Om vi då vågar lyfta blicken mot div. V och div. IV och ännu högra upp, då möter oss några överraskande fakta:

1.      Närmare 100 000 människor tar varje dag världen över ett beslut att bli personligt kristna.

2.      Uppskattningsvis 3000 kristna församlingar grundas varje vecka.

3.      År 2000 var ca. 33,0 procent av världens befolkning döpt till namnet Jesus. Den siffran beräknas öka till 33,4 procent år 2025 och 34,3 procent år 2050. 

4.      Kristendomen växer snabbare än världsbefolkningen. Den här minuten är historisk – vi har aldrig varit så många kristna någonsin i världshistorien som just nu!

5.      I det materiellt välutvecklade Sydkorea är idag uppskattningsvis 30 procent av befolkningen kristen – från att ha varit några tusentals kristna för drygt 100 år sen.

6.      År 1900 fanns det bara ca 9 procent kristna i Afrika. Vid slutet av århundradet var 45-48 procent av den afrikanska kontinenten kristen. Aldrig någonsin i världshistorien har faktiskt en kontinent så snabbt valt att ansluta sig till kristen tro.

7.      Antalet muslimer som blivit kristna från Muhammeds död år 632 till år 1980 är färre än de muslimer som blivit kristna från 1980 till idag. I till exempel dagens Iran sker stora övergångar till kristen tro.

8.      Det antal judar som blivit kristna från Jesu uppståndelse till år 1948 (då staten Israel bildades) är färre till antalet än de judar, som blivit jesustroende från 1948 till idag.

9.      Mellan 50-100 miljoner kineser – kanske fler – räknar sig som kristna idag i ett land som bara för några decennier sedan förbjudit kristen mission.

 Ja, några misisonsvetare håller före, att nio tiondelar av kristendomens tillväxt faktiskt skett under 1900-talet, att nio tiondelar av kristendomens tillväxt under 1900-talet har skett efter 1945 och att nio tiondelar av kristendomens tillväxt efter 1945 har skett efter 1970. Oavsett om siffrorna är exakta, så säger de något om trenden. Det går fort nu. Vi lever i missionshistoriens största väckelse!

Dock- den expansiva kristna utvecklingen sker inte i Europa och Amerika. Den sker i stället i Latinamerika, Afrika och Asien.

 Därmed är dagens globala kristendom på något sätt tillbaka där den startade. Fram till 800-talet var den internationella kyrkan ”brunbränd”. I takt med kristnandet av Europa och förlusten av medelhavsområdet till islam i tidig medeltid, så blev en genomkristen vit omkring år 800.

Så förblev det i drygt tusen år. När sedan Latinamerika kristnas på 1500-talet och framåt och när det svarta Afrika i så stor omfattning tar emot det kristna evangeliet under 1900-talet, så blir kristendomen mörkare. Omkring år 1980 tippade det därför över och majoriteten kristna blev återigen ”brunbrända”.

Aktuell missionsstatistik bekräftar utvecklingen:

                                                  1900      1970            2000

Afrika                                            10        119            338 milj.

Latinamerika                                  62        268            477 milj.

Asien                                             19          90            323 milj.

Europa                                         369        494            528 milj.

Nordamerika                                  60        173            207 milj.

 Prognoserna ger vid handen att den brunbrända kristendomen kommer att öka ytterligare till år 2025:

Afrika                              670 milj.

Latinamerika                    618 milj.

Asien                               522 milj.

Europa                             513 milj.

Nordamerika                    242 milj.

Även värt att notera, när man funderar över dagens kristna tillväxt, är det starka karismatiska bidraget. Denna ”kraftkristendom” ligger till mycket stor del bakom tillväxten i den brunbrända världen. Någon har vågat påstå, att nio tiondelar av de vuxna som i världen idag vinns för Kristus, vinns av karismatiska kyrkor. Även om siffran skulle vara tilltagen i överkant, så säger den ändå en del om hur mycket det bidraget betytt och betyder för de nya kyrkorna och de nya kristna idag.

Det här är den största nyhet massmedia ständigt missar: kyrkan växer så det knakar i världen idag. Det här är den nyhet som massmedia aldrig missar: kyrkan backar så det knakar i väst idag. Ja, kommer 2000-talet att bli ”The Last Century” (det sista århundradet) för den kristna kyrkan i Europa? Det var faktiskt titeln på en bok, som kom ut i England för några år sedan och presenterade just de negativa framtidsutsikterna. Eller – finns det tecken på hopp i Europa – och Sverige? Finns det hopp för ett land med avstannad materiell tillväxt, existentiell tomhet bland de unga, ökade kontakter med invandrande, större social utslagning kring droger och alkohol med mera.  Ja- kanske.

1.      Västsvenska handelskammaren frågade nyligen ungdomar: ”Vilka förebilder har du?” – och där plats nr 1 intogs av – Jesus!

2.      Dagen unga läser Bibeln mer än föräldragenerationen, går i kyrkan mer än föräldragenerationen, dricker mindre än föräldragenerationen och så vidare. Tydligast märks denna trend och den längtan i Västeuropas storstäder, menar forskare.

3.      Invandrande kristna gör viktiga avtryck för att återevangelisera Europa. Idag skickar den brunbrända kristenheten fler missionärer till Europa än Europa sänder missionärer till dem. Europas största lokalförsamling finns idag inte i London eller Berlin utan i Kiev, där en nigeriansk pastor leder en församling på ca 20 000 medlemmar.

  Den teologiska osäkerheten finns där förvisso – men också den teologiska medvetenheten och kraftsamlingen. Den karismatiska väckelsens kraftkristendom attraherar också i Europa – växer, där andra kyrkor backar eller rasar.  Så även i Sverige, vilket undersökningar från bland annat Kairos New Wine visat och kontinuerligt visar.

 Så rotlösheten, nyfattigdomen, invandringen och kraftkristendomen verkar även i dagens Europa. Bilden känns urkyrklig. Inför tidens andliga längtan finns kyrkan där med sitt historiska arv – en ödmjuk och tjänande kyrka, en tydlig kristuscentrerad kyrka, en bedjande och andeledd kyrka. Kanske kyrkan i Europa har det bästa framför! Eller med en nyligen utgiven bok i USA: ”God is back!” eller med Dagens Nyheters ledarrubrik från den 14 juni ifjol: ”Gud är på frammarsch!”

Carl-Erik Sahlberg, domkyrkokomminister, docent i kyrkohistoria Uppsala

Tuve Skånberg, pastor SMK, gästprofessor i kyrkohistoria Fuller

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Kristianstadsbladet 2010-03-09

Ända in på 1960-talet var rubriker som dessa otänkbara. Den tidens samhällstoppar bars av andra värden och en annan personlig moral. Ett slående exempel är hur Aina, Tage Erlanders hustru, vid makens bortgång gick upp till Regeringskansliet och lämnade tillbaka makens pennor på vilka det stod ”Tillhör statsverket”. Vad saknar politiker i dag jämfört med Tage Erlander och hans samtida? Själv berättade Tage Erlander om föräldrarnas fostran, söndagsskolans betydelse och om den solidaritet som folkhögskolan skapade. Inte att förglömma ingick katekesen med Tio Guds Bud i folkskolans lärobok ända fram till 1919 då Tage Erlander var 18 år.

Etik och hederlighet lönar sig faktiskt. Anledningen till att de västliga demokratierna har varit så ekonomiskt framgångsrika finns inte enbart i marknadsekonomin, utan i marknadsekonomin baserad på socialt ansvar och hederlighet. Marknadsekonomins fader Adam Smith framhöll i ”The Wealth of Nations” den absoluta nödvändigheten av att koppla ihop marknadsekono­mi med etik. Han insåg att egennyttan som är marknadens drivkraft lätt kunde urarta, men pekade på två återhållande krafter med vilkas hjälp marknadsekonomin trots allt kunde fungera. Den ena är kristendomen med dess moraliska bud om den svages rätt, och den andra är vad Smith kallar det allmänna ogillandet. Om någon använder moraliskt ojusta metoder på marknadens tävlingsbana kommer han att få skämmas inför kolleger och vänner.

Vad kan göras för att stärka en god etik i samhället? Skolan behöver återfå sin värdeöverförande funktion, liksom i Tage Erlanders ungdom. De Tio Budorden behöver komma till heders igen.

I gällande läroplan (Lpo 94) stadgas: ”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.” Dessa ord om den kristna etiken måste få genomsyra skolans vardag och skolans värdeöverförande funktion måste stärkas.

Familjens fostrande betydelse, där föräldrarna får tid och mandat att ge sina barn kärlek och uppfostran, måste återupprättas. Det behövs en återupptäckt av den klassiska kristna etiken som gav tidigare generationer en inre etisk kompass, en inbyggd, intuitiv känsla för rätt och fel – ett vaket samvete, om man så vill. Småbarnsföräldrarna behöver ett fullskaligt vårdnadsbidrag för att de ska kunna välja en barnomsorg som ger dem mer tid med barnen. Det behövs mer resurser till familjerådgivning för att rädda familjer i kris. Och skrivningarna i skolans läroplan om värdegrunden måste förverkligas.

Tuve Skånberg

Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-03-08

Skolminister Jan Björklund och statsminister Fredrik Reinfeldt har rätt när det säger det självklara att Kristendomen har betytt mycket för västerlandet, att det är en del av vår historia som självklart förtjänar en framskjuten plats i skolundervisningen, det är inget att diskutera. Det betyder inte att det inte skall finnas någon undervisning om andra religioner.

Men Christer Sturmark gillar inte att höra sådant. Han och hans medförfattare ger uttryck för sin tunna osakliga analys av kristendomen och västerlandets historia: Kristendomen har absolut inte betytt något mera väsentligt i vår historia annat än att förse oss med vissa traditioner och seder. När det gäller sådana saker som etik och vetenskap är det en myt att kristendomen haft någon som helst betydelse, skriver man. Detta är rent trams. Det är Sturmark et. al. som ägnar sig åt mytbildning.

Samtidigt är denna historierevisionism förståelig, därför att om man vill rycka upp kristendomen med rötterna ur vårt samhälle, blir det också viktigt att äga den historiska berättelsen. Men det går inte att radera ut kristendomen som en integrerad faktor i den västerländska kulturen med inflytande på en rad områden som vetenskap, kultur, etik etc. Självklart behövs mer omfattande kunskaper om kristendomen än om exempelvis hinduismen som bakgrund till att förstå detta.

Ett grundläggande begrepp i kristendomen är synden, vilket innebär en insikt om att människan är fallen och felbar, vilket är grunden till all självkritik. Man kan inte underskatta den betydelse detta har haft för vetenskapens framväxt i västerlandet, vilket ju hänger samman med att man får ifrågasätta, vilket underlättat omprövning och att ta in ny kunskap. Likaså kan man inte underskatta vad kristendomens syn på människan som skapad till Guds avbild, kärleksbudskapet och barmhärtighetstanken betytt för synen på demokrati och alla människors lika värde.

Att konstatera sådana saker betyder inte att man ger kristendomen en global exklusivitet, det innebär inte att det positiva som andra religioner och kulturer har bidragit med i utvecklingen av den västerländska kulturen nedvärderas. Och visst, det finns mycket mörker i kristendomens historia också, men det finns det också i andra religioner och åskådningar som ändå kan tillerkännas ett positivt inflytande. Ingenting i det mänskliga samhället är antingen svart eller vitt.

Det är upp till var och en vad man tycker om kristendomens inflytande över Sverige, men det är ett faktum att kristendomen spelat en avgörande och positiv roll i skapandet av den svenska kulturen och det svenska välfärdssystemet, som det vore oklokt och farligt att försöka manipulera bort. Historiebeskrivning som propaganda är vanligt i diktatoriska regimer -Sturmark och humanisternas hållning är exempelvis slående lik sovjetdiktaturens. Det innebär att man låter selektiva fakta underordna sig den överliggande ideologi man vill propagera för. Detta är en frestelse för alla; att även kristna rörelser kan falla för detta skall i ärlighetens namn sägas. Skolans uppgift är att utan att manipulera fakta fostra till saklighet och att ta till sig fakta, även sådana som inte omedelbart överensstämmer med den egna världsbilden.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet, adj. professor kyrkohistoria, Fuller

Bengt Malmgren, läkare

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap, Linköping

Ivar Gustafsson, docent i matematik, Chalmers

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i SvD 2010-03-05

FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättigheter talar om var människas inneboende värdighet, inherent dignity. Det betyder inte att andra arter saknar värde, men människan har det helt och fullt oavsett hur hon beter sig eller mår. Vi människor har därför rätt till respekt. Vi har också en motsvarande skyldighet att behandla andra med samma respekt.

Denna värdegrund för mänsklig samlevnad förväxlas alltför ofta i vår tid med mänskliga handlingar. Det är som om människovärdet vore detsamma som våra handlingar och deras värde. Människovärdet hävdas till och med inbegripa krav på att respektera andra människors handlingar. Respekt för andras handlingar hävdas i praktiken vara en logisk följd av alla människors lika och okränkbara värde. En människas värde, det vill säga själva människovärdet, hävdas bli diskriminerat, om en specifik handling kritiseras som oetisk eller omoralisk.

Ingen skulle väl hävda att alla mänskliga handlingar, uteblivna handlingar, utsagor eller tankar är goda i sig, det vill säga goda i kraft av intentionen bakom och av att de faktiskt görs, sägs eller tänks? Nej, mänskliga handlingar bedöms och bör bedömas olika, allt efter olika människosyn och etiska uppfattningar.

En världskänd professor i etik och juridik vid McGill university i Montreal fick för några år sedan en fin utmärkelse, ett hedersdoktorat, av Ryerson university i Toronto. Hon fick det för kvaliteten på sina vetenskapliga insatser.

Snart började studenter och aktivister hävda att professorn hade diskriminerande åsikter, som hon dessutom hade satt på pränt. Universitetets styrelse lyssnade till kritiken och lät till sist kungöra att den inte borde ha erbjudit denna världsberömda forskare hedersdoktoratet. Men styrelsen stod fast vid sitt beslut, eftersom ett återkallande vore ännu värre. Det skulle kunna gå emot yttrandefriheten.

Professorn fick sitt hedersdoktorat, hon beklagade om hon sårat människor, men vidhöll sina åsikter. Lärare vid universitetet markerade mot henne och elever protesterade. Vad var det då som de framför allt reagerade emot? Jo, Margaret A. Somerville hade offentligt tagit ställning mot enkönade äktenskap. (http://www.marriageinstitute.ca/images/somerville.pdf)

National Post kallade Ryersonuniversitetets ledning för ”spineless and rude”. Var fanns respekten för Margaret Somerville som människa? Och var fanns insikten om de etiska hållningarnas avgörande betydelse för såväl hennes som andras ställningstaganden? Intoleransen fick ett kanadensiskt ansikte!

Per Landgren, fil. dr. idé- och lärdomshistoria

Gunnar Hyltén-Cavallius, präst, teol lic. i kyrkohistoria

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kyrka och Folk 2010-03-04

En grundtanke i boken är att Nya testamentet inte presenterar den historiske Jesus utan en Jesus Kristus som är en produkt av olika Jesusrörelser efter ögonvittnenas tid. Nya testamentet presenterar enligt Gardell en förvanskning av Jesus och hans budskap genom omtolkningar och tillägg utifrån en senare tids människotankar och upplevelser. Därför menar han att den historiske Jesus är svår att återfinna i Nya testamentet, vi kan bara skymta honom.

Tanken att man kan och bör skilja mellan den historiske Jesus och apostlarnas Jesus är gammal. Den fick stor spridning bland liberala teologer under 1800-talet. Man utgick ifrån att evangeliernas Jesus var en oerhörd förvanskning av Jesus sådan han verkligen var, och sedan kom man föga överraskande fram till det man utgick ifrån.

Gardell medger att hans Jesusbild är ”mina föreställningars Jesus Kristus”, ”en spekulation”, ”vad jag innerst inne hoppas och vill att Jesus skall vara”. Men ofta glömmer han bort att han spekulerar och bygger på bibelkritikers gissningar, antaganden och spekulationer. Här några exempel på spekulationer som presenteras som vetande: att evangelierna inte är ögonvittnesskildringar, att Jesus inte påstod sig vara Gud, att evangelisterna omtolkat Jesusord och hittat på mirakler, att Jesus lärt att han skulle skapa ett jordiskt fredsrike (gudsrike) och därför tagit miste när det gäller Guds rike.

Ögonvittnen

Om det inte finns några ögonvittnen till en händelse lämnas fältet fritt för olika spekulationer. Men när det gäller Jesus och vad han sagt och gjort finns det i Nya testamentet en rad vittnesmål, både från personer som dagligen umgicks med Jesus och sådana som bara vid vissa tillfällen kom i kontakt med honom, bl.a. myndighetspersoner. Det finns all anledning att ta reda på vad dessa vittnen har att säga om Jesus, oberoende av om vi är skeptiska till deras vittnesmål eller inte. Gör vi inte så i andra sammanhang? Om det inkommer rapporter om att det finns ögonvittnen till en viss händelse, vilken som helst, är normalt alla som är intresserade av vad som faktiskt hänt angelägna om att ta reda på vad de påstådda ögonvittnena har att säga. Så borde också vara fallet när det gäller händelserna kring Jesus och vad han sagt och gjort.

Enligt Nya testamentet fanns en stor skara ögonvittnen till Jesushändelserna. Han verkade inte i hemlighet utan framträdde öppet. Jesu svar när översteprästen förhörde honom om hans lärjungar och hans lära är belysande: ”Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet där alla judar samlas. I hemlighet har jag inte talat någonting alls. Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört vad jag har förkunnat för dem. De vet vad jag har sagt” (Joh. 18:20-21). När Paulus många år senare försökte få kung Herodes Agrippa II att ta till sig sanningen om Jesus, sa han: ”Konungen känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och fritt till honom. Jag kan inte tro att något av detta är obekant för honom. Det har ju inte hänt i någon avkrok” (Apg. 26:26).

Förutom dessa vittnen hade Jesus utvalt tolv särskilda ögonvittnen som skulle registrera vad som hände. Nya testamentets evangelister har sammanställt både vad de själva sett och hört och vad andra som var ögonvittnen till vad som hände sett och hört. Apostlarna vandrade tillsammans med Jesus dagligen i inte mindre än tre år. Evangelisterna Matteus och Johannes, som tillhörde de tolv, var med och såg och hörde själva vad Jesus sa och gjorde. Markus har sammanställt vad Petrus sett och hört. Läkaren Lukas berättar i inledningen till sitt evangelium att han gjort noggranna efterforskningar för att Teofilus ”ska veta hur tillförlitlig den undervisning är” som han fått del av. Lukas sammanställning av Jesu ord och liv grundar sig på ”vad de som redan från början var ögonvittnen och ordets tjänare har meddelat oss” (Luk. 1:2). Aposteln Johannes, som på sin ålders höst (ca 90 e.Kr.) kompletterar Matteus, Markus och Lukas redogörelser från 50- och 60-talet, sammanfattar: ”Det vi har hört, det vi har sett  med egna ögon, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta talar vi” (1 Joh. 1:1).

När apostlarna förkunnade vad de sett och hört levde de flesta ögonvittnena fortfarande och kunde bekräfta att de inte ljög. Så här predikade Petrus femtio dagar efter Jesu kroppsliga uppståndelse: ”Israeliter, lyssna till dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland er, så som ni själva vet. Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden… Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det” (Apg. 2:22-32).

Modern vetenskap har en naturalistisk syn på tillvaron och utesluter därför Gud som en verklig faktor i historien. Men om nu ögonvittnena har sett det de säger sig ha sett och hört det de säger sig ha hört? Om det inte bara är fråga om några enstaka vittnesmål utan en stor mängd som alla är samstämmiga? Om t.o.m. Jesu fiender vid några tillfällen tvingas konstatera att det inte går att förneka vad så många såg hända, vad gör vi då? Kan vi på förhand avvisa en hel rad ögonvittnen som lögnare utan att ha andra vittnesmål som visar att de ljuger?

Gardell har inget stöd i några historiska källor för sitt avvisande av apostlarnas vittnesmål om Jesus. Hans enda stöd är den liberala bibelkritikens spekulationer och antaganden, framförda mycket långt efter Jesushändelserna, de flesta på 1800-talet efter Kristus. Det är anmärkningsvärt att Gardell som varken sett eller hört vad som hände ändå menar sig veta bättre än ögonvittnena! Detta fastän han medger att han och de ”forskare” han stöder sig på ”utan undantag måste gissa och göra antaganden för att kunna bygga upp något som ens liknar en helhetsbild av Jesus” (s. 16).

Genom att utgå från spekulationer om att evangeliernas författare inte är Matteus, Markus, Lukas och Johannes utan i stället okända författare från en senare tid får Gardell fritt spelrum för sin presentation av en helt annan Jesus än apostlarnas. Därmed förkastar han Bibelns presentation av kristendomen och den kristna kyrkans apostoliska trosbekännelse till Jesus Kristus. Den historiske Jesus var en helt annan än kristendomens Jesus Kristus, betonar han om och om igen. Jesus tog ofta miste, var inte syndfri, inte Guds Son, inte ett med Fadern, inte försoningsoffret för alla människors synder etc. Han var bara ”en av alla de profeter som stigit upp till ytan en kort sekund och felaktigt utropat Herrens dag” (s. 16).

Gardell medger: ”Jag vet att också den Jesus som jag skriver om är en spekulation, en skugg-gestalt.” Apostlarnas Jesus däremot, den som Nya testamentet presenterar, är till skillnad från Gardells Jesus ingen ”skugg-gestalt”. Apostlarna har dagligen vandrat tillsammans med honom i mer än tre år. Jesus sa: ”Om jag inte gör min Fars gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, tro då på gärningarna om ni inte kan tro på mig. Då ska ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern” (Joh. 10:37-38).

Apostlarna och den stora hopen av andra vittnen som verkligen hört och sett vad Jesus sa och gjorde avvisas av Gardell. Varför intar han en sådan ståndpunkt i strid med de källor som finns? Och varför förkastar han evangeliets kärna: Guds frikännande dom tack vare Jesu ställföreträdande gottgörelse för alla syndare? ”Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon” (s. 342). ”Faktum är att jag betvivlar att Jesus dog för våra synder… Den tolkningen gör Gud till en obehaglig, jag skulle vilja säga otillbörlig kombination av lagstiftare, domare och bödel, och den gör människan till något orent, smutsigt och syndfullt” (s. 340). Förmodligen känner sig Gardell kränkt av tanken att han och vi alla är syndare. Han vill ha en Jesus som godkänner det Gud i sin lag kallar för orent och synd. Någon dom som innebär en gallring kan han inte tänka sig. En sådan tanke innebär ”att det inte finns någon principiell skillnad mellan Gud och Hitler” (s. 146).

Gardell har lagt ner mycket möda på att hitta en annan Gud än profeternas Gud och en annan Jesus än apostlarnas Jesus. Han medger att han ställts inför stora svårigheter när det gäller att finna en Jesus som han kan tro på. Den Jesus han propagerar för är ”vad jag innerst inne hoppas och vill att Jesus skall vara”, ”mina föreställningars Jesus”.

Seth Erlandsson, TD, docent Gamla Testamentets exegetik, Uppsala

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicered i Newsmill 2010-03-02

Jonathan Wells, forskare i molekylär- och cellbiologi, Seattle, USA analyserar i sin bok ”Icons of Evolution” tio av de traditionella bevisen darwinister och neo-darwinister presenterar som stöd för evolutionsläran. Dessa symboler eller ikoner används flitigt i läroböcker i biologi och inom naturvetenskaplig teoribildning. Med stöd från specialisternas ingående och långvariga debatt i de stora vetenskapliga tidskrifterna såsom Science, Nature m.m. kunde han visa att det inte fanns vetenskapligt stöd för någon av dessa tio darwinistiska ikoner. Vi vill här belysa tre av de ikoner Darwinisterna använder som stöd för sin teori.

Haeckels embryon

Den tyske biologen Ernst Haeckel (1834-1919) fann vid studier av embryon has olika ryggradsdjur uppenbara likheter mellan dessa. Haeckel myntade begreppen ontogeni, den embryonala utvecklingen hos individen och phylogeni, arternas evolutionära historia. I studier och teckningar av olika vertebraters embryonala utveckling, under de tidiga faserna av fosterutveckling kunde han påvisa likheter mellan embryon. Haeckel menade att dessa foster rekapitulerar sin evolutionära historia under fosterutvecklingen genom att passera de adulta formerna av sina föregångare. Tesen att phylogenin återspeglas i ontogenin passade som hand i handske för Darwins teori om arternas gemensamma ursprung.

Senare studier har emellertid visat att Haeckels teckningar överdriver likheten mellan de olika vertebraternas embryon. Dessutom valde han ut arter där likheterna är större än hos andra; bland amfibierna valde han t ex. salamander, som passade hans teori bättre än grodor. Vidare valde han en period under fosterutvecklingen där dessa embryon är mer lika varandra, än både senare och än viktigare än under den tidigaste fosterutvecklingen. De flesta biologer, som t ex Douglas Futuyma, författare av Evolutionary Biology, 1998, erkänner nu att Haeckels teori ”was inaccuarate and misleading”.

Darwins finkar

Ungefär 25 år innan Darwin skrev sin epokgörande bok ”Om arternas uppkomst” deltog han i en fem år lång resa ombord på det brittiska forskningsfartyget H.M.S. Beagle. Under sitt besök på Galapagos öarna 100 mil utanför Ecuador samlade han prov på olika djurarter bl.a. några finkar. Dessa finkars olika utseende fr.a. näbbstorlek spelade inte någon större roll för Darwins teoribildning och nämns inte i hans bok om arternas uppkomst. Det var först med uppkomsten av neo-darwinsimen och genom ornitologen David Lacks bok ”Darwin´s Finches”, 1947 finkarnas betydelse som stöd för evolutionsteorin framfördes. Man hade nämligen funnit att under perioder av torka ökade finkarnas näbbstorlek eller snarare de finkar med större näbbar överlevde i högre utsträckning den förändrade tillgången på föda. Denna utveckling framfördes som stöd för anpassning genom naturligt urval. Senare studier av bl.a. av Peter Grant, Science, 1992 verifierade finkarnas ökade näbbstorlek under perioder av torka på dessa öar i Stilla havet. Emellertid fann man också att under perioder av regn och bättre tillgång på lämplig föda minskade finkarnas näbbstorlek. Finkarnas näbbstorlek varierar alltså fram och tillbaka beroende på tillgång på föda. Någon egentlig nettoutveckling av finkarnas näbbar har emellertid aldrig visats, ett förhållande som ledande Darwinister aldrig framhållit.

Genetiska studier av bananflugor

Genom utvecklingen inom molekylär biologi och genetik har vi fått en ökad förståelse för organismernas nedärvning av olika egenskaper. Gener byggs av DNA molekyler, vars sekvenser är bärare av ärftlig information, som styr utvecklingen av de enskilda organismerna.  Mutationer är oavsiktliga förändringar i DNA-sekvenserna och leder till förändringar av organismen. Spontana mutationer utgör en av grundpelarna i utvecklingsläran. De flesta mutationer är dock deletära, medan mutationer som gagnar arten är sällsynta. 

Mutationer som leder till morfologiska förändringar har studerats hos bananflugan. Neo-Darwinister framhåller som ett lyckat uttryck av sådan mutation utgör utveckling av en normalt tvåvingad bananfluga till fyrvingad sådan. Emellertid uppträder den fyrvingade banaflugan inte spontant utan måste framavlas i laboratoriemiljö. Dessutom är de bakre paren av vingar icke funktionsdugliga och dessa bananflugor överlever inte i miljö utanför laboratoriet. De har heller ingen förmåga att föröka sig och utgör därmed en återvändsgränd i evolutionsprocessen. Dessa förhållanden presenteras vanligtvis inte i normala läroböcker i biologi.

Den Darwinistiska åsiktsdiktaturen

En av de ledande neo-Darwinisterna, Theodosius Dobzhansky, uttryckte 1973 att ”ingenting i biologi har någon mening utom i ljuset av evolutionen”.  Naturligtvis finns det områden inom biologin där Darwinismen spelar en viktig roll för vetenskaplig förståelse av specifika fenomen. Det finns bevis för att mutationer och naturligt urval utgör viktiga faktorer bakom uppkomsten av antibiotikaresistens och insekters resistens mot pesticider.  Det är också väl klarlagt att det naturliga urvalet orsakar variationer i utseende inom de olika arterna, som t.ex. Darwins finkar. Inom biologins tillämpade områden, som t.ex. inom medicinen har Darwismens betydelse för det dagliga arbetet klart överdrivits.

I ljuset av aktuellt kunnande och analys inom biologiska discipliner står Darwins teori om arternas uppkomst fortfarande obevisad. Den rimliga hållningen ur ett vetenskapligt perspektiv till frågan om hur liv uppstod är att vi fortfarande inte vet. I kontrast till Dobzhanskys tes gäller för varje sann forskare att ingenting inom biologin har någon mening utom i ljuset av evidens.

Göran Kurlberg, docent i kirurgi

Jan-Henrik Stjerndahl, docent i gynekologi

Sture Blomberg, docent i anestesiologi

Samtliga med anknytning till Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet och Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-02-23 och i Hemmets vän 2010-02-11

Under det senaste kyrkomötet i Svenska kyrkan försvann många frågor i skuggan av äktenskapsdebatten. En av dessa var abortfrågan. I den motion som tog upp frågan (2009:10) fanns ett önskemål om att Kyrkostyrelsen skulle utreda hur Svensk kyrkan skall profileras sig i abortfrågan i syfte att förändra attityder i samhället som skulle kunna leda till förebyggande av aborter. Motionen avslogs. Kyrkolivsutskottet och kyrkomötet ville inte att Svenska kyrkan skall profilera sig i denna fråga. Den är alltför komplex, menar man. Visst är frågan komplex. Men är det ändå inte rimligt att man har en grundhållning i en fråga som är så djupt förknippad med människosynen? I Kina och Indien (och tyvärr även i Sverige) sker könsselektiva aborter. I Sverige uttalar sig Torbjörn Tännsjö om fördelen med att abortera dyslektiker, färgblinda och barn med Downs syndrom, och så vidare.  Tekniken har lett oss fram till att barn kan överleva efter en för tidig födsel innan man nått sluttiden för när aborter kan genomföras i en rad länder i vår omedelbara omvärld. Vid artonde graviditetsveckans utgång, när den bortre gränsen går för den helt fria aborten i Sverige, har många funktioner utvecklats hos fostret (se även bilder av Lennart Nilsson i När ett barn blir till). Post-abort syndromen blir alltmer tydliga. Det finns till och med exempel på kongresser för män som har problem, känner sig hjälplösa, har ångest och uppvisar en rad psykosomatiska åkommor, efter det att dess partner genomgått en abort. Webbkyrkogårdar för aborterade barn förekommer. Och moderna forskningsresultat visar på en tydlig koppling mellan genomgångna aborter och därpå följande ökade risker för missfall.

Visst är abortfrågan komplex, men nog kan man begära av en kyrka att de bör har något att säga. Man kan väl inte mena att man inget kan säga om könsselektion, eller hålla sig neutral till Tännsjös önskemål? Vem, om inte kyrkan, skall föra de svagas och de oföddas talan, de som ännu inte kan rösta eller föra sin egen talan? Vem tar dem med post-abort syndrom på allvar? Vem tar dem som sörjer en abort på allvar? Vem tar dem som praktiskt arbetar med dessa frågor på sjukhusen och far illa av de sena aborterna på allvar?

Visst finns det skäl att uttala sig - mycket starka skäl - om man vill behålla sin heder och trovärdighet. Nu har ett nytt kyrkomöte med nya ledamöter tillträtt. Vi hoppas att dessa frågor inte ska förtigas i ytterligare fyra år.

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap

Tomas Seidal, docent, överläkare

Marie Sköldeberg Nylén, familjecoach

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kyrka och Folk 2010-02-18, i Budbäraren 2010-02-23

Mediebilden av muslimer i Sverige kritiseras ofta för att utgå från beskrivningen av en terrorist. Det är naturligtvis fel och de flesta inser det.

När man tar del av Aftonbladets berättelse i onsdags om ”sekten” Opus Dei blir man lika frågande och besviken. Opus Dei är där en farlig hjärntvättarsekt. Det är också fel.

I sak har inget annat hänt än att en av många respekterad katolsk ”lekmannaorden” köpt en gammal herrgård på landet för att skapa ett utbildningscentrum. Då slår plötsligt den gamla svenska enhetskulturen till och ett av många tankealternativ blir en farlig avvikelse, en förförande sekt.

I grunden avslöjar den här artikeln mest bara den rädsla som uppstår när vi vet för lite om varandra, våra livsval och motiv. Strikt religiösa företeelser, särskilt kristna, ser ut att förstärka rädslan medan allehanda grupper för mentala experiment. Yoga eller profeter och Gurus på Himalajas sluttningar, amerikanska mindfullnes-filosofier, säg vad av snobbintellektuella teorier som vi inte behandlar med respekt och som kan rekommenderas.

För inte så länge sedan blev de i Sverige ganska okända Plymothbröderna sektstämplade likt Opus Dei och medierna utfärdade varningsflagg. Den gången gällde det mest rätten att driva en friskola i brödernas regi, trots att den skolan var godkänd, inspekterad och studiemässigt framgångsrik.

Förmodligen vet jag inte så mycket mer än många andra om vare sig Plymothbröder, Opus Dei eller motiven för strikt utövad islamisk tro. Men jag kan fundera en del över hur effekterna blir i mötet med människor som oftast skildrats som farliga, som fundamentalister, eller som ”galna”.

Jag skulle gärna vilja veta mer om Opus Dei och deras satsning på arbetets värde och innehåll. Nu får jag veta att ”grannarna är rädda” för dem. Jag skulle vilja veta mer om den kristna ideologi som ligger bakom Plymothbröderna.  Jag funderar på om det finns en psykologi som får oss att hellre stöta bort avvikelse i tankar och filosofier som ligger oss själva historiskt närmare. Vi vet ju hur trygg ”luthersk” tradition skall se ut. De som avviker måste ha fel.

Samtidigt är vi nyfikna på Guruns lära från Himalaya, och tar okritiskt till oss vilka indoktrinerande livsregler som helst, ibland nästan som i protest mot den gamla trötta lutherska statsreligionen. När det gäller vårt förhållningssätt till Islam och muslimer präglas det tyvärr väldigt ofta av vår egen rädsla att stämplas som ”islamofober” bara vi ställer frågor.

Jag trycker att det är viktigt att granska olika rörelser och företeelser som gör anspråk på mig och mitt sinne/engagemang. Jag tycker inte att Da Vinchi-kodens fiction historier eller en månghundraårig katolsk ordenstradition på gott och ont skall få blanda bort begreppen och sakligheten i att skildra den tämligen unga ”Opus Dei-orden” verksamhet i Sverige. På samma sätt vill jag gärna veta mer om Islams fysiska utbredning i Sverige, utan att behöva ropa på minaretsförbud. Jag kan däremot i den frågan bli förvånad och vilja veta mer om varför Libyens märklige diktator köper moskén i Malmö och vad det betyder för fri religionsutövning i Sverige. Den berättelsen behöver inte bli fördomsfull, men den kanske skulle innehålla resonemang om islamisk fundamentalism kopplad till ökad antisemitism i Malmö.

Jag har träffat riktiga levande människor som är Plymothbröder och kompetenta pedagoger, Opus Dei-medlem, som är besjälad av arbetslivsutveckling, moskémedlemmen och muslimen Mustafa, som tar hand om min bil och alltid har något att berätta.

Jag känner inte igen mig när bokstäverna blir för stora och bara skrämmer med den farliga sekten. Granska gärna men samhället blir inte varmare, öppnare eller mer tolerant om vi stämplar in alla som inte går till Domkyrkan, är med i LO-facket och mest handlar på Konsum som farliga sektmedlemmar.

Siewert Öholm, journalist, redaktör Världen idag

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2010-02-18

I den nu gällande kursplanen står specifikt om kristendomen:

”En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. Sådan kunskap ger också möjlighet till förståelse av västerländsk konst, musik och litteratur.”

och

”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret. Psalmer, sånger, etiska principer och sedvänjor ger uttryck för kristen tro i olika tider.”

Skolverket föreslår nu att båda dessa texter tas bort. Detta är orimligt av sakliga skäl, men också av rent formella. Skolverkets förslag strider nämligen mot den nu gällande läroplanen för grundskolan och gymnasiet, Lpo 94 och Lpf 94, som formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att “Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna Lpo 94 och Lpf 94: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”

I förarbetena till riksdagsbeslutet, regeringens proposition 1992/93:220 En ny läroplan för grundskolan (sid 58) står specificerat hur religionskunskapsämnet ska utformas: ”Kristendomen har haft och har stor betydelse i det svenska samhället och dess inflytande sträcker sig från kultur, värde- och normsystem, lagstiftning och rätts­system, till samhällsmoral, sedvänjor och tradition. Ämnet skall därför ge kunskaper om den kristna trons föreställningsvärld som en grund för förståelse av hur svensk och västerländsk kultur och samhällsutveckling påverkats och påverkas av Bibeln och kristen tro.”

Skolverket föreslår alltså att religionskunskapsämnet släpper kristendomens särställning och dess grundläggande betydelse för vårt land och folk. Det skulle innebära att våra ungdomar förmenas ett viktigt idéarv och blir i stor utsträckning kulturlösa. Sverige är numera multietniskt och multireligiöst, men det kristna arvet har format det svenska samhället. Kristendomens värderingar är av största betydelse för ett gott samhälle. Att förvägra skolungdomarna kristendomskunskap tyder på en anmärkningsvärd historielöshet och riskerar skapa en ännu mer rotlös generation. I mötet med framtiden kan vi inte förvänta oss de goda värderingarna hos våra barn när vi samtidigt förnekar dem värderingarnas ursprung.

Tuve Skånberg, gästprofessor kyrkohistoria, Fuller, riksdagsledamot 91-06 (KD), direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2010-02-08

Är det verkligen så att även den som inte är troende kristen kan ana sig till Guds existens utifrån hans skapelse? Vad säger Charles Darwin och Albert Einstein, vår tids mest aktade naturvetenskapliga forskare, men som inte bekände sig som kristna?

Darwin skrev i ett brev från 1879 (Charles Darwins liv och brev, del 1, 1889)”Vilken livsåskådning jag för min del omfattar är en fråga utan någon betydelse för andra än för mig själv. Men eftersom du frågar mig om det, vill jag påpeka att jag ofta är mycket vacklande i mina åsikter … Men under allt vacklande hit och dit har jag dock aldrig varit ateist i den meningen att jag förnekat att Gud finns.” Han skriver vidare: ” En annan källa till tron på Guds existens, en tro som inte är en följd av känslor utan av rationellt tänkande, förefaller mig vara av långt större vikt. Det är den utomordentliga svårigheten, eller rättare sagt omöjligheten, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst .” (Charles Darwins liv och brev del 1, 1889, sid 354) Han nämner att han mer och mer gått mot att vara agnostiker, men skriver ändå i ett brev 1878: ”Jag vill tillägga att då för många år sedan då jag samlade material för “Arternas ursprung” var min tro på vad som kallas en personlig Gud lika fast som den som Dr. Pursey själv har.” (Charles Darwins liv och brev del 3, 1889, sid 236, brev 28 nov 1878).

I en intervju i mars 1929 fick Albert Einstein frågan om han påverkats av kristendomen och svarade:

”Som barn blev jag undervisad både i Bibeln och i Talmud. Jag är jude, men jag fängslas av den lysande gestalten från Nasaret.” Så du accepterar Jesu historiska existens?  ”Utan invändningar! Ingen kan läsa evangelierna utan att uppleva Jesu verkliga närvaro. Han personlighet pulserar i varje ord. Ingen myt är fylld av sådant liv.”  Tror du på Gud? ”Jag är ingen ateist. Jag tror inte jag kan kalla mig för panteist. Problemet är för stort för vårt begränsade förstånd. Vi är som ett litet barn som går in i ett enormt bibliotek, fyllt med böcker på många språk. Barnet förstår att någon måste ha skrivit dessa böcker, men det vet inte hur. Det förstår inte språken som de är skrivna på. Barnet anar vagt att böckerna är uppställda i en mystisk ordning, men vet inte vilken det är. Sådan, tycks det mig, måste attityden även hos den mest intelligenta människa vara gentemot Gud. Vi ser hur universum är underbart ordnat och lyder särskilda lagar, men vi förstår bara vagt dessa lagar.”

I ett brev 12 december 1926 diskuterade Einstein kvantfysikens teori med Max Born och avslutade med ” Jag, i alla fall, är övertygad om att Gud inte kastar tärning.”

En uppskattning från 1998 (Religion Watch newsletter 1998 13:8) visar att 75 procent av världens forskare, liksom Darwin och Einstein, ger Paulus rätt i att man av skapelsens ordning kan förstå att det finns en skapare. Men kristendomen unika anspråk är inte att vi alla – om vi vill - kan förstå att det finns en skapare, utan att Skaparen uppenbarat sig och visat sitt ansikte. Jesus säger i Johannesevangeliet: ”Den som har sett mig har sett Fadern.”

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-02-08