Högmodet är den mest grundläggande och därmed mest destruktiva av alla synder. Därför brukar den också inleda en genomgång av de sju dödssynderna.
På latin heter högmod superbia – det som är stort och magnifikt. Högmodet uttrycker sig i överlägsenhet, självcentrering och en nedlåtande inställning till andra. Högmodets begynnelse ser vi i lustgården när människan följer frestelsen att göra sig själv till herre och avsäga sig beroendet av Gud.
Vi människor avskyr högmodet när vi ser det hos andra. Samtidigt har vi anmärkningsvärt svårt att identifiera högmodet hos oss själva. Det hör till syndens karaktär. Den högmodige lider brist på självinsikt och ser sig alltid som viktigare än andra. Ett vanligt marknadsföringsknep är att sälja produkter under devisen ”Det är du värd”. Men innerst inne vet vi nog alla att vi inte har levt så fullkomligt att just vi har gjort oss förtjänta av den där välfärdsprodukten det gäller.
Det svenska högmodet tar sig extra tydligt uttryck i indignerade utfall mot andra länders vägval. När Ungern nyligen skrev in i sin konstitution att landet hålls samman av den kristna tron, samt att staten ska skydda liv redan från befruktningen, bemöttes det från svenskt håll av en till hån gränsande kritikstorm.
I det sekulariserade Sverige finns en närmast gränslös tro på människans förmåga att själv bygga ett jordiskt paradis. Nycklarna till den sanna lyckan ligger i att skaka av sig Gud och andra auktoriteter. Varken äkta hälft, barn eller någon annan ska stå i vägen för vår ambition att frigöra och förverkliga oss själva. När var och en blir sin egen herre – då blir vi fria. Ormens röst ljuder lika lockande som en gång i lustgården. Och resultatet är lika tragiskt som då.
Ändå verkar det inte som att frigjordheten från Gud har blivit den lyckans dörr som människan hoppats på. Statistiken från dagens sekulariserade Sverige pekar i stället på mer ensamhet, fler brustna relationer och högre intag av antidepressiva medel än någonsin förr.
I en värld där ingen annan än vi själva bygger våra liv, blir det än mer avgörande att bygga vårt eget varumärke och status som framgångsrik och oberoende. De sociala medierna har här blivit ett utmärkt medel att planera vårt personliga skyltfönster. Det gäller att hålla skenet uppe, fasaden får inte rämna.
Oberoendet ställer dock tunga krav på mig själv, speciellt när jag märker att jag inte når upp till min egen måttstock. Högmodets kaxiga attityd döljer alltför ofta ett dåligt självförtroende och brist på verklig självkänsla.
För det vi innerst inne längtar efter är ju inte att vara oberoende – utan att bli älskade. Att få leva i relation. Och här sipprar värmen från dygden på andra sidan skiljeväggen fram. Det vi vill se hos andra, och egentligen själva önskar våga växa i, är ödmjukhet.
Ödmjukhet är motsatsen till högmod. Martin Lönnebo har sagt: ”Att vara ödmjuk är att betrakta sig själv som vem som helst.” Ödmjukhet är befriande, för den tar fokus bort ifrån oss själva. Den ödmjuke är mjuk och formbar. Om vi vill mogna som människor behöver vi våga leva nära både Gud och varandra. Vi behöver odla en livsstil där vi är beroende av och finns till för varandra, och där andra människors längtan, sorger och glädjeämnen blir viktiga för oss. Den ödmjuke kan glädja sig över andras framgångar. Den som sagt nej till högmodet upplever inte sin nästa som en konkurrent utan som en medmänniska.
En ödmjuk ser sig inte som mer – men inte heller som mindre – värd än sin nästa. Att vara ödmjuk är inte detsamma som att sakna ryggrad eller se ner på sig själv. Självförakt innebär ett accepterande av att man inte har något värde, att man är misslyckad. Det är inte ödmjukhet. Jesus sa: ”Älska din nästa som dig själv”. En förutsättning för att kunna älska andra är att älska sig själv.
Det finns en skön mjukhet bland ödmjuka människor, men det finns också en integritet och en värdighet. Det allra största exemplet är förstås Jesus själv. Han förkunnar i Matt 11 att allt i världen är överlämnat åt honom. Och i nästa andetag försäkrar han att han samtidigt är ödmjuk. För Jesus var det, märkligt nog, ingen motsättning mellan frihet och ödmjukhet. Han böjde sig självklart under Faderns vilja. Vi är så präglade av ett gudsfrånvänt tänkande att vi lätt upprörs över uppmaningen att böja oss under någon. Men den kristna tron menar att det ligger en enorm befrielse i att kunna stå rak och tro på sitt eget värde, och att detta inte på något sätt utesluter en ödmjukhet inför Gud eller människor.
När allt kommer omkring äger ju ingen människa själv full kontroll över sitt liv. Alla låter vi någon eller något bli vår herre. Vissa saker binder oss, andra gör oss fria. Högmodet är förrädiskt, för det inbillar oss att vi är klarsynta, när det egentligen handlar om en raffinerad form av dålig syn. I högmodet hänger vi oss åt önskedrömmar om vår egen överlägsenhet, och risken är därmed ganska stor att vi med sådana glasögon aldrig kommer att lära känna vare sig oss själva eller Gud.
Per Ewert
Kalle Spetz
Anna Sophia Bonde
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-07-06
