Debatten om samkönade äktenskap går mot ett avgörande. Bilden som media ger oss är att kristdemokraterna står ensamma mot sex andra partier i sitt motstånd, och kommer att bli överkörda.
Men bilden är mer komplex än så. Samtliga kyrkor i Sverige har i sin gemensamma remiss begärt att om äktenskapslagen skulle bli könsneutral, måste det i en sådan omskrivning innebära att begreppet äktenskap exkluderas. Enbart i en tidsbegränsad namninsamlingskampanj kom 61 253 namnunderskrifter in till stöd för ett bevarat äktenskapsbegrepp. I en SIFO-undersökning (2008) ville mer än var tredje svensk bevara äktenskap och partnerskap var för sig.
Att tvinga igenom en lagändring som gör äktenskapet könsneutralt skulle lämna stora sår efter sig hos betydande delar av befolkningen, och inte minst hos kristna kyrkor och samfund, men även övriga religioner. ”Äktenskap” är för trossamfunden i Sverige det begrepp som används för att beteckna den legalt reglerade samlevnaden mellan man och kvinna i en gemenskap som Skaparen själv instiftat, och vars övergripande mål är att skapa trygghet för det uppväxande släktet. Äktenskapsbegreppet äger inte politikerna att fritt hantera efter eget gottfinnande. Vad kyrkorna begär är bara respekt för sin syn på begreppet ”äktenskap”.
Proportioner
Den inflammerade konflikten förtjänar också att få rimliga proportioner och att frågan ställs i vems intresse egentligen en könsneutral äktenskapslagstiftning är.
De homosexuellas intresseorganisation RFSL, med 5000 medlemmar, hävdar att det ligger i de homosexuellas intresse att ändra benämningen partnerskap till äktenskap. Sedan partnerskapslagen infördes 1 januari 1995 har 2630 partnerskap förrättats (2006; senare skilda och nyingångna partnerskap medräknade). Idag lever 4258 personer i partnerskap, efter att möjligheten att ingå partnerskap funnits i 12 år. Ungefär 300 nya partnerskap förrättas varje år, att jämföra med de ca 45 000 äktenskap som ingås varje år. Det går alltså knappt ett ingånget partnerskap på 150 ingångna äktenskap. RFSL:s partsintresse måste vägas mot andra intressen, intressen som inte gör sig lika hörda.
Om nu, enligt RFSL, införandet av samkönade äktenskap skulle ligga i de homosexuellas intresse, i vilkas intresse skulle det då ligga att behålla nuvarande äktenskapslagstiftning?
I samhällets och normbildningens intresse
Om äktenskapet säger Nationalencyklopedin ”Äktenskapet är i de flesta samhällen en social institution som fyller en rad olika funktioner för familjelivet. Äktenskapet ger det sexuella förhållandet mellan makarna en särskild legitimitet och bildar ramen för den biologiska reproduktionen och för barnens uppfostran.” Antropologerna känner bara en enda kultur som inte haft äktenskap mellan man och kvinna: det lilla Na-stamfolket i Younging-bergen i Yunnan-provinsen i sydvästra Kina. Orsaken till att alla andra samhällen i olika kulturer och tider gett speciella rättigheter till äkta par har inte sin grund i parets upplevda kärlek, utan i att äktenskapet med dess mamma-pappa-barn-relation bidrar med något som inget samhälle kan överleva utan – nya samhällsmedborgare som i bästa möjliga uppväxtmiljö fostras till att växa upp och bli ansvarskännande medborgare. Äktenskapet är i princip reproduktivt, även om inte alla äktenskap leder till att barn föds. De som vill införa en könsneutral äktenskapslagstiftning hävdar i praktiken att föräldrarnas kön är utan betydelse, och irrelevant för barnens uppväxt och utveckling. Den synen är oförenlig med biologiska fakta, årtusenden av erfarenhet och hundrafemtio års psykologisk forskning. Det är en grov underskattning av en mors betydelse för ett barn när man påstår att hon i allt kan ersättas av en man, och tvärtom. I förskola och skola är det ett vedertaget faktum att såväl män som kvinnor behövs, och i övriga samhället strävar vi efter att ha en jämn könsfördelning, därför att könen kompletterar varandra. Endast i denna fråga har hävdats att föräldrarnas kön är oväsentligt och att könen kan ersätta varandra utan att något av värde förloras.
Införandet av könsneutrala äktenskap skulle förändra äktenskapet i dess själva grundstruktur, och äktenskapet skulle bli något fundamentalt annorlunda än vad det hittills har varit.
I de mänskliga rättigheternas intresse
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna deklarerar i artikel 16: ”Fullvuxna män och kvinnor har rätt att… ingå äktenskap och bilda familj…” ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten.”
FN:s barnkonvention (preambel och artikel 7) säger: ”För att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör [barnet] växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse.” ”Barnet skall ha rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.”
Att nuvarande äktenskapslagstiftning skulle vara diskriminerande mot homosexuella, eftersom det skulle vara en mänsklig rättighet för homosexuella par att ingå äktenskap är en tanke som avvisas av Hans Regner i hans enmansutredning Äktenskap för par med samma kön – Vigselfrågor SOU 2007:17 (s. 137,138, 229), utifrån såväl en dom i en fransk överdomstol, i Europadomstolen, som utifrån FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna.
I barnens intresse
Det faktum att det finns många barnlösa äktenskap förändrar inte det principiella perspektivet: Barn blir endast till i en man-kvinna-relation. Det är därför motiverat att lagstiftaren ger den relationen en speciell status. Heterosexuell och homosexuell samlevnad är strukturellt sett olika i detta avseende, och på den olikheten beror mänsklighetens hela framtid. Därför bör de olika samlevnadsformerna ha olika benämningar.
Barnperspektivet var också det avgörande skälet för den franska parlamentariska utredningens Famille et droits des enfants (27 januari 2006) slutsats att homosexuella äktenskap även i fortsättningen ska vara förbjudna i Frankrike, av hänsyn till det som FN:s barnkonvention kallar ”barnets bästa”.
Utredningen drog slutsatsen att äktenskap för homosexuella, möjligheten för homosexuella par att adoptera samt insemination för lesbiska par inte bör legaliseras i Frankrike. Efter flera års utredande betonade kommittén att man måste ”bekräfta och beskydda barnets rättigheter och dessa rättigheters överhöghet över vuxnas önskemål”.
Kommittén skriver i sin utredning: ”Äktenskapet är inte bara det kontraktsmässiga erkännandet av kärleken mellan ett par; det är en helhet som överför rättigheter och skyldigheter och som är utformat för att förse barnet med omsorg och en harmonisk uppväxt. Erfarenheten från andra länder visar detta: nationer som har gjort äktenskapet tillgängligt för samkönade par har alla, samtidigt eller efter ett tag, möjliggjort adoption för dessa par och utvecklat system för assisterad befruktning eller surrogatmammor, som gör det möjligt för dessa par att skaffa barn.”
I detta sammanhang kan det vara värt att notera att samtliga remissinstanser som utgick ifrån barnperspektivet sa nej till att homosexuella par skulle kunna ta emot adoptivbarn, när den frågan behandlades i Sverige: BRIS, Socialstyrelsen, Adoptionscentrum, Rädda barnen, Barnombudsmannen, Sveriges Psykologförbund osv. Trots detta valde Sveriges dåvarande regering och riksdag att legalisera såväl homosexuellas rätt att adoptera, som lesbiskas rätt till assisterad befruktning, och satte därmed de vuxnas intresse i första rummet.
I faderskapspresumtionens intresse
Den franska utredningen framhöll att ”det är omöjligt att tänka på äktenskapet åtskiljt ifrån faderskapstanken; de två frågorna är nära förbundna med varandra eftersom äktenskapet utformats omkring barnet”.
Även i Sverige är faderskapspresumtionen den första paragrafen i Föräldrabalken (1949:381) och lyder: ”Är vid barns födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader.” Om homosexuella par kommer att kunna ingå äktenskap måste denna del av lagstiftningen slopas, eftersom det inte är möjligt att den andra partnern i ett lesbiskt äktenskap, där den ena kvinna har blivit gravid, också är ”barnets fader” eller biologiska förälder.
Den franska utredningen menade därför att antingen får man bevara både det klassiska äktenskapet (mellan en man och en kvinna) och faderskapspresumtionen – eller ta bort båda två. Någon mellanväg finns inte. Men eftersom det strider emot barnets intresse att ta bort faderskapspresumtionen blev slutsatsen att äktenskapet måste begränsas till man och kvinna.
I de barnlösas intresse
Det ligger i de ofrivilligt barnlösas intresse att möjligheten att adoptera från utlandet inte försämras. När homosexuella 2003 gavs rätt att adoptera varnade adoptionsbyråerna för att det kunde leda till att det blev svårare för heterosexuella par att få adoptera från utlandet, medan det sannolikt var utsiktslöst att homosexuella skulle beviljas utlandsadoption av givarländerna. Hittills har heller inga utlandsadoptioner medgetts till homosexuella par. De homosexuella blev alltså inte hjälpta av lagändringen, men svenska heterosexuella par riskerar att bli hårdare granskade av givarländerna, som ser en risk att ett gift par skiljs och att någon av makarna skulle ingå partnerskap. Därmed skulle indirekt ett adoptivbarn kunna hamna i en homosexuell familj, något som är oacceptabelt i flertalet givarländer. Skulle samkönade äktenskap tillåtas i Sverige finns risken att givarländerna ytterligare avskräcks, när inte ens skillnaden mellan partnerskap och äktenskap uppehålls.
I kyrkors och religioners intresse
Äktenskapet har i tusen år förvaltats av den kristna kyrkan i Sverige, och fortfarande vigs en absolut majoritet inte borgerligt utan kyrkligt. Kyrkorna ser grunden för äktenskapet i Guds skapelseordning (1 Mosebok 1: 27, 28) och i Jesu ord om äktenskapet (Matteus 19:4-6), och utifrån den synen kan ingen annan samlevnad kallas äktenskap. Katolska och ortodoxa kyrkan ser dessutom äktenskapet som ett sakrament, en av Gud instiftad helig handling som förmedlar gemenskap med Gud själv. Även andra religioner som islam och judendomen, ser utifrån sina heliga skrifter äktenskapet som en skapelsegiven institution som Gud instiftat. Av respekt för denna religiösa syn bör begreppet äktenskap inte användas i lagtexter för annat än föreningen mellan man och kvinna.
I institutionen äktenskapets intresse
Om vi kan ändra äktenskapets könsaspekt, kan vi ändra dess övriga aspekter, som att de som ingår äktenskap måste vara myndiga, inte får vara nära släkt, inte får vara gifta med andra och bara är två makar. Runt hörnet väntar krav på förändringar i dessa avseenden; redan nu vill CUF, Miljöpartiet samt dess ungdomsförbund legalisera polygami. Ellinor Scheffer, språkrör för Grön Ungdom, säger: ”Samlevnadsbalkens syfte bör vara att ge personer som vill leva tillsammans juridiskt skydd. Hur många de är och av vilken anledning de lever tillsammans är enbart deras egen ensak. Därför är en samlevnadsbalk som är antals- och könsneutral en fullständig självklarhet för oss.” Menar man att barnäktenskap, månggifte, bigami och incest inte är positiva utvidgningar av äktenskapslagstiftningen, så måste man nu säga nej till det könsneutrala äktenskapet.
Lagstiftningen har en inverkan på människors normer och livsval. Varje förslag på uppluckring i synen på äktenskapet kommer att leda till upplösningen av fler äktenskap, och av äktenskapet som institution. Redan idag är institutionen äktenskapet utsatt för hårt tryck och vart tredje äktenskap upplöses.
Mycket få länder har infört homoäktenskap: Holland (2001), Belgien och Spanien(2003), Kanada (2005), Sydafrika (2006) samt den amerikanska delstaten Massachusetts (2004). Till ovanstående kan läggas att det varken ligger i Sveriges eller i det internationella samfundets intresse att svenska medborgare har ett civilstånd som inte är accepterat i övriga världen, inte ens i EU. Sverige, likt världen i stort, är mångkulturellt och mångreligiöst. Världen har blivit en global by, människor reser, arbetar och bildar familj över nationsgränser. Det ligger inte i någons intresse att ytterligare öka spänningar inom och mellan länder och kulturer genom att ändra något av så fundamental betydelse som den gemensamma synen på äktenskapet. Att sådana spänningar också finns i Sverige har kommit i dagen genom de många protestbrev och namnunderskrifter mot homoäktenskap som allmänheten sänt in till lagstiftaren, 38 616 st. till riksdagens lagutskott (nuv. civilutskottet) och 61 253 st. till justitieministern och regeringen.
Vid en sammanvägning av det intresse som en begränsad grupp vuxna homosexuella hävdar, mot det intresse som finns hos samhället att slå vakt om äktenskapets institution och om barnens intresse blir slutsatsen att det är i linje med det gemensammas bästa att bevara nuvarande äktenskapslagstiftning.
Tuve Skånberg
Direktor för Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad på nyhets- och debattsajten Newsmill 2008-10-29
1 Responses