Vi har vant oss vid att ta religionsfrihet, yttrandefrihet, samvetsfrihet och föreningsfrihet för självklara, oomtvistade mänskliga rättigheter som hör till en demokrati. Men religionsfriheten är inte oomtvistad, ateisternas organisation Humanisterna har krävt att den avskaffas (Expressen 2007-05-17) och exemplen kan göras många på att religionsfriheten inte respekteras i Sverige och övriga Europa idag.
Religionsfriheten garanterad
Religionsfriheten är garanterad i artikel 18 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: ”Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.” Religionsfriheten och rätten till tankefrihet och samvetsfrihet garanteras i artikel 9 i Europakonventionen, som från 1995 är svensk lag. Artikel 10 av Europakonventionen garanterar yttrandefrihet, vilket också inbegriper åsiktsfrihet och informationsfrihet. Föreningsfriheten och församlingsfriheten garanteras i artikel 11. Religionsfriheten slås dessutom fast i den svenska Regeringsformen 2 kap. 1§, 6 p. och regeringsformen är tydlig vad gäller yttrandefrihet: ”Varje medborgare är tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.”
Religionens värde
Världen skulle vara bättre utan religion hävdar de ateistiska Humanisterna i Sturmarks bok Tro och vetande 2.0 . Men till det faktum att rätten till religion är en omistlig mänsklig rättighet, som har sin egen inneboende motivation och berättigande, kommer att religiös tro faktiskt kan visas vara nyttig för både den enskilde och samhället. Det finns idag en gedigen sociologisk och psykologisk forskning kring religionens betydelse för hälsa och välbefinnande. Det senaste exemplet (Svenska Dagbladet 2009-01-07) är psykologen Michael McCullough vid universitetet i Miami, som metodiskt har gått igenom 80 år av forskning i ämnet. Själv ser sig inte McCullough som troende. Hans slutsats är dock att troende generellt är bättre på att nå långsiktiga mål, de är friskare och lever längre, är mindre deprimerade, lyckas bättre i skolan och missbrukar i mindre utsträckning än andra. Detta faktum medges även av den brittiske ateistiske biologen Lewis Wolpert som härom året kom ut med en bok som försökte förklara religionens uppkomst. Det var en bok som han såg sig nödgad att skriva sedan hans son kommit hem med det chockerande beskedet att han blivit kristen. Efter att ha satt sig in i forskningsläget sammanfattar Wolpert: ”Det finns goda belägg för ett positivt samband mellan att vara religiös och att vara lycklig.”
Oavsett det exakta orsakssambandet till alla dessa vinster står det klart att en kristen tro inte är skadlig att ge sina barn, inte är en krycka för svaga människor i en utsatt livssituation, att en religiös fostran och bakgrund inte är en nackdel eller berövar människor livskvalitet. Tvärtom, vi mår bra av att vara troende, och sämre av att inte vara troende.
Men religionens förtjänster sträcker sig tveklöst längre än till det rent personliga välbefinnandet. Gudstron får uppenbara konsekvenser för hur människor praktiskt handlar mot sina medmänniskor. Under rubriken ”Som övertygad ateist tror jag av hela mitt hjärta att Afrika behöver Gud” i London Times 2008-12-27 förklarade Matthew Parris, en annan uttalad ateist – i och för sig något motvilligt – att: ” I Afrika förändrar kristendomen människors hjärtan. Den leder till en andlig förvandlig. Pånyttfödelsen är verklig. Förändringen är god… Svarta och vita kristna som arbetar i Afrika helar de sjuka, lär människor att läsa och skriva, och bara de mest envetna sekularisterna skulle kunna se på ett missionssjukhus eller skola och säga att världen skulle vara bättre om dessa inte fanns.” Det finns många andra vittnesbörd om trons positiva betydelse för människans inre liv, men även för hennes sätt att behandla sin nästa.
Exempel
Det finns flera exempel under senare år i Sverige och övriga Europa på hur yttrande- och religionsfriheten kommer i kläm.
Under rättegången mot Åke Green uttryckte hundratals utländska jurister och människorättsaktivister sin bestörtning över utvecklingen i Sverige, och att yttrande- och religionsfriheten hotades. Åke Green friades av Högsta domstolen i november 2005 men man har försökt straffa honom på andra vägar, som genom uteslutningen ur IOGT-NTO. ”Som ledare för ett globalt nätverk av tusentals jurister kan jag inte tänka mig att det finns någon försvarare av mänskliga rättigheter som skulle godkänna eller försvara uteslutningen av Green ur IOGT-NTO”, skriver advokaten Sam Ericsson, ledare för Advocates International, ett globalt nätverk av 30 000 jurister i 150 länder. Juristen Benjamin W Bull från USA menar att IOGT-NTO:s agerande liknar en sekulär inkvisition. Nationella juristorganisationer från 20 länder i Latinamerika har också reagerat med bestörtning och Rule of Law Institute i Bulgarien uttrycker också sin oro för att yttrande och religionsfriheten successivt inskränks i Sverige.
I Sveriges riksdag hölls ett seminarium om familj och det positiva som familjeliv medför för föräldrar och barn. Forskningsrapporter presenterades som påvisade detta. Riksdagsledamöter protesterade mot att en katolsk diakon var inbjuden, med hänvisning till att han hade ”fel” inställning i abortfrågan. Aftonbladet 2006-03-30 rubricerade sin artikel om detta seminarium ”Homohat i Riksdagen”, eftersom man utgick ifrån att äktenskap är mellan en man och en kvinna.
Alf Svensson utmanövrerades från posten som ambassadör för postkodlotteriet för att han har ”fel” åsikt i en kyrklig fråga, DN 2006-03-19. Förra statsrådet Ingela Thalén (s) låg bakom beslutet, som ordförande i välgörenhetslotteriets styrelse.
Samvetsfrihet
En viktig aspekt av religionsfriheten är samvetsfriheten. Märkligt nog har den friheten i Sverige inget grundlagsskydd. I 1809 års regeringsform fanns den ofta citerade formuleringen i paragraf 16: ”Konungen äger ingens samvete tvinga eller tvinga låta utan skydda var och en vid fri utövning av hans religion, så framt han icke därigenom stör samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer”. Den blev ett viktigt argument i kampen mot den länge kvarlevande religiösa ofriheten. Men när de nuvarande grundlagarna antogs fick inte samvetsfriheten något skydd alls.
Inför lagen om rätt till abort, antagen 1974, ville många ha respekten för sjukvårdspersonalens samvetsfrihet inskriven i lagen. I stället gjorde socialutskottet ett uttalande, där man förutsatte att sjukvårdspersonal som hade samvetsbetänkligheter mot aborter inte skulle tvingas att delta i abortverksamheten.
När det sedan blev strid om tillämpningen av det utlåtandet fastslog JO Bertil Wennergren (Dnr 675/75) i ett yttrande den 19 januari 1976 :
”Med den begränsade innebörd religionsfriheten … fått i regeringsformen, faller sådana sidor av vad som i allmänhet brukar förknippas med religionsfrihet utanför grundlagsskyddet som t ex friheten att vägra göra sådant som strider emot den religiösa övertygelsen. Sjukvårdspersonal kan alltså inte hämta stöd i den grundlagsskyddade religionsfriheten för en vägran att medverka vid abort. Samvetsfriheten åtnjuter till skillnad från religionsfriheten över huvud taget intet grundlagsskydd”.
Socialutskottets uttalande som än en gång underströks av riksdagen betydde dock säkert att man lokalt sökte finna lösningar på den här typen av problem. Men det är mycket märkligt att Sverige till skillnad från en lång rad EU-länder inte har velat lagstifta om samvetsfriheten. De motioner som regelbundet väckts i riksdagen har lika regelbundet avslagits.
När vi nu håller på att få en lag om könsneutralt äktenskap och riksdagsmajoriteten samtidigt garanterar att ingen präst/pastor skall tvingas att viga enkönade par, är det inte underligt att ingen litar på att den ordningen skall bestå. Det som inte är grundlagsfäst kan ändras med en enkel majoritet i riksdagen. Mer akut är risken att de lutherska präster som inte anpassar sig av lokala politiska majoriteter blockeras från de viktigaste kyrkliga tjänsterna. De politiska partierna är mer ivriga än någonsin att styra den i teorin fria kyrkan . Samhället sätter sig som domare i läro- och samvetsfrågor.
I övriga Europa
2004 föreslogs den italienske kristdemokraten och professorn i politik Rocco Buttiglione till EU-kommissionär, men nekades att få bli det utifrån de åsikter han hade uttryckt utifrån sin kristna tro om att äktenskapet var förbehållet man och kvinna.
I Belgien åtalades en katolsk präst Samuel Ozdemir för att han uttryckt rädsla för förföljelse om islam skulle få ett dominerande inflytande i Europa, enligt The Brussels journal 2006-03-27. Detta omtolkades som hat mot muslimer, trots att han kunde hävda att det finns objektiva bevis för att där islam dominerar så diskrimineras och förföljs kristna.
En nordirländsk parlamentsledamot Iris Robinson blev enligt Belfast Telegraph 2008-12-03 föremål för polisutredning för hatbrott för att hon kallat homosexualitet onormalt samt citerat bibeln.
En undersökning av BBC i Storbritannien i mars 2007 visade att var femte kristen blir diskriminerad på grund av sin tro där de bor. Var fjärde känner sig diskriminerad av kollegor på jobbet. En av tre kristna menar att deras tro framställs negativt av media och på ett diskriminerande sätt. Man talar om en ”aggressiv sekularisering”, där kristna hånas och diskrimineras. Ett exempel är den kristna studentföreningen på universitetet i Exeter som 2007 förbjöds eftersom som man ville att medlemmar skulle ha en kristen tro. Liknande åtgärder har tagits mot kristna studentföreningar i Edinburgh och London.
Det sker i Europa en gradvis förskjutning av yttrandefrihetsbegreppet. Det går från rätten att uttrycka sina tankar och känslor i ord och bild, till ”rätten för vissa att slippa höra åsikter man inte gillar”. Tyngdpunkten går från den som talar till den som hör, från det objektiva (vad sägs eller uttrycks) till det subjektiva (så här uppfattades det som sades eller uttrycktes). Förr var yttrandefrihetens gräns vid uppvigling, nu verkar det gå mot ”jag eller någon känner mig sårad eller förolämpad av det som uttrycktes”.
I debatten om religion, politik och sexualitet så kommer saker att sägas som enskilda kan bli ledsna av. Då är inte lösningen att ropa på polis, fängelse och lagar som förbjuder vissa åsikter. Kristna och muslimer, heterosexuella och homosexuella kommer att få möta åsikter de inte delar eller gillar. Sådant är livet i en demokrati – där yttrandefriheten fortfarande gäller. Det offentliga samtalet dör om det införs åsikts- och yttrandeförbud. Demokratin skadas om vissa uppfattningar ska vara åtalbara eller leda till förbud till deltagande i det civila samhället. Den religionsfrihet som garanteras i Europakonventionen måste implementeras och förverkligas i de enskilda medlemsstaterna i EU.
Tuve Skånberg, teol.dr., direktor för Claphaminstitutet
Olof Djurfeldt, fil.lic. antropologi, Dagens f. chefredaktör
Mats Tunehag, utrikesredaktör Världen idag
Per Ewert, fil.mag, författare och skribent
Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
Bengt Malmgren, läkare
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
