Vårdpersonal har rätt till samvetsfrihet

Europarådets parlament (PACE) behandlade torsdagen den 7/10 en motion, skriven av riksdagsledamoten Carina Hägg(s), som handlade om åberopade samvetsskäl och tillgång på lagstadgad vård och behandling inom Hälso- och sjukvård. Hägg hade i sin motion krävt att samvetsgrundad vägran att utföra vård, som är i enlighet med ett lands lagar, starkt skulle begränsas. I förslaget, som utifrån motionen, las fram för Europarådet, fanns även krav på att ett register skulle inrättas, dit vårdpersonal med samvetsbetänkligheter skulle rapporteras. Motionen, och förslaget, syftade uttryckligen på kvinnors rätt till ”reproduktiv hälsa”, och i synnerhet på rätten att få abort utförd. Eftersom samvetsfrågan också är aktuell i en rad andra sammanhang, såsom vård av papperslösa, deltagande i eutanasi eller eutanasi-liknande handlingar, icke-medicinskt motiverade ingrepp som omskärelse etc., har frågan också en stor principiell innebörd.

Efter debatt blev dock resultatet knappast det som motionären, och rapportens författare Christine McCafferty, hade avsett. Det hela utmynnade i en resolution, som i vissa delar är i linje med förslaget, där Europarådet delar motionärens oro för att viss vård kan vara svårtillgänglig och då särskilt för kvinnor. På avgörande punkter kan resolutionen dock sägas vara helt motsatt vad motionären avsett och det gäller vårdpersonalens rätt till samvetsfrihet. I resolutionens första paragraf slås fast att ingen person, sjukhus och institution ska tvingas att utföra eller medverka till abort, dödshjälp eller ”någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo”. Vidare säger resolutionen att ingen ska diskrimineras om man vägrar medverka till något av detta. I resolutionens fjärde paragraf slås fast att medlems-staterna dels ska försäkra tillgång till vård och hälsa, men också att upprätthålla respekt för tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet för vårdpersonal (ensure respect for the right of freedom of thought, conscience and religion of health care providers). Man föreslår därför att medlemsstaterna tar fram sakliga och klara riktlinjer som garanterar samvetsfrihet.

Vad betyder detta för Sverige? Gruppledaren för de svenska representanterna i PACE (Parlamentary Assembley of the Council of Europe), Göran Lindblad(m), säger i en tidningskommentar (Världen idag 101011) att det inte behöver betyda någonting. ”Många resolutioner struntar man ju i, så varför ska man bry sig om den här” menar han. Det är naturligtvis anmärkningsvärt. Även om Lindblad röstade emot resolutionens ändringar från det ursprungliga förslaget, förefaller hans synpunkt märklig, ungefär ”parlamentet röstade inte som jag ville och då kan beslutet ignoreras”. Sveriges linje, enligt Lindblad, var att rösta för det ursprungliga förslaget, inklusive inrättande av ett register för personer som kan tänkas åberopa samvetsfrihet. Det känns skrämmande och leder tankarna till DDR eller det ”Berufsverbot” som gällde i Tyskland under främst 1930- och 40-talen.

Sverige saknar en lagstadgad samvetsfrihet för vårdpersonal. Ofta framförs i debatten att om man har samvetsbetänkligheter får man syssla med något annat än hälso- och sjukvård. Men resolutionen pekar i en helt annan riktning och jag tror vi är många, även verksamma inom vården, som menar att samvete är en tillgång, inte en belastning. Vi har sett mycket konkreta exempel på hur anställda, av samvetsskäl och i strid med ledningens önskan, påtalat missförhållanden i vården (Lex Sara till exempel). Att hindra, eller än värre söka köra ut, engagerade medarbetare, vore knappast att göra vården bättre. Resolutionen identifierar ett behov av garanterad samvetsfrihet, givetvis under reglerade former. En sådan finns i många av Europas stater men saknas alltså i till exempel Sverige.

Detta innebär att Sverige riskerar att, utifrån resolutionen, kränka vårdpersonal som åberopar samvetsfrihet. Då Europarådets resolutioner är vägledande för Europadomstolen är det inte otroligt att domstolen får hantera fall rörande rätten till samvetsfrihet i Sverige.  Det är alltså angeläget att Sverige, dess myndigheter och företrädare för vårdyrkena, förhåller sig på något sätt till Europarådets resolution 1763. Hur ser till exempel de fackliga företrädarna på beslutet, som PACE efter debatt och demokratiskt hanterande och votering lagt fram? Vill man, som Lindblad antyder, strunta i den, eller vill man se hur man bäst ska formulera en samvetsfrihet värd namnet, också i Sverige. Vad är Socialdepartementets hållning?

Tomas Seidal, leg. läkare, verksamhetschef, Halmstad

Christina Doctare, leg. läkare, samhällsdebattör

Bengt Malmgren, leg. läkare 

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i SvD 2010-10-21, Hemmets Vän 2010-10-21

One Response to “Vårdpersonal har rätt till samvetsfrihet”

  1. Jag läste artikeln ”Vårdpersonal har rätt till samvetsfrihet” där författarna Tomas Seidal,
    Christina Doctare, Bengt Malmgren, samtliga leg. Läkare bland annat menade att vi i Sverige saknar en lagstadgad samvetsfrihet för vårdpersonal och att man ofta i debatten framför att om man har samvetsbetänkligheter får man syssla med något annat än hälso- och sjukvård. Slutligen frågar de i sin artikel ”Vad är Socialdepartementets hållning?”

    Det jag frågar mig i detta sammanhang är hur väl denna sista fråga från läkarna och det faktum att vi inte har en lagstadgad samvetsfrihet för vårdpersonal passar samman med Sveriges regerings utsagor avseende de Mänskliga rättigheterna. Vi kan på Regerings webbplats från UD läsa följande utsagor om de mänskliga rättigheterna “Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Så inleds FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det är en viktig uppgift att stärka de mänskliga rättigheterna, och respekten för dem. Arbetet för att främja de mänskliga rättigheterna sker både nationellt och i utrikespolitiken. Frågor om mänskliga rättigheter genomsyrar de flesta politikområden”. Och vidare läser vi att statens skyldighet och individens rättigheter innebär att ”Staterna är skyldiga att respektera folkrättens regler. Varje land har ett ansvar för att dess åtaganden vad gäller de mänskliga rättigheterna omsätts i nationell lagstiftning. Det räcker dock inte med lagar som klargör statens skyldigheter eller som förbjuder vissa handlingar. Det måste också finnas ett fungerande rättssystem (poliser, advokater och åklagare, opartiska och rättvisa domstolar) som förverkligar lagarna. Därutöver krävs kompletterande åtgärder såsom främjande – genom information och på annat sätt – av de mänskliga rättigheterna”. Samt att det hela är en internationell angelägenhet eftersom ”Om en kränkning sker av de mänskliga rättigheterna är det i första hand den aktuella statens ansvar att se till att den enskilde får upprättelse. Men de mänskliga rättigheterna är en internationell angelägenhet och det är därför fullt legitimt för andra stater att framföra åsikter om och försöka påverka situationen i olika länder där rättigheterna kränks. Inom området för de mänskliga rättigheterna är det alltså stater som har skyldigheter och individer som har rättigheter. Enskilda individer är skyldiga att under landets lagar respektera andra människors rättigheter. Enligt huvudregeln är det dock enbart stater som internationellt kan ställas till svars för kränkningar av de mänskliga rättigheterna.”
    Dessa vederhäftiga utsagor borde direkt svara på frågan hur Socialdepartementets hållning bör vara. För att helt förstå detta bör man kunna och förstå innebörden av de mänskliga rättigheternas ingress samt första till tredje artikeln. Samt Barnkonventionens artikel 4 och 6. De lyder:
    Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,
    Eftersom ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som har upprört mänsklighetens samvete, och då skapandet av en värld där människorna åtnjuter yttrandefrihet, trosfrihet och frihet från fruktan och nöd har tillkännagivits som folkens högsta strävan,
    Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer,
    Eftersom det är väsentligt att främja utvecklingen av vänskapliga förbindelser mellan nationerna,
    Eftersom Förenta nationernas folk i stadgan åter har bekräftat sin tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, den enskilda människans värdighet och värde samt mäns och kvinnors lika rättigheter och har beslutat att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet,
    Eftersom medlemsstaterna har åtagit sig att i samverkan med Förenta nationerna säkerställa en allmän och faktisk respekt för och efterlevnad av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
    Eftersom en gemensam uppfattning om innebörden av dessa rättigheter och friheter är av största betydelse för att uppfylla detta åtagande,
    tillkännager generalförsamlingen denna allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som en gemensam norm för alla folk och nationer i syfte att alla människor och samhällsorgan med denna förklaring i ständig åtanke skall sträva efter att genom undervisning och utbildning främja respekten för dessa rättigheter och friheter samt genom progressiva åtgärder, både nationellt och internationellt, se till att de erkänns och tillämpas allmänt och effektivt både bland folken i medlemsstaterna och bland folken i områden som står under deras jurisdiktion.
    Artikel 1
    Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
    Artikel 2
    Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.
    Artikel 3
    Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
    Barnkonventionen å sin sida hävdar:
    Artikel 4
    Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra
    åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention. I fråga om
    ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skall konventionstaterna vidta sådana
    åtgärder med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så behövs,
    inom ramen för internationellt samarbete.
    Artikel 6
    1. Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till livet.
    2. Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad
    och utveckling.
    Nu kan man till detta påstå att en abort av ett foster inte har någon relevans eftersom ett foster inte är ett barn eller ens en människa eller ens därmed omfattas eller ska omfattas av den mänskliga värdigheten– vilket faktiskt vissa försöker göra gällande. Ett gällande som dock inte gäller i frågor avseende in Vitro befruktning. Vilket blir en logisk motsägelse. Men frånsett detta finns det även ett etiskt och moraliskt försvar av att foster ingår i begreppet människa och omfattas av den mänskliga värdigheten vilket i sin tur direkt påverkar samvetesfrågan. Och detta försvar kommer från pliktetiken och filosofen I Kant. För att förstå detta argument och lägga det i kontexten ovan avseende människovärdet kan vi nu börja med att dra oss till minnes vad som stod i början av rättigheterna: ”Erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen”. Till dessa tänkvärda ord kan vi lägga Europarådets utsaga att ”mänsklig värdighet är en konsekvens av att vara människa”. I denna kontext kan vi nu anlägga den filosofiska och etiska aspekten att ett mänskligt foster, eller ett mänskligt foster oavsett utvecklingsstadier är medlem av mänskligheten och därmed ingår i det sistnämnda begreppets extension. Där begreppet människa likaledes bör ingå i begreppet mänsklighetens begreppsliga extension. Det bör därmed även antas att mänskliga foster kan anses ha påbörjat sin existens och därmed sin livstid som mänsklig varelse. Det vill säga som människa. Det framgår klart och tydligt av Grundläggning av Sedernas Metafysik Kritik av det praktiska förnuftet och Sedernas Metafysik att Kant inte ens anser den vuxna människan vara ett helt förnuftigt eller moraliskt väsen ännu och därmed i behov av en moralteori. Vilket visar sig i Kants syn på människan som innebär att hon befinner sig i en moralisk, förnuftig och frihetsmässig utveckling både som enskild individ under sin livstid (Tugenpflicht) och sedd som grupp/samhällsvarelse avseende även den kollektiva utvecklingen (Rechtspflicht). Plikterna har en nyckelroll inom pliktetiken när de betraktas som det verktyg som ska möjliggöra för människan att utvecklas moraliskt. Föremålet, avseende den vuxna människan, för plikten inte är behäftat med kravet att redan vara helt moraliskt eller förnuftigt. Kravet att redan vara en helt förnuftig och helt moralisk människa för att få omfattas av den moraliska människans plikt kan då inte heller ställas på en mänsklig varelse under utveckling när den betecknas mänskligt foster. I Kants intensionala kontext avseende begreppet mänsklighet ingår egenskaper såsom sedlighet, att vara ett förnuftsväsen samt vara bestämd av frihet och ha värdighet. För varje enskild mänsklig individ som ingår i mänsklighetens extension bör mänsklighetens intensionala egenskaper gälla. Begreppet mänsklig bör ingå i mänsklighetens extension och därmed omfatta både människa och mänskligt foster oavsett utvecklingsfas. Kant lägger filosofiskt semantiskt i mänsklighetens begreppsliga intension samtliga nämnda och till mänsklighetens relaterade egenskaper och begrepp: frihet, sedlighet, förnuftsväsen och värdighet. Vilket leder till att även ett mänskligt foster under utveckling som omfattas av mänsklighetens extension bör omfattas av möjligheten till samtliga egenskaper som under utveckling gäller för mänskligheten och den enskilda människan. Därmed bör en sådan aspekt innebära att ett mänskligt foster oavsett utvecklingsstadier enligt Kants etik kan anses omfattas av värdighet likväl som möjligheten till egenskaperna som tillfaller mänskligheten, och därmed förmågan till utveckling av de andra nämnda egenskaperna.
    Detta samlat innebär att ett foster med även ett etiskt försvar vilket bör leda till ett moraliskt handlande som kan främja samvetet bör omfattas av både de allmänna mänskliga rättigheterna och barnkonventionen – vilket innebär i sin tur att Sveriges regering som ratificerat båda och som åtagit sig att säkerställa en efterlevnad av dessa borde skyndsamt får en lagstadgad samvetsfrihet för vårdpersonalen och inte överlåta detta till enskilda invider godtycklighet vare sig de är ansvariga för socialdepartementet eller andra departement.
    Anna Emdenborg – Etiker

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.