I vår har dagshändelserna i Sverige fått stå tillbaka för ett kommande evenemang. Det är förstås bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Att det rör sig om ett kungligt bröllop och att det samtidigt är första gången i landet som en blivande drottning gifter sig gör händelsen både unik och traditionsmättad.
Litet i skuggan av bröllopet har debatter åter förts om vad monarkin kan tillföra oss. Synpunkterna har dock inte alltid det djup som varit önskvärt. Att monarken hjälper till att sälja Sverige tycks ofta vara det viktigaste, när människor får frågan. Till och med en nyutnämnd hovpredikant välkomnade nyligen vad kungen betyder för “varumärket Sverige”.
Men monarkin är väl ändå mer sammansatt? En fråga om gemenskap och existentiellt djup, inte bara om utrikeshandel eller nostalgi.
I äldre tiders monarkier bands statsformen påtagligt till landets religiösa tradition. Alla kristna kungars stora förebild var faktiskt biblisk, nämligen Gamla Testamentets kung David. Efter att ha enat Israel och slagit dess fiender blev David en lyckosam kung, om han än inte slapp konflikter. Han efterträddes som vi vet av sin son, den “vise Salomo”. Därmed inföll en tid av lugn och kontinuitet i Israel – kungaperioden var dess blomstring, och kungadömet hade som allt tyder på också folkets stöd.
Bland annat i fråga om hov- och kröningsriter liksom i sättet att uppfatta konungens roll har den gammaltestamentliga förebilden varit förbluffande livskraftig. Även sedan styret av “Guds nåde” upphörde, har hos de flesta monarker en känsla av ett gudomligt uppdrag såväl som en vilja att vårda tron dröjt kvar, låt vara i delvis nya former. Och vem kan, oavsett värderingar i övrigt, spegla tron på en fortsatt gudomlig närvaro i skapelsen så som en monark och en kungasläkt?
Klokhet och lag, nåd och rättvisa har utgjort kungadömets ledstjärnor. Monarken har setts som sitt folks förste tjänare, vilken lika mycket som de har att lyda den gudomliga lagen.
Han eller hon står också i en livslång, till en del personligt färgad, relation till sina undersåtar, vilket skapar en stabilitet och kontinuitet. Till sin form kan visserligen monarkin sägas strida mot demokratiska principer av att vara direktvald, men samtidigt står monarkin för värden som varit och är grunden för demokrati och humanism.
Det har sitt intresse att notera att uppslutningen kring monarkin ofta är mycket stark bland invandrare, också av annan religiös uppfattning än kristendomen. Dessa upplever uppenbarligen monarkin som en positiv och viktig kraft i samhället. Det ger oss en ny anledning att med stolthet och glädje slå vakt om monarkin.
Carl Johan Ljungberg, Fil.dr. statsvetenskap
Carin Stenström, journalist
Maare Tamm, Fil. dr. psykologi
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-06-19
