Dödshjälp – en potentiell katastrof för läkarkåren

Kanadas dödshjälpslag, som trädde i kraft den 17 juni 2016, har på ett grundläggande sätt förändrat villkoren för det kanadensiska samhället och dess läkare.

Lagen föregicks av ett beslut i Högsta domstolen som öppnade möjligheten till läkar­injicerat dödligt gift eller förskrivning av ett dödligt gift till patienter. Det gäller med vagt formulerade villkor och inledningsvis enbart fysiskt sjuka personer över 18 år, men med målsättningen att inom tre år utvidgas också till minderåriga, psykiskt sjuka och dementa som före sin demenssjukdom har gett sitt samtycke.

Det kanadensiska läkarförbundet förstod varthän det lutade och beslutade att agera proaktivt och försöka påverka lagstiftningen utifrån läkarperspektivet, inte minst för att läkare skulle slippa tvingas att medverka i dödshjälp. Men när lagen trädde i kraft med det eufemistiska namnet Medical Aid In Dying fanns ingen skrivning om samvetsfrihet. Lagen tillkom under försäkran att den bara skulle möjliggöra exceptionella åtgärder i exceptionella fall, men har redan lett till stark press från sjukvårdsmyndigheterna mot läkare i Québec att medverka eller ställa sina tjänster till förfogande.

I Ontario har det lokala läkarförbundet lierat sig med delstatsmyndigheterna i kravet på att läkare som inte vill medverka ska remittera den dödslängtande patienten till en kollega. I annat fall riskerar man att förlora sin licens. En remiss innebär dock att initiera en process för att aktivt avliva en patient, vilket är otänkbart för en majoritet av läkar­kåren. Följden är att läkare överväger att pensionera sig i förtid, byta inriktning, alternativt flytta.

Det finns också en massmedial press mot läkare som åberopar sitt samvete. I utfrågningar ställs de till svars för sin motvilja att delta i handlingar som bara tre år tidigare lagfördes som mord och som oavsett eufemismerna är ett avsiktligt dödande av en människa, det allvarligaste brottet i en utvecklad rättsstat.

Bara ett år efter att lagen trädde i kraft sker en så aggressiv utveckling att det inte lär dröja innan den dödslängtandes uppfattning övertrumfar all objektivitet som eventuellt återstår. Detta föranledde dr Yves Robert, sekreterare vid Collège des Médecins du Québec, att fråga: ”Om målet är eutanasi på begäran, baserad på en ’rättighet’, talar vi då fort­farande om Medical Aid In Dying? Eller bara Aid in Dying? Och vad ska i så fall den medicinska professionen ha med det att göra?”

Den kanadensiska läkarkåren är nu indragen i ett socialt drama där den läkarmajoritet som inte vill delta i dödshjälpsystemet riskerar att tvingas kompromissa med sitt samvete, alternativt se sig om efter annat arbete.

Det är lätt att gå i fällan och tro att avhumaniserande ideologier bara är produkter av totalitära och antidemokratiska regimer. Men Kanada – en parlamentarisk demokrati med stora likheter med vår egen – genomgår nu ett paradigmskifte i synen på människovärdet. I ultraliberalismens namn framhålls individens autonomi så starkt att det raserar grunden för det medmänskliga samhället samtidigt som stora delar av läkarkåren ser sin yrkes­identitet hotad.

Det skulle vara djupt oansvarigt om Sverige inte tar Kanadas erfarenheter på största allvar och landar i att en legalisering av dödshjälp i vilken form det än må vara är oförenlig med ett civiliserat samhälle.

Anne-Berit Ekström; md dr och chefläkare för habilitering och hälsa i Västra Götalands region

Johan Holmdahl; överläkare, före detta ledamot i Statens medicinsk-etiska råd

Mikaela Luthman; överläkare för palliativ vård på Stockholms sjukhem

Artikelförfattarna är knutna till den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Dagens Medicin 2017-09-01