Vad innebär det egentligen att leva i en liberal demokrati? Vilka krav på samsyn i etiska, ideologiska och politiska frågor har man rätt att ställa på människor och organisationer? Frågorna har blivit brännande de senaste veckorna då det har pågått en intensiv debatt om de religiösa samfundens syn på äktenskap och sexualitet.
Bland annat har P4 Dalarna sänt flera kritiska inslag om pingstförsamlingar i Dalarna vilket fick föreståndaren Daniel Alm att anmäla kanalen till granskningsnämnden, och Dalarnas Tidning har i en ledare argumenterat för att ”Dalarnas homofobiska trossamfund [ska] fråntas rätten att viga”. Dessutom gjordes inslag i SVT under Pride-veckan som ifrågasatte samfundens äktenskapssyn och DN:s Elsa Kugelberg argumenterade i en ledare för att samfunden diskriminerar samkönade par när de inte vill viga dem med hänsyn till samfundens förståelse av äktenskapet.
I en liberal demokrati är det en grundläggande rättighet att varje människa får välja hur denne vill leva sitt liv. Denna rättighet kan kristna stödja med hänvisning till att Gud skapade människan till sin avbild med förnuft och personligt ansvar för sitt liv, samt med hänvisning till hur Gud låter varje människa välja huruvida denne vill lägga sitt liv i Guds händer eller inte.
Människor i ett liberalt samhälle har rätt att organisera sig i politiska, religiösa och andra typer av föreningar för att leva enligt sina övertygelser. När föreningarna har religiösa förtecken skyddas de av religionsfriheten. Denna rättighet är grundläggande i det demokratiska samhället.
När det kommer till de religiösa övergångsriterna, som till exempel äktenskapet, har dessa en specifik teologisk betydelse som de kristna menar kommer från Gud. Poängen med dessa riter är inte att de ska bekräfta människan utan förvandla henne till Guds likhet.
Kravet på att (kristna) samfund ska bekräfta människors kärlek bygger på en grundläggande missuppfattning: den kristna kyrkan finns inte till för att bekräfta människor utan för att visa vägen till en förvandlad mänsklighet. Denna förvandling sker genom tron på Jesus Kristus och hans uppståndelse från de döda. Det hör till vårt liberala samhälles hörnstenar att varje människa ska få välja sitt liv utan rädsla för hot, våld eller repressalier. Men att andra människor eller organisationer ska bekräfta och gilla dessa val hör inte till de liberala fri- och rättigheterna. Ett sådant krav är inte liberalt utan totalitärt.
Det är dessutom värt att påpeka att äktenskapet inte innebär att staten bekräftar två människors ”romantiska förhållande” (DN 2/8). Äktenskapsbalken reglerar ekonomiska, praktiska och andra juridiska frågor mellan makarna och skyddar eventuella barn. Staten bör inte vare sig bekräfta eller förkasta den romantiska sidan av relationen – det är inte dess uppgift. Däremot ska staten garantera skydd för den förening som äktenskapet innebär och eventuella barn.
I början av 1900-talet var Sverige ett enhetssamhälle; idag lever vi i ett pluralistiskt samhälle. I ett sådant måste vi lära oss att leva med våra olikheter. Det gäller givetvis de religiösa samfunden: de måste acceptera att den omgivande kulturen kan vara radikalt annorlunda än deras religiösa kultur, men detta verkar de allra flesta samfund ha lärt sig. Svårare verkar det vara för den sekulära kulturen att acceptera att det finns religiösa minoriteter som vill bevara sina etiska och teologiska principer. Om vi ska ha ett verkligt liberalt samhälle måste även det sekulära samhället respektera samfundens minoritetsuppfattningar.
De liberala fri- och rättigheterna finns för att skydda minoriteterna. Det innebär givetvis att personer i hbt-gruppen ska kunna leva sina liv utan rädsla för hot, våld eller diskriminering, men det innebär också att samfunden och dess medlemmar ska få bevara sitt självbestämmande i teologiska och etiska frågor utan att skrämmas till likriktning av mediedrev.
Daniel Ringdahl, missionsledare Evangelisk Luthersk Mission
Jan Rosman, skolchef
Gunnar Hyltén-Cavallius, präst i Svenska kyrkan, teol lic.
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet 2019-08-15
