Oregons dödshjälpsmodell framhålls av förespråkare som ett nödvändigt tillskott i vården i livets slutskede. Modellen beskrivs som strikt begränsad till personer med ”obotlig” sjukdom som enligt medicinsk bedömning kommer att leda till döden inom sex månader (så kallad terminal sjukdom). Vad som menas med obotlighet definieras inte. Ej heller beskrivs hur en ”terminal” behandlingssituation uppstår. Detta innebär att Oregonmodellen är vilseledande. Den medför en uppenbar risk att suicidala patienter ges dödshjälp.
Statens medicinsk-etiska råd (Smer) fokuserade på Oregons modell i sin kunskapssammanställning Dödshjälp. Smer ställde sig där den avgörande frågan: ”… om även icke-terminala personer med kronisk sjukdom beviljas dödshjälp.” Svaret blev: ”När studien gjordes fanns inga uppgifter om att assisterat döende skulle ha beviljats till någon patient i Oregon som inte av två läkare bedömts ha högst sex månaders förväntad återstående livslängd, något som fortfarande gäller.”
Samtidigt konstaterar Smer: ”Tidsgränsen gäller för det fall att ingen behandling ges för att bromsa sjukdomsförloppet.” Konsekvensen av denna grundförutsättning för ”den avgörande frågan” har Smer förbisett. För att få detta bekräftat ställdes en förtydligande fråga till Oregons hälsomyndighet om denna centrala punkt och svaret blev (översatt): ”…, er tolkning är korrekt. Frågeställningen är: Om sjukdomen skulle tillåtas ha sin gång, utan vidare behandling, är det då troligt att patienten dör inom sex månader?”
De vittgående konsekvenserna av denna tolkning har aldrig redovisats när dödshjälpslagar såsom Oregons presenterats inför ett införande. Tolkningen innebär att en beslutskapabel patient i sitt lidande kan utveckla ett ”obotligt” tillstånd, med en livstidsprognos på högst sex månader, genom att använda sig av sin självklara och fastslagna rätt att avsäga sig vård och behandling. Vård och behandling som syftar till att göra sjukdomen och livet hanterbart och meningsfullt så att önskan att dö förändras.
För att få detta helt bekräftat ställdes några följdfrågor till Oregons hälsomyndighet om hur praxis ser ut om patienter tackar nej till botande behandlingar eller till livsnödvändiga kroniska behandlingar. Skulle de då kvalificera sig för dödshjälp? Svaret blev (översatt): ”…, svaret är i båda fallen ja – dessa patienter skulle kvalificera sig. …om patienterna bestämmer att de inte vill ha behandling så är det deras val”.
Vårdens förmåga att möta och ge stöd till patienter med svåra psykosociala situationer och svår somatisk eller psykisk sjukdom, som kan medföra att patienter avböjer livsnödvändig behandling, måste utvecklas. Sociala förluster eller hot kan drabba oss alla och påverka vår ork och vilja att genomgå en krävande behandling, till exempel för cancer, eller fortsätta en livsnödvändig behandling, exempelvis diabetesbehandling.
Till de svåra påfrestningar på livslusten som är förenade med somatisk och psykisk ohälsa eller medfödd eller förvärvad funktionsnedsättning i olika former, kommer att drabbar många av oss med ensamhet, relationsförluster, att inte längre klara sig själv eller att inte kunna leva det liv man tänkt sig, samt andra existentiella hot såsom ekonomiska eller att känna sig som en belastning för omgivningen.
Om samhället och det allmänna medvetandet omfattas av att det finns en möjlighet att komma bort från ett svårt liv (framställt som ett ”behagligt insomnande”) så ligger en väg öppen som ofrånkomligen leder till å ena sidan läkarassisterade suicid där patienterna med rätt hjälp hade både velat och kunnat leva och å den andra, försämrade möjligheter att nå människor med adekvat vård, tillika evidensbaserad vård och behandling.
Sverige har genom riksdagsbeslutet 2008 antagit den utmanande nollvisionen för självmord. Den stadfäster samhällets skyldighet att inom alla sektorer arbeta för att minimera lidande och att ingen människa ska behöva ta sitt liv. Dödshjälp enligt Oregonmodellen öppnar, som här har visats, istället en fallucka till ett rakt motsatt spår som riskerar att öka självmorden och motverka suicidpreventiv vård och utveckling.
Oregonmodellen, med dess anspråk på att vara ett säkert legalt dödshjälpsinstitut, havererar på grund av dess oundvikliga inre dynamik, som innebär att den inte är begränsad till de patienter som den påstås gälla. Svaren från Oregon ger ett oavvisligt ”faktaargument”, som saknas i Smers rapport och som visar att en strikt reglerad dödshjälp är en utopi.
Frågan handlar alltså inte om ett etiskt vägval mellan två likvärdiga alternativ som Smer hävdar. Det är ett etiskt vägval med avgörande faktiska konsekvenser för oss människor, för samhället, för vården och dess medarbetare, som behöver beaktas med stor omsorg.
Vill vi ha ett samhälle där läkare, eller sjuksköterskor, får sig tilldelat uppdraget att bistå medborgarna med att ta sina liv, när de befinner sig i en svår livssituation utlöst av sjukdomen och/eller den sociala situationen – en situation så svår att den enda utvägen synes vara att avsluta livet?
Johan Andreen, specialist i psykiatri och barn- och ungdomspsykiatri
Fabian Ståhle, civilingenjör
Mikaela Luthman, med dr, överläkare, specialist i invärtesmedin, hematologi, palliativ medicin
Jörgen Herlofson, specialist- och konsultläkare i psykiatri
Danuta Wasserman, ordf. Etiska Kommittén, Europeiska Psykiatriska Föreningen, senior professor i psykiatri och suicidologi, Karolinska Institutet, chef för Nationellt Centrum för Suicidforskning och Prevention av Psykisk ohälsa, NASP
Lars Jacobsson, senior prof. i psykiatri
Britta Alin Åkerman, senior prof. i pedagogik, leg psykolog, leg psykoterapeut
Rickard L Sjöberg, doc. i medicinsk psykologi och neurokirurgi, överläkare
Susanne Rolfner Suvanto, verksamhetsansvarig Omvårdnadsinstitutet, specialistsjuksköterska
Fredrik Livheim, leg psykolog, doktorand
Brita Hännestrand, specialist i allmänmedicin, företagshälsovård och psykiatri
Alfred Skogberg, generalsekreterare i Suicide Zero
Ludmilla Rosengren, leg läkare, grundare av Suicide Zero
Margit Ferm, socionom, ordf. SPES-kretsen Region Jönköpings län
Gergö Hadlaczky, Forskare, Enhetschef Nationellt centrum för Suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP) vid SLSO
Peder Björling, specialist i barn- och ungdomspsykiatri, leg psykoterapeut
Anne Stefenson, specialist i psykiatri
Else-Marie Törnberg, verksamhetschef Suicidprevention i Väst
Sven Román, specialist i barn- och ungdomspsykiatri
Susanne Bejerot, prof. i psykiatri, överläkare, leg. psykoterapeut
Christopher Gillberg, senior prof. i barn- och ungdomspsykiatri, överläkare
Ullakarin Nyberg, med dr, överläkare, specialist i psykologi och onkologi, ordf. i Svenska Psykiatriska Föreningen
Susanne Ringskog Vagnhammar, överläkare, specialist i psykiatri
Richard Skröder, med dr, överläkare, specialist i njurmedicin, palliativ medicin
Birgitta Johansson Huuva, specialist i psykiatri med uppdrag inom suicidprevention
Hans Ågren, senior professor i psykiatri
Magna Andreen Sachs, docent i anestesiologi
Per Ewert, författare, direktor vid Claphaminstitutet
Erland Olauson, specialist i invärtesmedicin och njurmedicin
Sonny Wåhlstedt, Förbundsordförande riksförbundet SPES
Karin Fritzell, leg. psykolog, leg. psykoterapeut
Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet 2018-02-22
Replik, PC Jersild
Replik, Johan Cullberg
Replik, Statens medicinsk-etiska råd
Slutrepliken Farorna med dödshjälp får inte förbises publicerad 2018-03-08
Ytterligare kompletterande artikel av slutreplikkaraktär Stora problem med dödshjälp – men de rapporteras inte Dagens Samhälle 2018-03-19
