Vi föräldrar och vuxna överlag måste föregå med gott exempel och tillsammans ta ansvar för att valborg inte längre ska förknippas med första fyllan och tråkiga upplevelser.

1 maj fylls tidningarna runt om i landet varje år med rapporter om hur valborgskvällen förflutit. Det brukar vara sorgliga rubriker om ungdomsfylla, omhändertaganden, bråk och misshandel. Förra året gjorde försäkringsföretaget If en undersökning som visade att mer än var tredje ungdom mellan 15-18 år tänkte dricka sig berusade på valborg. De flesta ungdomar uppger även att det är ”enkelt” eller till och med ”mycket enkelt” att få tag i alkohol.

Efter förra årets valborg kunde dock ett trendbrott anas. Polis och socialtjänst rapporterade att det på många håll i landet varit lugnare än tidigare år och att insatserna varit något färre. Vi får hoppas att denna trend fortsätter även i år. Folkhälsoinstitutets mätningar visar också att det glädjande nog är alltfler ungdomar som helt väljer att avstå från alkohol. Samtidigt är andelen i årskurs nio som har druckit alkohol vid ett eller flera tillfällen fortfarande runt 60 procent. Valborg är troligtvis ofta ett av dessa tillfällen.

Att många minderåriga ser valborg som tillfället då alkohol ska drickas och kanske prövas första gången är inte bara beklämmande utan borde även vara en nagel i ögat på oss föräldrar. Polisens och socialtjänstens insatser kan aldrig ersätta det ansvar som vi föräldrar har för våra barn.

Föräldraskapet har tyvärr på senare år i många avseenden förändras. Ansvaret för uppfostran läggs ibland över på skola, fritidsgårdar och samhället i stort. Föräldraskapets roll i att älska, stödja och förmedla goda värderingar till barnen är unikt. Föräldrarna är och förblir det viktigaste i barnets liv och kan aldrig ersättas av det offentliga.

Att själva hålla sig nyktra och visa intresse för vad barnen tänker göra under valborgskvällen är ovärderliga förebyggande gärningar. Samtal med andra föräldrar och sätta upp likartade regler för vad som gäller kompisarna emellan är en annan lyckad strategi. Föräldrar måste också bli bättre på att synas på stan på kvällarna och visa att vi bryr oss om vad de gör.

Ytterst är det allas vårt ansvar att veta vad våra barn gör på valborg och hur deras kväll slutar.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Ystads Allehanda 2012-04-30 , Blekinge Läns Tidning 2012-04-30, Kristianstadsbladet 2012-04-28

Det har sedan Jesus egen tid alltid funnits en friktion när Hans rike berör samhället. När Herodes försöker komma åt Honom lyser humorn igenom. Hälsningen som skickas med maktens lakejer till despoten är ”Hälsa den räven”. När de goda nyheterna förändrar Efesos mobiliserar silversmedernas fackförening alla krafter för att rädda avgudaindustrins vinster.
Exemplen på hur trons människor förändrat sin samtid är oräkneliga. Pastorn Martin Luther King beskriver sin tro när han ropar ut ”jag har en dröm” och USA tar en ny politisk kurs. Mose och Aron begär ” Släpp mitt folk” vilket befriar judarna ur slaveriet. Moder Theresa ger fattiga döende värdighet. Detta blir globalt opinionsbildande. Trons portalfigurer i Bibeln förändrade sin samtid. Bibelns träffsäkra analys är: ” Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda”.

Ett brev från Jeremia riktat till de deporterade i Babel beskriver trons grundläggande förhållningssätt. Bakgrunden är att falska profeter med en attityd av andliget hade uppmanat det undertryckta folket att passivt invänta en snabbfix inom två år. Verkligheten var att det återstod årtionden av fångenskap i Babel, arketypen för ett samhälle som bekämpar de troendes värderingar. Texten ger en klar bild av det komplicerade förhållandet som de troende hade till det omgivande samhället. De beskrivs som fångar som Nebukadnessar hade fört bort från Jerusalem till Babylonien. Samtidigt säger Gud i brevets inledning att det var Han som hade fört bort de deporterade. Spänningsfältet var alltså att de troende samtidigt var fångade i Babel och av Gud placerade där. Jeremias brev uppmanar till ett positivt förhållningsätt. ”Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.” Främlingskapet fick inte leda till förlamning och passivitet. Det är anmärkningsvärt att de deporterade uppmuntras att tänka positivt om framtiden och att långsiktigt arbeta för framgång och expansion. Man skulle engagera sig i samhället, bygga hus, plantera trädgårdar, bilda familj och inte förminskas.

Man uppmanas att helt slå dövörat till för dem som åberopar en hög andlighet med drömmar och så kallade profetior som passiviserade och skapade en miljö av ödestro. När en lat och passiv fatalism kläs i andliga termer blir den svår att stå emot. Den etthundra trettiosjunde psalmen beskriver hur det bortförda folket tappade framtidstron. ”I pilträden som växte där hade vi hängt våra lyror.” Musiken tystnade och man satt gråtande helt förlamade av hopplöshet.

Motsatsen till resignation är hopp. Där tron finns skapas hopp, framtidstro och engagemang.
Överallt där väckelsen drar fram påverkas ett samhälle. Det är inte en tillfällighet att väckelsebygder och företagsamhet finns på samma karta. Andligt uppvaknande följs oftast av ett blomstrande samhälle. Där tron får fäste byggs det sjukhus, hålls tider, sluts pålitliga kontrakt, bildas familjer, föds barn och planeras för framtiden. Kort sagt hoppet tänds!
Trons människor sitter inte stilla och väntar på bättre väder eller en schyst känsla. De är intellektuellt och engagemangsmässigt fokuserade på att utveckla och förädla. Man investerar och planererar i övertygelsen om att man är framtidens folk. De är inte konjunkturkänsliga eller trendberoende. De följer inte opinionen de skapar opinion.

Tro är inte ett mått på hur stora steg man tar. Tron är riktningen i vilken man successivt tar de små stegen åt rätt håll. Trons människor sår, vattnar och bygger för att den stad och det land man finns i skall blomstra. I Jeremias brev till de deporterade ger Gud en tydlig avsiktsförklaring. ”Jag vet väl vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens, till att ge er en framtid och ett hopp.”

Dan Salomonsson,
pastor och styrelseledamot i Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Världen Idag 2012-04-13

Det avgörande argumentet för att behålla friskolor i Sverige är respekt för de mänskliga rättigheterna. I Europakonventionen – som är svensk lag sedan 1995 – garanteras föräldrar rätt att ge sina barn den utbildning som är i överenstämmelse med deras religiösa eller filosofiska övertygelse. Det gäller inte bara ateister som Sturmark, utan även kristna. De mänskliga rättigheterna gäller alla, utan undantag. Även barn till föräldrar i Plymouthbröderna.

Återigen visar Christer Sturmark att hans främsta mål inte är att ge mänskliga rättigheter till ateister och agnostiker, utan att han mest av allt vill beröva kristna, judar och muslimer de rättigheter han själv vill åtnjuta.

Wilberforce följde sin vän in i politikens värld, och hans goda ekonomi säkrade honom tillräckligt med röster för att redan som 21-åring bli invald som oberoende ledamot i parlamentets underhus.

I 25-årsåldern började dock den festglade politikern genomgå en inre förvandling. Han antog en vana att gå upp tidigt på morgonen och studera Bibeln. Han började se med allt större avsmak på sin egocentrerade livsföring och genomgick en radikal omvändelse, där han beslutade att viga resten av sitt liv till att göra Guds gärningar.

Efter sin omvändelse funderade Wilberforce mycket på om han skulle fortsätta inom politiken eller hellre viga sitt liv åt ett andligt kall. Han sökte råd hos vännen Pitt, numera premiärminister, och även hos prästen och tidigare slavskeppskaptenen John Newton, mannen bakom psalmen Amazing Grace. Båda uppmanade Wilberforce att bruka sitt uppdrag som politiker till att verka för Guds rike här i världen. I parlamentet kom också hans gåvor som talare till fullt uttryck. Som författaren James Boswell skrev: ”Jag såg något som liknade en liten räka äntra talarstolen. Men medan jag lyssnade, så växte han, och växte, tills räkan blev till en val.”

Den fråga som Wilberforce blivit mest förknippad med är slavhandeln. Över tio miljoner människor hade genom åren rövats bort från sina hem i Afrika, under vidriga förhållanden skeppats över Atlanten, för att slutligen säljas som handelsvaror i den nya världen. Wilberforce greps av en stor iver att stoppa detta. Gång på gång lade han fram sitt förslag om avskaffande av slavhandeln, men blev ständigt nerröstad. Han höll engagerade tal, han skaffade fram vittnesmål om övergrepp, han knöt tongivande parlamentariker till sig. Men när det väl kom till omröstning förlorade han varje gång. Slaveriets motståndare valde då en annan taktik, att istället försöka ändra andra lagar som indirekt skulle minska slavhandeln. Det lyckades bättre. Bit för bit urholkades stenen; steg för steg ökade insikten om det moraliska förkastliga i slavhandeln. Och till slut, efter över tjugo år av kamp fick Wilberforce 1807 se sitt lagförslag vinna med överväldigande 283 röster mot 16.

Wilberforce såg två kallelser för sitt liv: avskaffandet av slavhandeln och reformation av den allmänna moralen. För att nå det andra målet började Wilberforce ett målmedvetet byggande av nätverk och intresseorganisationer. Han blev grundare eller frontfigur i en mängd grupperingar, allt från missionsorganisationer till Sällskapet mot djurplågeri – världens första djurrättsorganisation! Hemma i londonförorten Clapham samlade Wilberforce tidens främsta kristna tänkare för att omvandla deras kompetens och engagemang i praktisk handling. Deras arbete är en inspirationskälla för den svenska tankesmedjan Claphaminstitutet, där undertecknad är en av många medarbetare som vill föra Wilberforces arbete vidare i vår tid.

Längtan efter ett rättfärdigare samhälle drev ständigt William Wilberforce framåt i syfte att förändra ytterligare något område där orätt rådde. Det var inte nog för honom att enbart bryta själva slavhandeln; systemet där en människa kunde äga en annan fanns fortfarande kvar. När åldern kom och hälsan sviktade avböjde Wilberforce omval till parlamentet. Han fortsatte ändå sitt idoga kampanjarbete från sjuksängen. Våren 1833 höll han sitt sista kampanjtal i frågan, och när regeringen månaden därefter lade fram en proposition om slaveriets avskaffande gjorde man det med direkt hänvisning till Wilberforces outtröttliga arbete i processen. Den gamle kämpens krafter hade nu nästan sinat ut, och den 26 juli samma år nåddes Wilberforce av beskedet att propositionen slutligen lyckats samla en majoritet i parlamentet. Tre dagar därefter avled han.

William Wilberforce önskade bli begravd på landsbygden, men båda parlamentets kammare ville hedra honom med ett sista vilorum i nationalhelgedomen Westminster Abbey. Där begravdes han också, nära sin gamle vän William Pitt.

En månad efter Wilberforces död föll klubbslaget i parlamentet som innebar slutlig befrielse för slavarna i det brittiska samväldet. En man hade sett sitt förslag röstas ner gång på gång, sett sina entusiastiska tal falla till marken utan resultat. Men för varje gång hade rättfärdighetens och människovärdets flamma fått ytterligare lite näring. Och till slut hade den tillräcklig kraft att bränna av slaveriets kedjor. Till slut hade den uthållige politikern lyckats.

William Wilberforces arbete för människovärde och befrielse för de fångna behöver fortsätta även bland oss idag. Många av oss behöver ta upp hans mantel och fortsätta arbetet, ända fram till den dag profeten Amos profetiska vision fullbordas, när vi får se ”rätten flöda fram som vatten, och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström”.

Per Ewert, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Världen Idag 2012-03-26

Alla människor är unika individer med samma absoluta och okränkbara värde. Utifrån denna människosyn, som kommer ur kristen idétradition och etik, är det viktigt att granska alla företeelser och politiska beslut. Vi menar därför att det är nödvändigt att ifrågasätta och motarbeta dem som vill sortera människor utifrån deras önskvärdhet.

I DN nyligen kunde vi läsa om hur en ny teknik för att sortera bort spermier med oönskat kön sprider sig över världen. Abort av flickfoster har länge varit utbrett i vissa länder i Asien där uppskattat uppåt 100 miljoner flickor ansetts oönskade.

Förra året gjorde Europarådet en utredning i frågan som omfattade 47 länder. Där konstateras att sena aborter på grund av kön förekommer i stor utsträckning även i Albanien, Azerbajdzjan, Armenien och Georgien. Även om tekniken ännu inte används i Sverige, måste vi i tidigt skede uppmärksamma det oetiska med ingrepp och medicinsk teknik som väljer bort människor på grund av kön eller andra egenskaper.

Sverige har en mycket liberal abortlagstiftning i jämförelse med såväl våra närmsta grannländer som övriga länder i Europa och Västvärlden. I Sverige är det idag möjligt att könsbestämma ett foster i vecka 11 medan abort är tillåtet fram till vecka 18.

Det stora flertalet av våra europeiska grannar tillåter abort endast fram till vecka 12. Vi ifrågasätter därför rätten för föräldrarna att få veta könet på barnet, innan tidsgränsen för abort gått ut. Detta för att motverka att bortsortering på grund av kön sker i Sverige.

Människan är inte och kommer aldrig att vara fullkomlig. Vi föds som unika individer med olika styrkor och svagheter. Att värdera en pojkes liv högre än en flickas går starkt emot vår människosyn. Det samma gäller bortsortering av människor med funktionshinder som inte stämmer med en allmän bild av vad som är ”normalt”. Människovärdet är absolut och okränkbart.

Vi vill därför försvara att sjukvården ska vara i livets tjänst och att människovärdet alltid ska respekteras. Vi måste vara ytterst vaksamma på hur teknik för bort-sortering på grund av kön sprids och accepteras runt om i världen.

Fosterdiagnostik och medicinsk teknik ska användas för att diagnostisera sjukdomar i avsikt att bota, förebygga sjukdom eller skydda barnet. Det är önskvärt och väl. Men ökade möjligheter och acceptans för teknik med utsorterande syfte, kan leda till att människor värderas olika. Det är en utveckling som vi inte kan acceptera.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Maare Tamm, fil dr psykologi

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Kjell O. Lejon, professor religionsvetenskap

Ivar Gustafsson docent i matematik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Borås tidning 2012-03-23, Norrbottens-Kuriren 2012-03-24 och VästerviksTidningen 2012-03-26

Rörelsens okrönte ledare Richard Dawkins menar frimodigt att alla former, även uppenbart goda religiösa uttryck måste motarbetas kraftfullt: ”Det vi måste ta till oss är att vi bör skylla på religionen själv” eftersom så kallad ”moderat” religion enbart är ”en ohöljd inbjudan till extremism”. Och riktigt farligt blir det när Sam Harris menar: ”Vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.” Hur är detta förenligt med en tolerant och pluralistisk samhällssyn?

Ett annat problem med nyateismen är dess brist på rationella argument för sin världsbild och sin kritik av gudstron. Gudsargumenten behandlas utan djup och utan kunskap om de 30 senaste årens utveckling inom religionsfilosofi. Det är inte intellektuellt trovärdigt. Utan goda skäl lägger man också hela bevisbördan på den gudstroende och riggar så hela diskussionen till sin fördel. Också här saknas den djupare analysen om vad som med rätta fördelar bevisbördan.

Över lag tycks nyateisternas strategi vara att med högljudd retorik dölja bristen på hållbar argumentation. När man talar i intellektets och rationalitetens namn beter man sig inte så!

Och för det tredje ligger de helt enkelt ur fas med nutida vetenskapshistoriker i sina ständiga utfall mot kristen tro som en oförenlig motpol till vetenskapen. Detta samtidigt som det idag råder stor enighet bland vetenskapshistoriker att kristen tro och vetenskapen inte har varit varandras fiender, tvärtom har den kristna tron genom historien varit en viktig kraft för vetenskapens framväxt. Som vetenskapshistorikerna David Lindberg och Ronald Numbers skriver: ”Trots att det utvecklats en samsyn bland forskare att vetenskap och kristen tro inte befunnit sig i krig, vägrar konfliktscenariot att dö”.

Vi håller med ateisterna om att även religioner bör utsättas för en kritisk granskning. Men nyateisterna lever inte upp till de ideal av tolerans, rationalitet och vetenskaplighet med vilka de själva kritiserar religionen. De riskerar på detta sätt att diskvalificera sig som en trovärdig rörelse i ett modernt, upplyst samhälle.

Christer Sturmark gläntar ibland på dörren till en mer öppen inställning: ”Vi inser att våra uppfattningar kan visa sig vara felaktiga. Om argumenten visar sig tala för en annan uppfattning, ändrar vi oss.” Vi hoppas att de orden också kan vara möjliga att omsättas i praktisk handling.

PER EWERT
fil. mag. samt medförfattare till den nyutkomna antologin Gud och hans kritiker – en antologi om nyateismen

MATS SELANDER
magister i religionsfilosofi, doktorand i etik, samt lärare på CredoAkademin. Redaktör och medförfattare till nämnda antologi.
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad på Svenska Dagbladet Brännpunkt 2012-03-20

Ordet ska dessutom vara en del i genuspedagogernas experiment i våra förskolor. Sällan har det varit så stor diskrepans mellan gemene man och tyckareliten som i denna debatt.

Småbarnsföräldrar runt om i landet skakar på huvudet och suckar tungt över frågan om barnen på förskolan ska fostras in i ett könsneutralt språk och tankesätt.

Förespråkarna hävdar att införandet av ordet hen skulle vara en del i att bryta traditionella könsroller och motverka könsdiskrimineringen. Genuspedagoger ser gärna att hen används just på förskolan för att barnen inte ska sorteras in i könsroller.

Som oftast i genusdebatter hittar liberaler och socialister varandra i en verklighetsfrånvänd allians som går till storms mot vanliga människor. Vi ser det som självklart att föräldrarna i så stor utsträckning som möjligt själva ska få bestämma och att de ska slippa ideologiska pekpinnar uppifrån.

För det har vi stöd i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som sedan 1995 är svensk lag. Artikel 9 säger om undervisningsrätten: ”Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”

Och de föräldrar är lätt räknade som har en övertygelse om att genuspedagogers manipulation av språket är vad deras barn bäst behöver. Frågan om hen är ytterligare ett steg i att lägga sig i hur människor väljer att leva sina liv och hur föräldrar uppfostrar sina barn. Vi vill inte att våra barn ska vara del av något genusexperiment och medhållet från småbarnsföräldrarna är stort.

De allra flesta föräldrar vill att deras barn ska få leva med sitt medfödda naturliga kön och de karaktäristiska egenskaper det ger.

Att helt förkasta decennier av naturvetenskaplig forskning om könsceller och de anlag som de bär med sig är inte bara ovälkommet utan även verklighetsfrånvänt. Barn blir säkerligen ytterst förvirrade av att uppmanas att förneka sitt kön då den biologiska skillnaden mellan han och hon alltid kommer att vara uppenbar, även för en treåring.

Vad genusdebattörerna dessutom glömmer, förutom att gemene man tycker att allt är galenskap, är att debatten egentligen är kontraproduktiv. I själva verket ökar faktiskt fixeringen vid kön och könsroller med hen-debatten. I ett försök att neutralisera könet skapar de tvärtom en ökad uppmärksamhet på könen och missar det verkliga målet.

Henförespråkarna borde sluta experimentera med våra barns liv och fokusera på det som är viktigt. Att varje barn ska få växa upp under trygga förhållanden och att föräldrar ska få bästa möjliga stöd och möjlighet att se efter deras barns unika behov.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot för Skåne läns norra och östra; Anna Aronsson, barnläkare; Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare; Anders Gerdmar, docent teologi: Kjell O Lejon, professor religionsvetenskap
Artikelförfattarna företräder Claphaminstitutet

Publicerad i Kristianstadsbladet 2012-03-17, Västerviks-tidningen 2012-03-26, Dalarnas tidning 2012-03-27, Gefle Dagblad 2012-04-04

Det som sällan eller nästintill aldrig uppmärksammas är att bilden av ”den andre” numera ofta omriktas så att detta epitet klistras på de personer som burit upp och format den egna kulturen, i vilken man själv åtnjuter yttrande- och pressfrihet. Bilden av ”den andre” har alltså i själva verket, medvetet eller omedvetet, kommit att riktas mot den egna kulturbyggande kristendomen. Polemiken riktas inte längre mot ”den andre” – invandraren, muslimen, etc. ­ utan mot ”det egna kulturarvet”.
Även stora och välkända kulturpersonligheter kan bidra med en inverterad bild av ”den andre”. Ett exempel är Peter Englunds skildring av den svenska lutherska ortodoxin i sin bok Poltava. Berättelsen om en armés undergång. Han beskriver där denna ortodoxi som en ”gammaltestamentlig tvångströja” och att ”straff och hämnd var starka ledmotiv” i den förkunnelse som prästerna skulle ”hamra in” i de svenska soldaterna. ”Skonsamhet måste helt visst undvikas och Guds ord påbjöd vedergällning”, skriver Englund vidare. Syftet var att soldaterna ”tubbades att bränna och dräpa i den allrahögstes namn”. Det svenska prästerskapet framställs som intoleranta krigshetsare i religionens namn.

Men hur var de egentligen? Stämmer denna bild med verkligheten eller är det en typisk bild av ”den andre” som här i stället slår mot ”det egna”?

Det måste först sägas att källäget är ytterst sparsamt när det gäller den verkliga bilden av prästernas förkunnelse vid denna tid. Vad vi emellertid känner till är exempelvis den enda bevarade predikan från dagen före slaget i Poltava. Den hölls av regements- och hovpredikanten Magnus Aurivillius. Hans predikan präglas inte av straff, hämnd, vedergällning och dråp, vilket tydligt framhålls av doktoranden David Gudmundsson, som undersökt saken. I predikan nämns inte kriget över huvud taget. Den inleds med ett citat av Johannes 3:16 (”Så älskade Gud världen …”) och temat, utifrån en nytestamentlig text, gällde människans kallelse till det eviga livet. Kallelsen sker genom ”Guds ord och evangelii tröstefulle predikan” och sakramenten, som ”ger en fullkomligare försäkran om Guds nåd, själarnas förlåtelse och den ewiga saligheten”. Avslutningsvis hälsar Aurivillius soldaterna med ett ord från Paulus om att fridens Gud ska helga dem. Ingen hets till krig förekommer, utan i stället rör det sig om Gud, som framför allt är nådig, barmhärtig och kärleksfull. Det är inte fienden som är i fokus, utan den enskilde svenske soldatens själsliga liv, speglad i Guds kallelse till omvändelse, till förtröstan och tro.

Det mest intressanta här är kanske att ”den andre” i detta exempel utgör vårt eget kristna arv. Det lutherska arvet har bidragit till utbildningsreformer; redan genom 1686 års kyrkolag, under ortodoxins tidevarv, skulle alla svenskar lära sig läsa – uttryckligen inkluderas även pigorna och drängarna. Genom den protestantiska arbetsetiken lades en positiv grund för investeringar och kapitalism.

I Luthers lära om ”det allmänna prästadömet” lades en grund till tankar om jämställdhet; hans lära om kallelsen ger en syn på arbetet som leder vidare till ”arbetslinjen” och i Luthers lära om det tredje ståndet finns ett frö till ”folkhemstanken”, nationen som ett hem för fostran och trygghet.

Det vore djupt beklagligt om bilden av ”den andre” numera också ska resultera i förenklingar av och stereotypa bilder av vårt eget kulturarv.

KJELL O.LEJON, professor i religionsvetenskap
GUNNAR HYLTÉN CAVALLIUS, teol lic i kyrkohistoria
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Smålandsposten 2012-03-16

Ingen revolt är lika radikalt omstörtande som tron. Ingen makt kommer i närheten av den förvandling som en troende genomgår. Hennes makt som människa är begränsad. Men hennes makt som en del av en gudomlig plan är välsignad och gränslös. Det är dock inte alltid så enkelt att förlika sig med vem man blivit. Tron kräver lyhördhet mot vissa grundläggande värderingar. Andliga grundlagar. Kärlek, tolerans, solidaritet. Tre sådana grundstenar. Livets okränkbara värde. Vad betyder de orden egentligen? Är allt liv okränkbart eller finns det liv som man kränka, bara lite? Finns det liv som är värt mycket mindre än annat liv?

Jag läser om ett par i USA som fick en dotter med Downs syndrom. De valde att stämma sitt sjukhus eftersom de anser att sjukhuset borde ha kunnat ta reda på om flickan visade prov på avvikelser.

Paret har i sin stämningsansökan också bekräftat att de skulle ha tagit bort (aborterat, dödat, avlägsnat, välj ord själv) flickan om de fått reda på att hon haft Downs syndrom.

Den nya tekniska och medicinska utvecklingen går i rasande fart. Det är i nästan alla hänseenden bra. Vi blir bättre och bättre på att rädda människor från cancer, hjärtattacker och lunginflammation. Men denna tekniska och medicinska utveckling bör hålla jämna steg med civiliserade, grundläggande värdegrunder. Inom en inte allt för avlägsen framtid kommer vi kunna välja bort alla barn med Downs syndrom. När vi väl börjat rasa ner för den backen är steget inte långt till att börja designa våra barn.

Det är redan känt att flickor aborteras just för att de är flickor. Men att ta den här debatten i Sverige är som att hålla i lava. Det går inte. Man blir bränd. Många reser sig aldrig upp igen.

Liv är heligt. Alltid. Allt liv är heligt. En liten flicka med Downs syndrom, som skulle ha blivit aborterat om föräldrarna fått veta hennes beskaffenhet, är INTE värd mindre än någon annan nu när hon är född. Och då borde hon inte vara värd mindre INNAN hon föddes heller. Vi kan inte själva, efter eget huvud och från fall till fall, börja nysta och trixa med det okränkbara människovärdet. Det är inte värdigt. Det är i högsta grad oanständigt.

Det är märkligt att detta blivit en så kallat “kristen höger”-fråga. När släppte vänstern frågorna om allas lika värde?

Det är inte rimligt att vi i rädsla för att stöta oss med starka politiska grupper låter bli att prata om att livet startar när det startar. Så enkelt är det! Livet startar när det startar. När spermie möter ägg och cellerna börjar dela sig startar livet. Låt oss vara mycket klara på den punkten. Jag blir ofta beskylld för att jag skriver utifrån ett känslomässigt perspektiv. Det som i mina ögon kvalificerar mig för att föra en debatt om detta, är exakt det som i andras ögon diskvalificerar mig.

Det sista en kvinna som gör abort behöver är mer skuld. Samtidigt gör vi också henne en otjänst om vi ljuger om förutsättningarna. Vi bör tala och skriva ärligt, och konsekvent, men också inkännande och icke-dömande om dessa frågor. Familjen som stämde sjukhuset fick rätt. De beviljades ett skadestånd på 2,9 miljoner dollar. Det är den summan de anser att den extra vården av hennes dotter kommer kosta.

Frågan är dock om ens alla pengar i hela världen kan köpa tillbaka glädjen i deras liv när deras dotter en vacker dag frågar om det är sant att mamma och pappa en gång stämde sjukhuset för att sjukhuset inte lät föräldrarna abortera henne.

Marcus Birro i Expressen 2012-03-14
Publicerad här med författarens medgivande

Om de inte efterlevs blir resultatet lätt det motsatta och varje dialog
kring moraliska värden meningslös. Man måste vidare ha förstått att
en människa är mer än vad hon gör. Människovärdet ligger djupare
än handlingarna eller bristen på handlingar. Utan denna senare
grundläggande insikt blir det svårt att förstå att kritik av ett visst
beteende inte samtidigt nedvärderar personens människovärde eller
utgör ett försök att strypa åsiktsfriheten eller förneka några
grundläggande mänskliga rättigheter.

Toleransbegreppet existerar inte i ett etiskt vakuum. Det finns ingen
sekulär neutral position i moraliska frågor. Även moralisk indifferens,
baserad på relativistiskt tänkande, är en tydlig moralisk hållning. Att
inte ta ställning, eller att inte bry sig, kan i förstone verka
tolerant, men kan i själva verket lätt leda till moralisk och mänsklig
misär.

På vägen framåt vill jag peka på några principer som kan vara värda att
reflektera över. En första grundläggande princip för en sann tolerans
menar jag är att jag kan acceptera och respektera dem som tycker och
handlar på ett sätt som jag själv inte anser vara rätt eller korrekt.
En sund tolerans handlar alltså inte om att jag måste acceptera allt som
andra gör eller säger som rätt eller korrekt. Definitivt inte heller att
jag uttryckligen eller av socialt tryck måste bekräfta att andras
uppfattningar eller handlande är rätta eller korrekta, eller har samma
värde. Inte heller att jag skall behöva visa uppskattning för andras
beteenden för att undvika att anses vara intolerant. Om en grupp eller
ett samhälle kräver total acceptans, bekräftelse eller uppskattning för
vissa politiskt korrekta uppfattningar är det i en mycket grundläggande
mening inte tolerans man eftersträvar, utan en politisk åsiktskonformism.

En sund tolerans innebär att man med ömsesidig respekt och
medmänsklighet kan samtala, debattera, kritisera och även leva
tillsammans med dem som inte delar ens egna åsikter. Det innebär att man
får ”stå ut med” varandra, vilket återigen är precis vad ordet tolerans
innebär (latinets tolerare betyder just ”stå ut med” eller ”uthärda”).

En andra princip, som måste kopplas till den första, är att det trots
allt finns gränser för det acceptabla. Detta är, som Karl Popper
uttrycker saken, toleransens paradox. Det finns nämligen moraliska
grundvalar som måste begränsa handlingsfriheten. Det gäller framför allt
respekten för andras liv och egendom i vidare mening. Det är fel att
mörda eller dräpa en annan människa, men också att köra rattfull, att
förstöra eller stjäla hennes egendom, att baktala eller förråda henne.

Det är på samma sätt fel att inte ingripa om ett barn håller på att
drunkna, eller att av missriktad generositet ge en tillfälligt nykter
alkoholist en flaska vodka i födelsedagspresent, etc. Toleransbegreppet
existerar alltså inte i ett etiskt vakuum, utan är i högsta grad insatt
i ett sammanhang, i en moralisk-etisk kontext byggt på en judisk-kristen
grund. Toleransbegreppet är där kopplat just till de grundläggande
moraliska värderingarna som värnar människolivet, hänsyn och respekt för
medmänniskan och hennes egendom, hälsa och långsiktiga välbefinnande,
inte till någon slags tolerans på subjektivismens grund. Det betyder
alltså att ett sunt och kritiskt toleransbegrepp står i den goda statens
tjänst, såväl i positiv mening (genom att garantera frihet, värna
respekt, etc.) som i negativ bemärkelse (genom att inte tolerera det
oacceptabla, t.ex. det som skadar eller missbrukar medmänniskan, etc.).
När det gäller den positiva bemärkelsen bör det även framhållas att en
sund tolerans ger de enskilda medborgarna frihet att välja och
utvecklas, att kunna tänka och tala fritt och äga och förvalta sin
privata egendom m.m., i sig en god tredje princip. Tolerans öppnar
därmed en möjlighet för saklig kritik och tar den på allvar, men pekar
också på vikten av självkritik, individuell och samhällelig, för att
undvika moralisk relativism eller inkrökt egenrättfärdighet. Tolerans
eller intolerans handlar inte om tillfälligt korrekt tyckande,
individuellt eller samhälleligt, utan i grunden om demokratins
fundamentala princip att tillåta ett tankeutbyte grundat på sakliga
argument.

De ovan förda resonemangen pekar på ytterligare en viktig princip, en
fjärde, nämligen vikten av att sakligt kunna nyansera toleransbegreppet.

Det innebär att man bör kunna skilja mellan:
a) en kritisk tolerans, som värnar en fri och saklig debatt med respekt
för alla inblandade utan att kräva samstämmighet, och som i sig innefattar
b) en positiv intolerans, som möjliggör en begränsning av
destruktivthandlande, etc., vilket är något helt annat än:
c) en slapp negativ tolerans, ibland kallad hypertolerans, som i
relativistisk anda tillåter allt som lika rätt, samt
d) en intolerant tolerans, som till varje pris eftersträvar social och
politisk konformitet, men som lätt spårar ut i en åsiktslikriktning
efter subjektivt utvalda kriterier, förmedlade genom politiskt korrekta
uppfattningar, samt slutligen
e) en allmänt trångsynt intolerans, som visar sig på en rad olika sätt
och på en rad olika plan, till exempel genom att man inte accepterar
vissa medmänniskor som likvärdiga, eller vill förbjuda sådant som inte
bör vara förbjudet, till exempel förenings- och tryckfrihet, eller inte
accepterar att någon av fri vilja kan lämna sin religion eller sekt.
Överhuvudtaget måste vi i detta sammanhang åter igen konstatera att en
subjektivistisk och relativistisk moraluppfattning i princip är
självmotsägande. Den bygger nämligen på att rätt och fel inte existerar
och att det inte finns några moraliska sanningar. Om denna uppfattning
är korrekt visar den samtidigt på att uppfattningen om att inget är rätt
måste vara principiellt fel. Resonemanget blir därmed motsägande och
följaktligen i fundamental mening meningslöst. Men att driva moralisk
relativism är emellertid inte bara meningslöst, det är ur samhällelig
synvinkel destruktivt.

Det finns ytterligare principer att lyfta fram, exempelvis att en sund
tolerans inbegriper möjligheten att kritisera utifrån moralisk
synvinkel, att sund tolerans inte är förenlig med likgiltighet inför det
som är gott, rätt och sant, det vill säga estetisk, etisk eller
filosofisk indifferens.

Vi har i denna artikelserie konstaterat att den goda grunden för ett
gott samhällsbygge vilar fast i den judisk-kristna traditionen. I denna
finns värden och principer som kan hjälpa oss att tillsammans bygga ett
samhälle där tolerans i genuin bemärkelse präglar både det sociala och
politiska livet.

Kjell O. Lejon, professor och Fellow vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Världen Idag 2012-03-09