Dödshjälp för ingen – eller för alla?

Med läkaren Staffan Bergström i spetsen fortsätter föreningen ”Rätten till en värdig död” sin kampanj för dödshjälp. Nu senast rör det sig om en opinionsundersökning, skickligt utformad för att passa föreningens strategi att flytta fram positionerna i en takt som kan accepteras av allmänheten.

De tillfrågade uppmanades att ta ställning till den ”mest begränsade form för dödshjälp” som avser obotligt sjuka människor som lider av svår smärta och där döden är nära förestående.

Detta är en taktik som förespråkarna ofta använder då de försöker driva igenom en legalisering: Bryt först ner motståndet genom att hänvisa till de svåra fallen och lugna de tveksamma med att allt – självklart – ska vara frivilligt, och med en strikt och stram tillämpning.

Har man sedan bara fått igenom denna ”mest begränsade form” är det endast en tidsfråga innan Bergström med fler får som de önskar – en mycket bredare tillämpning.

Så snart en lag är på plats blir allt ett gungfly. Vad är egentligen svår smärta? Vem kan bedöma det bättre än personen själv? Erfarenheten från länder som infört dödshjälp är att det inte är svårt fysiskt lidande som är det dominerande motivet för dem som får dödshjälp. I stället kommer lagen huvudsakligen att brukas som ett instrument för att ”behålla kontrollen” och slippa att bli beroende av andra – alltså, för ett helt annat ändamål än det som motiverade lagens tillkomst.

En försäkran att inga påtryckningar ska få förekomma faller på sin egen orimlighet. Bara genom att stifta en dödshjälpslag utsätter samhället alla människor som kan omfattas av dödshjälp för påtryckningar. Även de som vill dö en naturlig död kommer då – åtminstone för sig själva – att tvingas motivera varför de ska vara till besvär för anhöriga och kosta samhället resurser, när ett mycket billigare alternativ finns.

Vi ser redan i dag offentligt finansierade kampanjer som syftar till att synliggöra, och därmed öka användningen av, dödshjälp, exempelvis i Kanada.

I opinionsundersökningens frågeställning gällde också att en ”noggrann medicinsk och psykologisk utredning om personens tillstånd ska göras”. Oregonmodellen, som ofta lyfts fram av svenska dödshjälpsförespråkare, kräver bland annat att patientens ordinarie läkare och en annan konsulterad läkare ska vara eniga om patientens diagnos, prognos, samt förmåga att fatta ett välgrundat beslut om självmord.

Hur noggrann var egentligen Staffan Bergströms utredning om den ALS-sjuke mannens tillstånd innan Bergström assisterade dennes självmord i somras – samma dag som han träffade den sjuke för första gången? Vem kan efter detta ta löften om noggranna utredningar på allvar?

Andra länders erfarenhet visar att även den mest begränsade lag är instabil. Så snart den är antagen kräver andra grupper likabehandling. En av de mest välkända dödshjälpsläkarna i Nederländerna, doktor Bert Keizer, medgav nyligen att de kritiker som tidigt varnade för det sluttande planet hade rätt.

Han pekade på att tillämpningen i Nederländerna omfattar långt fler än de terminalt sjuka, och inkluderar nu gamla, men friska, människor som upplever att deras liv saknar innehåll. Doktor Keizer menade att det är troligt att tillämpningen i framtiden kommer att utvidgas till dödslängtande livstidsfångar och funktionshindrade barn, vars föräldrar tror att deras lidande är hopplöst.

Hans slutsats var att dödshjälpsverksamheter ofrånkomligen glider längs det sluttande planet ner till det ”slumpmässiga dödandet av försvarslösa sjuka människor”. Detta inte sagt av någon rabiat motståndare till dödshjälp, utan av en ledande förespråkare i Nederländerna.

Eftersom verkligheten obevekligt kommer att rulla utvecklingen hela vägen till slutänden av det sluttande planet, finns det i den här frågan bara två alternativ: Dödshjälp för ingen – eller för alla.

Det är helt uppenbart vilket val ett civiliserat samhälle måste göra.

Per Arvidsson, läkare, medicine doktor i klinisk fysiologi

Bengt Malmgren, psykiater

Tomas Seidal, överläkare, docent i biomedicin

Fabian Ståhle, medredaktör till rapporten ”Hotet mot värdigheten” om dödshjälp i Oregon

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Världen Idag 2020-10-27

Tags :