Det borde ha väckt stor uppmärksamhet när den socialdemokratiska toppolitikern Nalin Pekgul nyligen krävde att hennes parti skulle ”klippa bandet till Tro och Solidaritet”. Den interreligiösa sidoorganisationen till det statsbärande partiet kritiserades av henne för att stödja ”islamismen som är en totalitär ideologi”. Som terrorforskaren Magnus Norell nyligen pekat på (GP 21/5) finns det emellertid i stora delar av svensk offentlighet en beröringsångest inför allting som kan tolkas som kritik av islamismen.
Tro och Solidaritets stöd till islamismen måste sättas in i ett historiskt sammanhang. Under mer än 50 års tid har extremism och antisemitism grasserat inom Broderskapsrörelsens (numera Tro och Solidaritet) led. I
en dagsfärsk forskningsrapport från tankesmedjan Claphaminstitutet – När teologi blev 68-ideologi – visar jag hur den socialdemokratiska sidoorganisationen har varit en nyckelaktör i etablerandet av en Israelfientlig inställning inom socialdemokratin, Svenska kyrkan och det trossamfund som tidigare hette Svenska Missionsförbundet.
I en debattartikel i tidskriften Broderskap skriver den blivande professorn i etik, den marxistiskt orienterade teologen Carl-Henric Grenholm år 1971 följande minst sagt anmärkningsvärda rader: ”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel. Detta är helt riktigt – och det är en målsättning vi bör stödja.”
Utöver att påverka generationer av blivande präster vid den för antisemitism flerfaldigt belastade teologiska institutionen vid Uppsala Universitet var Carl-Henric Grenholm en nyckelaktör i Svenska kyrkans inre liv under decennier. Denne i socialetiska frågor ständigt anlitade akademiker gjorde vid flera tillfällen uttalanden till stöd för det totalitära och för upprepade folkmord ansvariga Kommunistkina. Bland annat framhöll han att Kina och Kuba är exempel på goda samhällen som har etablerats genom politiskt våld. Nödvändigheten av revolutionärt våld är under 1970-talet ett genomgående budskap från Grenholms sida.
Tillsammans med Sigbert Axelson skrev Grenholm 1972 Palestinafrågan och den kristna opinionen. Till bokens centrala syften hör att söka delegitimera Israel och att utmåla den judiska staten som en del av det västerländska förtrycket mot tredje världen. Denna av Broderskapsrörelsen som studiematerial distribuerade bok rekommenderades varmt av den av maoister kontrollerade publikationen Palestinsk Front. Samma organ tipsade också sina läsare regelbundet om att läsa Karl Marx pamflett Om judefrågan.
Idéhistorikern Henrik Bachner visar i sin doktorsavhandling Återkomsten: Antisemitism i Sverige efter 1945 att kristna 68:or tillsammans med marxistiska extremistpartier – den så kallade bokstavsvänstern – utgjorde de viktigaste dörröppnarna för jude- och Israelfientlighet efter sexdagarskriget 1967.
Sigbert Axelson figurerade under 1970-, 1980- och 1990-talen återkommande i sammanhang som av sina kritiker förbands med antisemitism. Han spred budskap om sionistkontrollerade massmedier, gjorde en av Radionämndens ledamöter enhetligt prickad TV-dokumentär om konflikten om Jerusalem och förekom filtigt i Ahmed Ramiaffären. Den senare handlade om judefientlighet i Radio Islam och involverade ett flertal lärare – i första hand Jan Bergman – vid den teologiska institutionen i Uppsala.
På detta sätt kunde exemplifieringen av hat och extremism som har spridits av kristna marxister fortgå länge; den intresserade hänvisas på grund av utrymmesbrist till den aktuella forskningsrapporten och till min bok 68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989. Det viktiga i detta sammanhang är inte ytterligare exempel utan konsekvenserna av illviljans kolporterande.
Israels ambassadör Ilan Ben-Dov menar att ”den som analyserar Svenska kyrkans politik mot Israel ser att den ofta är mer extrem och mer polariserande än den som har sitt ursprung i den arabiska världen”. Jag är av uppfattningen att det onda arvet från 1968 utgör en viktig förklaring till det av ambassadören påpekade faktumet såväl som till svaret på den av Per Ahlmark i Vänstern och tyranniet resta frågan om varför ”kristna ledare i Sverige inte höjer sin röst mot antisemitismen”.
I forskningsrapporten När teologi blev 68-ideologi visar jag hur kristna antisionistister som Grenholm och Axelson med stor framgång verkade utifrån fyra centrala opinionsbildande arenor: kyrkorna, partipolitiken – i synnerhet Broderskapsrörelsen, massmedierna samt universiteten. De uttryck för proislamism inom den interreligiösa socialiströrelsen Tro & Solidaritet, och som muslimen Nalin Pekgul så rakryggat har reagerat mot, är ingenting annat än en logisk förlängning av det Israelhat och den vänsterextremism som under femtio års tid odlats inom delar av kristenheten i Sverige.
Det är hög tid att hedervärda krafter inom socialdemokratin och Svenska kyrkan ser till att partiet respektive trossamfundet kapar banden till hatets och extremismens förkunnare.
Johan Sundeen är docent i idé- och lärdomshistoria, författare till rapporten När teologi blev 68-ideologi: Etableringen av en Israelfientlig opinion inom svensk kristenhet 1967-1982
Artikeln publicerad i Svensk Tidskrift 2021-06-04
Foto: Chris Hearn
