Dödshjälp av-humaniserar vården

Brittiska överhuset röstade den 12 maj 2006 nej till ett lagförslag om sk läkarassisterat självmord. En omfattande utredning om såväl läkarassisterat självmord som dödshjälp (eutanasi) hade föregått voteringen. Den parlamentariska kommittén hade inhämtat upplysningar från 140 experter, och kommittémedlemmar besökte Holland, Schweiz och Oregon. I Holland är dödshjälp tillåtet, i Schweiz och i Oregon medger lagen läkarassisterat självmord. Den engelska professorn i palliativ, lindrande, medicin och ordföranden för the Royal Society of Medicine, Ilora Finlay har kommenterat utredningens slutsatser i den vetenskapliga tidskriften Clinical Ethics (2006;1:118-20).

Finlay skriver att ”det är värt notera att de sjukvårdsanställda som dagligen arbetar nära döende patienter är klart mer motvilliga till en ändrad lagstiftning än de teoretiker som är långt borta från den kliniska verkligheten”. Vidare redovisas att 94 % av läkare inom palliativ vård motsätter sig en lag som skulle tillåta läkarassisterat självmord och dödshjälp. Författaren drar slutsatsen att det kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”bara är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag” Finley slår vidare fast att ”en dödlig sjukdoms komplexitet inte bör underskattas”.

Den aktuella diskussionen i Sverige har föranletts av en promemoria från Statens medicinsk-etiska råd (SMER) som föreslår att läkarassisterat självmord ska legaliseras. SMER fokuserar bl a på mycket allvarliga neurologiska sjukdomar och på outhärdligt lidande. Men SMER ger inga tydliga argument varför det skulle vara moraliskt felaktigt med ”nästa steg”, dvs med dödshjälp. I Holland kan giftinjektion ges vid dödshjälp. Inte heller ger man klara skäl varför endast personer med vissa sjukdomar skulle få hjälp med assisterat självmord. Gränser som inte betraktas som absoluta kan inte försvaras intellektuellt och har en benägenhet att ändras med tiden. I sammanhanget kan påminnas om att det finns tiotusentals sjukdomsdiagnoser.

Med anledning av begreppet ”outhärdligt lidande” skriver professor Finley: ”Outhärdligt lidande som kriterium (för läkarassisterat självmord) möjliggör en tydlig angreppspunkt för framtida utvidgningar av lagen till ”död på begäran”. Dessutom bör det stämma till eftertanke hur smärta, och även det lidande som till en början är outhärdligt, kan minska i närhet av människor som älskar och bryr sig.

Vidare hävdar den brittiska utredningen att ” hur man än försöker beskriva en dödlig sjukdom, är det ändå inte möjligt att säkert uttala sig om prognosen”. I artikeln nämns ett flertal exempel på personer som hade uppfyllt lagförslagets kriterier för läkarassisterat självmord, men som uttrycker glädje över att fortfarande leva.

En del argumenterar för att det finns behov av lagreglering eftersom dödshjälp existerar i det fördolda. Synsättet kan bemötas på ett principiellt plan. Men Finlay konstaterar rent faktiskt beträffande situationen i Storbritannien att ” inga sådana bevis (dvs för dödshjälp) lades fram för kommittén”. Tvärtom, uttrycker Finley, att det ter sig som om illegal dödshjälp är mer vanligt förekommande där dödshjälp under vissa förutsättningar tillåts, jämfört med länder där dödshjälp är helt förbjudet.

Den brittiska parlamentariska kommittén fann stöd för att dödshjälp i Holland ibland ses som lösning på inadekvat symtomlindring. Kommittén uppmärksammade också att effektiv smärt- och symtomkontroll minskade i Oregon sedan man fick rätt till läkarassisterat självmord. Vidare hänvisas i artikeln till studier där man påvisat att läkares bedömning förändras när det finns laglig möjlighet till terapeutiskt dödande. Å andra sidan noterade man att holländska läkare ser behovet av dödshjälp som mindre när de lärt sig den palliativa vårdens grunder.

Så många sjukdomar är ytterst smärtsamma, kroppsligt såväl som själsligt. Men en handling vars avsikt är att avsluta ett människoliv måste tillbakavisas utifrån en läkar- och vårdetik som bygger på respekten för människans värde och värdighet, en etik som bjuder att i första hand försöka bota och i andra hand försöka lindra, och om inte heller detta går, att vara närvarande och försöka trösta.

Det finns även många andra skäl för att avvisa tanken på läkarassisterat självmord och dödshjälp. Hur blir förtroendet för läkaren och sjukvården? Hur blir det med beredskapen från vårdpersonalens sida att möta lidande? Är jag som svårt sjuk en börda för mina anhöriga och för vården? Är min behandling för kostsam? Får jag som patient välja läkare som inte bidrar till patienters död? Hur fungerar en läkare själsligt efter att ha gett en giftinjektion? Kan jag som läkare få anställning om jag inte bidrar i aktiviteter som åligger sjukvården (problem har rapporterats)? Historiskt finns dessutom avskräckande exempel på hur läkarassisterat självmord i totalitära system använts i politiska syften.

Den avgörande frågan handlar om avsiktlighet. Beslutet i brittiska överhuset 2006 gällde om lagen avseende avsiktligt dödande (”intentional killing”) skulle ändras. Får läkaren vidta en åtgärd som har för avsikt att en människa ska dö? Det är i sammanhanget viktigt att betona att ett nej som svar på frågan inte alls utesluter ett engagerat samtal kring vad som är meningsfull behandling. Vidare hör man i dödshjälpsdebatten ibland talas om de svårdefinierbara begreppen ”aktiv” och ”passiv” dödshjälp. Men Dr Finley talar endast om dödshjälp och att handlingen helt enkelt värderas utifrån avsiktlighet. Vi instämmer i Professor Finley avslutande ord ”Döden är oåterkallelig och total… Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger”.

Magnus Göransson, överläkare, specialist i barn- och ungdomsmedicin

Anne-Berit Ekström, överläkare, specialist i barnneurologi och barn- och ungdomshabilitering

Christina Doctare, läkare, författare, föreläsare och samhällsdebattör

Sture Blomberg , överläkare, docent i anestesi och intensivvård

Tomas Seidal, överläkare, docent i biomedicin

Bengt Malmgren, överläkare, specialist i psykiatri

Johan Holmdahl, överläkare, specialist i medicinska njursjukdomar, hospiceläkare

 

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Nerikes Allehanda 2009-02-14, Boråstidningen 2009-02-15 och Sydsvenskan 2009-02-16

One Response to “Dödshjälp av-humaniserar vården”

  1. Det är med stor glädje jag läser denna artikel och övrigt som skrivits i saken! P.g.a. att jag har ett uttalat funktionshinder och därför är beroende av personlig assistans dygnet runt så vet jag att det säkert finns människor som skulle ifrågasatt mitt liv, om det hade funnits utrymme att säga det högt.
    Jag är så innerligt glad att jag lever och mitt liv är rikt och sannerligen livsdugligt! Många tror sig veta så mycket om hur ett liv som mitt – med stort beroende av andras hjälp – skulle kännas. För livstestamente, säger många att de är. Jag vet vad jag innan olyckan “säkert” trodde mig veta om ett liv som jag lever idag, och det vill jag inte ha då!
    Idag vet jag av egen erfarenhet sedan 35 år att trots en bruten nacke och att jag är förlamad från brösthöjd och neråt, så är mitt liv mycket rikt!
    Tack för att ni skriver och styrker min och andras rätt att leva!
    För den som vill veta mer om handikappaspekten på dödshjälp rekomenderar jag att titta på DHRs hemsida http://www.dhr.se och där läsa att det inte bara är jag som jublar över artiklar som den ovanstående!
    Vänligen
    Gunnel Larsson

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.