William Wilberforce vann kampen mot slavhandeln

William Wilberforce föddes i engelska Hull 1759 i en välbärgad familj. Den medfödda rikedomen bidrog till att han inte ägnade något större intresse åt sina studier i Cambridge, utan hängav sig mer åt stadens nöjesliv. Han klarade dock sin examen och blev samtidigt god vän med blivande premiärministern William Pitt.

Wilberforce följde sin vän in i politikens värld, och hans goda ekonomi säkrade honom tillräckligt med röster för att redan som 21-åring bli invald som oberoende ledamot i parlamentets underhus.

I 25-årsåldern började dock den festglade politikern genomgå en inre förvandling. Han antog en vana att gå upp tidigt på morgonen och studera Bibeln. Han började se med allt större avsmak på sin egocentrerade livsföring och genomgick en radikal omvändelse, där han beslutade att viga resten av sitt liv till att göra Guds gärningar.

Efter sin omvändelse funderade Wilberforce mycket på om han skulle fortsätta inom politiken eller hellre viga sitt liv åt ett andligt kall. Han sökte råd hos vännen Pitt, numera premiärminister, och även hos prästen och tidigare slavskeppskaptenen John Newton, mannen bakom psalmen Amazing Grace. Båda uppmanade Wilberforce att bruka sitt uppdrag som politiker till att verka för Guds rike här i världen. I parlamentet kom också hans gåvor som talare till fullt uttryck. Som författaren James Boswell skrev: ”Jag såg något som liknade en liten räka äntra talarstolen. Men medan jag lyssnade, så växte han, och växte, tills räkan blev till en val.”

Den fråga som Wilberforce blivit mest förknippad med är slavhandeln. Över tio miljoner människor hade genom åren rövats bort från sina hem i Afrika, under vidriga förhållanden skeppats över Atlanten, för att slutligen säljas som handelsvaror i den nya världen. Wilberforce greps av en stor iver att stoppa detta. Gång på gång lade han fram sitt förslag om avskaffande av slavhandeln, men blev ständigt nerröstad. Han höll engagerade tal, han skaffade fram vittnesmål om övergrepp, han knöt tongivande parlamentariker till sig. Men när det väl kom till omröstning förlorade han varje gång. Slaveriets motståndare valde då en annan taktik, att istället försöka ändra andra lagar som indirekt skulle minska slavhandeln. Det lyckades bättre. Bit för bit urholkades stenen; steg för steg ökade insikten om det moraliska förkastliga i slavhandeln. Och till slut, efter över tjugo år av kamp fick Wilberforce 1807 se sitt lagförslag vinna med överväldigande 283 röster mot 16.

Wilberforce såg två kallelser för sitt liv: avskaffandet av slavhandeln och reformation av den allmänna moralen. För att nå det andra målet började Wilberforce ett målmedvetet byggande av nätverk och intresseorganisationer. Han blev grundare eller frontfigur i en mängd grupperingar, allt från missionsorganisationer till Sällskapet mot djurplågeri – världens första djurrättsorganisation! Hemma i londonförorten Clapham samlade Wilberforce tidens främsta kristna tänkare för att omvandla deras kompetens och engagemang i praktisk handling. Deras arbete är en inspirationskälla för den svenska tankesmedjan Claphaminstitutet, där undertecknad är en av många medarbetare som vill föra Wilberforces arbete vidare i vår tid.

Längtan efter ett rättfärdigare samhälle drev ständigt William Wilberforce framåt i syfte att förändra ytterligare något område där orätt rådde. Det var inte nog för honom att enbart bryta själva slavhandeln; systemet där en människa kunde äga en annan fanns fortfarande kvar. När åldern kom och hälsan sviktade avböjde Wilberforce omval till parlamentet. Han fortsatte ändå sitt idoga kampanjarbete från sjuksängen. Våren 1833 höll han sitt sista kampanjtal i frågan, och när regeringen månaden därefter lade fram en proposition om slaveriets avskaffande gjorde man det med direkt hänvisning till Wilberforces outtröttliga arbete i processen. Den gamle kämpens krafter hade nu nästan sinat ut, och den 26 juli samma år nåddes Wilberforce av beskedet att propositionen slutligen lyckats samla en majoritet i parlamentet. Tre dagar därefter avled han.

William Wilberforce önskade bli begravd på landsbygden, men båda parlamentets kammare ville hedra honom med ett sista vilorum i nationalhelgedomen Westminster Abbey. Där begravdes han också, nära sin gamle vän William Pitt.

En månad efter Wilberforces död föll klubbslaget i parlamentet som innebar slutlig befrielse för slavarna i det brittiska samväldet. En man hade sett sitt förslag röstas ner gång på gång, sett sina entusiastiska tal falla till marken utan resultat. Men för varje gång hade rättfärdighetens och människovärdets flamma fått ytterligare lite näring. Och till slut hade den tillräcklig kraft att bränna av slaveriets kedjor. Till slut hade den uthållige politikern lyckats.

William Wilberforces arbete för människovärde och befrielse för de fångna behöver fortsätta även bland oss idag. Många av oss behöver ta upp hans mantel och fortsätta arbetet, ända fram till den dag profeten Amos profetiska vision fullbordas, när vi får se ”rätten flöda fram som vatten, och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström”.

Per Ewert, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Världen Idag 2012-03-26

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.