En av de frågor som lyftes i EU-valet var ärendet om abort och grundlag. I Sverige pågår också en statlig utredning i frågan, som respons på att USA:s högsta domstol gav tillbaka lagstiftningsrätten i frågan till delstaterna. Claphaminstitutet släpper i dagarna en ny rapport i detta ämne, och vår övergripande slutsats kan sammanfattas: Det saknas juridiskt hållbara skäl att ge abortfrågan konstitutionell status.
Skälen till detta är många. Grundlagsförändringar bör för det första aldrig ske lättvindigt, utan växa fram ur ett behov i det egna landet, inte införas som reaktion på sådant som sker i annat land. Frankrike ändrade i vintras sin konstitution, även där i syfte att motverka beslutet i USA. Denna process underströk dock snarast insikten att abort aldrig kan betraktas som en ”rättighet” i konstitutionell mening. Frankrike beslutade istället om den något underliga formuleringen att skriva in abort som ”garanterad frihet”. Denna formulering innebar dock ingen faktisk förändring av befintlig lag och praxis, utan framstod snarare som ett politiskt ställningstagande.
Övriga internationella erfarenheter av länder som antagit eller tolkat in abort under konstitutionen visar att sådana åtgärder inte alls innebär en sådan oåterkallelighet som har hävdats i debatten. Erfarenheterna visar tvärtom på motsatsen. USA och det tidigare Jugoslavien var exempel på länder där abort tolkats in som del av konstitutionen, men i båda fallen har sådana formuleringar dragits tillbaka. De nya demokratiska staterna på Balkan har ersatt tidigare skrivning med mer barnvänliga sådana, och i USA:s fall har en djup intern splittring nu uppstått mellan abortliberala och abortrestriktiva delstater. Detta faktum pekar på ett avgörande feltänk bakom de skäl som har anförts för att grundlagsfästa möjligheten till abort. Grundlagar kan i likhet med andra lagar förändras, och så sker också regelmässigt, när förutsättningar eller den allmänna opinionen förändras. På detta område utgörs dessa förändringar å ena sidan av att en kommunistisk diktatur ersattes av demokratiska stater, och i andra fallet av den medicinvetenskapliga utvecklingen.
Vi vill också påminna om att medicinsk rätt i Sverige idag inte ger juridiskt fastslagna rättigheter för patienten på något område – allra minst på det konstitutionella planet. I det läget vore det väsensfrämmande för det svenska rättssystemet att av politiska skäl införa en sådan rättighet på ett enda vårdområde – därtill det som kanske mest av alla omgärdas av svåra etiska avvägningar.
Till detta kan också läggas att om aborter skulle införas som rättighet i grundlag, skulle någon instans behöva uttolka var gränserna ska sättas. Denna gränsdragning skulle i sådant fall landa hos domstolarna istället för hos politiken och professionen, vilket är just en sådan utveckling som förslaget att grundlagsfästa aborter tycks ha velat undvika.
Vår rapport visar att abortlagstiftningen i både Sverige och andra västerländska demokratier har byggt på en avvägning mellan pragmatism och etisk bedömning. En rätt till abort i grundlagen skulle i praktiken enbart fungera som en symbol, inte som en rättsligt betydelsefull bestämmelse. Det helt avgörande för tillämpningen skulle nämligen – precis som nu – vara detaljerna, mätandet och uträknandet av aktuell graviditetsvecka, och den faktiska tillämpningen av abort skulle fortfarande regleras av vanlig lag eller underordnade föreskrifter. Att infoga aborter i den svenska regeringsformen skulle därför i realiteten endast fungera som ett hedersomnämnande i rättighetskatalogen, en opåkallad pose, ett verkningslöst slag i luften.
En sammantagen bedömning – oavsett om man önskar ett abortliberalt eller abortrestriktivt samhälle – är att avvägningar kring aborter lämpligast hanteras i abortlagen och andra relevanta delar av befintlig lagstiftning. Regeringsformen är tänkt för den sorts fri- och rättigheter som har sin grund i naturrätten och sin täckning i internationella konventioner, och som kan åtnjuta ett närmast unisont stöd bland folket och hela det politiska fältet. Möjligheten till abort tillhör inte den kategorin. De skäl som utredningskommittén, riksdagen och den allmänna debatten främst bör utgå ifrån i denna fråga är av juridisk natur, snarare än känslomässig, aktivistisk eller ideologisk. På strikt juridisk grund rekommenderar vi därför att förslaget om aborter i regeringsformen avslås.
En fransk senator sammanfattade problematiken väl i senatsdebatten inför Frankrikes beslut att införa en ”garanterad frihet” till abort i konstitutionen:
Om termen saknar juridisk betydelse, skall den inte införas. Om den däremot har betydelse […] då blir termen en tvingande rättighet.
Båda dessa alternativ är orimliga för grundlagsskrivningar generellt, och framför allt i en så komplex fråga som aborter. Alla förslag om att infoga formuleringar om abort i svensk grundlag bör därför avvisas i sin helhet.
Lotta Vahlne Westerhäll, professor emerita i juridik, Göteborgs universitet
Per Arvidsson, leg läkare, med dr i klinisk fysiologi, forskare vid Lund och Oxfords universitet
Rickard Lyckander, advokat
Andreas Stenkar Karlgren, advokat Artikelförfattarna är också författare till Claphaminstitutets rapport ”Abort i grundlagen? En juridisk och historisk analys av varför abort ej bör ges konstitutionell status”
Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet 2024-06-25
