Den medicinska modellen är inriktad på att ställa diagnos och behandla i enlighet med ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Både vetenskapen och den beprövade erfarenheten inom skolmedicinen har länge varit inriktad på ohälsa och orsakerna till ohälsa. Ett paradigmskifte kom när den israelisk-amerikanske professorn i medicinsk sociologi, Aaron Antonovsky, på 1970-talet ändrade frågan ”Hur uppstår sjukdom?” till ”Hur uppstår hälsa?” Detta har lett till nytänkande både i Sverige och utomlands, och en hel del forskning har också behandlat religionens roll i hälsan.

Med en blick på denna forskning kan vi konstatera att hundratals studier som gjorts de senaste åren har visat att religiösa personer har en bättre psykisk hälsa, är mindre deprimerade och är mer tillfredsställda med livet jämfört med icke-religiösa personer. Troende drabbas också av psykisk ohälsa, men i mindre utsträckning. De flesta undersökningar inom ämnet har visserligen gjorts i USA, där kristendomen har en betydande roll i det vardagliga livet hos många människor, men det är möjligt att de också kan gälla hos oss. (Koening, H. G. ”Medicine Religion and Health. Where Science and Spirituality Meet. 2008).

På vilket sätt kan då religionen hjälpa? Många unga människor saknar i dag en mening med livet. Det i sin tur skapar oro, ängslan och nedstämdhet. Många troende upplever att deras religion har gett dem ett mönster för livet, en mening åt tillvaron, och en grundtrygghet som bär.

Stress, ångest och depression är vanliga markörer för ohälsa.  Stress skapar tidsnöd, och den plågsamma upplevelsen av ångest kan paralysera de drabbade och vålla mycket obehag. Studier har visat att religiös tro ger trygghet och ro till de troende, den stillar de rastlösas inre och reducerar de ångestfylldas obehag. 

Under många år har forskare studerat länken mellan religion och välbefinnande och funnit att religion på det stora hela taget positivt påverkar tillfredställelsen med livet, den ger upphov till känslor av lycka och välbehag samt reducerar negativ stress. De troende kommer via sin tro att ha fler positiva tankar och känslor än de icke-troende. Ångest och depression blir därigenom inte längre så frekventa och de positiva känslor och tankar kommer att med tiden påverka deras psyke på ett positivt sätt. 

Sammanfattningsvis kan sägas att religion uppmuntrar de troende att välja rätt livsstil och sunda vanor. Den ger gemenskap och stöd, som man får av andra som delar tron. Den ger livet mening och främjar utvecklingen av en positiv självbild.

Med utgångspunkt från dessa resultat vill forskarna i USA att läkare och andra kliniker skall fråga patienten: “Kan din tro hjälpa dig att ta hand om din ohälsa?” Om svaret är ja skall läkaren följa upp det genom att fråga vad han eller hon kan göra för att stödja patientens tro.

Men att operationalisera tro och andlighet på detta sätt låter sig knappast göras. Det handlar ju om ett möte mellan Gud och en människa – barn eller vuxen – i djupet av hans eller hennes själ. Sådant kan aldrig föreskrivas genom direktiv från Socialstyrelsen eller någon annan myndighet.  Däremot finns anledning att uppmärksamma religionen som positiv hälsofaktor mera, till exempel i skolan vid sidan av kost, motion och sömn etc.

Maare Tamm, fil dr. i psykologi

Anders Löfström, med. dr., barn- och ungdomspsykiater

Bengt Malmgren, specialist i psykiatri

Tuve Skånberg, teol.dr., riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Piteå-tidningen 2013-04-12

Den föreslagna lagförändringen får långtgående konsekvenser, av vilka den mest centrala är att Sverige därmed skulle införa möjligheten att skapa ett tredje kön, kallat ”person” i lagtexten – män som föder barn. Detta är ett mycket drastiskt steg som det saknas goda skäl att införa. Därtill finns det stora svagheter i lagens förarbete, och lagförslaget borde därför inte ha lagts fram. 

Den statliga Könstillhörighetsutredningen 2007 gjorde en noggrann genomgång av medicinska, psykologiska och juridiska hänsyn beträffande behandling av personer som lider av diagnosen könsidentitetsstörning. Den slog fast att det i grunden är ”rimligt att kräva att en person som har kvinnlig könstillhörighet inte har manliga könskörtlar och tvärtom. Även om det framstår som ett extremt undantagsfall, vill vi undanröja möjligheterna att en person som är folkbokförd som man föder ett barn”.

Utredningen beaktade även medicinska skäl till att bibehålla nuvarande lagstiftning på grund av de medicinska riskerna med att behålla de kvinnliga fortplantningsorganen samtidigt som patienten i övrigt opereras om till man. En sådan operation medför med nödvändighet en hormonbehandling, och de ökade riskerna för bland annat cancer hos patienten ansågs av de enhälliga utredarna utgöra goda skäl att avstå från att införa en sådan möjlighet. 

Ett argument mot dagens lagkrav på sterilisering vid könsbyte har varit att detta är ett påtvingat oåterkalleligt fysiskt ingrepp. Men steriliseringen är inte påtvingad, och inte heller oåterkallelig, eftersom blockeringen av sädes/äggledare kan återställas. Hormonbehandlingen i sig leder dessutom till sterilitet visar utredningen, ”För både man-till-kvinna-transsexuella och kvinna-till-man-transsexuella gäller att infertilitet normalt uppträder efter en tids hormonterapi”. Fertiliteten kan återkomma om hormonbehandlingen avbryts.

Enbart sterilisering vid könsbyte tillämpas dock så gott som aldrig. I princip alla transsexuella som opereras vill att deras ursprungliga könskörtlar tas bort. Endast en man av över 500 opererade personer sedan 1972 har valt att behålla sina könskörtlar.

Även vad gäller de eventuella barn som skulle födas och växa under dessa omständigheter finns allvarliga frågetecken kring hur ett sådant barn skulle kunna relatera till både sin förälder och sin egen könstillhörighet. Frågetecken som är alltför viktiga för att avfärdas som nedsättande mot den vuxne. Lagstiftaren har alltid att i första hand ta hänsyn till den svagare parten, i det här fallet barnen, i enlighet med FN:s barnkonvention. Utredarna understryker därför också att diskrimineringsargumentet inte på något sätt är tillämpbart i det här fallet: ”Det kan inte anses diskriminerande eller nedsättande på något sätt att konstatera att en förälders transsexualitet sannolikt innebär en viss förvirring för ett barn”.

Rent lagstiftningsmässigt är det också ett problem att det finns en alltför svag beredning av denna proposition som syftar till att införa ett tillstånd där en juridisk man kan föda barn, dvs. skulle ha två kön, både man och kvinna. Konsekvenserna av en sådan dubbel könstillhörighet är inte utredd, varken ur barnets synvinkel, eller ur juridisk synvinkel. Denna svaga beredning strider mot grundlagens krav på lagstiftaren, vilket bekräftas att en jurist i lagrådet riktat skarp kritik mot regeringens proposition med hänvisning till det svaga förarbetet: ”En av Lagrådets centrala uppgifter är att granska hur framlagda förslag förhåller sig till rättsordningen i övrigt (8 kap. 23 § 1 regeringsformen). En förutsättning för att Lagrådet ska kunna göra en sådan granskning är att det i beredningsunderlaget för framlagda förslag finns en analys av denna fråga. Det underlag som finns i detta hänseende när det gäller det nu framlagda förslaget uppfyller uppenbarligen inte heller enligt regeringens bedömning de krav som man normalt bör ställa eftersom man förklarar sig ha för avsikt att tillsätta en utredning med uppgift att utreda de frågor som egentligen borde vara utredda innan ett förslag lades fram. Från de synpunkter som Lagrådet har att beakta måste alltså underlaget för de framlagda förslagen anses vara behäftat med betydande brister”.

Bland de remissinstanser som förordar ytterligare analys av de juridiska konsekvenserna samt uppföljning av rättstillämpningen märks Kammarrätten i Stockholm, Socialstyrelsen, Karolinska institutet, Barnombudsmannen, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Ungdomsstyrelsen, Södermanlands läns landsting, Västra Götalands läns landsting, Akademikerförbundet SSR och Rädda Barnen.

Riksdagen bör därför avslå propositionen i avvaktan på en mer grundlig beredning.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD)

Lars Gustafsson, riksdagsledamot (KD)

Bengt Malmgren, överläkare psykiatri

Anna Aronsson, barnläkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Dagen 2013-04-03, i Hemmets Vän 2013-04–11

Den katolska kyrkan med Franciskus I i spetsen betraktas av många, speciellt sekulära medier, som otidsenlig, t.ex. gällande doktrinen om påvens ofelbarhet och synen på preventivmedel.

Men i flera avseenden är Franciskus I långt ifrån otidsenlig. I en undersökning gjord av analysföretaget United Minds framkommer att prylägande inte längre ger status. I stället är högstatus i svenskarnas ögon att vara allmänbildad, fungera väl i sitt arbete, att vara en engagerad förälder och att vara hjälpsam och godhjärtad. På tio i topp ligger även att ha en klar och tydlig livsåskådning. Att ha många ägodelar, till exempel de senaste IT-prylarna eller stora, dyra bilar rankas däremot lågt. Lägst, på statusbotten, ligger att vara singel med intensivt kärleksliv, att ha en 15 år yngre partner och att förbättra sitt utseende med medicinska hjälpmedel.

Den italienske komikern och skrällen i det italienska valet nyligen, Beppo Grillo, påpekar i sin blogg att ”Franciskus av Assisi var djurvän och miljövän” och om påvevalet skriver han ”Detta är det första lågbudgetpontifikatet”. Vår förhoppning är att förvaltarskapstanken och vårt ansvar för skapelsen ska få förnyad aktualitet inte bara i den katolska kyrkan utan i hela kristenheten. En kristen grundhållning på miljöområdet baseras på ett gudagivet mandat att förvalta skapelsen och denna övertygelse bör ta sitt uttryck i ett rimligt hushållande med resurser, en miljövänligare livsstil och ett ökat engagemang från kyrkan för ett tydligt och kraftfullt miljöarbete. Värt att notera är att den rikaste femtedelen av jordens befolkning förbrukar över 80 procent av jordens resurser medan den fattigaste femtedelen endast står för ca en procent. Om alla människor skulle ha samma livsstil som vi i Sverige skulle vi behöva tre jordklot.

Vi ser positivt på att Franciskus I verkar stå för en enklare livsstil och att han är känd för att leva nära både naturen och människor samt att han ställer upp på de fattigas och utslagnas sida.

Sammanfattningsvis hoppas vi att den nye påven kan inspirera oss alla till ett mera hängivet och medvetet liv i Kristi efterföljd.

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Samuel Brohede, fil. dr. i miljövetenskap

Sara Hellberg, fil. mag. i religionsvetenskap

Ingemar Tidefors, fil. mag. i religionsvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Skånska Dagbladet 2013-04-02

Bland de sju främst rankade nationerna har sex kors på sina flaggor och står i protestantisk tradition. Det är värt att understryka eftersom många i dagens debatt enbart sammankopplar välfärd med sekularisering. I historiskt perspektiv är sekulariseringen en relativ ny företeelse. Förklaringen till de nordiska välfärdstaternas frontposition är istället att finna i den kristna idétraditionen. Korsen på flaggorna är mer än symboliska, de röjer grunden för den positiva samhällsutvecklingen.

En orsak är den kristna skapelsesynen, i vilken betonas att alla människor har ett värde och att alla har samma värde.  En annan är tanken på etisk monoteism, att alla har tilldelats ett personligt ansvar inför Någon. En tredje är läran om den naturliga lagen, att vi alla har ett samvete, en grundläggande uppfattning om rätt och fel eller i vart fall att rätt och fel existerar. En fjärde orsak är den profetiska ådran, det vill säga en moralisk förpliktelse att protestera när man ser korruption och andra missbruk. 

Till detta kommer den i Norden starka lutherska traditionen, som varit pådrivande i samhällsutvecklingen. Några exempel. Tanken på allas lika värde, grunden för jämställdhetstanken, förstärktes i Luthers lära om ”det allmänna prästadömet.” Den fick genomslag i svenska kyrkolag 1686, där det fastställdes att alla landets medborgare skulle lära sig läsa, uttalat även gällde pigor och drängar, de som stod lägst på den sociala rankingskalan. Lagen var religiöst motiverad – alla skulle kunna läsa Guds Ord – men lade en utbildningsgrund nödvändig för en fungerande demokrati.  Folket skulle kunna avgöra om prästen höll sig till Guds Ord. Därmed inkluderades tanken om att kritiskt träna sig att tolka och granska överhetens förkunnelse.

Luthers lära om kallelsen, vocatio, betonar att alla har en uppgift som är viktig för helheten, för familjen och samhället. Våra talanger skall brukas med riktning mot medmänniskans och samhällets bästa, inte av egoism. Här lades en grund till arbetslinjen, vikten av att alla har ett arbete; allas talanger skall brukas i det goda samhällsbygget, samtidigt som de som har rättmätiga hinder skall få den hjälp och det stöd de behöver. Alla är lika värda, oavsett prestationsförmåga.

Till detta kommer Luthers lära om familjen som en bas i samhällsbygget, en tanke som blev ett frö till idén om samhället som familj och uppfostrare, vilken tog sig politiskt uttryck i folkhemstanken. 

Till sist måste nämnas den protestantiska arbetsetiken, som enligt Max Weber lade grunden till kapitalismen, till investerings- och tillväxtvilja (jfr. Jesu liknelse om talenterna).

Den kristna idétraditionen har på en rad sätt skapat grunden för de nordiska välfärdssamhällena. Det finns skäl till varför World Economic Forum’s jämlikhetsrapport har de nordiska länderna i topposition. Korsen på flaggorna är mer avslöjande är många anar.

Kjell O. Lejon, teol.dr., fil.dr., professor i religionsvetenskap

Tuve Skånberg, teol.dr., riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Världen idag 2013-03-22, Hemmets Vän 2013-03-28

Argumentationen från surrogatmödraskapets förespråkare utgår helt från den vuxnes önskemål. Men hur fantastiskt det än är att få ett barn är detta ingen mänsklig rättighet; dessa rättigheter ligger helt och hållet på barnets sida. FN:s barnkonvention är tydlig med att vid alla åtgärder som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet. En sådan här lagförändring skulle ge helt nya möjligheter för medicinskt infertila eller naturligt sterila förhållanden att ”skaffa barn”, men det är uppenbart att dessa önskemål utgår från vuxnas intressen istället för barnets.

Barnkonventionen slår vidare fast att ett barn har rätt till kontakt med båda sina föräldrar. Ett barn som bärs och föds av en annan än sin biologiska mor går miste om den normala anknytning som sker när modern och fadern lever tillsammans under en graviditet, och där barnet känner igen röster och beteendesätt efter förlossningen. Barnpsykologin har funnit att adopterade barn utsätts för en speciell anknytningsproblematik. I surrogatfallen torde detta bli ännu tydligare och mer plågsamt. Ett statligt bejakande av surrogatmödraskap skulle även strida mot barnkonventionens krav på barnets rätt till relation till den kvinna som burit och fött det, det närmaste relation en människa har under hela sitt liv.

Jurister har pekat på flera såväl etiska som juridiska frågetecken. Vad händer om endera parten vill pressa den andra att göra abort, exempelvis på grund av att fostret visar sig ha ett handikapp? Eller vad händer om det beställande paret går isär och inte längre vill ha barnet? Rättstvister pågår redan i USA om situationer som dessa. I ett uppmärksammat fall i Storbritannien bröt en surrogatmamma det ingångna avtalet, varvid domstol gav henne rätt att behålla barnet. Problemen är alltså allt annat än hypotetiska; de är högst reella.

Ingen människa, varken potentiella surrogatmödrar eller barn får reduceras till medel för andra människors mål. Surrogatmödraskap skulle utsätta närstående för en orimlig press att ”ställa upp” som förvaringsplats för foster. SMER tar visserligen enhälligt avstånd från affärsuppgörelser, men man väljer att bortse från att just detta har skett överallt där surrogatmödraskap förekommer. Det har i praktiken blivit ett slags ”fertilitetsturism”, där såväl kvinnans livmoder som barn blir en handelsvara med ett bestämt pris, och där en redan svag part blir ännu svagare genom att utsättas för ekonomisk eller social påtryckning.

Både surrogatmamman själv och hennes familj får en psykiskt och socialt utsatt situation i samband med graviditet och födsel. Frånvaro av en biologisk förälder är en välkänd riskfaktor för det uppväxande barnet. Den största och mest allvarliga risken är att barnen förlorar sin egen mor under en oväntat komplicerad graviditet eller födsel av någon annans barn. Allt detta är risker om utilitarismen ges fritt spelrum utan att beakta människovärde och omsorg om vår nästa.

Ofrivillig barnlöshet är inte lätt, men surrogatmoderskap är en form av exploatering av en annan människas utsatthet. Att adoptera eller helt enkelt leva utan barn är ett helt acceptabelt liv. Surrogatmödraskap i ett civiliserat samhälle är däremot både orimligt och ovärdigt. Vi bör här inte styras av en högljudd lobbygrupp som ropar på sina önskemål, utan agera varsamt och med den svaga partens bästa för ögonen.

Bengt Malmgren, överläkare, psykiatri

Bengt Säfsten, med dr, överläkare, invärtes medicin

Anna Aronsson, barnläkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i UNT 2013-03-11, Smålandstidningen 2013-03-16, Gefle Dagblad 2013-03-19, Västerbottens-Kuriren 2013-03-19, Skånska Dagbladet 2013-03-24, Norrbottens-Kuriren 2013-04-02,  Kristianstadsbladet 2013-04-02

Idag splittras många familjer av sociala myndigheter. Socialarbetare gör
sin bedömning av familjeförhållanden, vilket efter beslut i
förvaltningsrätten inte sällan får stora konsekvenser för alla inblandade.
Att denna möjlighet finns för sociala myndigheter är något gott! Men fel
använt riskerar det att skada och bryta ner långt mer än det räddar.
Systemfelet är det oreflekterade fokuserandet på enbart barnets
rättigheter, och att föräldrars “naturrätt” till sina barn sätts åsido.
Istället behöver sociala myndigheter nytänkande och kreativa redskap för
att undvika ovanstående så långt det går, genom att sätta in preventiva
insatser som för in en god ordning i den dysfunktionella familjen,
exempelvis genom positiv tillsyn och familjestöd, likt psykiatrins
boendestöd. Denna kostnad kan vägas mot de ofantliga kostnader som idag
går till externa aktörer som tar över föräldrarnas ansvar. Vem tjänar på
det?

Ett annat exempel är det tankemönster man kan skönja i återkommande
diskussioner om tvångskvotering av föräldrapenningen och liknande. De som
menar sig veta bättre än föräldrarna själva, lägger sig i och vill med
lagstyrning fösa in föräldrarna på rätt väg. Deras strävansmål kan vara
berömvärt. Felet är dock att man med styrmedel vill sätta sig över
föräldrarnas rätt att själva välja det som de uppfattar är bäst för barnen
i den aktuella situationen. Bidrag skall användas till barnens bästa -
inte för att föräldrar skall följa rådande norm.

Ett konkret exempel för en vidare diskussion, är debatten om omskärelse av
muslimska och judiska pojkar. Om staten skulle förbjuda den flertusenåriga
identitetsskapande traditionen, för att istället låta sonen själv få välja
vid myndighetsålder, kan det mycket väl vara så att sonen känner sig
rejält sviken och menar att det var fel att inte låta omskära honom enligt
den tradition som generationer tillbaka har levt efter. Dels för att
ingreppet skulle varit mycket mindre vid en ålder på bara några dagar,
dels för att sonen av hela sitt hjärta skulle ha velat leva enligt aktuell
tradition med detta tecken på sin kropp livet igenom. En parallell är
vissa kristna traditioners praktiserande av barndop. Föräldrar har både en
rätt och en skyldighet att fostra sina barn utifrån vad de tror är det
bästa för barnen. Den rollen kan aldrig ett kollektiv ta över. Men det är
lätt som förälder – inte minst i en postmodern tid – att abdikera och
frånsäga sig sitt ansvar om man saknar stöd från samhälle och omgivning.

Föräldrarollen behöver uppvärderas och förstärkas, inte nedmonteras. Att
använda maktspråk och styrmedel mot enskilda föräldrar när argumenten inte
räcker till är ovärdigt en demokrati. Och det är framför allt en ovärdig
behandling av enskilda barn och familjer.

Carl-Henrik Karlsson, verksamhetsledare för Eunike – Sveriges kristna
föräldranätverk
Magnus Göransson, barnläkare
Lars-Göran Sundberg, fil dr, lärare i religionspsykologi
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Världen Idag 2013-02-20

Den officiella releasen skedde  i Riksdagshuset onsdag den 20/2, som också markerar femårsjubileet för Claphaminstitutet. Du kan beställa boken här.  Boken bär titeln “PÅ GODA GRUNDER – Fem år med Claphaminstitutet i samhällsdebatten“.

Bland artikelförfattarna återfinns många personer med centrala funktioner i svenskt samhällsliv: professorer, docenter och andra forskare inom skilda ämnesområden, riksdagsledamöter, biskopar och samfundsledare, läkare, jurister, med flera. Vi känner tacksamhet och glädje över kunna kanalisera en sådan kompetens och därigenom kunna ha gett vårt bidrag till samhällsdebatten under de gångna fem åren, och ser fram emot att få göra det ännu starkare under de år som kommer.

Boken “På goda grunder” har kommenterats i Dagen 2013-02-20 och på ledarplats där samma dag. Boken har också kommenterats i Världen idag 2013-02-18.

   Nu bör betonas att idén om månggifte är mer spridd än hos den s.k. Stureplanscentern. Miljöpartiet har flaggat för en sådan reform. ”Polyamorin är en grundinställning till relationer som bygger på jämlikhet och öppenhet och strävan efter att göra lagstiftningen så normfri som möjligt”, hävdade Einar Westergaard, språkrör för Grön ungdom 2004.

   Yttranden som dessa var för några år sedan helt verklighetsfrämmande. Nu hörs de allt oftare från den liberala eliten på båda sidor om blockgränsen. Vi menar att förespråkarna för månggifte begår ett allvarligt systemfel. Barnen glöms bort. För dem är det inte likgiltigt hur det närmaste nätverket är. Familjer kan självfallet se olika ut och mycket kan hända som förändrar relationer mellan de vuxna. Att konstatera det är inte detsamma som att propagera för månggifte.

   Samhället prövas av social oro. Vi påstår att mycket av detta har sin grund i att familjer och särskilt barnen är utsatta för hårt tryck. Men det kan tyvärr inte hjälpas, när vi vuxna vill erövra eller bibehålla vår ”frihet”. I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som vårt land har förpliktigat sig till, sägs: ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.”

   Som kristna menar vi, att äktenskapet har sin grund i Bibeln och bygger på ett skapelseteologiskt tänkande. Det har fått uttryck exempelvis i Svenska kyrkans vigselordning: ”Äktenskapet är ett heligt förbund förordnat och välsignat av Gud, himmelens och jordens skapare.” Kontrahenterna nämns i detta inledningsord: man och kvinna. Tanken på månggifte lyser med sin frånvaro.

   Det är en stor risk att införande av månggifte kommer att leda till kvinnoförtryck. Vi behöver ta på allvar Bahareh Mohammadi Anderssons varning (SvD 15/1), att en del muslimska män kommer att utnyttja möjligheten att gifta sig med fyra fruar. Man kan även tänka sig att svenska män tar tillfället i akt och skaffar sig flera fruar under tvångsliknande förhållanden. Någon jämställdhet mellan könen ska vi knappast vänta, om detta skulle bli verklighet. All erfarenhet i modern tid visar att månggifte bara tillämpas och fungerar i mycket patriarkala och auktoritära samhällssystem. Inte bara barnen utan också kvinnorna kommer att missgynnas med månggifte.  

   Staten bör därför stifta lagar som stärker familjen och skyddar de svagare parterna. Förslaget om månggifte bör stanna i papperskorgen.

Gunnar Hyltén-Cavallius, teol lic, präst i Svenska kyrkan

Chrys C. Caragounis, professor em i Nya testamentets exegetik

Stefan Swärd, fil dr, pastor i Elimkyrkan Stockholm

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2013-02-14, Kyrka och Folk 2013-02-21

Det är därför uppseendeväckande att Ungdomsstyrelsen valt att med 355000 kronor stödja Riksförbundet Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personers (EKHO) arbete för att påverka Frälsningsarméns bibeltolkning. Sedan när blev det statens uppgift att korrigera hur de religiösa samfunden tolkar sina urkunder?

I samtliga kristna sammanhang pågår det idag samtal kring bibeltolkning och sexualitet. När då staten genom Ungdomsstyrelsens beslut väljer sida i en för många viktig teologisk diskussion – hur man väljer att tolka Bibeln – sätter det offentliga krokben för det fria och villkorslösa samtalet. En röst av många i den offentliga debatten får försprång på skattebetalarnas bekostnad. Något som knappast renodlar rollerna mellan det civila samhället och det offentliga.

Ansökan till Ungdomsstyrelsen ger bilden av det gamla statskyrkomonopolets obligatoriska katekesförhör runt om i de svenska stugorna. EKHO har ”en strategi” som innebär att ”vi ska påverka ledningen (för Frälsningsarmén) i Sverige”, bland annat genom ”utbildning och seminarier i bibeltolkning”. De söker pengar för att ”påverka ledningen, 3 tillfällen, planera utbildning, 2 tillfällen, ta in föreläsare, samtal regionalt och centralt”.

Konventikelplakatet med de av staten påbjudna husförhören avskaffades 1858, full religionsfrihet infördes 1952, kyrkan skiljdes från staten 2000; staten ska därför inte lägga sig i hur varken EKHO eller Frälsningsarmén, tolkar Bibeln. Vi har nämligen alla rätten att tolka Bibeln precis hur vi själva vill. Vad som är en rimlig respektive orimlig tolkning ska diskuteras i öppen debatt och i dialog med bibelforskning – inte genom statlig påverkan.

I ett öppet och demokratiskt samhälle har alla rätt påverka den allmänna opinionen i tal, skrift och öppen debatt. Det gäller både EKHO och Frälsningsarmén. Men det är djupt problematiskt när staten går in och stöttar en fristående organisations arbete med att påverka en annan fristående organisation. Genom beslutet att stötta en viss bibeltolkning och motarbeta en annan bibeltolkning kliver Ungdomsstyrelsen över gränsen för sitt uppdrag och blir teologisk skiljedomare. Myndigheten blir därmed en kopia av det gamla DDR där staten gav sig in i det civila samhället för att föra fram den ”rätta” ideologin.

Till demokratin hör föreningsfriheten som tillförsäkrar medborgarna rätten att bilda och tillhöra föreningar och organisationer, vilka inte är kontrollerade av staten, och som har friheten att bilda opinion.

Ingen invänder mot EKHO:s rätt att försöka införliva sin bibeltolkning i Frälsningsarmén eller om Frälsningsarmén skulle vilja försöka påverka EKHO:s läsning av Bibeln. Men det är inget som staten ska sponsra. Genom projektbidraget till EKHO har Ungdomsstyrelsen gått emot sitt eget uppdrag och istället bidragit till den sammanblandning mellan stat och det civila samhället som man enligt sina egna direktiv ska undvika.

Vi kräver därför att Ungdomsstyrelsen ser över sina rutiner för att i framtiden avstå från den sammanblandning som nu har skett.

STEFAN GUSTAVSSON

teolog och generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i SvD 2013-01-30

Beslutet från rektor reser stora frågetecken i ett öppet demokratiskt samhälle. Alla invånare i Sverige har en grundlagsfäst rätt att organisera sig i föreningar och att samlas för möten och sammankomster utan att hindras av myndigheter. Denna lag finns inte främst till för att skydda sådana sammankomster som merparten av befolkningen redan gillar. Lagens poäng är tvärtom att försvara sådana grupper som motarbetas av andra, mer röststarka grupper i samhället. Dessa friheter är bärande principer i varje demokratisk stat, för att skydda öppenheten och mångfalden.

Beslutet har dessutom en bevärande och diskriminerande udd mot just kristna ungdomar. Och sist men inte minst uttrycker beslutet en gåtfull markering mot just sådana livgivande inslag i skolvardagen som kan ge en positiv input till skolor som brottas med långt svårare problem än att elever samlas för att dela gemenskap och be tillsammans.

Än mer problematiskt blir det när skolverkets jurist får ge sin syn på elevers religionsfrihet: ”Det är en sak om gruppen samlas i ett slutet rum och läser Bibeln eller spelar gitarr, men om de går ut och försöker frälsa sina kamrater kan rektorn behöva agera. Det är svåra gränsdragningar.”

Absolut, det finns gott om diktaturer där de styrande ägnar mycket bryderier åt att dra upp gränser för vad som får sägas och inte. Om varje försök att påverka andra i ideologisk riktning är det i den riktningen vi har gått. Den myndighetsperson som föreslår ett rektorsingripande när någon brukar sin mänskliga rättighet att förmedla sin religiösa eller politiska ståndpunkt för andra har dock helt missförstått yttrandefrihetens och religionsfrihetens plats i en modern demokrati.

Internationella konventioner och svensk lag slår tydligt fast mötesfriheten som en av de viktigaste grundbultarna i ett demokratiskt samhällsbygge. 1858 var ett märkesår för svensk religionsfrihet. Då avskaffades konventikelplakatet med sitt förbud för religiösa samlingar utanför statens kontroll avskaffades. Vi ser nu illavarslande tecken på att liknande förbud smygs in i samhället igen.

Kanske är den lilla skolföreningen inte intresserad av att driva sitt fall till rättslig prövning. Det är dock värt att hålla i minnet att Europadomstolen tidigare fällt stater som velat förbjuda religiösa inslag i skolan. Det finns anledning att tro även detta angrepp av de egna elevernas fri- och rättigheter skulle fällas vid en rättslig prövning.

Så här i inledningen av vårterminen vill vi uppmana skolledningen på Trollehöjdsskolan att ta sitt förnuft till fånga och omedelbart häva beslutet att förbjuda den kristna skolföreningen att samlas i skolan, och att skolledare över hela Sverige under 2013 avstår att försöka genomföra liknande begränsningar av ungdomars mötesfrihet. Varför inte hellre byta taktik, och istället aktivt uppmuntra de elever som samlas till andakt och ber om välsignelse och omsorg över skola, lärare och skolkamrater. Kanske är det precis det som svenska skolor behöver i en tid som denna.

Per Ewert, ordförande i elevförbundet KLEO

Anna Emdenborg, etiker

Carl-Henrik Karlsson,  verksamhetsledare för det kristna föräldranätverket Eunike

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Världen Idag 2013-01-14