I morgon torsdag håller Statens medicinsk-etiska råd (SMER) sin årliga etikdag. Temat i år är dödshjälp, och dagen är ett led i de nu starka påtryckningarna på Sverige att driva igenom läkarassisterat självmord enligt den så kallade Oregonmodellen.
En av de inbjudna talarna på SMER-dagen är professor Anthony Back från USA. Han är bland annat medförfattare till en rapport ”Implementing a Death with Dignity Program at a Comprehensive Cancer Center” i the New England Journal of Medicine 2013. Rapporten redovisar erfarenheterna av läkarassisterat självmord enligt modellen från grannstaten Oregon, och hur dessa har tillämpats i Seattle Cancer Care Alliance (SCCA) i delstaten Washington under perioden 2009-2012.
Rapporten visar samtliga förfrågningar om dödshjälp från cancerpatienter. Av 114 sökande var det 40 patienter som fullföljde proceduren och fick dödsdrogen secobarbital utskriven. Drogen intogs i patienternas hem, i de flesta fall utan att förskrivande läkare var närvarande.
Anthony Back och de övriga rapportförfattarna skriver att dödshjälpproceduren i SCCA är noga övervakad så att allt sker enligt regelverket. Regelverket enligt Oregonmodellen är dock så svagt konstruerat att det i praktiken inbjuder till missbruk, vilket inte heller tillämpningen i SCCA förhindrar. Inget oberoende vittne krävs exempelvis då drogen ska intas, och hur patienter dött är i många fall oklart. Patienten kan exempelvis ha blivit utsatt för påtryckningar från närstående, eller också kan emotionella eller ekonomiska motiv ligga bakom. Detta är en oundvilklig risk i de samhällen där dödshjälp har införts, och något djupt ovärdigt i slutet av en människas liv.
Det intressanta med rapporten är dock vad som uttryckligen förs fram vad gäller anledningen till att cancersjuka patienter begär läkarassisterat självmord. Våra svenska dödshjälpsförespråkare hävdar ideligen att dödshjälp är nödvändig för döende patienter med outhärdliga smärtor. Men den här rapporten visar med all tydlighet att detinte är smärta som ligger bakom önskan att få dödshjälp. De tre främsta skälen uppges vara förlust av självständighet (97 procent), oförmåga att delta i angenäma aktiviteter (89 procent), och förlust av värdighet (75 procent). Erfarenhet från 18 år med dödshjälp i Oregon visar liknande resultat (92 procent, 90 procent och 79 procent respektive).
Enligt rapporten var det endast 22 procent av cancerpatienterna som angav skälet ”otillräcklig smärtkontroll eller oro för framtida sådan”. Författarna ser detta som ett problem och påpekar att SCCA erbjuder specialiserad smärtbehandling och palliativ vård för sina patienter och fortsätter: ”Emellertid har dessa möjligheter sällan efterfrågas av Death with Dignity-deltagare (kanske eftersom deltagarna normalt inte har några symptom vid tidpunkten för förfrågan).” Notera att att dödshjälp normalt inte efterfrågas av dem somhar svår smärta, utan i 22 procent av fallen på grund av oro för smärta. Här pekar Anthony Backs rapport på ett behov av bättre information om palliativ vård i livets slutskede. Efterfrågan på dödshjälp drivs alltså inte av smärta eller fruktan för smärta.
Dödshjälpsförespråkarna driver förvisso debatten med det argumentet, men den snart två decennier långa erfarenheten från USA visar istället att det verkliga motivet i huvudsak är kontrollbehovet – att själv få bestämma hur, var och när man ska dö.
De djupt rörande beskrivningarna av döende med svåra smärtor som har hörts i debatten är en retorik för att övertyga politiker och allmänheten. Med den goda smärtlindring som redan finns och kan göras ännu bättre är det ett svagt argument. Men utifrån den här rädslan vill dödshjälpförespråkarna driva igenom en lagändring som går betydligt längre, vilket framgår i den promemoria som föreningen Rätten till en värdig död skickade till sjukvårdsministern i början av 2016. Där föreslår man två kategorier som ska komma i fråga:
1) patienter med en obotlig sjukdom med endast kort förväntad överlevnadstid.
2) patienter som lider av en progressiv obotlig sjukdom och har ett svårt pågående lidande eller förväntat mycket svårt lidande.
Här finns alltså inget krav på svåra smärtor för att man ska kunna begära att få ett gift utskrivet, endast ”kort förväntad överlevnadstid” eller ”förväntat mycket svårt lidande”. Förespråkarnas verkliga syfte tycks vara att erövra kontrollen över dödsprocessen, att bevara sin självständighet in i det sista.
Menar man att det är så förnedrande och ovärdigt att bli beroende av andras hjälp att det är bättre att dö? Det är just denna värdering som funktionshindrade känner av och som gör dessa till de mest övertygade motståndarna till dödshjälp. Funktionshindrade har lärt sig det vi alla behöver lära oss i situationer när vi inte klarar oss själva – att vi kan ta emot den hjälp vi behöver med bevarad värdighet!
Erfarenheterna från de länder som öppnat dörren för dödshjälp är förskräckande. Det som börjar som en sista utväg blir snart död på begäran. En sådan procedur har inte i Sverige att göra, vare sig idag eller i framtiden.
