Det pågår en urholkning av demokratin i Sverige, där respekten för minoriteters övertygelser ibland ersätts av ren utmobbning. Särskilt tydligt blir detta i debatten om samvetsfriheten i vården, men det kan även noteras i försöken att avskaffa samvetsfriheten för präster i Svenska kyrkan. Det finns ett tydligt mönster som åter och åter upprepas i det politiska Sverige. När det växer fram en parlamentarisk majoritet för en nyordning, lovar man respekt för dem som har samvetsbetänkligheter. Det visar sig dock snabbt att den respekten inte omfattar nya generationer som vill göra anspråk på den samvetsfrihet de är garanterade i Europakonventionen och FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Samvetsfrihet handlar inte på något sätt om att en anställd inte skulle visa respekt för yrket, vilket ibland anförs i debatten. Tvärtom – när justitieminister Lennart Geijer våren 1974 vid en presskonferens presenterade den nya abortlagen svarade han på en direkt fråga att gynekologer som var emot fri abort också i framtiden skulle kunna göra normal karriär. Under behandlingen i socialutskottet av motioner om vårdpersonalens samvetsfrihet, gjordes försäkringar om att läkare och gynekologer som hade religiösa eller etiska betänkligheter mot aborter skulle slippa den verksamheten.
Abortlagens 5 § anger dessutom att endast läkare är behöriga att utföra abort. Att barnmorskor som åberopar sin samvetsfrihet inte längre ska få vara verksamma inom sitt yrke, eller inom förlossningsvården där krisen är enorm, är förstås helt absurt med tanke på hur lagtext och förarbeten är utformade. Ändå sviks politiska löften och utfästelser, och barnmorskor som önskar den frihet som lagen och dess förarbeten garanterar dem nekas att få tjänst vid svenska sjukhus. Det är nonsens att det i barnmorskebristens tid skulle vara praktiskt omöjligt att finna lämpliga tjänster för barnmorskor som vill fokusera på exempelvis förlossningsvård.
Hur djupt rotad utmanövreringen är av dem som har samvetsbetänkligheter mot nya påbud, illustreras denna sommar också av statsministerns agerande i vigselfrågan. Den 22 juni yttrade sig statsminister Stefan Löfven så här i en intervju i Kyrkans tidning: ”Vi socialdemokrater arbetar för att alla präster ska viga alla, även samkönade par. Jag ser parallellen till barnmorskan som vägrar att utföra aborter. Jobbar man som barnmorska måste man kunna utföra aborter, annars får man göra något annat. Det är samma sak för präster som inte vill viga samkönade”.
Det torde inte vara okänt för statsministern att Svenska kyrkan genom mer än 99% av sin historia har hållit fast vid samma äktenskapssyn som den överväldigande majoriteten av kristna samfund fortfarande har. Den toleransen mot olika inställningar bör ett öppet samhälle kunna hysa. Det fastslogs också i en dom från EU-domstolen i Bryssel den 24 november förra året att det inte är diskriminerande att reservera äktenskapet för en man och en kvinna.
I intervjun i Kyrkans tidning anknöt Löfven till motioner under förra årets kyrkomöte om att tvinga präster att viga mot sitt samvete. Dessa motioner avvisades bestämt av läronämnden med hänvisning till att kyrkomötet tidigare uttalat att det ska finnas utrymme för två äktenskapssyner i Svenska kyrkan och att det är biskoparna som har vigningsansvaret för nya präster. Det är förvånande att statsministern ändå uppmuntrar sina partikamrater att med partipolitiska motiv ingripa på detta sätt i kyrkans inre liv. Han har ingen befogenhet att uppträda som ett slags medeltida överbiskop.
Vi efterlyser en helt annan respekt för både vårdpersonal och präster som åberopar samvetsfrihet. Samvetsfrihet är demokratins förutsättning, där enskildas samveten kan fungera som ett nödvändigt korrektiv. Inget samhälle mår i längden bra av att bara räkna med tjänstemän och övriga medborgare som villigt ändrar sina idéer om rätt och orätt, allt efter makthavares direktiv. Samvetsfrihet är en mänsklig rättighet garanterad i internationell rätt och som sådan en av demokratins grundpelare.
Jovanna Dahlgren, ordförande för Kristna Läkare och Medicinstudenter
Olof Djurfeldt, fil lic i socialantropologi, fd chefredaktör
Tuve Skånberg, riksdagsledamot
Annelie Enochson, fd riksdagsledamot
Artikeln publicerad i Världen Idag 171006 samt Hemmets Vän 171012
