Många är de kända människor som på sista tiden fällts i mediernas domstol. Allt från IMF-chefer till barnprogramledare. Inte ens kungen och hans vänkrets är immuna. ”Syndare!” ropas det ut från löpsedlar och bloggar. Ja, egentligen är väl tillmälena mer samtida. Men innebörden är densamma. Dödssynderna lever och lockar precis som förr.
Författaren Sir Arthur Conan Doyle sägs en gång ha utsatt tolv män han kände för ett utstuderat practical joke. Utan att känna till några eventuella skelett i garderoben skickade han ett kortfattat, identiskt telegram till dem alla: ”Allt är avslöjat. Fly omedelbart!” Inom 24 timmar hade samtliga lämnat landet.
Denna anekdot säger åtskilligt om människan och de mörka rum som tycks finnas inom oss alla. Knappast någon står ut med tanken på att varje dold tanke, ord och handling kan komma att ropas ut över hustaken. Vi kan förstås försöka ignorera synden som begrepp eller företeelse. Men det betyder inte att den inte existerar.
De sju dödssynderna syftar inte främst på aktiva handlingar. Istället pekar dödssynderna ut destruktiva attityder i vårt inre. Drivkrafter som bryter ner människans sanna jag som Guds skapelse och förvaltare av Guds aktiva kärlek i världen.
Att idag 2011 tala om och varna för synd är inte riktigt comme il faut. Inte i sekulariserade kretsar, och förbluffande nog inte heller i vissa kristna sammanhang. Trots detta verkar intresset för de sju dödssynderna vara livaktigt i kulturlivet, om intresset någonsin varit helt dött för denna välbekanta ”syndakatalog”.
Det sekulariserade 2000-talet har utvecklat ett dubbelt förhållande till begreppet synd. Den ena inställningen är att radikalt förneka dess existens. ”Det finns ingen synd” har sedan Kai Pollaks populära film ”Såsom i himmelen” blivit ett mantra som därefter förvaltats i vitt skilda kretsar: allt från troende kristna, till hängivna ateister som drar till strids så snart begreppet synd tas fram i debatten. Synd förutsätter ju en gudomlig normgivare inför vilken man kan synda. Eftersom ateisten inte accepterar en sådan objektiv normgivare, måste därmed också själva synden avföras från dagordningen. Detta är inget nytt. Det intressanta är att också många troende kristna värjer sig mot tanken på att de är syndare som behöver förlåtelse.
Den andra inställningen till synden kan sammanfattas i Oscar Wildes skämtsamma råd att det bästa sättet att övervinna en frestelse är att falla för den. Och här tycks de sju dödssynderna fortsatt utöva en gåtfull attraktionskraft på den kultur som vänt Gud ryggen, men som ändå äger något slags syndamedvetande. Synden har i sekulariseringens spår förvandlats från något fasansfullt till något närmast eftersträvansvärt. Än får dödssynderna etikettera en glasskollektion från GB, än blir de tv-serie med Sissela Kyle. Och vad passar bättre än att bygga upp en deckarintrig kring dessa sju synder som i den tänkvärda filmen ”Seven”? Den gemensamma bilden är tydlig: dödssynderna återkommer med jämna mellanrum i samtidskulturen.
Begreppet ”dödssynder” med sin mustiga klang har fått störst genomslag i folkdjupet, men de går ofta även under namnet ”kardinalsynder” och är i grunden inte synder utan böjelser till att begå en mängd olika synder. De fastslogs av påven Gregorius I inspirerad av Paulus brev, och populariserades av Dante Alighieris Divina Commedia. Dessa synder utgörs av våra djupaste självfixerade begär, som på olika sätt vill placera egot före Gud och vår nästa. Synderna skadar både oss själva och vår omgivning.
Knappast är någon böjelse straffbar i lag. De föds i människans inre, och når sin fulla destruktivitet först när vi låter dem omsättas i handling. Alla har de också varsin motpol i form av de nio kardinaldygderna, de motsatta egenskaper som istället gör människan mänsklig i det att de förvandlar oss till de kärleksfullt utgivande varelser som Gud skapat oss till.
Claphaminstitutet planerar under kommande månader att producera artiklar för Världen Idags opinionssida för var och en av sju av de klassiska dödssynderna: högmod, girighet, lusta, avund, frosseri, vrede och likgiltighet. För även om det sekulära samhället försöker göra synden till en kulturell dekoration har dessa sju inte förlorat vare sig attraktionskraft eller relevans i samhället idag.
Den som önskar förneka dödssyndernas existens behöver bara ögna igenom nutidens tidningsframsidor för att övertygas om att de ännu lever i all sin destruktivitet. Därför behöver de också granskas och bekämpas. I samhället såväl som i varje människas inre.
Per Ewert
Alma-Lena Andersson
Anna Sophia Bonde
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Världen idag 2011
