Det finns ett litet land, ungefär så stort som Småland, med en befolkning på totalt ca 7.8 millioner innevånare. Det är omgivet av 22 andra stater med en annan typ av befolkning som uppgår till ca 300 millioner. Det lilla landet är ett av världens ledande inom högteknologi. Här finns forsknings- och utvecklingscentra för Microsoft, Cisco och Apple; här utvecklas den mest högteknologiska medicinska utrustning som används över hela världen. Tio Nobelpris har gått till personer i landet. Samma land är den enda demokratin i området. I landets parlament sitter personer med både arabisk och judisk identitet, både män och kvinnor.
Det lilla landet är naturligtvis Israel och de 22 ”Goliat” länderna runt omkring är arabvärlden.
De flesta av dessa länder, framförallt Israels närmaste grannar, men också Turkiet och Iran, ser inget hellre än att Israel utraderas som stat och att alla judar utvisas, med andra ord en ny och andra ”holocaust”. Bara för några dagar sedan upprepade premiärminister Netanyahu att grundorsaken till dagens konfliktsituation när det gäller en tvåstatslösning är palestiniernas vägran att acceptera en judisk stat ”within any boundaries”. Inför detta faktum borde det vara lätt att förstå att förhandlingsläget är låst och att en påtvingad ny muslimsk – arabisk grannstat till Israel endast kommer att leda till nya och förfärliga konflikter. När omvärlden vägrar inse sanningen blir Israel ett irritationsmoment över stora delar av världen och isoleras alltmer.
Sedan staten Israel utropades den 14 maj 1948 har tillkommit ett problem som med åren eskalerat alltmer, det palestinska flyktingproblemet. Redan den 15 maj anfölls landet av sju grannländer. I samband med detta krig flydde ca 500 000 araber från Israel till omgivande arabiskt territorium; denna palestinska flyktingpopulation har idag vuxit till ca 4,7 miljoner. Om alla dessa flyktingar återvänder till Israel idag skulle detta, demografiskt sett, innebära den judiska nationens utplånande. Ca 160 000 araber stannade kvar i Israel. Denna population har idag vuxit till mellan 1,2 och 1,3 miljoner. Ca 850 000 judar flyttade efter avslutade krigshandlingar till Israel från arabländerna. Dessa invandrade judar, liksom de araber som stannat kvar, integrerades väl i Israel. Arabländerna däremot vägrade acceptera sina flyende medsyskon. Av politiska skäl har man varit motståndare till integration av de palestinska flyktingarna och förvägrat dessa basala mänskliga rättigheter såsom t.ex. sjukvård, äganderätt, skolgång etc. Detta har varit ett medvetet syfte för att upprätthålla omvärldens missnöje med de palestinska flyktingarnas situation och därmed skuldbelägga Israel för dessa människors tragiska öde. FN har haft en särskild kommission (UNRWA) för de palestinska flyktingarna men denna kommission har åstadkommit föga och misslyckats med integrationsarbetet.
Idag vill man från arabisk sida uppnå en tvåstatslösning med Västbanken och Gaza som en palestinsk – arabisk stat. Redan 1947 föreslog FN en tvåstatslösning med Jerusalem som internationell enklav. Förslaget förkastades av araberna. Någon arabisk palestinsk stat har aldrig existerat och Jerusalem har aldrig varit huvudstad för ett annat folk än judarna. Det var kung David som gjorde Jerusalem till huvudstad 1004 f.Kr.. Det israeliska parlamentet, Knesset, 1980 antog en lag om att Jerusalem är odelbart och skall alltid så förbli under israelisk suveränitet.
Det idag så omdiskuterade området Västbanken är enligt uttalanden från domare vid internationella domstolen icke ockuperat men kan betecknas som ett ”disputed” område. Att betrakta judiska bosättningar på Västbanken som illegala är således inte korrekt. Det område som benämns Västbanken, det klassiska Samarien, samt Gaza är delar av det Palestina som enligt NF:s beslut från 1922 förklarades som judarnas hemland. Beslutet har juridisk giltighet den dag som idag är.
För judar är inte denna mark vilken mark som helst. Det område som 1922 – 1948 betecknades som Palestina är det land som enligt Bibeln Gud en gång genom löftet till Abraham lovade det judiska folket som dess hem, ett evigt löfte som skulle råda under generation efter generation. David Ben Gurion förstod den profetiska betydelsen av vad som hände 1948, då staten Israel tillkom, när han uttalade: ”Vårt nya land uppfyller Hesekiels kapitel 37 och vi kan höra fotstegen av Messias”. Denna referens till gammaltestamentliga texter visar hur djupt innehållet i dessa texter ligger hos det judiska folket. Denna dimension av profetisk uppfyllelse, både vad gäller själva landet Israel och dess huvudstad, borde uppmärksammas betydligt mer i konfliktdebatten än vad som idag är fallet. Utan den dimensionen kan inte konflikten bli begriplig.
Den svenska politiken har under senare år inneburit en alltmer negativ attityd till Israel. Senast har massmedia rapporterat att centerledaren Annie Lööf propagerar för att FN bör erkänna en ny palestinsk stat inkluderande Västbanken och Gaza. Skulle en sådan stat erkännas måste Israel försäkra sig om nationell säkerhet då de två terrororganisationerna, Hamas och Fatah, med stor sannolikhet kommer att bli dominerande i den nya staten. Sedan Gazakriget avslutades i januari 2009 har terrorister i Gaza avfyrat 1571 raketer mot Israel! Under 2011 avsköts ca 80 Gradraketer som innehåller betydligt mer sprängämne än de tidigare Kassamraketerna. Antag att ett grannland till Sverige avskjutit samma antal raketer mot Småland samtidigt som man hotat att utplåna området från jordens yta och mörda alla smålänningar. Vad skulle vi göra? Det som är ett definitivt hypotetiskt hot mot Småland är en verklighet för Israel. Skulle någon svensk politiker vilja förhandla med en motpart med sådana klart uttalade destruktiva avsikter?
Om Annie Lööf och centerpartiet nu går in för en palestinsk stat bör man komma ihåg att denna nya stat saknar historisk bakgrund och att befolkningen icke har historisk hemortsrätt på området. Den nya staten kommer juridiskt sett att ligga på annan stats territorium enligt NF deklarationen från 1922. Den tilltänkta statsledningen har klart uttalat att det framtida syftet är att driva ut judarna, om än stegvis, från hela Palestina (Israel) och detta syfte accentueras av de terrororganisationer som är aktiva i regionen. Någon fred i regionen är inte ett framtidsperspektiv. Istället hotar nya konflikter och oändligt mänskligt lidande. Är detta vad centerpartiet eftersträvar?
John-Gunnar Forsberg, professor em
Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad på Newsmill 2012-01-22
