Barnkonventionen som ratificerades av Sverige 1990, handlar om barns
rättigheter. Men det går inte att tala om dessa utan att nämna föräldrars
skyldigheter och rättigheter – vilket framgår av artikel 18. För om vi
inte ger föräldrar både skyldigheter och rättigheter kan heller inget
ansvar avkrävas. Ett ensidigt fokuserande på barnets rättigheter utan att
samtidigt beakta hela familjens och föräldrarnas rättigheter – är ibland
rent destruktivt och kontraproduktivt.
Idag splittras många familjer av sociala myndigheter. Socialarbetare gör
sin bedömning av familjeförhållanden, vilket efter beslut i
förvaltningsrätten inte sällan får stora konsekvenser för alla inblandade.
Att denna möjlighet finns för sociala myndigheter är något gott! Men fel
använt riskerar det att skada och bryta ner långt mer än det räddar.
Systemfelet är det oreflekterade fokuserandet på enbart barnets
rättigheter, och att föräldrars “naturrätt” till sina barn sätts åsido.
Istället behöver sociala myndigheter nytänkande och kreativa redskap för
att undvika ovanstående så långt det går, genom att sätta in preventiva
insatser som för in en god ordning i den dysfunktionella familjen,
exempelvis genom positiv tillsyn och familjestöd, likt psykiatrins
boendestöd. Denna kostnad kan vägas mot de ofantliga kostnader som idag
går till externa aktörer som tar över föräldrarnas ansvar. Vem tjänar på
det?
Ett annat exempel är det tankemönster man kan skönja i återkommande
diskussioner om tvångskvotering av föräldrapenningen och liknande. De som
menar sig veta bättre än föräldrarna själva, lägger sig i och vill med
lagstyrning fösa in föräldrarna på rätt väg. Deras strävansmål kan vara
berömvärt. Felet är dock att man med styrmedel vill sätta sig över
föräldrarnas rätt att själva välja det som de uppfattar är bäst för barnen
i den aktuella situationen. Bidrag skall användas till barnens bästa –
inte för att föräldrar skall följa rådande norm.
Ett konkret exempel för en vidare diskussion, är debatten om omskärelse av
muslimska och judiska pojkar. Om staten skulle förbjuda den flertusenåriga
identitetsskapande traditionen, för att istället låta sonen själv få välja
vid myndighetsålder, kan det mycket väl vara så att sonen känner sig
rejält sviken och menar att det var fel att inte låta omskära honom enligt
den tradition som generationer tillbaka har levt efter. Dels för att
ingreppet skulle varit mycket mindre vid en ålder på bara några dagar,
dels för att sonen av hela sitt hjärta skulle ha velat leva enligt aktuell
tradition med detta tecken på sin kropp livet igenom. En parallell är
vissa kristna traditioners praktiserande av barndop. Föräldrar har både en
rätt och en skyldighet att fostra sina barn utifrån vad de tror är det
bästa för barnen. Den rollen kan aldrig ett kollektiv ta över. Men det är
lätt som förälder – inte minst i en postmodern tid – att abdikera och
frånsäga sig sitt ansvar om man saknar stöd från samhälle och omgivning.
Föräldrarollen behöver uppvärderas och förstärkas, inte nedmonteras. Att
använda maktspråk och styrmedel mot enskilda föräldrar när argumenten inte
räcker till är ovärdigt en demokrati. Och det är framför allt en ovärdig
behandling av enskilda barn och familjer.
Carl-Henrik Karlsson, verksamhetsledare för Eunike – Sveriges kristna
föräldranätverk
Magnus Göransson, barnläkare
Lars-Göran Sundberg, fil dr, lärare i religionspsykologi
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Världen Idag 2013-02-20
