SmålandsTidningen skrev nyligen om att alltför många personer lyckats ta sina liv under sommaren, och beskrev olika strategier att söka förhindra detta. I dagens Sverige bedrivs inom ett flertal samhällsinstitutioner ett aktivt arbete med suicidprevention. Målet är att göra allt för att förhindra att människor i utsatta situationer tar sitt liv, exempelvis på fängelser och psykiatriska kliniker. Antalet självmord i svenska häkten har dessvärre stigit på senare år. För detta har kriminalvården fått kraftig kritik i såväl media som från Amnesty. Varje självmord betraktas som ett allvarligt misslyckande, och utredningar görs regelmässigt för att undvika att händelsen upprepas.
Samtidigt hörs idag rop i rakt motsatt riktning i den svenska debatten. Flera debattörer verkar för att införa möjligheten till aktivt dödande i sjukvården, ofta beskrivet under eufemismen dödshjälp. Häri ingår även så kallat läkarassisterat självmord, där sjukvården medverkar till att patienter kan ta sitt eget liv. Vi är mycket oroade över dessa rop på en dödens kultur. Vi vill gå en rakt motsatt väg. Istället för att ”hjälpa” människor att dö vill vi hjälpa människor att leva.
Vi kan påminna oss hur FN:s deklaration om den mänskliga rättigheterna understryker varje människas rätt till liv. Även World Medical Association tog 1987 tydligt avstånd från aktiv dödshjälp, och 2001 slog man även fast att läkarassisterat självmord bör fördömas som oetiskt.
En brittisk utredning ställde sig helt avvisande till varje form av dödande i sjukvården, inklusive läkarassisterat självmord. Deras huvudskäl var mycket enkelt: ”Samhällets förbud mot aktivt dödande … är hörnstenen i lagstiftning och sociala relationer. Det är ett opartiskt skydd för var och en av oss, och förkroppsligar övertygelsen om alla människors likhet.”
Sjukvårdens uppgift har alltsedan Hippokrates varit att ”ibland bota, ofta lindra, alltid trösta”. Vi kan aldrig acceptera att läkarkårens uppgift i ett upplyst, modernt Sverige istället skulle förändras till ”ofta bota, annars avliva”. Detta gäller oavsett om läkaren själv ger patienten en dödande injektion, eller om han eller hon hjälper patienten att begå självmord.
Den palliativa vården har idag kommit mycket långt i sina möjligheter att göra människor sista tid så god som det är möjligt. Den vården kan ta hänsyn till människans sociala, själsliga och andliga behov, samtidigt som rent fysisk smärtlindring ges. Att då öppna dörren för den enkla vägen att helt enkelt ta patientens liv när slutet närmar sig är inte människovärdigt.
Där samhället idag gör så mycket för att bygga in livets kultur genom suicidprevention inom andra delar av samhället vore det djupt tragiskt om sjukvården av alla samhällsinstitutioner inte bara skulle acceptera självmord, utan till och med medverka till att de utförs. Det har funnits många tillfällen i livet där samhällen har byggt en dödens kultur, med mer eller mindre vällovliga syften för ögonen. Men självmord är och förblir tragedier, såväl personliga som samhälleliga. Vi vill istället bygga ett samhälle där livets kultur får råda, ett samhälle där människan får vara och bli behandlad som en människa även i livets slutskede. Ett samhälle där alla människor får känna sig välkomna och önskade – hela livet.
Per Ewert, lärare och författare, Forserum
Christina Doctare, läkare och samhällsdebattör, Borghamn
Artikelförfattarna är Fellows vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Smålandstidningen 2010-08-06
