Samvete och krigsbrott

Under året har vi kunnat följa åtminstone två rättsprocesser med kopplingar till för länge sedan begångna brott mot mänskligheten. Bland dem som nu möter åklagaren finns bosnienserben Radovan Karadzic och den nu 89-årige John (f.d. Ivan) Demjanjuk, som förmodas vara den fruktade lägervakten ”Ivan den förskräcklige” i förintelselägren Treblinka och Sobibor.

Karadzic ställs inför krigsförbrytartribunalen i Haag för 11 åtalspunkter, främst under rubriceringarna folkmord och brott mot mänskligheten. Demjanjuk i sin tur åtalas i Tyskland för medhjälp till mord på 27.900 människor i Sobibor.

Dessa två mål väcker flera principiella frågeställningar. Kan Karadzic hållas personligt ansvarig för händelser som skedde på platser där han själv inte var närvarande, utan bara uppmanade till brottsliga handlingar? Kan Demjanjuk anses vara skyldig för övergrepp där han själv var tillfångatagen krigsfånge och under fiendelands överinseende? Även tidsaspekten väcker frågan om det nu inte är tid att glömma och gå vidare. Bör dessa båda verkligen kunna dömas för brott som – i synnerhet i Demjanjuks fall – ägde rum för så länge sedan?

När det gäller brott av den här digniteten säger vårt samvete oss att dessa frågor måste besvaras jakande. Och det är just därför som personerna också ställs inför rätta. Som alltid är det åklagarens uppgift att bevisa skuldfrågan, men människans grundläggande rättskänsla säger oss att brott alltid ska följas av en rättvis dom och ett straff som motsvarar brottets grad. Om brottet är tillräckligt allvarligt måste detta gälla oavsett hur lång tid som förflutit sedan brottet begicks.

Denna inställning delas också av i stort sett alla bedömare, och leder vidare till större frågor om moralens yttersta grund. Det saknas visserligen konsensus i hur domarna till slut kommer att falla, men principen att människans handlingar måste få en rättfärdig dom ligger djupt i oss. Så djupt att vi ser med irritation på fall där grova brottslingar avlider innan dom har kunnat avkunnas. När Karadzic närstående medbrottsling Slobodan Milosevic dog innan hans rättegång i Haag avslutats beklagade mer än en att han lyckats undkomma rättvisan. Men de riktade samtidigt ett hopp om en rättvisa som övergår den jordiska: ”Nu står han inför en högre rätt.”

Inför namn som Auschwitz och Srebrenica måste vi uppfatta en värdenihilistisk och rättspositivistisk syn som otillräcklig. Intuitivt är vårt samvete grundat i en naturrättslig syn där lag och rätt är grundad på en genom naturen objektivt given moral. Kristendomen har alltid gått hand i hand med en naturrättslig syn, vilket enligt kristna filosofer är en följd av att människan är skapad av Gud. Därigenom är en gnista av Guds förnuft nedlagda i oss, och vårt upplysta samvete kan i någon mån hjälpa oss att avgöra vad som är gott och ont.

Enligt kristendomen är människan samtidigt kluven mellan gott och ont, och samvetet är grumlat av andra motiv. Därför behövs frälsningen, varför kristendomen lär att det även i den mörkaste ondska finns ett hopp om försoning och upprättelse.

Detta kräver samtidigt att ondskan avslöjas, erkänns och att brottslingen till slut förklaras skyldig. På andra sidan domen kan då vägen inledas till verklig försoning. Ibland är brottet så svårt att full försoning inte känns tänkbar. Även i det fallet måste vi förlita oss till en högre domstol än den jordiska.

Per Ewert, religionsvetare, författare och frilansskribent

Bengt Malmgren, läkare

Ivar Gustafsson, docent matematik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Skånska Dagbladet 2010-09-23,  Barometern 2010-09-24, Kristianstadsbladet 2010-09-27, Värmlands Folkblad 2010-09-27, Norra Skåne 2010-09-27, Västerbottens-Kuriren 2010-10-02

Tags : , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *