”Födelsetalen i Sverige sjunker sedan flera år tillbaka. Om det lägre barnafödandet delvis är ofrivilligt, måste vi nyfiket fråga oss hur en modern familjepolitik bör se ut.” Så skrev statsminister Ulf Kristersson i höstas. Ärendet närmar sig krisläge. Idag föds bara 1,45 barn per kvinna. För att inte befolkningen ska minska krävs 2,1.
Det är med glädje och bävan en nyfödd tas emot. Kommer livspusslet att fungera? Resor till dagis och arbete, långa dagar, störd nattsömn. Socialister var under förra seklet övertygade om att framöver skulle industrisamhällets maskiner befria oss från arbete. Men vägen mot bättre levnadsstandard har kantats av dubbelarbete på heltid och allt färre födda barn. De yrkesverksamma i varje kommande generation måste beskattas hårdare för att finansiera alla åldrande pensionärer med hygglig pension samt vård och omsorg. Både gamla och unga vid valurnorna kräver samma välfärdsnivå i vårt demokratiska Sverige. Med en utveckling av färre födda barn kommer fler att sysselsättas i arbetsintensiva vård- och omsorgsyrken, vilket alla yrkesverksamma betalar med högre skatter.
Statistik från World Values Survey och European Values Survey visar att länder som satsat hårdast på arbetslinjen (workism) tillhör de som gått mest tillbaka i barnafödande, vanligast i de rikaste länderna. Undersökningarna visar att arbetslivet ökar i betydelse för invånarna under socialdemokratiska regeringar, jämfört med borgerliga regeringar. Analyserna är väl underbyggd i statistiken och framstår som intuitivt rimlig: De människor som ger det mesta av sin energi åt sin arbetsgivare har mindre ork kvar, både till att sätta barn till världen och att prioritera de barn man har ansvar för (familism). Politiska beslut som ytterligare stärker arbetslinjen tycks dömda att minska framtidens barnafödande.
Studier på individnivå visar att de unga vuxnas värderingar direkt påverkar nativiteten. Likaså behövs reformer som syftar till att minska arbetsbördan för såväl män som kvinnor, viket på sikt kommer att resultera i mer välmående familjer och långsiktigt mer hållbara födelsetal. I Claphaminstitutets rapport Den goda familjen: En sammanställning av forskningsläget om äktenskapets betydelse för individ och samhälle har resultatet från 60 forskningsrapporter sammanställts grundade på hundratals systematiska översikter från olika länder i världen. Den viktigaste gemensamma förklaringsvariabeln är att äktenskapet har stor betydelse för mental och fysisk hälsa. Därför är det viktigt att bryta den svenska utvecklingen från 1960- och 70-talet, där politiska processer gjorde staten till den viktigaste sammanhållande strukturen i Sverige — på bekostnad av familjen.
Under flera decennier kring mitten av 1900-talet omhuldades hemmafruidealet. Men barnafödandet minskade ändå, vilket makarna Myrdal slog larm om i boken Kris i befolkningsfrågan. Kvinnor som före barnafödandet haft yrkesarbete fick se sig försörjda via makens lön och kunde inte bygga ett pensionssparande. Med utflugna barn blev det senare svårt att komma tillbaka till det arbetsliv man lämnat. Från de borgerliga partierna har vårdnadsbidraget lyfts fram, vilket avskaffades 2016 när Socialdemokraterna återvänt till makten. Ett sådant ekonomiskt bidrag för att vara hemma med sitt barn upp till tre års ålder tycks idag inte få stöd i riksdagen. Trots detta är frågan angelägen för många och kräver nya, kreativa politiska lösningar.
År 1948 infördes det allmänna barnbidraget. Huruvida det påverkade den tidens barnafödande är oklart, då efterkrigstidens ökade familjebildning drevs av andra faktorer. Med tiden har dagens flerbarnstillägg tillkommit. När barnen växer och kostar mer blir familjens ekonomi sämre, något som drabbar barnen.
Vilka politiska åtgärder skulle kunna förändra dagens utveckling? Att sätta barn och familjen i centrum kräver inte bara gott om tid utan också en god ekonomi. Enligt ekonomers beräkningar kostar ett barn idag familjen totalt cirka två miljoner.
I syfte att stärka barnfamiljernas ekonomi föreslår vi att föräldrar kan få sänkt inkomstskatt och ges fler möjligheter till flexibel arbetstid. Arbetsgivarna bör uppmanas att erbjuda föräldrar så kallade familjeanpassade arbetstider under barnaåren. Därmed blir föräldrarna kvar i arbetslivet, betalar för sin pension och kan trappa upp arbetstiden när barnen blir större. Utöver de tjänster som Rut-avdraget medger skulle familjen därmed ha råd att köpa fler tjänster under de tidspressade barnaåren.
I Sverige ser vi tendenser till senare familjebildning. Målet har länge varit att ge alla yrkesutbildningar akademisk status. SACO har i en rapport visat att var tredje postgymnasial utbildning är olönsam för individen. Dessa yrkesgrupper är i huvudsak kvinnodominerade. Det hade varit ett bättre privatekonomiskt val att efter gymnasiet snabbt börja jobba och därmed bilda familj tidigare och på sikt bygga upp ett större pensionssparande.
I den svenska historien är det känt att arvslagar med mera gynnade förmögenhetsöverföring när barnen bildade familj. Då kunde inte staten som nu subventionera billiga bostäder till nya generationer. Vårt system idag leder till att föräldragenerationen besitter stora fastighetsvärden. Barn ärver ofta först när de själva nått pensionsålder, och reavinstskatt på bostäder ger dessutom extra inlåsningseffekter.
Många unga familjer går idag in i stora skulder för boendet, dubbla heltidsarbeten och med knappa marginaler för att ha tid och råd med ett eller flera barn. Det ligger i nationens intresse att befolkningen i Sverige inte minskar år för år. På sikt urholkas vår goda ekonomiska levnadsstandard. Politikerna har förmånen och det viktiga uppdraget att stödja familjebildningen och nativiteten i landet genom att förbättra situationen för barnfamiljerna. Det kräver aktiva politiska åtgärder, men det kräver framför allt ett nytt tänkande där barn och familjeliv betraktas som en framtidssatsning, snarare än ett problem för arbetslinjen.
Anita L. Du Rietz, fil.dr. forskar om kvinnors förvärvsverksamhet
Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan, fri skribent
Ola Hössjer, professor i matematisk statistik
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet 2025-02-21
