De flesta människor möter en eller annan kris under sitt liv. Det kan gälla en trafikolycka, en livshotande sjukdom, en allvarlig brand. I sådana livshotande situationer brukar de flesta människor be till Gud eller hoppas på hjälp ”från ovan”. De som gör så behöver inte ens vara religiösa i någon traditionell mening . Snarare är det en spontan existentiell åtgärd utan någon föregående reflektion. Men vad händer när den akuta krisen är över? Fortsätter man att dra nytta av religionen eller blir den irrelevant?
För att ta reda på det har forskare frågat en stor mängd krisdrabbade personer om religionen har hjälpt dem att hantera sina kriser. Svaren visar att de flesta av de tillfrågade hade fått hjälp av religionen. Av tillfrågade patienter inför en hjärtoperation svarade 73 procent att de bad inför sin operation och fick stöd av det. Av äldre kvinnor (65+) upplevde ca 90 procent att de fick hjälp av religionen vid olika medicinska åkommor. Liknande resultat erhöll man från patienter med cancer och andra kroniska sjukdomar. Professor Kenneth I. Pargament har sammanfattat en stor mängd sådana forskningsresultat i sin bok ”The Psychology of Religion and Coping” (1997).
Visserligen är forskningen gjord i USA där folket generellt sett är mer religiöst än i Sverige, men man bör fördenskull inte underskatta svenskens religiösa behov.
Runt om i Sverige finns i dag ett stort antal krisgrupper. Dessa hjälper individer vid katastrofer av olika slag. För patienter i vården finns läkare och kuratorer som stöd vid hälsokriser. Men ingen av dessa grupper eller personer använder sig av religionen vid krisarbete. Kyrkan ställer upp ibland, men oftast för att erbjuda ett kyrkorum där man kan tända ljus eller ha en privat andakt.
Varför är det så?
Rent historiskt har det varit en skiljelinje mellan medicin och religion, och mellan psykologi och religion. Inom medicinen har man sedan länge använt sig av ett naturvetenskapligt paradigm där vetenskapliga fakta är av central betydelse. Inom ett sådant paradigm finns inte plats för religionen. Inom psykologi kan man se en liknande trend. Redan i början av förra seklet avfärdade Freud religionen. Han såg den endast som en krycka för den svaga människan. Som en konsekvens av det har psykologi och religion sedan dess gått skilda vägar. Coping (krishantering) har blivit ett begrepp som har utvecklats inom den psykodynamiska skolbildningen, alltså skild från religionen. En annan faktor som har reducerat religionens roll i krishanteringen är sekulariseringen av samhället. Den har säkerligen bidragit till att många människor har fjärmat sig från religionen.
Men tiderna har förändrats. Under de senaste decennierna har forskare världen över börjat bygga broar mellan de olika disciplinerna – medicin och religion, psykologi och religion. Ett sådant brobygge gagnar alla tre discipliner, och gagnar säkerligen också den krisdrabbade människan. Med tanke på det vore det på tiden att även Sverige ansluter sig till ett sådant brobygge.
Maare Tamm, Fil.dr. i psykologi
Bengt Malmgren, läkare, specialist i psykiatri
Carl Johan Ljungberg, Fil.dr. i statsvetenskap
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Skånska Dagbladet 2010-04-22, VF 2010-04-27, Kyrka och Folk 2010-04-29, Sändaren nr 10 2010
