Vi ser några oroande trender i samhället idag. Eutanasi och assisterat självmord framställs allt oftare som den sista friheten att erövra för den emanciperade västerlänningen – att äga ”rätten till sin död”. Likaså anses, utan någon djupare diskussion, fosterdiagnostik som en självklar rättighet för föräldrar. Försäkringskassan gör nya bedömningar av behovet hos dem som förr räknades som funktionshindrade. Nu talar vi om ”funktionsvarierade”, som kan klara sig med billigare hjälp under förevändningen att ”vi är alla funktionsvarierade”.
Samtidigt finns en till synes motsatt trend. Vi lyfter fram funkisar som, helt rättvist, blir goda förebilder och beundrade av många. ICA-Jerry behöver ingen närmare presentation, och den änglalika lilla treåringen Adelina, som tillsammans med sin mamma lär oss använda tecken som stöd på sociala medier, finns snart i var mans mobil.
När det gäller assisterat självmord och fosterdiagnostik framförs gärna frihet som motiv, men när det gäller begränsning i personlig assistans handlar det framförallt om besparingar. Om vi gör en djupare analys och ”follow the money” kan vi se något som binder samman alla tre företeelserna: samhällets omkostnader och medborgarnas vilja att betala skatt.
Även i USA:s abortlag kan vi se ett sådant samband. Republikanerna hävdar i val att de är emot denna libertarianska lag, men efter 40 år med fri abort, varav många under republikanskt styre, har inget hänt på federal nivå. Här tillåtes abort i princip hur sent som helst.
Det är inte vanligt att kvinnor missar att de är gravida så sent som i vecka 28. Sena aborter i USA kan istället ofta bero på priset på havandeskapsförgiftning. I Sverige är preeklampsi, ett tillstånd där moderkakan inte får tillräckligt med blod, sällan dödligt eftersom sjukvården tar hand om detta. Men att under flera veckor behandlas på sjukhus och med kejsarsnitt förlösa ett barn som i sin tur intensivbehandlas i flera veckor är för de flesta en stor kostnad. Vård kostar, och abort kan alltså bli ett billigt val i USA, ett land där skattesänkningar för rika står på agendan, medan varken dödshjälp i Oregon eller sena aborter är något som lyfts i den politiska debatten.
Assisterat självmord är tillåtet i ett fåtal stater som måste kategoriseras som västerländska välfärdssamhällen. Man talar om enskildas lidande och värdighet, men vi kan inte undvika frågan om det inte även är kostnaden som styr. Att en svårt sjuk människa ”väljer” självmord är en vinst för välfärdssystemen. Ju kortare improduktivt liv, desto billigare för samhället. Barn som aldrig kan bli produktiva ska inte födas alls, vilket är den ultimata besparingen. Argumenten för ”barmhärtighetsmord” på alltifrån ofödda till gamla riskerar i slutänden att kokas ner till ett kostnadsargument.
En kristen människosyn måste reagera på denna utveckling. När det gäller människovärdet är vi inte längre på ett svagt sluttande plan, utan snarare i en brant nedförsbacke. När vi med rätta ondgör oss över 1930-talets skallmätningar bör vi fundera över varför vi idag mäter skallbasen på foster för att avgöra om de ska få födas. Det är inte okej att kategorisera ”tattare” och tvångssterilisera ”efterblivna”, men vi sorterar ut foster med ”fel” skallbasmått.
När vi hör att Förintelsen började med att människor med Downs syndrom och psykiskt sjuka gasades ihjäl förfasas vi med rätta. Men när Oregon inför assisterat självmord och Belgien inför eutanasi för minderåriga ifrågasätts inte dödshjälplobbyn. Och när nyordet ”funktionsvariation” uppkommer exakt samtidigt som Försäkringskassan börjar ompröva assistansbehov tar många till sig ordet som fint och tolerant utan att märka hur den rättighetsreform som betytt mycket för funktionshindrade och deras anhöriga begränsas då ”alla är funktionsvarierade”.
När rika gör vad som helst för att slippa skatt, något som aktualiserats med ”paradishärvan”, förfasas vi. Men sanningen är att vi alla har ansvar för den girighet som gör att politiker ständigt söker sätt att spara på vård och omsorg för att kunna erbjuda skattesänkningar till nästa val. Några hundralappar mer i plånboken är tydligen viktigare än att ha råd med Adelinas och Jerrys ofödda likar. En extra skattesänkning mitt i livet betyder tydligen också mer än att kunna ha en trygg ålderdom utan att behöva utsättas för påtryckningar om självmordsassistans. Alla blir vi en dag gamla. Låt oss slippa ta ställning till om vi ska välja att avsluta livet i förväg av ekonomiska skäl.
Alma-Lena Andersson, filosofie magister, lärare
Ivar Gustafsson, docent i matematik
Ola Samnegård, fil mag och teol kand
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Hemmets Vän 20180111
