I år firar världen 400-årsjubileet av Galileis upptäckt att jorden kretsar kring solen. Den konflikt som sedan följde har utmålats som vetenskapens första stora seger över den kristna tron. I verkligheten handlade dock konflikten om något annat.
2009 firar världen det Internationella astronomiåret till minne av 1609, då den italienske vetenskapsmannen Galileo Galilei för första gången riktade sitt primitiva teleskop ut mot världsrymden. Hans upptäckter skulle revolutionera vår syn på solsystemet och hela universum, men upptäckterna drog även in honom själv i en långdragen och hård konflikt.
Galileo Galilei var en man utan större diplomatisk finess. Redan under studietiden gjorde han sig känd för att framföra sina – oftast helt korrekta – ståndpunkter på ett så raljerande sätt att meningsmotståndare såg sig tillplattade och sökte efter revansch. Denna egenskap hos Galilei levde kvar även sedan han blivit en etablerad forskare, och blev en viktig orsak till hans alltmer ansträngda relation till kyrkan.
Många ateister beskriver fallet Galilei som ett paradexempel på hur vetenskapen alltid tvingar den religiösa tron på knä. Men de förbiser då några grundläggande fakta. För det första stod striden inte mellan tro och vetenskap, utan mellan två filosofiska system. Debatten fördes mellan personer som alla var bekännande kristna, men som hade olika inställning i frågan om vilken himlakropp som utgjorde alltings centrum.
Vid de första studierna sommaren 1609 såg Galilei företeelser som tycktes motsäga den aristoteliska världsbild som sedan Thomas av Aquinos dagar fått en dominerande ställning i den katolska kyrkan. Hos Aristoteles var jorden universums orörliga centrum, runt vilken alla andra himlakroppar kretsade. Men Galilei såg snart att Jupiter hade egna månar och att Venus tycktes kretsa kring solen. Han drog därför slutsatsen att det var solen som utgjorde universums orörliga centrum.
När nyheterna om Galileis forskning började läcka ut fick han snart såväl anhängare som kritiker i både kyrkan och i forskarvärlden. Påven Urban VIII:s inställning beskrivs bäst som reserverad nyfikenhet. Väl medveten om Galileis burdusa stil bad han därför forskaren att presentera sina rön på ett balanserat sätt utan att framställa den heliocentriska världsbilden som bevisat faktum innan han kunde lägga fram heltäckande vetenskapliga bevis.
När Galilei år 1632 publicerade sina resultat i bokform förvandlades dock många anhängare snabbt till fiender. Till sin förfäran såg påven hur hans egna tveksamma synpunkter hade lagts i munnen på bokens något svagsinte anhängare av en geocentrisk världsbild. Påvens tålamod var nu ute och Galilei kallades till inkvisitionsdomstolen. Där tvingades han ta tillbaka sina teorier, hans verk förbjöds och forskaren själv dömdes till livstids husarrest. Domen riktades dock inte så mycket mot Galileis vetenskapliga slutsatser som hans förmenta hånfullhet och hans sätt att så split inom kyrkan. Tilläggas bör även att kardinalskommissionen var oenig, och att tre av kardinalerna vägrade skriva under domen.
Galilei gjorde den revolutionerande upptäckten att jorden kretsade kring solen, inte tvärtom som var den gängse uppfattningen på den tiden. Konflikten med kyrkan berodde på dålig dialog, inte på att kyrkan motarbetade vetenskapen. Galileiaffären ger oss några viktiga lärdomar. Den lär oss vikten av en öppenhet för vetenskaplig forskning, även i de fall den egna världsbilden riskerar att behöva justeras – ett memorandum som är allmänmänskligt, oberoende av tro.
Vi kan inte förvänta oss att vetenskapen ska kunna ge alla svar på människans stora frågor. Alla vetenskapliga hypoteser är temporära och kan senare komma att ersättas av andra hypoteser som integrerar nyvunnen kunskap. Att solsystemet var världsalltets centrum var nog en allmänt vedertagen uppfattning på den tiden, precis som vi idag uppfattar världsrymden som innefattande allt. Men även detta ifrågasätts idag, där vårt intuitivt uppfattade kosmos enligt vissa teorier kan beskrivas som endast en del i ett större flerdimensionellt system.
Fallet Galilei handlar i grunden inte om en konflikt mellan vetenskap och religion. Tvärtom mot vad som ofta påstås är grundvalen för kristen tro en öppenhet för förnuftet och vetenskapligt utforskande av verkligheten. Kyrkan har ju i själva verket spelat en viktig roll för uppbyggnad av vetenskap och forskning och många universitet har grundats av kyrkan. Som kyrkofadern Tertullianus skriver: ”Det finns ingenting som Gud inte önskar att det undersöks och förstås genom förnuftet.” Om Gud har skapat människor med ett förnuft önskar han också att vi brukar det för att utforska den värld som han har skapat.
Per Ewert, fil mag, författare, skribent
Bengt Malmgren, läkare
Yvonne Maria Werner, professor historia
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Dagen 2009-05-13 och i Kyrka och Folk 2009-05-20
