro mellan bysantinsk och romersk-katolsk kristendomstolkning. Först den 7 december 1965 upphävdes i försoningens tecken den ömsesidiga bannlysningen mellan öst och väst från år 1054.

En helt annan historia är de korståg som genomfördes i Östersjötrakten. De får behandlas i något annat sammanhang.

Kjell O. Lejon
Professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet, samt Fellow vid Clapham­institutet

Artikeln – den sista i en serie om tre – publicerad i Världen Idag 2015-05-29

Svaret på sekler av muslimsk aggression

Hur skulle man utifrån kristen synvinkel agera på de månghundraåriga muslimska erövringarna, som aktualiserades när man i det kristna östromerska riket åter var direkt hotad av sunnimuslimsk seldjukisk-turkisk aggression vid 1000-talets slut? Stora landområden i Arabien, Persien, Mindre Asien, Syrien, Palestina och Nordafrika hade redan fallit, kristna pilgrimer var fortsatt attackerade, och nu stod de fientliga muslimska trupperna i Konstantinopels närhet, varför kejsaren Alexios I Comnenos (1081–1118) inte såg någon annan utväg än att vädja till de kristna i väst om hjälp. En envoyé mötte påven Urban II (1088–1099) i Piacenza i mars 1095.

Men att vädja till väst om hjälp var ingen enkel eller problemfri sak för kejsaren. Sedan år 1054 var ju schismen mellan öst och väst ett faktum, och de kristna i öst såg med misstänksamhet på de kristna i väst, som bland annat ansågs hålla heretiska åsikter och felaktigt hävda påvens primat över hela kristenheten. Men behovet av militär hjälp var direkt överhängande. Vid kyrkomötet i franska Clermont-Ferrand steg påven den 27 november 1095 upp på ett träpodium och talade till klerker och lekmän om vädjan från öst. I sitt tal, som endast finns bevarat genom en sammanfattning av en munk vid namn Robert, förklarade påven hur kyrkor hade förstörts, altaren vanhelgats, kristna omskurits och blodet smetats in på altaren eller hällts i dopfuntar, hur kristna torterats och dödats och kvinnor våldtagits. Öst måste räddas från brutalitet och förödmjukelse. Jerusalem, där Jesus predikat, dött och uppstått, måste befrias, var påvens budskap. Detta blev startskottet till det första korståget, vilket alltså (nota bene!) inleddes mer än 450 år efter det att muslimska militära erövringar påbörjats och förödmjukande dhimma-styre med skyddsskatt för judar och kristna snart därefter införts.

Den lärde och fromme kyrkofadern Augustinus hade redan på 400-talet resonerat omkring frågan när man som kristen politisk ledare kan tillåta eller bruka våld, eller om krigsföring kan rättfärdigas. Han menade att krigföring kan vara ett nödvändigt ont, något som en god politisk ledare kan tvingas till att bruka, och under vissa givna förutsättningar kan bruka med fortsatt hög moral. Så hade exempelvis återerövringen av Spanien förklarats vara en rättfärdig och rimlig respons till de tidigare muslimska erövringarna i landet. Men krigföring var aldrig tänkt som något redskap inom den kristna kyrkan.

Hur skulle man nu agera? Efter det att Urban II:s ord hade spritts i Europa blev svaret till öst tydligt och klart. Man ville befria Jerusalem och öppna möjligheten för säkra pilgrimsvandringar till den heliga staden. Det var för många under denna tid som om Kristus själv hade kallat och att det var dags att förneka sig själv och ta upp sitt kors och följa honom (Matt. 16:24), att lämna hus och hem, systrar och bröder, far och mor, eller barn och jordagods för Kristi skull (Matt. 19:29). Man såg det som att Kristus korsfästes åter och åter när kristna förföljdes och dödades.

Saken hade både andliga och materiella sidor. Så kan nämnas att varje korsfarare avlade ett pilgrimslöfte inför Gud. Alla skulle besöka gravkyrkan, som hade börjat återuppbyggas 1037. Det var ett led i att kunna ta emot syndernas fulla förlåtelse. Detta pilgrimslöfte åtföljdes inte sällan av löften om fasta och avhållsamhet och/eller andra löften för andlig välfärd. Korsfarandet var förknippat med en tanke om botgöring och nåd, men också om välgörenhet, en livsgärning inför Gud, och inte främst som någon typ av proto-imperialism.

För det stora flertalet av korsfararna var kostnaderna och riskerna alltför höga för att ge sig ut i enbart materiellt vinstsyfte. Modern forskning har för övrigt krossat myten om att korsfararna främst bestod av giriga adelssöner utan land, rånarbaroner och penningkära munkar. I själva verket var endast en liten minoritet riddare, och en majoritet av dessa var land­ägare. För alla var påfrestningarna enorma. Men grundtanken var: Deus vult – ”Gud vill det!”, alltså Jerusalems befrielse och möjliggörandet av pilgrimsbesök i den heliga staden, botgöring och nåd. För många riddare var det en plikt att återgälda det som Gud skänkt dem i livet. De var män med vapen i hand, men många tillhörde familjer som i generationer skänkt gåvor till och begärt förbön i kyrkor och kloster. Många var fromma och idealistiska, andra var säkert arroganta och grymma, men det hörde till tiden att den de alla först och främst skulle frukta, det var Gud. En mix av människor, också många kvinnor, gav sig iväg av olika skäl, men utan tanken på att ”Gud vill det” hade de svårligen lämnat hus och hem. Hur många gav sig iväg under det första korståget? En uppskattning är 130 000 personer, varav 13 000 var riddare eller adelsmän och mellan 15- och 20 000 icke stridande. Man startade resan i augusti 1096. Enbart 40 000 nådde Nicea i juni 1097 och blott 15 000 till Jerusalem år 1099, som besegrades efter en tredagars fasta och slutstrid. Vi kan räkna med att striderna var blodiga. Att alla judar i Jerusalem dödades är inte korrekt, men det är inte osannolikt att de fick förflytta alla döda ut ur staden och att de fick lösa sig ut ur staden till frihet.

Det bildades fyra områden under västs ledning med Edessa, Antiokia, Tripoli och Jerusalem som centra. Det mest myomspunna lär kungadömet i Jerusalem vara. Riddarordnarna, såsom Tempelherreorden (1119), tillskapades för att försvara och upprätthålla områdena och pilgrimslederna – men även för att vårda sjuka, med mera. Följande korståg, det andra (1147-49), blev ett misslyckat försökt att återta det till muslimska styrkor förlorade Edessa. Det tredje (1189-1192) hölls efter det att Jerusalem fallit; det för­ödande fjärde (1202-04) drabbade Konstantinopel genom västliga härjningar, vilket starkt upprörde påven. De mest långsiktiga och negativa konsekvenserna var förmodligen de inom själva kristenheten, just på grund av den misstro som nu fördjupades mellan bysantisk och västlig kristendom. Hållpunkterna i korsfararnas öst föll efterhand och Jerusalem, som fallit vid slaget vid Hattin 1187, då Saladin besegrade korsfararna, återtogs inte (förutom under 15 år, 1219-1244), trots försök därtill, såsom vid sjätte och sjunde korståget. På 1290-talet hade allt förlorats till muslimerna. Inte undra på att korstågen inte setts som något problem i den muslimska historieskrivningen. Inte förrän de blev ingredienser i antivästretorik många, många hundra år senare.

Kjell O. Lejon
Professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet, samt Fellow vid Clapham­institutet

Artikeln, den andra i en serie om tre, publicerad i Världen Idag 2015-05-28

Insemineringsförslag strider mot Barnkonventionen

Regeringen vill göra Barnkonventionen till svensk lag och samtidigt lagstifta om att ge ensamstående kvinnor rätt att insemineras. De två lagarna kan inte förenas, och regeringen riskerar att bryta mot folkrätten och få kritik av konstitutionsutskottet för att inte ha uppfyllt det grundlagsfästa beredningskravet (7 kap. 2 § RF).

I statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring 3 oktober 2014 klargjordes att Barnkonventionen ska göras till svensk lag, ett besked som sedan regeringen har upprepat. I sig ett utmärkt förslag, som det finns brett politiskt stöd för. Sverige ratificerade Barnkonventionen redan 1990, och därmed förpliktade sig staten att följa konventionen. Redan i och med ratificeringen blev konventionen juridiskt bindande för staten, och staten har åtagit sig att införliva den med svensk rätt.

Den förra regeringen beslutade den 19 juni 2013 att tillkalla en särskild utredare med uppdraget att överväga olika sätt att utöka möjligheterna för ofrivilligt barnlösa att bli föräldrar. Till utredare förordnades lagmannen Eva Wendel Rosberg, som nyligen tillsammans med experter lämnat ett delbetänkande, ”Assisterad befruktning för ensamstående kvinnor” SOU 2014:29. Nuvarande regering beslutade 21 maj att överlämna ett lagförslag till Lagrådet om att ensamstående kvinnor ska ges möjlighet till assisterad befruktning inom svensk hälso- och sjukvård. Lagförslaget föreslås träda i kraft den 1 april 2016.

Det är i kollisionen mellan dessa båda lagförslag som problemet uppstår. Den föreslagna lagstiftningen om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor strider mot Barnkonventionens krav att barnets bästa ska komma i främsta rummet, vilket också utredningen medger:

”Vid ställningstaganden i frågor som rör assisterad befruktning måste det alltid ske en avvägning mellan olika intressen, varvid principen om barnets bästa bör tillmätas en särskild vikt. Samhället har i dessa fall ett särskilt ansvar för att bevaka och tillvarata det blivande barnets intressen. Huvudregeln bör även fortsättningsvis vara att ett barn ska ha rätt till två föräldrar och dessutom garanteras två rättsliga föräldrar redan från födseln. En reglering om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor bör således betraktas som ett undantag från det som annars gäller.” SOU 2014:29 s 10

Denna brist understryks i det särskilda yttrande som Jenny Munkelt tillfogat utredningen: ”Utgångspunkten för utredningens uppdrag är vuxnas önskan att få barn vilket innebär att principen om barnets bästa är särskilt viktig att beakta. Det är därför otillfredsställande att de förändringar som föreslås i utredningen saknar en djupare belysning av konsekvenserna på kort och lång sikt för barnet ur ett barnrättsperspektiv.”

Barnkonventionen är tydlig:

Artikel 3, 1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Artikel 7, 1. Barnet skall registreras omedelbart efter födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.

Det är uppenbart att genom lagförslaget om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor får inte barnet rätt till att från sin födelse, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem. Barnet har fråntagits rätten att få vetskap om sin far och få omvårdnad också av honom. Därmed har inte barnets bästa kommit i främsta rummet vid lagstiftningen. ”Ett undantag från det som annars gäller” som utredningen riktigt konstaterar.

Sverige har ratificerat Barnkonventionen. Regeringen har gett besked att Barnkonventionen ska bli svensk lag. Då kan inte samtidigt regeringen initiera annan lagstiftning i strid med den bärande principen i Barnkonventionen att för ”lagstiftande organ skall barnets bästa komma i främsta rummet.” Regeringen försätter svenska domstolar och myndigheter i en situation med två kolliderande regelverk.

Enligt regeringsformen har regeringen ett ansvar för att de beslut som regeringen fattar är väl genomarbetade, så att kvaliteten i lagstiftningsarbetet upprätthålls. I det här fallet har regeringen, som framgår ovan, inte djupare belyst konsekvenserna av lagförslaget på kort och lång sikt ur ett barnrättsperspektiv och inte heller belyst konsekvenserna av att Sverige, genom lagförslaget, bryter mot Barnkonventionen. Det är en anmärkningsvärd brist, som borde göra att regeringen inte går vidare med förslaget utan ytterligare, djupgående analys.

Eller vill kanske regeringen chansa, och få saken prövad i konstitutionsutskottet?

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av konstitutionsutskottet, direktor vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i SVT Opinion 2015-05-26, Dagen 2015-05-27

Korstågens blodiga bakgrund

Under senare tid, i spåren av blodiga avrättningar och terrordåd inte endast i Mellersta Östern och Afrika, utan även i Paris och Köpenhamn, har en livlig offentlig diskussion förts kring våldsanvändning inom religioner, främst inom islam. I samband med detta ställs frågan om kristenheten i väst bär på en kollektiv skuld till islam och därmed till Mellanösterns muslimer? För några år sedan kunde man till minnet av första korståget beskåda något som benämndes som en “försoningsvandring” från Tyskland till Jerusalem, där deltagarna bar tröjor med en text på arabiska, som i översättning löd: “Jag ber om ursäkt”. Startade rentav problemen mellan kristna och muslimer, mellan väst och öst, i och med korstågen? Många i väst svarar nästan reflexmässigt “Ja” på den frågan och bidrar därigenom till vad som skulle kunna beskrivas som ett skuldbeläggningssyndrom i väst.

Korstågen synes samtidigt orsaka skuldbeläggande i väst och en stark nutida muslimsk “antiretorik” i öst. Men en skuldkänsla kan vara äkta eller falsk och/eller ha flera bottnar. Det gäller därför att granska saken närmare. När det gäller huruvida problemen mellan kristna och muslimer startade i och med korstågen, framträder oftast en djupt bristande historisk kunskap i det svar som anges ovan. Det som ofta utelämnas är att muslimska krigs- och erövringståg, eller jihad mot kristna befolkningsområden, påbörjades redan på 600-talet.

När det gäller bruket av våld kan nämnas att Muhammed (570-632) själv, enligt muslimsk historieskrivning, ledde och deltog i nitton väpnade aktioner. I sitt avskedtal förklarade han att han “var beordrad att bekämpa alla människor till dess de säger: ‘Det finns ingen gud utom Allah´”, något som några menar är en hållning som överensstämmer med den i sammanhanget ofta diskuterade i en sen sura, Sura 9:5 i Koranen (… ni skall döda avgudadyrkarna, var än ni träffar på dem … Men om de visar ånger och [villighet att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred …”).

Redan under Muhammeds livstid såg man muslimska militära attacker inte endast i Arabien utan också in i Persien och det bysantiska Syrien. Ett större militärt angrepp skedde mot Syrien år 633. Damaskus erövrades två år senare och den muslimske kalifen etablerade där ett centrum för det muslimska kalifatet. Endast ett år senare, 636, besegrades perserna i viktiga krigsslag och en nyuppbyggd stad, namngiven Madina al-Salam (Fredens stad) men allmänt kallad Baghdad (Guds gåva), blev nytt viktigt muslimskt säte.

Nya militära erövringar följde. Man gick in i Palestina 636 och Jerusalem föll efter en lång belägring två år senare. Också Egypten föll efter blodiga attacker, även dess viktiga hamnstad Alexandria, som då var den kristna världens näst största stad till antalet invånare (– den starkt befästa staden mer eller mindre efterskänktes av oförklarliga skäl). Försök att återta staden slutade bland annat i muslimska plundringar och massakrer. Öar i Medelhavet, såsom Cypern (653) och Rhodos (672) invaderades. Man försökte inta Konstantinopel, men misslyckades.

Under ett skede gjorde erövringarna dessutom tillfälligt halt på grund av mångåriga muslimska interna strider, orsakade av olika uppfattningar om vem som var Muhammeds rättmätige efterträdare, Muhammeds kusin och svärson Ali eller svärfadern Abu Bakr. Detta resulterade till en splittring mellan sunni- och shiagrupper inom islam. Sunni driver Abu Bakr-linjen medan shia stödjer Ali-grenen.

De muslimska militära erövringarna fortsatte emellertid, inte minst i Nordafrika. Kartago föll 698. År 711 gick man in i Spanien. Fler strategiskt viktiga öar hamnade också under islams välde, såsom Sardinien (809), Mallorca (818), Kreta (824) och Malta (835). I årtionde efter årtionde underlade sig alltså muslimer, genom militär makt, områden som under mycket lång tid, flera hundra år, befolkats av kristna grupper.

Kristna och judar, som ansågs tillhöra “Bokens folk”, skulle tolereras, men pressen på dem att konvertera var inte sällan mycket stor. Under påföljande århundraden skedde därför en successiv övergång till islam. Man har till exempel räknat med att det tog omkring 250 år innan 50 procent av befolkningen i områden som Syrien och Egypten blivit muslimer. De kristna eller judar som inte av sociala, politiska, militära eller andra skäl valde att konvertera till islam, drabbades av så kallad dhimma, en särskild skyddsskatt. Detta resulterade i ytterligare segregation och förödmjukelse. Under några perioder var icke-muslimer på vissa erövrade platser till och med tvungna att bära märkbara tecken på att man var “annorlunda”.

Det kristna i väst försökte efterhand stoppa erövringarna. Slaget i Poitiers/Tours år 732, blev en vändpunkt, där Karl Martell, Karl den Stores farfar, gick segrande ur striden. Återerövringen av Spanien dröjde ännu länge, intill slutet av 1000-talet.

Nya hot framkom i öst. Det kristna östromerska riket var direkt hotat av seldjukisk-turkisk aggression (seldjuker är en benämning för flera inbördes besläktade turkiska dynastier, efter en ledare av en turkisk nomadklan, Seldjuk, som övergått till sunnimuslimsk tro). Mindre Asien, Syrien och Palestina hade alltså redan fallit, gravkyrkan i Jerusalem förstördes på en order av kalifen i Egypten år 1009, kristna pilgrimer till Jerusalem hade under århundradena åter och åter attackerats, och nu stod de muslimska fientliga trupperna i Konstantinopels närhet, varför kejsaren Alexios I Comnenos (d. 1118) inte såg någon annan utväg än att vädja till de kristna i väst om hjälp. Denna vädjan blev utgångspunkten till påven Urban II:s uppmaning år 1095 att sända trupper till öst, vilket ledde till Första korståget.
Detta hade alltså föregåtts av massiva muslimska erövringar av tidigare kristna områden, muslimskt herravälde med förödmjukande dhimma-regler för kristna och judar, samt otaliga gränsstrider – en mer är 450-årig historia, alltsedan 630-talet. Att i detta läge påstå att problemen mellan kristna och muslimer startade i samband med korstågen är historiskt helt enkelt inkorrekt.

Kjell O. Lejon
Professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet, samt Fellow vid Clapham­institutet

Artikeln, första delen i en serie om tre, publicerades i Världen Idag 2015-05-26

Barn har rätt till religion

Förbundet Humanisterna driver just nu en annonskampanj som uppmärksammats i den offentliga debatten, vilket rimligen är just det som förbundet hoppats på. Kampanjen handlar om att barn bör skyddas från religion. Det är dock tämligen otydligt exakt vad kampanjen faktiskt vill föreslå, och Christer Sturmarks förklaringar i medier har inte heller gjort saken helt klar.

Humanisternas annons förkunnar att barn själva ska ges möjlighet att välja vad de ska tro på, vilket är en inställning som i princip alla, inklusive kristna håller med om. Men Humanisterna gör därefter det märkliga tankesprånget till att slå fast ”att stämpla barn med en viss livsåskådning är en kränkning av dem som individer”.

Att ”kränka” någon är i svenska språket ett mycket starkt begrepp som i Svenska Akademiens Ordlista i den här betydelsen definieras som ”våldföra sig på”.

Humanisterna må tycka hur illa som helst om kristendomen eller vilken annan religion som helst, men att jämställa en normal, harmonisk uppväxt med söndagsskola, Barnens Bibel och Gud som haver med att våldföra sig på ett barn går över alla rimliga gränser.

Humanisternas annons fortsätter därefter med att förklara att religionsfrihet också måste gälla barn. Detta är en underlig – och troligen medveten – vantolkning av begreppet religionsfrihet, som i Humanisternas värld innebär friheten att slippa utsättas för religion. Avsikten med rättigheten är i själva verket den motsatta, precis som tryckfrihet och yttrandefrihet innebär rätten att få ge röst åt en övertygelse, inte att slippa ta del av andras. Exakt i vilken grad Humanisterna vill avskaffa religion i barn och ungdomars närvaro är oklart i såväl annonser som i Sturmarks mediesvar. Detta är naturligt, eftersom Humanisterna här är inne och naggar på en av de centrala mänskliga fri- och rättigheterna: religionsfriheten. Det är den enda grundlagsfästa fri-och rättigheten som inte kan begränsas, enligt RF 2 kap 1§, och 20§.

Avsaknaden av konkreta budskap blir att Humanisterna sår en allmän misstänksamhet mot all form av religion under människors uppväxt, och kanske är det också det som är avsikten.

Vi vet också vilka krafter som tar över när en kulturs rötter skärs av. Och det är sällan krafter som i längden bygger upp ett samhälle.

I sin antireligiösa retorik går Humanisterna på tvärs mot internationella överenskommelser som de annars torde hålla högt. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna föreskriver att det är föräldrarna – inte Humanisterna – som beslutar om barnens utbildning.

Barnkonventionen slår fast att varje barn har rätt till andlig utveckling, och Europakonventionen föreskriver att alla föräldrar har rätt att välja en utbildning för barnen som står i överensstämmelse med föräldrarnas tro.

Enda begränsningen av denna föräldrarätt, är att barn som har fyllt 12 år inte kan inträda i eller utträda ur ett trossamfund utan eget samtycke, enligt Lagen (1998:1593) om trossamfund §4.

Nu vet naturligtvis även Humanisterna att ingen människa formas i ett tomrum. Barn som växer upp i Sverige gör det i det land som i World Values Survey utmärker sig som västvärldens allra mest sekulariserade, där individualismen drivits längre än någon annanstans i vår värld.

Att i det läget i luddiga ordalag uppmana till inskränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter och beskriva det som ett problem att det även i vårt land finns familjer som vill fostra sina barn i en kristen eller annan religiös tradition är synnerligen magstarkt. Förutom att det är grundlagsstridigt.

Humanisterna tvekade härom året mellan att verka för allmänna humanistiska värden eller att hänge sig åt religionskritik. Man gjorde sitt vägval. Men det är knappast ett val som gynnar ett öppet samhälle.

Stefan Gustavsson, generalsekreterare i Svenska evangeliska Alliansen

Tuve Skånberg, teol dr och riksdagsledamot KD

Olof Djurfeldt, fil lic i antropologi

Maare Tamm, fil dr i psykologi

Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap

Anna Emdenborg, etiker

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i HV 2015-05-13, Skånska Dagbladet 2015-05-13,Piteå tidningen 2015-05-15, Ystads Allehanda 2015-05- 18, UNT 2015-05-21