Sekulariseringens huvudverktyg

Sverige är på många sätt fantastiskt. När vi ser vad som sker över världen ökar tacksamheten för att vi har demokratiska rättig­heter, inte minst religionsfrihet.Samtidigt är vårt land ett av världens mest sekulariserade, åtminstone på ytan. Det är bland annat resultatet av en process som påbörjades redan under Upplysningen, då Voltaire och flera andra filosofer reagerade mot befintliga maktstrukture­r. Utvecklingen mot en ensidig förnuftstro tog fart, med universiteten som ledande aktörer. På senare tid har nyateismen och humanismen fört stafettpinnen vidare med en tidvis aggressiv religionskritik och hyllande av det mänskliga förnuftet. Och eftersom människan alltid har sökt efter auktoriteter, har resultatet blivit att vetenskapsmannen alltmer ersatt sockenprästen.

Denna sekularisering är märkbar i hela västvärlden men har gått ovanligt långt i Sverige. Utgångspunkten har varit att förpassa vetenskap och r­eligion till olika sfärer, eftersom vetenskapen svarar på frågan hur världen fungerar och religionen på en annan fråga – varför. Det har lett till en ideologi som i dag är helt förhärskande inom universitetsvärlden, och som innebär att även hur-frågan bara får besvaras med n­aturliga förklaringar.

Detta kallas ”metodologisk naturalism”, och innebär i praktiken att vetenskapsmannen måste sätta på sig ateistiska glasögon för att tolka sina data, medan övernaturliga ingripanden från en designer är diskvalificerade från start.

Den metodologiska naturalismen fungerar utmärkt för de flesta typer av vetenskap, som när vi undersöker Östersjöns ekosystem, hur läkemedel tas upp i kroppen, hur Googles sökverktyg fungerar rent matematiskt, eller hur svenska dialekter påverkas av globalisering. En troende kan här liksom ateisten eller agnostikern nöja sig med naturliga förklaringar, även om han eller hon tror att Gud ytters­t ligger bakom regelbunden­het och naturlagar.

Den som satt sig in i veten­skaps­filosofi vet dock att all v­etenskap innefattar olika tros­antaganden, och att den meto­dologiska naturalismen i själva verket representerar en naiv och onödigt inskränkt syn på vetenskap. Det blir extra tydligt kring frågor om universums och livets uppkomst och utveckling. Med en sluten världsbild, där en personlig agent inte tillåts gripa in, blir man helt enkelt tvungen att hävda att allting uppstod av sig själv. Vetenskapsmannen har därmed gjort sig till prästen som inte bara besvarat hur-frågan, utan även klargjort att varför-frågan är meningslös, eftersom vi enbart är farkoster för våra gener.

Likt gökungen har vetenskapen gett sig in på religionens domäner, petat ut den ur boet, underförstående att religion handlar mer om psykiskt välbefinnande än om sanning.

Men ironiskt nog leder den vetenskapliga forskningen i sig själv till att den naturalistiska världsbilden alltmer krackelerar. För ju mer vi studerar vår omvärld, desto mer ser vi hur sinnrik och genomtänkt den är, där varje mänsklig cell är en stad av aktivitet, och där alltmer av vårt DNA upptäcks ha funktion. Det uppstår då en krock mellan observerade fakta och det paradigm som forskaren arbetar inom.

Det stora problemet är att det som lärs ut på universitet och högskolor formar det som lärs ut i skolorna. Den vetenskap våra barn får ta del av har silats g­enom det ateistiska durkslaget. Det leder i sin tur till att många ungdomar antingen förlorar sin kristna tro eller aldrig över­väger att pröva den.

Tragiskt nog är våra barn offer för ett cirkelresonemang, där ett synsätt med endast naturliga förklaringar lärs ut just för att man utgått från sådana antaganden. Eftersom få har ork eller lust att skaffa sig tillräcklig kunskap för att ifrågasätta det rådande paradigmet, eller av befogad rädsla att förlora statliga bidrag, riskerar detta att i allt högre grad influera teologiska utbildningar och där­igenom även församlingar.

Följden blir i så fall att tilltron till Bibeln minskar, inte på grund av fakta, utan på grund av tankemönster som reducerar Gud och inte tillåter Honom att helt ut tala, hela, utföra kraftgärningar och skapa från intet genom sitt Ord.

Detta sätt att förklä sig i förnuftets skepnad har ofta visat sig vara ett effektivare sekulariseringsverktyg än rent förtryck. Vid ingången till Uppsala universitets aula står det berömda citatet: ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”. Undertecknad har en from förhoppning att veten­skapen i vårt land ska ha som yttersta mål att söka sanningen inom alla områden. Sanningen har nämligen en fantastisk förmåga att försvara sig själv, om vi bara tillåter den att göra det.

Ola Hössjer, professor i matematisk statistik och Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Dagen 2014-11-06

Drottningen tvingas in i åsiktskorridoren

Nyheten har gått varm genom svenska medier om Uppsala universitets och hovets drastiska beslut att ställa in ceremonin där drottning Silvia skulle ta emot en utmärkelse för sitt arbete för dem som fallit offer för trafficking.

Själva den tänkta ceremonin är i sig varken problematisk eller kontroversiell. Men varken metoden eller motiveringen att stoppa utdelningen var speciellt snygg. För det skedde genom att flytta fokus från ceremonins och utmärkelsens innehåll till en annan människovärdeskopplad fråga som den utdelande organisationen Scandinavian Human Rights Lawyers också arbetar för, nämligen ofödda människors rätt till liv och värdighet.

Den här händelsen väcker flera viktiga frågor. Det handlar dels om Uppsala universitets roll som en del i det öppna demokratiska samhället. Men frågan blir dubbelt problematisk när vi ska försöka förstå varför Sveriges drottning avstår från att ta emot ett pris för sitt arbete med trafficking, enbart på grund av att arrangören också försvarar ofödda barns rättigheter.

Att Sveriges statschef och hans närmaste inte ska uttala sig i omtvistade frågor där regeringen eller svenska folket kan förväntas tycka helt annorlunda må vara hänt. Men saken här gäller inte ett uttalande, utan ett mottagande av ett pris. Det verkliga demokratiska problemet ligger inte i vare sig Scandinavian Human Rights Lawyers eller drottningens medverkan.

Det stora problemet ligger i att detta blivit ytterligare ett exempel på att den så kallade åsiktskorridoren i Sverige nu blivit obegripligt smal. Så smal att det betraktas som politiskt helt oproblematiskt att förespråka aborter, men att samtidigt ett engagemang till skydd för ofödda människor betraktas som en så allvarlig politisering att det skapar krav på att utdefiniera organisationer och människor.

Till och med om det skulle gälla Sveriges drottning. RFSU, Aftonbladet och de övriga som drivit fram denna blixtreträtt har nog orsakat mer skada för det öppna samhället än de anar.

I samband med den här beklagliga affären kan vi notera att ofödda barn har skydd och rättigheter folkrättsligt, genom de Allmänna mänskliga rättigheterna, och framförallt genom Barnkonventionens artikel 6 om barnets rätt till liv. Där slås fast att ”Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till livet” och att ”Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling”.

De starka reaktionerna som tvingat fram Universitetets och hovets nej kan spontant tolkas som att man nu säkerställt att en person i drottningens ställning inte tar politisk ställning. Men i praktiken riskerar detta istället att bli uttryck för just ett politiskt ställningstagande – men i motsatt riktning.

Kan det bli mer märkligt än så här? Är det verkligen så att de som vill barn väl i Sverige i dag blir stämplade som konspiratoriska, ondsinta eller icke-rumsrena människor som försöker omstörta samhällsordningen, när det i verkligheten handlar om personer som på laglig väg faktiskt följer och försvarar det vi tillsammans kommit överens om i folkrättsliga allmänna dokument?

Den här märkliga affären kommer med säkerhet att utvärderas och analyseras i efterhand. Det är inte orimligt att överskriften över en sådan analys då kommer att innehålla ordet ”bisarr”.

Anna Emdenborg

Olof Djurfeldt

Anders Löfström

Artikelförfattarna är Fellows vid  Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Aftonbladet 2014-10-15

Claphaminstitutet i debatt i Människor och Tro

Claphaminstitutets informationssekreterare Per Ewert deltog den 9/10 i debatt i P1-programmet Människor och Tro med fokus på den nya regeringens avsikt att erkänna en palestinsk stat. Detta utifrån institutets debattartikel i ämnet tidigare i veckan i Svenska Dagbladet med flera tidningar. Samtalspartner var Erik Lysén, internationell chef för Svenska Kyrkan. Debatten kan avlyssnas i efterhand via nedanstående länk.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=416&artikel=5984643

Att erkänna Palestina skulle skada Sverige

I fredags fick Sverige en ny regering, med åtföljande ny regeringsförklaring. Det största frågetecknet gäller Sveriges överraskande nya internationella hållning. Stefan Löfvens avsiktsförklaring att erkänna den icke existerande staten Palestina är såväl aningslös som huvudlös.

Under sommarens krig mellan Hamas och Israel gjorde blivande statsminister Stefan Löfven ett kort Facebookinlägg om att våldet måste upphöra och båda parter återgå till förhandlingsbordet. Det han kanske inte var beredd på var den våg av avsky och ren antisemitism som följde på att inlägget även innehöll en i sig oproblematisk formulering om att även Israel har rätt att försvara sig mot angrepp. Kanske är det den protestvågen som nu fått honom att lägga i backväxeln och rusa bakåt utan eftertanke, med att nu göra den diplomatiskt mycket problematiska draget att erkänna en palestinsk stat.

Detta beslut från den nya rödgröna regeringen har redan höjt många ögonbryn internationellt. Förslaget medför nämligen problem på åtminstone två områden.

Dels folkrättsligt: en stat kan inte rimligen erkännas förrän de folkrättsliga kraven för en statsbildning är uppfyllda. Även om de två tidigare fienderna Fatah och Hamas i somras ingick ett avtal, har löftena om allmänna val inte hållits, och en långsiktigt fungerande regering finns inte. Det palestinska självstyret har heller inte reglerat sina gränskonflikter och saknar en regering som kan uppvisa effektiv kontroll över statens territorium och dess befolkning och kan försvara dem, vare sig på Västbanken eller i Gaza, för att nämna några av de folkrättsliga krav för statsbildningar som inte är uppfyllda. Vilka som är eller skulle vara dess medborgare är inte definierat. Man kan jämföra med Taiwan, som sedan årtionden har allt detta, men som Sverige ändå inte erkänt som stat.

Att erkänna en palestinsk stat innan fredsförhandlingar slutförs är att äventyra staten Israels existens, eftersom inte staten Israels legitima säkerhetsfrågor är lösta. Detta är så mycket mer akut nu med kriget i Syrien i närområdet och IS framryckande.

Socialdemokraterna har alltid lutat sig starkt mot FN som utrikespolitisk ledstjärna, och velat undvika att ta steg utan ett tydligt FN-mandat. Med detta drag ställer Löfven sig dessutom utanför den europeiska samsynen, då inget annat land som medlem av EU valt att erkänna en palestinsk stat. Både FN:s säkerhetsråd och EU har tvärtom tryckt på vikten av att undvika unilaterala handlingar. Här blir det djupt problematiskt om den nya regeringen å ena sidan skulle erkänna en palestinsk stat, men samtidigt förutsätta – som regeringsförklaringen säger – ”ömsesidigt erkännande och vilja till fredlig samexistens.” Just eftersom Hamas inte har någon som helst avsikt att uppfylla detta krav. Det gör regeringens inställning gravt dubbelmoralisk.

Än allvarligare är att en regering där Hamas är tänkt att ingå dessutom skulle innehålla minst ett parti med ett uttalat antisemitiskt program, som tar avstånd från mänskliga fri- och rättigheter och vars huvudmål är att med terror utplåna Israel som stat.

Detta fäster vår uppmärksamhet på att det allvarligaste problemet med Löfven-regeringens avsiktsförklaring kanske ändå är det moraliska. Den skulle ge legitimitet åt en djupt antidemokratisk och antisemitisk terroriströrelse, med uttalad avsikt att med våldet som medel långsamt knäcka sitt grannland, som är regionens enda utvecklade demokrati.

Det folkrättsligt ganska självklara i nuläget är att ingen palestinsk stat kan erkännas utan att den fullt ut erkänt sin granne Israels rätt att existera. En sådan stat måste dessutom formas i samförstånd med Israel, där nödvändiga förhandlingspunkter har kunnat föras i mål för båda parter. Bara på det sättet kan den långsiktiga lösning nås som hela världen önskar. Att i det läget ensidigt erkänna en palestinsk stat vore destruktivt för fredsprocessen, men det skulle också skada Sveriges roll som demokratins försvarare och stöttepelare i världen.

TUVE SKÅNBERG (KD)

riksdagsledamot, direktor för Claphaminstututet

PER EWERT

informationssekreterare tankesmedjan Claphaminstitutet

STEFAN SWÄRD

fil dr statsvetenskap, ordförande för Claphaminstitutet

 

Artikeln var publicerad i SvD 2014-10-06, UNT 2014-10-06, Kyrkans tidning 2014-10-06, Piteåtidningen 2014-10-07, Dalarnas tidning 2014-10-07, Skånska Dagbladet 2014-10-08,Ystads Allehanda 2014-10-08,  Borås Tidning 2014-10-09, Kristianstadsbladet 2014-10-09, HV 2014-10-09, HD 2014-10-11

Artikeln relaterades på nyhetsplats i ViD 2014-10-06

Populism ett gissel på båda sidor

Almedalsveckan var ett av de viktigaste tillfällena till positionering inför valet 14 september. Det är därför ytterligt viktigt att granska vilken ideologisk grund partierna väljer att ställa sig på. Det gångna EU-valet gav uttryck för en folklig protest mot den politiska mitten och en stark röst för ytterkanternas och populismens politik.

Medier och andra opinionsbildare har efter EU-valet reagerat starkt på Sverigedemokraternas valframgång. Man har pekat på varnande historiska paralleller, risker för människovärde och demokrati.

Vi delar dessa farhågor fullt ut. SD representerar en populistisk nationalism som går emot Bibelns bud om att välkomna främlingen. Denna politik står också i motsättning till den klassiska kristna inställningen att ingen skillnad görs mellan jude eller grek – alla är vi ett i Kristus.

Att kritisera Sverigedemokraterna är dock att slå in öppna dörrar i svensk opinionsbildning idag, ingen utanför den nationalistiska kretsen kommer att säga emot.

När det gäller SD:s rosafärgade motpol har dock den befogade kritiken nära nog helt lyst med sin frånvaro. Detta ser vi som djupt problematiskt, då riskerna för demokrati och ett ansvarsfullt regerande av landet är överhängande även på den andra ytterkanten.

Även i Feministiskt Initiativs värld är det en viss grupp människor som förklaras ligga bakom problemen i samhället. På Fi:s kant är det inte invandrarnas förmenta destruktivitet i samhället som måste stoppas, utan männens.

Det må vara sant att det mesta våldet i världen begås av män och att män utövar olika typer av förtryck mot kvinnor men man kan inte påstå att män som grupp orsakar problemen i samhället.

Konfliktperspektivet – vi mot dom – är lika levande på den rosa kanten som på den bruna. Precis som i fallet med olika etnicitet går detta emot Bibelns ord om att ingen skillnad ska göras mellan man och kvinna.

Människan är skapad till gemenskap, inte konflikt och strid. Och den gemenskapen byggs bäst genom att män och kvinnor ägnar sin kraft åt att respektera och lyfta varandra, snarare än att bygga konfliktperspektiv.

Fi gick också till EU-val på att alla ska kunna arbeta två timmar mindre varje dag med samma lön. Samtidigt ska invandringen helt fri, och förskolor, kollektivtrafik och andra samhällstjänster göras gratis. Detta kan inte betraktas som annat än klassisk populism helt utan kontakt med den verklighet som varje ansvarstagande politiker dagligen måste handskas med.

Kanske än mer problematiskt är att ledande partiföreträdare för Fi – precis som inom SD – har ett bagage av ställningstaganden för extremism och våld som känns omöjliga i ett öppet demokratiskt samhälle.

På sista tiden har exempelvis riksdagskandidaten Foujan Rouzbeh uppmanat till skändning av flaggan på Sveriges nationaldag, men också hyllat våldsamma extremrörelser på vänsterkanten.

Både Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ uttrycker ideologier som är synnerligen problematiska i ett öppet och demokratiskt samhälle. De uttrycker därtill en populism som förkunnar att om bara det utvalda underliggande problemet i samhället skulle försvinna så kommer det goda samhället strax att inträda. Vi ställer oss skarpt kritiska till extremism och populism – oavsett på vilken sida den förekommer.

I Tyskland i början av 1930-talet fördelades rösterna ganska lika i tre delar mellan ansvarstagande och demokratiska partier och två stora populistiska partier på varsin kant: kommunister och nazister. Fallet ner i diktatur och världskrig kom när mitten inte förmådde hålla ut, utan lät makten glida över i den ena av extremiströrelsernas hand.

Världen gör väl i att lära sig av historien. Det gäller även Sverige i valet 2014.

Ivar Gustavsson
docent i matematik, Chalmers
Anna Sophia Bonde
präst
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Borås Tidning 2014-08-15 samt i Östersunds-Posten 2014-08-19

Låt inte historien upprepas

För exakt ett sekel sedan inleddes det första världskriget. Tio miljoner soldater dog, men det största civila priset betalades av de kristna armenierna, som utsattes för 1900-talets första folkmord. En miljon oskyldiga dödades. Resten av världen var alltför upptagna för att engagera sig tillräckligt mycket för att förhindra brottet. Först efteråt kom diskussionen och fördömandet.

Tre decennier senare var det folkmord som går under namnet Förintelsen ett fullbordat faktum. Den här gången skrevs slutsiffran till den obegripliga summan sex miljoner mördade oskyldiga. Världen grep nämligen inte in i tid den här gången heller. Det handlade ju trots allt bara om judarna – en grupp som världens mäktiga inte var beredda att ställa sig upp till försvar för. Först efteråt kom förtvivlan och ångern.

Idag på 2010-talet trodde vi måhända att världen lagt handlingar som folkmord bakom sig. Men ur en förment upplyst värld har rest sig militanta islamistiska grupper i Irak och Syrien som beslutsamt driver igenom sin ideologi att icke-muslimer ska omvända sig, betala ”straffskatt”, landsförvisas eller dö. Och på Gazaremsan fortsätter Hamas förkunna att de kommer att fortsätta strida till den dag då den judiska staten har förintats.

I historieböcker och i princip all opinionsbildning är omdömet om 1930-talets Nazityskland unisont. Dess grund av diktatur, rasism och antisemitism överskuggar alla övriga eventuella positiva inslag i Tredje Riket. Alla tillbakablickar på Nazityskland används – fullt rimligt – som varnande exempel för att förhindra att något sådant sker igen.

Det är dock lättare att fördöma gårdagen än att ta ställning idag. Kristallnatten 1938 var en konkret illustration av nazismens ondska, och fördöms idag konsekvent. Men ondskan 2014 är dock inte radikalt annorlunda än tidigare. Demonstrationer som officiellt sägs gälla kritik mot Israels aktioner mot Hamas har på flera platser blivit till klassiska pogromer. Formerna för förföljelser förändras, men intoleransen är densamma.

Det våldsamma hat som drabbar kristna och judar i vår tid är inte väsensskilt annorlunda än det som drabbade armenierna under första världskriget eller judarna under det andra. Den stora tragedin just nu är att de ideologier och regimer som idag förespråkar exakt samma sak möts med samma tystnad som Sverige uppvisade före och under andra världskriget, och över vilken vi idag känner djup, rättmätig skam.

Hur världen kan åse den pågående antisemitismen och folkmordet mot assyrier och andra icke-muslimer i Mellanöstern utan att göra mer är obegripligt. Det är angeläget att Sveriges regering på allt sätt, både inom och utom EU, fördömer och aktivt bekämpar den islamistiska ambitionen att fördriva alla judar och kristna i sin omgivning.

 

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Per Ewert, informationssekreterare Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Norra Skåne 2014-07-30, Skånska Dagbladet 2014-07-30, Hemmets Vän 2014-07-31, VLT 2014-08-01, Kristianstadsbladet 2014-08-01, Sundsvalls tidning 2014-08-06, Kristdemokraten 2014-08-07, Pietå tidningen 2014-08-07, Kyrkans tidning 2014-08-14

Här kan du se Claphaminstitutets seminarier i Almedalen

Claphaminstitutets dubbelseminarium i Almedalen om förföljda kristna filmades och finns nu utlagt att se i efterhand.

Moderator: Stefan Swärd, ordförande Claphaminstitutet

Medverkande: Katherine Cash, religionsfrihetsexpert Svenska missionsrådet; Maria Ludvigsson, ledarskribent Svenska Dagbladet; Christer Sturmark, ordförande Humanisterna. Jacob Rudolfsson, samordnare Svenska Evangeliska Alliansen; Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

 

Claphaminstitutet dubbelseminarium om förföljda kristna i Almedalen måndag

På måndag eftermiddag den 30 juni håller Claphaminstitutet två seminarier under Almedalsveckan. På grund av det mycket allvarliga läget runtom i världen har vi valt att göra denna eftermiddag till ett dubbelseminarium med fokus på världens mest förföljda grupp – de kristna. Under de två seminarierna kommer vi att ta upp religionsfrihet och mänskliga rättigheter med särskild fokus på hur kristna förföljs i många olika länder.

Seminarierna äger rum på Elidascenen måndag kl 15.00-17.30 Medverkar gör:

Stefan Swärd moderator, ordförande, Tankesmedjan Claphaminstitutet. Katherine Cash, religionsfrihetsexpert, Svenska missionsrådet. Maria Ludvigsson, ledarskribent, Svenska Dagbladet. Christer Sturmark, ordförande, Humanisterna. Jacob Rudolfsson, bitr generalsekr, Svenska Evangeliska Alliansen. Tuve Skånberg, riksdagsledamot, Kristdemokraterna.

Här är länkarna till Almedalsprogrammet där seminarierna presenteras:

http://www.almedalsveckan.info/event/user-view/22255?redir

http://www.almedalsveckan.info/event/user-view/22257?redir=%23eidx_0

Demokrati byggs på rotnivå

Det finns idag en utbredd överdriven försiktighet hos föräldrar att förmedla värderingar till barn. Att barnen bara ska få redskap att själva välja låter kanske bra, men är ofta ett bristsymptom på kurage och ansvarstagande. För att barn ska kunna växa som fria självständiga individer och som medvetna medborgare bidra till ett mer demokratiskt samhälle är det av stor vikt att de av sina föräldrar i tidig ålder får tydliga rötter för livet.

Barn och unga formas alltid av någon eller något – frågan är av vad eller vilka. Det bör framförallt ske i hemmet, då föräldrar är barns rötter och fasta utgångspunkt. Föräldrar har en skyldighet att förmedla sina värderingar till sina barn från tidig ålder. Det är barnens rättighet. De ska själva få göra sina misstag, men ska inte dessutom behöva göra om sina föräldrars misstag.

”Föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Barnets bästa ska för dem komma i främsta rummet.”, enligt Barnkonventionen, artikel 18.

Att inte vägleda är att låta andra forma. Det är att släppa sitt ansvar och lämna sitt barn för tidens vindar. Vi nyskapar inte kulturen, samhällsordningen och demokratin idag. Vi har fått ta över dessa från tidigare generationer, och förhoppningsvis bevarar vi och utvecklar dem. På liknande sätt ska vi låta våra barn få möjlighet att bygga på det som vi har tagit emot och lärt oss.

Det bästa sätt vi kan låta barnen bestämma över sina liv är att vi ger dem trygghet. Det sker genom att föräldrarna leder sitt barn efter sina värderingar. Då får barnets rötter gro och växa i föräldrarnas jord. Det får kontinuitet och hjälp att bli trygg som människa och att bli en fri tänkande varelse.

Vi är övertygade om att den kristna tron, vars värderingar ligger till grund för dagens demokratiska samhälle, är något som föräldrar ska uppmuntras att ge vidare, inte dölja eller förneka. I grunden handlar denna grundsyn om varje människas höga värde och frihet att vara den man är, om en total jämställdhet mellan könen, och om djup respekt och omsorg om människor, djur och natur. I denna generösa världsbild finns inte rum för egoism.

Kanske bör vi inte förvånas över den alienation och främlingsfientlighet som växer i Europa och Sverige, tydligt synligt i det gångna EU-valet. Kanske är detta osmakliga frukter av att vårt samhälle de senaste decennierna försökt kapa sina rötter och skapa ett egenproducerat värderingssubstitut som saknar rötter och därmed snabbt kan skifta eller omtolkas efter behov.

Om alla föräldrar i Sverige förmedlar sina värderingar, kommer vi att få en berikande mångfald av sådana. En rotlös demokrati som endast utgår från sig själv och avstår från att uppmuntra föräldrar att ge av sina värderingar till sina barn, kan lätt urholkas och bli en apparat som lever sitt eget liv. Man bekymrar sig för rotlöshetens symptom men vill inte se dess orsak. Det är tydligt för många, men få vågar säga det: Kejsaren är naken.

Carl-Henrik Karlsson, verksamhetsledare för föräldranätverket Eunike

Anders Gerdmar, docent i teologi, Uppsala Universitet

Ivar Gustafsson, docent i matematik, Chalmers

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Kristianstadsbladet 2014-06-19, HV 2014-07-24

Claphaminstitutet i panelsamtal om Tro och Vetenskap

Claphaminstitutets informationssekreterare Per Ewert medverkade måndagen den 16/6 i panelsamtal på Nyhemsveckan på temat tro och vetenskap, under rubriken “Tänk tillsammans – blir Gud mindre när kunskapen blir större?”. Samtalet i sin helhet kan ses via länken nedan.

http://dalesjo.com/player/#/15/269