Han äter och dricker med syndare. Jag vill minnas att jag hört den anklagelsen förut. Man ska förstås akta sig att alltför mycket jämföra vår kung med Jesus, eller så kan man säga att man kan väl lika gärna jämföra kungen med kungen som man kan jämföra sig själv med kungen. Vi borde ju alla, vilken uppgift vi än har i samhället, jämföra oss med kungen, det vill säga Jesus. Han borde vara, ja han är, måttstocken för ett sant, mänskligt liv. Vi i Sverige är ju inte direkt vana vid att det stormar kring kungahuset och kanske är det därför som medierna nu blir så till sig – äntligen ett riktigt saftigt, kungligt köttstycke att sätta huggtänderna i!
Jag håller med Herman Lindqvist som häromdagen i Studio ett kallade drevet mot kungen för ett spektakel som inte har sin grund i någon folklig vrede utan snarare i journalistisk blodtörst. Nåja, han sa inte precis så, men det var vad han menade.
Han fick i inslaget spela fursteslickare medan Peter Wolodarski, DN:s ledarskribent, antog en diplomatisk ”å ena sidan, å andra sidan”-linje. Deanne Rauscher, en av författarna till boken Den motvillige monarken, tog stora ord i sin mun, av typen ”lögner”, ”katastrof”, ”skandal”. Hon syftade då inte på sin egen bok utan på kungens agerande i denna ”affär”, som redan spås bli ”historisk” (något som nuförtiden inte verkar betyda så mycket mer än att någon önskar att det ska bli så och gärna att ens egen roll i det hela ska kommas ihåg och lyftas fram av framtida historieskrivare).
Själv tycker jag inte att vare sig ett eller två nattklubbsbesök för kungens del under 1996 är tillräckliga skäl för att införa republik. Jag förväntar mig inte att Carl XVI Gustaf ska vara moraliskt oförvitlig, mer än jag förväntar det av mina grannar, min kyrkoherde eller mig själv.
Vad jag däremot tycker är oroväckande är att kungen nu ser sig nödgad att ”omvärdera” sin vänskap med dessa syndare. Jag är ganska säker på att Jesus aldrig skulle ha förnekat att han kände Sackeus, även om det efteråt kommit fram att Sackeus inte alls lämnat tillbaka de där stulna pengarna. Eller äktenskapsbryterskan, om det visat sig att hon återfallit i sina dåliga vanor. Och Jesus förnekade ju aldrig Petrus, hur mycket hanen än gol.
Det är helt enkelt inte Jesus stil, att göra så. Han gillar inte folk för att de är moraliska, han gillar dem trots att de är omoraliska och det finns många exempel på att han, i stället för att insjukna själv, smittade sjuka människor med sin hälsa.
Utan närmare inblick i kungafamiljens vardag är mitt intryck att det de håller på med är att träffa människor, alla möjliga sorters människor. Handikappade barn, utländska diplomater, elitidrottare, konstnärer, företagare, musikanter och kinesiska handelsdelegationer. Det verkar därför i det närmaste oundvikligt att de förr eller senare skulle stöta på en serbisk torped. Jag vet inte hur Magdalena Ribbing tycker man ska uppföra sig gentemot den sistnämnda kategorin men den kristna etiken är ganska entydig: hata synden, älska syndaren. Det är förstås lättare sagt än gjort och säkert lika svårt i slott som i hyresrätt.
Vi svenskar vill det omöjliga: att kungen både ska vara vanlig, som vi, och ett oklanderligt föredöme. Om den här ”affären” blir så stor som Deanne Rauscher och många med henne hoppas beror det på att kungen härmed visat sig vara varken vanlig, som vi, eller ett oklanderligt föredöme. Men styrkan i indignationen säger nog i så fall mer om oss ”vanliga” svenskars benägenhet att hamna i moralpanik än att kungen skulle ha ett anmärkningsvärt lastbart leverne.
ANNA SOPHIA BONDE präst i Svenska kyrkan, Fellow vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Kvällsposten 2011-06-03
