Till försvar för romers och allas värde

I diskussionen om hur romer historiskt behandlats i Sverige, glöms eller undviks ofta de politiska sammanhangen. När det gäller en koppling mellan politik och (ras-)biologi befann sig en svensk elit vid sekelskiftet 1900, och några decennier därefter, vid utvecklingens frontlinje. Det fanns tydligt uttalade tankar om ”förbättring av folkstammen”, ”underlägsna raser”, dränering av ”sociala sumpmarker” och talet gällde inte endast så kallade ”tattare”, det vill säga romer.

Genom Herbert Spencers och Charles Darwins ”naturliga urval” och Francis Galtons ”naturliga duglighet” blev darwinistiska och efterhand socialdarwinistiska tankegångar allt vanligare. Människan biologiserades. I Sverige hade dessutom professorn och rektorn för Karolinska Institutet (KI) Anders Retzius redan innan Darwin blivit känd introducerat ett så kallat skallindex genom att mäta människokranier, vilket ledde fram till en speciell rasindelning i långskallar och kortskallar. Sonen Gustaf Retzius, även han professor i anatomi vid KI, fortsatte undersökningarna och kunde kartlägga olika antropologiska karaktärer och därvid konstatera att Sverige hade den renaste grenen av den germanska rasen i hela världen.

Vid sidan av tattarna, kunde även ”juden” och ”negern” beskrivas i mycket negativa, nedvärderande, termer, exempelvis av den tidiga socialdemokratins ledare professor Bengt Lidforss. ”Underlägsna raser”, menade Lidforss, skulle det svenska enhetliga kulturfolk hålla sig fritt ifrån. ”Utländskt slödder” skulle inte importeras som arbetskraft. I en proposition 1921 sade den blivande socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg: ”Vi hava ju lyckan att äga en ras, som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper […] det underliga är ju, att medan vi äro ytterst angelägna om att föra stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi icke alls angelägna om att se till, huru vi skola bevara vår egna svenska folkstock.”

Året efter påbörjades verksamhet vid världens första statliga rasbiologiska institut i Uppsala. IRasbiologi och rashygien ger professorn och chefen för institutet Herman Lundborg sin syn på institutets inriktning. Det är bland annat där som uttryck som att ”sociala sumpmarker bör dräneras” står ut. ”Zigenare” och ”negrer” beskrivs som ”inre dåligt eller rasodugligt folk”. Lundborgs forskningsresultat kan även ta del av i The Racial Character of the Swedish nation(1926) eller i populariserad form iSvensk raskunskap (1927).

Tankarna ledde fram till lagstiftning om tvångssterilisering 1934, efter proposition inlämnad av den socialdemokratiska regeringen, ledd av den sedermera landsfadern Per-Albin Hansson. Några år senare blev tvångssteriliseringslagstiftningen än hårdare. Många kom att drabbas, romer liksom andra grupper. Så långt fram som till 1975 fanns möjligheten till tvångssteriliseringar kvar i lagstiftningen.

Det bakomliggande problemet var att människosynen hade urholkats. Darwinism och socialdarwinism hade genom en lärd elit och ledande politiker snabbt försvagat och marginaliserat den kristna människosynens ställning i Sverige.

Ett unikt och lika människovärde, med sin grund i kristen skapelsesyn, ser ibland vissa delsegrar i vårt samhälle. Men alltför ofta ser vi ett steg framåt, men två tillbaka. Situationen är komplex. Ett problem ligger förmodligen i modernitetens paradoxala syn på människan som både historiens ”herrar på täppan” och samtidigt enbart ett resultat av tid, opersonlig energi och slump. Det första leder ofta till att vi förlorar lärorika perspektiv bakåt, det senare till en förenklad biologisering av människan, där vi blott ses som ett djur bland andra.  Perspektiv behövs bakåt, men också på vår egen tid. Så fort ett samhälle lämnar den kristna grundsynen om människans okränkbara värde åt sidan har hoten mot detsamma en obehaglig förmåga att återkomma, i olika klädnader.

Inte endast friheten och demokratin utan även synen på människan som okränkbar måste ständigt hållas levande, försvaras. Hur kommer annars framtiden att döma oss?

Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap och historisk teologi

Per Ewert, lärare och författare

Gunnar Hyltén-Cavallius, präst i Svenska kyrkan, teol. lic.

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Motala & Vadstena tidning 2014-04-15

Fakta om världens mest förföljda religion

Man behöver inte följa med utrikesnyheterna alltför länge för att upptäcka att troende kristna är offer för svår förföljelse på många ställen i vår värld. Här några rubriker från den senaste tiden: ”Sju egyptiska kristna avrättade i Libyen”, ”Bombattack mot kyrka på Zanzibar”, ”Kristna i Raqqa i Syrien tvingades ingå pakt om underkastelse under islamistiskt styre”.

Att världens största religion också är den som är mest utsatt för förföljelse har uppmärksammats av bland andra Angela Merkel och prins Charles. Också i svenska medier har det skrivits om detta, i denna tidning av Ivar Arpi och Maria Ludvigsson. Ändå är det som om omfattningen av förföljelsen av kristna inte riktigt sjunkit in hos allmänheten. Är vi så vana att koppla ihop kristendomen med kyrklig maktutövning och europeisk kolonialism att vi inte kan se att den i dag framför allt är icke-vitas, icke-européers och ofta förtryckta människors tro?

De här frågorna behandlas på ett klargörande och nyanserat sätt av John L Allen Jr i boken ”The global war on Christians. Dispatches from the front lines of anti-Christian persecution” (Image, 320 s). Han inte bara beskriver en lång rad dramatiska fall av religionsförföljelse utan gör också upp med olika vanföreställningar om den här problematiken. Bokens styrka är att den på 300 sidor lyckas förmedla en stor mängd information och dessutom förklarar mekanismerna bakom vad författaren kallar ”den mest dramatiska händelsen inom religionens värld i det tidiga 2000-talet”.

Omfattningen av förföljelsen av kristna är skrämmande stor. Trovärdiga beräkningar hävdar att 100 miljoner kristna – många av dem i Kina – riskerar regelrätt förföljelse. Ännu fler diskrimineras i större eller mindre utsträckning. Däremot är jag ytterst skeptisk till uppgiften att omkring 100 000 kristna dödas varje år för sin tros skull. Siffran kommer från Center for the Study of Global Christianity i USA, men är så hög därför att man har räknat med offren för inbördeskrigen i Sudan och Kongo. Inbördeskriget i Sudan upphörde år 2005 men påverkar ännu dessa siffror eftersom man räknar med ett årligt medeltal för en tioårsperiod. Det finns religiösa element i de här konflikterna, men alla kristna offer för dem kan inte betraktas som personer som har dött på grund av sin tro. Tyvärr citeras de här siffrorna också av seriösa medier utan större källkritik.

Även om man silar bort överdrifterna kvarstår faktum att förföljelsen av kristna har nått förfärliga proportioner. Den sekulära människorättsorganisationen Internationale Gesellschaft für Menschenrechte har gjort bedömningen att 80 procent av alla som utsätts för religiös diskriminering i dag är kristna. Orsaken till varför just kristna är illa ute är bland annat att kristendomen är den största världsreligionen och att den växer dramatiskt i många länder, vilket alla inte gillar. På många håll går dessutom kristna i spetsen för kampen för mänskliga rättigheter vilket har sitt pris. Det är också skäl att minnas att det i länder där kristna förföljs också finns andra grupper som drabbas av samma våld. Även om de gärna riktar sina attacker mot kristna drabbar en klar majoritet av al-Shababs och en betydande del av Boko Harams våld muslimer.

Om situationen är så här allvarlig – och det finns ingen anledning att betvivla att så är fallet – kan man fråga sig varför den uppmärksammas så lite – trots Merkel och prins Charles, trots svenska tidningsledare. Jag tror att den gamle franske radikalen Régis Debray har kommit sanningen nära då han har konstaterat att de förföljda är för kristna för vänstern och för främmande för högern. Och Svenska kyrkan är som bekant mer intresserad av ockuperade palestinier än av förföljda kristna.

Den kristna människorättsorganisationen Open Doors gör varje år upp en lista över de 50 länder där förföljelsen av kristna är värst. Årets lista toppas än en gång av Nordkorea. Sedan följer nio muslimska länder: Somalia, Syrien, Irak, Afghanistan, Saudiarabien, Maldiverna, Pakistan, Iran och Jemen. Saudiarabien är ett land där ingen som helst annan religionsutövning är tillåten än kungadömets version av islam. Landets 2–3 miljoner kristna – de flesta är gästarbetare – har inte en enda kyrka eller ett kapell att samlas i och till och med samlingar i privathem är förbjudna. Trots detta och trots landets könsapartheid fann Malmö stad det för några år sedan angeläget att genomföra ett skolutbyte med saudierna för att ge Malmöeleverna mångfaldserfarenheter.

Trots att situationen för kristna är ytterst svår i många muslimska länder är en av myterna som Allen punkterar att det bara skulle handla om islam. Kristna förföljs också i många andra länder och av andra orsaker. Kina, Vietnam och andra kommunistländer försöker inte längre utrota religionen men strävar efter att kontrollera den. De kristna som inte vill underkasta sig regimens kontroll löper ständig risk att trakasseras och fängslas. I Indien, framför allt men inte uteslutande i delstaten Orissa, har kristna upplevt blodig förföljelse från hindunationalister och i Sri Lanka från radikala buddister, ofta ledda av munkar. Buddismen har ju i våra länder en aura av att vara i det närmaste pacifistisk, men i länder som Sri Lanka och Burma har buddistmunkar gått i spetsen för våldsam förföljelse av kristna, muslimer och hinduer.

Allen, som är amerikansk journalist och katolik, drar sig inte heller för att understryka att kristna också kan förföljas av andra kristna. I bland annat Mexiko har protestantiska kristna dödats av fanatiska ultrakatoliker. Katolska kyrkan är i dag en föregångare i ekumeniskt och interreligiöst samarbete, men det finns ultrakatolska grupper som motsätter sig alla sådana strävanden och ibland tar till fysiskt våld.

En annan felaktig uppfattning är att kristna förföljs endast i länder där de utgör en minoritet. Det land där flest katolska präster har dödats under de senaste år är faktiskt Colombia. De har inte dödats för att de varit kristna eller för att de varit präster, utan för sitt engagemang för fred och mänskliga rättigheter. Till samma kategori hör en av de mest kända moderna kristna martyrerna, El Salvadors ärkebiskop Oscar Romero som år 1980 sköts av högermilis medan han firade mässa.

Allen för en lång diskussion om hur man ska definiera en kristen martyr. Att den katolske biskopen Luigi Padovese i Turkiet dödades på grund av sin tro är uppenbart: han knivhöggs och halshöggs i juni 2010 av sin chaufför medan denne ropade ”Allahu Akbar”. Men hur är det med den katolska nunnan Lukrecija Mamic och lekmannen Francesco Bazzani som dödades i samband med ett rån i Burundi i november 2011? Rånarna drevs inte av hat mot den kristna tron och de båda dödades inte för att de var kristna. Men frågan är varför syster Lukrecija och Bazzani fanns på ett kloster i Burundi. De hade lämnat ett bekvämt liv i Europa för att jobba med föräldralösa och hiv-smittade barn i ett av världens fattigaste länder. Det var deras kristna tro som gjorde att de fanns på en för dem farlig plats.

Allen driver hårt tesen att då man bedömer vem som är martyr ska man inte bara fråga efter motivet hos dem som dödat, utan också efter varför offren fanns där de fanns. Ett annat exempel: När den protestantiske pastorn Dritan Prrojs farbror dödade en ung man förändrades hela hans familjs liv. I norra Albanien tillämpas fortfarande blodshämnd och mördarens familj var nu illa ute. Pastor Dritan flyttade till London, men återvände snart eftersom han upplevde att hans församling i Shkodra behövde honom. Han var medveten om riskerna, men gjorde ändå detta val. I oktober 2010 dödades han av brodern till den person som hans farbror tidigare hade skjutit. Den 34-årige tvåbarnsfadern dödades inte för att han var kristen, utan för att hans släkting hade begått ett brott. Men det var hans kristna tro som var orsaken till varför han valde att försätta sig i en riskabel situation.

Världen är inte svartvit. Kristna inte bara är och har varit offer, utan också utövare av människorättsbrott. Som Allen lyfter fram var majoriteten av dem som dödades i folkmordet i Rwanda kristna – men det var också majoriteten av mördarna. Vad som behövs i dag är inte svartvitt tänkande, offermentalitet och demonisering av ”de andra” utan mod att tala klarspråk och civilkurage att överbrygga klyftor. Allen avslutar sin bok med ett talande exempel från Nigeria, ett land som har lidit mycket av interreligiöst våld.

James Wuye, som i dag är pingstpastor, såg som ung man hur muslimska extremister angrep försvarslösa kristna utan att myndigheterna ingrep. Tillsammans med andra bildade han då en hemlig milis. Syftet var att skydda kyrkor och kristna och medlemmarna svor en ed på att aldrig slå till först.

Men då våldsspiralen tilltog blev gruppen alltmer proaktiv och angrep muslimer som hämnd för attacker mot kristna. Wuyes omvändelse kom då han hörde en pingstpastor från predikstolen dundra om att det är omöjligt att vara kristen utan att ha Kristi sinne av förlåtelse och kärlek till sina fiender.

I dag är James Wuye en förgrundsfigur inom arbetet för fredliga relationer mellan kristna och muslimer i Nigeria. I den uppgiften har han ett nära samarbete med imamen Muhammad Ashafa. Liknande gränsöverskridande förbrödring mitt under svåra förhållanden sker nu i Centralafrikanska republiken där det nyligen rapporterades att 800 muslimer sökt skydd på en katolsk missionsstation undan vad som ofta kallas en ”kristen milis”.

Det finns alltså också ljuspunkter i berättelsen om ökande religiös förföljelse.

Svante Lundgren, religionsforskare knuten till Åbo Akademi och Lunds universitet

Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet 2014-03-17, återgiven här med författarens tillstånd

Mer fingertoppskänsla i kd-ledningen!

Fallet Ellinor Grimmark och reaktionerna kring det motiverar en offensiv mot likriktningen av samvetena i den svenska vården. Den offensiven borde ledas av kristdemokraterna om partiet skall bevara sin trovärdighet. Ta spjärn mot Europakonventionen och ta råd av partikamraterna i andra europeiska länder!

För exakt 40 år sedan sysslade Dagen mycket med denna fråga.  När justitieminister Lennart Geijer våren 1974 vid en presskonferens presenterade propositionen om rätt till abort, frågade jag om den innebar att det skulle bli omöjligt för sådana gynekologer som var emot fri abort att göra en normal gynekologkarriär och bli klinikchef, men han svarade nej. Han borde ha varit tydlig med att det inte fanns någon garanti för en sådan tolerans.

Det stod ju inget i lagtexten om samvetsfrihet. I propositionen sades det att man till abortverksamheten borde undvika att knyta personal som exempelvis av moraliska eller religiösa skäl har svårt att acceptera sådant arbete, och det var i varje fall ingen garanti för de samvetsömma. Själv reste jag till Finland och intervjuade en ung läkare, Markus Viljanen, som höll på med sin specialistutbildning till gynekolog och som avskedats från sin tjänst vid ett sjukhus i Lahti därför att han på grund av sin tro inte kunde medverka vid aborter.

Detta varnande exempel bidrog till framstötar i socialutskottet som i ett yttrande ”förutsatte” att ”läkare och annan sjukvårdspersonal som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad” (SoU 1974:21, s.40) .

Detta lät betryggande, men när hela saken ställdes på sin spets genom att narkosöverläkaren i Piteå Lennart Winroth både för egen och annan personals räkning begärde en sådan organisation att samvetsfriheten garanterades visade det sig till sist i ett utslag av regeringsrätten att landstinget hade rätt att av läkare i sin tjänst kräva medverkan vid aborter. Man nådde i Piteå en personlig lösning. Men det stod klart att sjukvårdshuvudmännen inte var tvungna till det.

Det är därför jag blir så förvånad över att majoriteten av kristdemokraterna motsätter sig en lag som tydligt ger rätt till samvetsfrihet i vården.   När till och med ledande kd-politiker menar att problemet är väldigt litet, kan det ju bero på att likriktningen redan gått så långt, att dugliga läkare och välutbildad sjukvårdspersonal i stor utsträckning valt andra karriärvägar eller undviker att tala om frågan därför att de vet att minsta diskussion äventyrar de personliga lösningar som de beviljats. Men att många läkare upplever aborterna som ett problem bestyrks ju i senaste numret av Läkartidningen. Jag efterlyser mer fingertoppskänsla i kd-ledningen inför de signalerna!

Olof Djurfeldt, fd chefredaktör Dagen, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2014-03-04

Tid för svensk samvetsfrihet

Det nu aktuella fallet med barnmorskan Ellinor Grimmark som åberopat samvetsskäl för att slippa utföra aborter sätter frågan om samvetsfriheten på sin yttersta spets. Som ett av ytterst få länder i Europa saknar Sverige ett lagstiftat skydd för samvetsfrihet. För att stärka grundläggande mänskliga fri– och rättigheter är det nu hög tid även för vårt land att sluta vara Europas svarta får, och införa en samvetsfrihet värd namnet.

Samvetsfrihet är ett sätt för ett civiliserat samhälle att visa respekt för individen. Varje människa har rätt att tänka och uttrycka sig fritt, samt att respekteras för sin åsikt och religiösa övertygelse. Detta är grundbultar i de mänskliga fri– och rättigheterna – men det aktuella fallet ställer frågan om denna respekt finns i vårt land.

Samvetsfrihet i samhället är något betydligt bredare än enbart rätten för en barnmorska att slippa utföra aborter. Samvetsfrihet innebär rätten för en anställd att efter reflekterat övervägande komma fram till att man av samvetsskäl inte anser sig kunna utföra en viss arbetsuppgift. Det kan gälla medicinsk-etiska frågor som abort eller andra ingrepp som innebär att gryende liv släcks. Men vården är inte det enda område där samvetsfriheten är tillämplig. Andra exempel på verksamheter som kan upplevas etiskt stötande kan vara när polis blir satt att handgripligen hämta och skicka ut medfarna medmänniskor ur landet. Det kan även handla om djurförsök eller att transplantera djurorgan till människor.

Rätten till vapenfri tjänst var under värnpliktens sista decennier ett självklart inslag i Sverige. Det visar att det går utmärkt att ge sina medborgare friheten att följa sitt samvete – även i uppgifter som samhället anser viktiga. När det gällde rikets försvar kunde staten överlåta detta ansvar på andra än dem som av samvetsskäl önskar avstå. Den inställningen bör kunna tillämpas även på 2010-talets samhällsfunktioner.

Den svenska riksdagsmajoriteten har länge ansett att det inte är nödvändigt att lagstadga rätten att avstå från en arbets­uppgift. Man har hävdat att personer med samvetsbetänkligheter bör söka sig till andra yrken. Samvetsfrihetens motståndare har också hänvisat till att låta arbetsplatser arbeta fram individuella lösningar. Verkligheten ger dock i praktiken ytterst sällan möjlighet till sådana lösningar, vilket blivit alltför tydligt i det aktuella fallet med Ellinor Grimmark.

I ett av Läkartidningens senaste nummer refereras till en svensk studie som visade att närmare var femte gynekolog hade funderat på att byta arbete på grund av aborterna, och närmare 75 procent hade upplevt osäkerhet i samband med kirurgiska eller sena aborter. I en doktors­avhandling av Meta Lindström 2007 ansåg 64 procent av de manliga och 46 procent av de kvinnliga gynekologerna att ”det är rätt att gynekologer innehar rätten att av personliga skäl vägra medverka vid aborter”.

1995 inkorporerades Europa­konventionen i svensk rätt. Den ger var och en rätt till bland annat samvetsfrihet. Artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättig­heterna slår fast samma sak. Trots detta har svenska politiker ändå valt att gå i motsatt riktning. Europarådets parlament behandlade 2010 en motion av riksdagsledamoten Carina Hägg, där hon krävde en stark begränsning av samvetsgrundad vägran att utföra vård.

Europarådet gick dock emot motionen och hävdade vårdpersonalens rätt till samvets­frihet. I resolutionen slås fast att ingen person, sjukhus eller institution ska tvingas att utföra eller medverka till någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo. Resolutionen betonade att ingen ska diskrimineras om man vägrar att medverka till något av detta. Europarådet föreslog även i resolutionen att medlemsstaterna tar fram sakliga och klara riktlinjer som garanterar samvetsfriheten.

Skyddet för de grundläggande mänskliga fri– och rättigheterna ska vara starkt. Sverige bör därför ännu tydligare ge varje människa förutsättningar att även inom arbetslivet bli respekterad för sin etiska eller religiösa övertygelse. Utan detta finns det risk för att Europadomstolen anser att Sverige har förvägrat sina medborgare fundamentala rättigheter, och det finns därför också anledning att tro att Europa­domstolen vid en eventuell prövning kommer att döma till Ellinor Grimmarks fördel.

Det är nu hög tid att också i Sverige öka respekten för individen och införa samvetsfrihet i grundlagens rättighetskatalog, och att regeringen utreder hur en samvetsklausul kan införas inom såväl praxis på arbetsmarknaden som i relevanta högskoleutbildningar.

Suleyman Wannes, chorepiskopos i syrisk-ortodoxa kyrkan, Annelie Enochson, riksdags­ledamot (KD), Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan, Per-Olof Hermansson, företagare och kommun­politiker.

Artikelförfattarna är Fellows vid Clapham­institutet

Artikeln publicerad i Dagen 2014-03-05

”Jag vill rädda liv, inte släcka det”

Barnmorskan Ellinor Grimmark säger att hon älskar barn och vill värna barnens rätt till liv. Hon hänvisar till sitt samvete att hon därmed vill slippa delta i aborter inom sitt yrke. Som en följd av detta har Ellinor Grimmark förlorat sin anställning och står nu inför en till synes lång rättslig process för att pröva hennes krav på samvetsfrihet. Hur kunde det bli så här?

Av Europarådets 47 medlemsstater är Sverige och Finland de enda som inte har en tydligt uttryckt rätt till samvetsfrihet inom vården. Hur ser man då på samvetsfrågor inom vården i Sverige, och vad är egentligen samvetsfrihet och vägran att utföra vissa arbetsmoment inom ett yrke på grund av det personliga samvetet?

Frihetsprincipens främste förespråkare John Rawls skiljer i sin Theory of Justice (1971) mellan civil olydnad och samvetsvägran. Han definierar civil olydnad som en offentlig och politisk icke­våldshandling, vilken riktar sig mot en viss lag med syftet att få till stånd en förändring av lagen. Samvetsvägran betyder vägran att delta i en verksamhet enligt de egna etiska uppfattningarna. En sådan vägran är alltid öp­pen, och denna öppenhet gör att handlingen, som från början kanske hade en privatmoralisk grund, blir politisk.
I Ellionors konkreta fall ställs hennes hävdande av samvetsfrihet och hennes önskan att hjälpa barn till världen mot samhällets intressen. Samhällets intressen innebär i detta fall även “tredje parts” intressen – med andra ord patienternas intressen – där samhällets företrädare menar att varje patients intresse är att endast bli behandlad av barnmorskor som vill delta i aborter. Men vad skulle hända i ett scenario där en kvinna från en annan kultur inte vill möta en barnmorska som saknar samvetsbetänkligheter kring abort, och menar att en sådan barnmorska inte är lämpad att förlösa hennes barn? Om patientens vilja är lag i Sverige – vad händer med en sådan patients vilja om det inte går att finna barnmorskor som hyser samvetsbetänkligheter avseende abort?

När samvetsfrågan utreddes i den nya högskoleförordningen (samvetsklausul inom högskoleutbildningen 1994) menade man att studenter som hade samvetsproblem med vissa moment skulle söka annan utbildning. I exempelvis frågan om att slippa sätta in en spiral skrev utredaren: Om studenten får dispens och inte utför ingreppet i sin yrkesverksamhet som barnmorska är det alltså, enligt utredningen, stor risk att patienten bemöts med en moraliserande attityd som känns besvärande och ger skuldkänslor och obehag.
I Ellinors fall är det tydligt att hon inte talar i moraliserande termer när hon menar att hon vill värna barns liv, utan hon utgår från sitt eget samvete och utifrån kärleken till sitt yrke samt till barnen. Därmed måste vi förmoda att högskoleutredningen snarare baserar sig på fördomar mot den som inte vill gå emot sitt samvete, än på rena fakta. Utredningen innehåller också ett rent felslut, eftersom en person som handlar efter vad han/hon menar vara moraliskt rätt, knappast kan förutsättas få skuldkänslor eller obehag ens när andra invänder mot det de menar är rätt.

Typiska känslor som har att göra med samvete och moral är skuld-, skam- och ångerkänslor, alternativt känslor av inre frid, självrespekt och stolthet. Utifrån det ställer vi oss två öppna frågor i ljuset av det som hänt Ellinor: är det inte dags att se över de nu tjugo år gamla lagar som ställer individens rättigheter åt sidan till förmån för kollektivets förmodade intressen? Eller är Ellinor Grimmarks kritiker helt enkelt rädda för att ingen vill utföra aborter om de inte via lagen tvingas till det?

Anna Emdenborg
vårdbiträde och fil kand i etik

Anders Löfström
med dr, leg läkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Världen Idag 2014-02-26

Jobb och företagare behövs för att bekämpa människohandeln

Slaveriet har inte upphört, men det fungerar delvis annorlunda idag jämfört med några hundra år sedan. Då var det lagligt, skedde helt öppet och företag bokförde öppet sina affärstransaktioner. Idag är det olagligt och organiserad brottslighet försöker dölja sina lukrativa skumraskaffärer.

För drygt 200 år sedan var William Wilberforce och Clapham-gruppen viktiga förkämpar för att få slavhandeln förklarad olaglig. Det resulterade allteftersom i frigörelse och frihet för otaliga slavar runt om i världen. Wilberforce och andra abolitionister gick till kärnan, insåg att det var ett system som måste ändras. För en långsiktig förändring krävdes mer än publikvänliga bojkotter av socker från Jamaica; man menade att lagar och regler behövde ändras.

Idag är slaveri och slavhandel förbjudet världen över, men fortsätter ändå. Därför måste vi fråga oss vad som är grundläggande orsaker. Det är lätt att vara emot människohandel, men hur förhindras den och hur kan man upprätta och ge frihet med värdighet till offren för vår tids slaveri?

Det är fler människor som hålls som slavar idag, än vad som skeppades över Atlanten under den legala slavhandelns dagar. Beräkningar visar att cirka 30 miljoner människor är offer för dagens människohandel. (Kevin Bales, Free the Slaves)

Usla löner, långa arbetsdagar, och gravt undermåliga arbetslokaler drabbar många. Men utnyttjande av arbetskraft är inte samma sak som människohandel. En avgörande skillnad är om man är fri att säga upp sig och gå därifrån. Det kan inte offren för människohandel.

En grundläggande orsak till människohandeln är arbetslöshet. Den gör människor sårbara. Detta faktum utnyttjas skoningslöst av dagens slavhandlare, när man – falskeligen – erbjuder jobb till dem som desperat försöker hitta vägar till att försörja sig själva och sina familjer. Det är en tragisk men ofta upprepad visa som berättas av offren: ”Jag sökte arbete, blev erbjuden ett jobb (hotell, restaurang, etc…) men jag blev våldtagen, misshandlad och tvingad att sälja min kropp. De tog mitt pass, och jag kunde inte fly…”

Otaliga rapporter från FN, USA utrikesdepartement, och frivilligorganisationer runt om i världen bekräftar detta. Områden med stor arbetslöshet är högriskområden för människohandel.

Vi kan aldrig bekämpa människohandeln, utveckla ett relevant förbyggande, om vi inte skapar jobb med värdighet. Informationskampanjer i all ära, men de adresserar inte ett av människohandelns grundproblem – arbetslöshet.

Vidare måste man skilja på frigörelse och frihet. Man kan rädda eller frigöra någon eller några från slaveri, men hur skapar man långsiktig frihet? Följande fråga måste kunna besvaras: ut ur människohandel, och till vad? En avgörande komponent i svaret måste vara ett jobb med värdighet. Vilka skapar jobb? Företagare.

Här finns ett stort problem i det växande globala engagemanget mot människohandel. Det är i huvudsak två slags grupper som engagerar sig, och de är givetvis viktiga: lagstiftare och frivilligorganisationer (NGOs). Men den grupp som sällan eller aldrig inbjuds till samtal och konferenser om människohandel är den grupp som är avgörande för prevention och återupprättelse för offren för människohandel: företagare.

Dagens människohandel är i hög grad kopplad till sexindustrin. Flera forskningsrapporter menar att mellan 60 – 80 procent av offren för människohandeln tvingas in i någon form av prostitution. Därför hör kampen mot människohandel och prostitution ihop.

Sverige har på flera sätt varit ett föregångsland i kampen mot prostitution och människohandel. Förhoppningsvis kan Sverige även bli ett föredöme när det gäller att engagera företagare, skapa jobb i högriskområden samt möjligheter till jobb för dem som befrias från människohandel.

Mats Tunehag, Globala ledningsgruppen för Advocates International

Carl-Erik Sahlberg, docent i kyrkohistoria, Uppsala Universitet

Ivar Gustafsson, docent i matematik, Chalmers, Göteborg

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i HV 2014-02-21

Stor förföljelse av kristna i världen

Enligt en ny studie av Pew Forum finns det en förhöjd hotbild mot religiösa i vårt land. Det är oroande att religionsfriheten krackelerar. På fem år har det index, SHI, som mäter socialt religiös hotbild ökat från 0,7 till 4,2 vilket innebär att Sverige nu ligger i näst högsta kategorin, där även länder som Iran, Libyen och Saudiarabien befinner sig. 

Välkänd är situationen för judarna i Malmö som känner sig alltmer trängda, för muslimer med hakkors ritade på moskéer, men även attityden mot kristna har hårdnat i Sverige. Ett exempel är den debatt som uppstod i samband med utnämningen av Elisabeth Svantesson till minister. Samfundsminister Stefan Attefall är bekymrad och vädjar till allmänheten att i sin vardag visa civilkurage och stå upp för religionsfriheten.

80 procent av världens religionsförföljelse riktar sig mot de kristna. Flera beräkningar visar att 100-200 miljoner kristna lever under förföljelseliknande förhållanden. En miljon har till och med dödats för sin kristna tro under det senaste decenniet, i genomsnitt 100 000 per år. Antalet varierar år från år, är svårt att beräkna exakt men är helt klart betydande.   

Att religionsfriheten är hårt beskuren framgår av Open Doors (OD) nya rankinglista över de länder där förföljelsen av de kristna är som värst, World Watch List 2014 (WWL). OD är en internationell kristen organisation vars Sverigekontor ger ut en tidning på svenska om förföljelsen. Västeuropa, Ryssland, Australien och Amerika med undantag för Colombia har hittills klarat sig undan en plats på 50-listan. Betydligt värre ser situationen ut i kommunistiska, postkommunistiska och islamdominerade länder. Geografiskt sträcker sig ”förföljelsebältet” från östra och södra Asien via Mellanöstern till Afrikas norra och centrala delar.           

Som ledstjärna har OD kristen tro, och artikel 18 i Deklarationen för de mänskliga rättigheterna: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Alla som vill ska ha ”rätt att byta religion eller tro” och ha frihet att öppet visa den.    

För tolfte året i rad toppas listan av Nordkorea. ”Den gudsliknande dyrkan som gäller ledaren Kim Jong-Un och hans företrädare lämnar inget utrymme för någon annan religion” skriver OD ”och kristna förtrycks i alla avseenden på ett sätt man inte kan föreställa sig.” Omkring 60 000 kristna är fångar i landets arbetsläger. För sex år sedan låg Kina på ”tio-i-topplistan”, men där har situationen förbättrats till 37:e plats med allt fler kristna, i år 85 miljoner. 

Efter Nordkorea listas tolv länder, där islam är dominerande och förföljelsen extrem: Somalia, Syrien, Irak, Afghanistan, Saudiarabien, Maldiverna, Pakistan, Iran, Yemen, Sudan, Eritrea och Libyen. I Somalia lever den kristna minoriteten under svårt förtryck. Muslimska ledare och regeringen understryker att det inte finns plats för dem i detta muslimska land och 2013 dödades tio av en islamistgrupp. I Syrien mördas kristna systematiskt. Kyrkor, nunnekloster och barnhem har bränts ner. Även från Irak och flertalet andra islamdominerade länder rapporteras om svår förföljelse. De som kan emigrerar. Det pågår en etnisk rensning på kristna i Mellanöstern.

Hur kan då förföljelsen stoppas? Open Doors metoder är att distribuera biblar, utveckla kristet ledarskap och be för de förföljda. Andra vägar kan vara att knyta Sveriges och andra västländers bistånd till hur religionsfriheten i mottagarländerna efterlevs. Sverige måste internationellt ta ett större ansvar att kritisera religionsförföljelse.

Carl Anders Breitholtz, civilekonom, ordf. i Organization for the Persecuted Christians

Ivar Gustafsson, docent i matematik, Chalmers

Süleyman Wannes, chorepiskopos i syrisk-ortodoxa kyrkan

Tuve Skånberg, riksdagsledamot, Konstitutionsutskottet, Kristdemokraternas talesperson för religionsfrihetsfrågor

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristdemokraten 2014-02-06, Kyrka och Folk 2014-02-06, Borås tidning 2014-02-10

Kristna måste ta klimatansvar

Nej, Ioane Teiotiota från Kiribati fick inte status som världens förste klimatflykting. Domstolen i Nya Zeeland avslog hans begäran om uppehållstillstånd av klimatskäl, och skickade tillbaka honom till den önation i Stilla Havet som rent fysiskt lider under det kanske allra största hotet från pågående klimatförändring och höjning av havsnivån.

En sådan vore inte bara hotfull, utan skulle snart utplåna nationen Kiribati, med sina 100 000 invånare på landytor som endast reser sig en-två meter över havsytan.

Teiotiotas juridiska ombud Michael Kidd avser att driva asylfallet vidare till högre instanser i Nya Zeeland och kanske även internationellt.

Utan att ta ställning i det aktuella fallet kan vi hos advokaten – och pingstpastorn – Michael Kidd se en god illustration för en sund biblisk inställning till miljö­frågan och de individuella personer som drabbas i klimatförändringens spår.

En kristen grundsyn säger att naturen i sig inte är gudomlig. Världen är däremot skapad som en medveten handling av en allvis och kärleksfull skapare som valt att överlåta ansvaret att förvalta jorden på människan.

Det är sannerligen ett utmanande uppdrag. Jorden, dess atmosfär, klimat och ekosystem vilar som på en knivsegg. De förhållanden som råder i naturen är så väl kalibrerade att människors påverkan kan få stor påverkan på balansen, med allvarliga följder som konsekvens. Den svåra tyfonen som nyligen drabbade framför allt Filippinerna är bara ett av flera tecken.

Den art som fått ansvaret att förvalta vår planet går under namnet homo sapiens – den visa människan. Att vi i realiteten ibland inte är fullt så visa som vi vill tro framgår vid en enkel granskning av hur mänsklig­heten hittills har hanterat vår gemensamma miljö.

Visst, ämnet får då och då ett uppsving i det offentliga samtalet och de politiska besluten. Men på samma gång vill vi gärna leva i den bekvämlighet vi är vana vid. Samtidigt är det allt annat än lätt att förmå de största länderna att ta det ansvar som situationen kräver.

Något som återigen blev alltför tydligt i det nyss avslutade klimat­mötet i Warszawa, vilket avslutades utan bindande avtal om utsläppsgränser.

Att aktivera sig för en bättre miljö är inte detsamma som att sätta naturen före människan. Det är tvärtom att se naturen som det livsrum som nuvarande och framtida människor har att leva i. Och de som drabbas hårdast vid olika slags miljö­katastrofer är som vanligt – de fattigaste.

För att erbjuda nu levande och kommande medvandrare på den här planeten en god miljö att leva i är det en självklar kristen livshållning att göra allt vi kan i det lilla såväl som i det stora för att efter bästa förmåga söka bevara och förvalta detta livsrum.

I det läget framstår det som ett högst rimligt livsval att några dagar i veckan stå i talarstolen i den lokala pingstkyrkan och predika om att göra Guds gärningar, och andra dagar ställa sig i domstolen och göra detta konkret genom att företräda en medmänniska vars livs livsmöjligheter hotar att helt skäras bort om klimatförändringen slutar i den förutspådda höjning av havsytan som riskerar att helt dränka hans land.

Om vi vill göra något för att värna medmänniskan, behöver vi också skydda det rum hon lever i.

Stefan Swärd, pastor och näringslivskonsult i klimatfrågor
Per Ewert, skribent och redaktör för publikationer från olika miljöorganisationer
Samuel Brohede, doktor i miljövetenskap

Artikelförfattarna är knutna till Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Dagen 2013-01-23

Hjulen rullar – men till vilket pris?

I år är det 90 år sedan Ernst Rolf sjöng in sin slagdänga ”Bättre och bättre dag för dag”. Det är en devis som sedan dess har poppat upp gång på gång, som ett sätt att karska upp sig i både med– och motvind. Just den här veckan är det många arbetsplatser som håller kick-off med nya och ständigt högre mål i sikte. Men om vi lyssnar noga i vårt hoppfulla 2014 så hörs det en disharmoni i melodin. I mötet med verkligheten har den här bättre-och-bättre-devisen fått sig allt fler hack.

Jodå, Sveriges ekonomi knallar på uppåt. Vi ligger bättre till än många andra länder i världen. Före jul kom dock Sveriges företagshälsor med en rapport med förfärande resultat. Trots alla handlingsplaner, alla företagshappenings och alla goda intentioner visar det sig att anställdas mående i arbetslivet på senare år har försämrats drastiskt. Allt färre känner sig motiverade inför sitt arbete, och än värre: andelen människor som upplever direkt psykiskt obehag inför att gå till jobbet har skjutit i höjden. Faktiskt så kraftigt att beställarna undrade om det var något fel på siffrorna. Men tyvärr – så var inte fallet.

Fenomenet med ökad stress och obehag går igenom hela spektrum av yrkesgrupper – privat såväl som offentligt anställda. Ett exempel ur högen: Arbetsmiljöverket ålade i början av förra året Stockholms kommun att vidta åtgärder för att minska lärarnas skadligt stora arbetsbörda. Allt fler nya arbetsuppgifter hade tillförts utan direkt koppling till huvuduppdraget – att undervisa eleverna. Kommunen hörsammade dock inte kraven på att komma in med förslag på åtgärder, och avkrävs nu ett vite på två miljoner kronor.

Kommunens hantering tyder kanske på ett större mönster: en oförmåga eller kanske rentav ovilja från arbetsledare att se och hantera den klyfta som uppenbarligen finns mellan glada tongångar i årsredovisningar och magkänslan hos den personal som ska utföra arbetet. Att falskeligen låtsas som att allt står väl till kan fungera på ytan ett tag, men aldrig i längden.

Nåväl, på vissa områden pekar kurvorna odiskutabelt uppåt. Konsumtionen exempelvis. Allt tyder på att den gångna julhandeln som vanligt slog nytt rekord. En av orsakerna till den ständigt ökande köpfesten är att öppettiderna i handeln hela tiden utökas, lite i taget. I konkurrensen om konsumenternas pengar väljer någon butik i centrum att stänga ännu lite senare på kvällen. Och ganska snart hänger konkurrenterna på.

Det finns en arbetstidslag som reglerar butikers öppettider. Arbetsmiljöverket har likväl på senare tid fått in ett flertal ansökningar om att pressa öppning och stängning ytterligare lite närmare nattetid, trots att Sverige redan idag har bland de generösaste öppettiderna i Europa. Det gäller ju att visa sig kundtillvänd. Ingen butik vill framstå som otillgänglig och därmed riskera att bli ratad i konkurrensen.

Den ”allting nu-kultur” som vi lever i har även drivit upp de svenska hushållens skuldsättning till förfärande höga nivåer, både historiskt och internationellt. För vi konsumenter fortsätter handla och betala. Det högsta priset betalas dock kanske av de butiksanställda som på grund av ökade öppethållande tvingas till allt obekvämare arbetstider. Med detta följer förstås också större svårigheter att få ihop pusslet med familj och socialt liv, så att de i stället kan finnas tillgängliga för oss andra att kunna köpa lite mer, lite oftare.

Och visst är det bekvämt för oss konsumenter att få del av den överservice som gör det möjligt att handla i princip när som helst på dygnet. Men samtidigt finns det en risk att vi krymper oss själva till kugghjul i maskineriet, till konsumenter snarare än människor.

Sociologen Zygmunt Bauman konstaterar att konsumtionen i vår materiellt överflödande tid har fått en ny roll. I stället för att behöva lägga pengarna på det vi behöver för vår överlevnad har konsumtionen i vår tid blivit ett mål i sig, det enda som består när andra kulturella rötter klippts av. Vetskapen att vi snart kommer att bli pådyvlade ännu en ny produkt gör att inga val behöver vara beständiga, varje beslut är endast tillfälligt.

Detta är sorligt i sig, men den verkliga tragedin inträder när detta synsätt sprids även till sådant som är av verklig betydelse. När relationer förlorar sin roll som det viktigaste i tillvaron, och devalverats till ännu ett utbytbart inslag i det egna livsprojektet.

Det tycks som att vi nutidsmänniskor utan att egentligen vilja det har blivit alltmer alienerade inför arbetslivet, och i slutänden – kanske till och med inför oss själva. Författaren Milan Kundera menar att en central skillnad mellan dåtid och nutid var att för gårdagens människor var arbetet en integrerad del av den egna identiteten. Det fanns en självklar koppling mellan egen arbetsinsats och slutresultat. I en distanserad samtid har detta samband ofta upplösts, och det kan vara en av de viktigaste orsakerna till det obehag inför jobbet som många hamnat i. Kundera sammanfattar: I dag är vi alla lika, vi är alla förenade i en gemensam likgiltighet för vårt arbete. Denna likgiltighet har blivit en lidelse. Vår tids enda gemensamma lidelse.

Kanske har sömmen i vår samtidsväv råkat hamna snett, så att kläderna inte längre passar oss. Men kanske är 2014 också en tid att göra revolt, att bryta oss loss ur det opersonliga karriärtänket där människor förlorar både sig själva och varandra.

I denna vår kultur av tillfälliga och ständigt växlande projekt finns det en uppdämd längtan efter en annan tillvaro. En längtan efter en grund som bär när allting annat vacklar. Jesus beskrev att det rike han kom med inte medförde några självcentrerade, lättköpta vinster. Det han erbjöd var ett i verklig mening rikt liv – ett utmanande, långsiktigt formande till att leva för något större än sig själv.

I en samtid som tycks ha fastnat i ett allting nu och klippt av både rötterna till dåtiden och hoppet om framtiden erbjuder Jesus ett levande hopp om ett djupare, längre och högre perspektiv. I den tid som skriker i brist på djupare relationer pekar han på en kultur av sann gemenskap som kan dela både världsliga och andliga behov, och som kan leva tillsammans i jublande, innerlig glädje.

Vem vet om inte den kristna församlingen kommit i världen just för en tid som denna?

Per Ewert, informationssekreterare för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2014-01-08

Dödshjälpsdebatten är återupplivad

Diskussionen om dödshjälp återkommer med jämna mellanrum. Nu senast efter nyheten om det så kallade romantiska självmordet på två 87-åriga makar i Frankrike. Dödshjälp är idag förbjudet i Frankrike, men opinionen pekar på lagändring. I Sverige föreslog Statens medicinsk-etiska råd (SMER) en legalisering av läkarassisterat självmord. Men de flesta läkare som dagligen arbetar med lindrande vård för döende patienter motsätter sig en lag som tillåter läkarassisterat självmord och dödshjälp.

Tidningen Dagen skrev nyligen om det äldre franska paret som valde att avsluta sina liv tillsammans på ett hotell i Paris. Nyheten har återigen blåst liv i dödshjälpsdebatten i Frankrike där läkarassisterat självmord är förbjudet. Grannländerna Schweiz, Luxembourg, Belgien och Nederländerna har beslutat att avkriminalisera assisterat självmord vilket innebär att en patient får en dödlig dos läkemedel som han eller hon själv intar.

Erfarenheter från Nederländerna visar att många efterfrågar dödshjälp därför att man inte vill vara till last för sina anhöriga. Den statliga Remmelinkrapporten från 1991 visade att över 1.000 personer redan då dödats mot sin vilja eller kännedom. I författaren Anne-Mei Thens bok om eutanasins historia säger Nederländernas dåvarande hälsominister, Els Borst, som drev igenom landets dödshjälpslag 2001, att hon nu ångrar den snabba lagstiftningen. Istället för att ha gett efter för det politiska trycket skulle regeringen ha fokuserat på att utveckla den palliativa vården, menar hon. Den inställningen bör gälla även i vårt land.

Vidare redovisas att 94 procent av läkare inom palliativ vård motsätter sig en lag som skulle tillåta läkarassisterat självmord och dödshjälp. Författaren drar slutsatsen att det kan bero på att läkarna inom palliativ vård “är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag”.

Den aktuella diskussionen som har varit i Sverige har föranletts av en promemoria från SMER som föreslår att läkarassisterat självmord skall legaliseras. SMER fokuserar bland annat på mycket allvarliga neurologiska sjukdomar och på outhärdligt lidande.

Men SMER ger inga tydliga argument varför det skulle vara moraliskt felaktigt med “nästa steg”, det vill säga med dödshjälp. Inte heller ger man klara skäl varför endast personer med vissa sjukdomar skulle få hjälp med assisterat självmord. Gränser som inte betraktas som absoluta kan inte försvaras intellektuellt och har en benägenhet att ändras med tiden.

Det finns även många andra skäl för att avvisa tanken på läkarassisterat självmord och dödshjälp. Hur blir förtroendet för läkaren och sjukvården? Hur blir det med beredskapen från vårdpersonalens sida att möta lidande?

Är jag som svårt sjuk en börda för mina anhöriga och för vården? Är min behandling för kostsam? Får jag som patient välja läkare som inte bidrar till patienters död? Hur fungerar en läkare själsligt efter att ha gett en giftinjektion? Kan jag som läkare få anställning om jag inte bidrar i aktiviteter som åligger sjukvården (problem har rapporterats)? Historiskt finns dessutom avskräckande exempel på hur läkarassisterat självmord i totalitära system använts i politiska syften.

Så många sjukdomar är ytterst smärtsamma, kroppsligt såväl som själsligt. Men en handling vars avsikt är att avsluta ett människoliv måste tillbakavisas utifrån en läkar– och vårdetik som bygger på respekten för människans värde och värdighet, en etik som bjuder att i första hand försöka bota och i andra hand försöka lindra, och om inte heller detta går, att vara närvarande och försöka trösta.

Vi avslutar med den engelska professorn i palliativ, lindrande, medicin Ilora Finlays ord “Döden är oåterkallelig och total … Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger.”

Magnus Göransson, Anne-Britt Ekström, Christina Doctare, Sture Blomberg, Tomas Seidal, Bengt Malmgren, Johan Holmdahl, samtliga läkare, också verksamma vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet i Stockholm, och Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2013-12-17