Debatten om samvetsfrihet har den senaste veckan nått väldiga höjder och en juridisk genomgång kan vara på sin plats. Under rubriken ”För offentligt anställda ska lag gå före religion” diskuterar Staffan I Lindberg frågan om barnmorskor lagligen kan vägra att medverka till aborter. Lindbergs svar blir att så inte är fallet: Lagen går före religionen.
Lindberg har en i sig riktig poäng när han skriver att religionen inte övertrumfar lagen. Men han hamnar likafullt fel, framför allt beroende på att han inte inser vad lagen faktiskt innebär!
Låt oss börja med abortlagen 1974. I proposition med förslag till abortlag anförde föredragande departementschefen bland annat följande (prop 1974:70 s 76 f):
”Frågan om sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort har tagits upp av flera remissinstanser, vilka genomgående framhåller vikten av att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten. Enligt /…/ vilar ansvaret för fördelningen av sjukvårdspersonalens arbete i första hand på klinik- och blockchefer. Vid denna fördelning bör man självfallet inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden.”
Socialutskottet uttalade sig i samma lagstiftningsärende med långt större bestämdhet (SoU 1974:21 s 40):
”Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att ett utmärkande drag i dagens arbetsliv är ansträngningarna att ge den anställda en ökad insyn i och ett ökat inflytande på arbetsplatserna och man bör, som departementschefen framhåller, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamhet härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad.”
Socialutskottet återkom till dessa uttalanden vid ett flertal senare tillfällen. I till exempel SoU 1983/84:3 anförde utskottet bland annat följande (s 9):
”Utskottet vill samtidigt uttala att utskottet är berett att ånyo pröva den här aktuella frågan för den händelse det skulle visa sig att någon sjukvårdshuvudman söker tvinga läkare eller annan sjukvårdspersonal att medverka vid abort, trots att vederbörande befattningshavare av etiska eller religiösa skäl finner sådan medverkan oacceptabel och trots att det inte är fråga om abortingrepp som är nödvändiga för att undvika fara för moderns liv eller hälsa.”
Abortlagen är alltså klar. Samvetsvägran i abortverksamhet ska respekteras.
Vänder vi oss till överordnad lag blir bilden ännu tydligare. Högsta lag är Europakonventionen 1950 om mänskliga rättigheter. Enligt Artikel 9 har alla människor – alltså även offentliganställda – rätt till tanke-, samvets- och religionsfrihet. Denna frihet innefattar inte bara åsikter utan även handlingar, även av offentliganställda. Religöst styrda handlingar ska respekteras, till exempel vägran att befatta sig med abortverksamhet. Detta gäller i såväl privat som offentlig verksamhet.
Begränsningar kan dock göras, trots att de medför inskränkning av utövning av samvets- och religionsfriheten. Begränsningarna måste emellertid vara proportionerliga. Vid bedömning om så är fallet, gäller den självklara rättsliga regeln att begränsningen ska vara så liten som möjligt för att uppnå det eftersträvade målet.
Här är målet en väl fungerande abortverksamhet. I det sammanhanget aktualiseras bland annat de rättsregler som Lindberg hänvisar till.
Vilken begränsning av sin skyddade religions- och samvetsfrihet har barnmorskan utsatts för? Jo, rätten att utöva sitt yrke. Detta yrkesförbud är den mest långtgående begränsningen som hon kan utsättas för, som över huvud kan tänkas. Till hands står många mindre ingripande begränsningar. Regeringen pekade 1974 på fördelning av arbetsuppgifterna.
Det är denna åtgärd som tillämpades när abortlagen tillkom och som fortfarande tillämpas på många kvinnokliniker i Sverige. Det är denna åtgärd som tillämpas överallt i Europa, till exempel i Danmark och Norge.
De svenska huvudmännen inom hälsosektorn bryter sålunda inte bara mot abortlagen, utan även mot Europakonventionen, när de vägrar en barnmorska att utöva sin lagenliga rätt till samvetsfrihet.
Alltså: Följ lagarna, följ abortlagen och följ Europakonventionen!
