Under vinterterminen 1899-1900 höll den store tyske teologen Adolf von Harnack en föreläsningsserie i Berlin, som omedelbart publicerades under titeln Das Wesen des Christentums (sv. öv. Kristendomens väsen, 1900).
von Harnack var en liberal teolog som menade att kärnan i Jesu förkunnelse kunde sammanfattas i följande grundläggande sanningar, nämligen att Gud var allas Fader, att alla människor var syskon, att den mänskliga själen var oändligt värdefull, att kärleksbudet var det högsta budet, och att Guds rike skulle komma.
Den som jämför denna bild av Jesu lära med det som presenteras i Nya testamentet, ser direkt att denna bild är en ytterst selektiv och vinklad presentation av Jesu verkliga lära, liksom apostlarnas. Stephen Neill (The Interpretation of the New Testament 1861-1961, Oxford Univ. press 1966, s. 135) ställer den träffande frågan: “Om detta verkligen var allt som Jesus sade och gjorde, varför skulle någon alls ha velat korsfästa honom?” (“If this was all that Jesus ever said and did, why should anyone ever have wished to crucify him?”).
Nej, trots hans storhet och betydelse för sin tid, hade von Harnack tagit fel på det väsentliga. Kristendomens verkliga väsen ligger inte i sådana allmängiltiga ståndpunkter, som von Harnack tar upp, utan i Jesus själv och hans gärning. Det är halva sanningar som dessa, propagerade under lång tid, som har format det moderna tänkesättet och attityden till den kristna tron. Representanter från tv och press förmedlar dagligen sin ”vederhäftiga” mening om att alla religioner är samma sak; det finns bara en Gud (om han/hon/den nu finns), och att det inte spelar någon roll om man tillhör denna religion eller någon annan. Det är bara en smaksak. Alla stigar leder upp till Fujibergets topp.
Om man gör anspråk på saklighet, får man konstatera att skillnaderna mellan den kristna tron och de andra religionerna är fundamentala och oöverbryggbara. Det som utgör kärnan i kristendomens väsen är påfallande frånvarande hos de andra religionerna.
Nya testamentet talar om en Allsmäktig Gud, universums Skapare, som föreskrivit hur människan skall leva. Denne Gud kommer att hålla räkenskap med alla sina skapelser på den yttersta Dagen. På grund av människans synd och uppror mot Gud och hennes oförmåga att själv ta sig ur sin situation och återskapa sin brutna relation till Gud, åstadkom Gud frälsningen för människan genom att offra sin egen Son. På korset tog Jesus världens synder på sig själv, för att de som vänder sig till Honom i sinnesändring och tro, får ta emot Guds förlåtelse och eviga liv och Guds kraft att fortsättningsvis leva ett liv som behagar Gud.
Sålunda är Nya testamentets lära helt olik hinduismens, buddhismens och islams. Hinduismens ‘frälsning’ som består i ‘frigörelsen’ (moksa) från de återkommande reinkarnationerna, då man nått Brahman, uppnås på tre vägar: (1) ‘pliktens väg’ (karma-marga), (2) ‘kunskapens väg’ (jana-marga), och (3) ‘hängivelsens väg’ (bakti-marga). Liknande är Buddhismens ‘frälsning’, vilken innebär frigörelse från den negativa bördan (karman = ‘handling’), som ständigt ackumuleras, för att man skall uppnå Nirvana. Detta görs genom att följa den åttafaldiga vägen: att se, tänka, tala, handla, leva, försöka, ge akt, och meditera rätt. Vad gäller islam, deklarerar visserligen Qur’an att Allah är barmhärtig, men bara mot de troende (dvs. muslimer), alla andra skall förgöras, se t.ex. The Qur’an, Arabic Text with New Translation by Muhammad Zafrulla Khan, New York 1997, Part 11, kap. 9, sekt. 123: “O ni som tror, fortsätt med er kamp mot de otrogna som gränsar till er, och låt dem finna att ni är obevekliga; och vet att Allah är med dem som uppmärksammar sin plikt mot honom”. Här uppmanas de ‘troende’ att hänsynslöst kämpa mot de ‘otroende’; Part 22, kap. 17, sekt. 18: “Säkert kommer Allah att döma mellan dem som tror (dvs. muslimerna) och judar, sabianer, kristna, magerna, och avgudadyrkare på domens dag”. Här grupperas judar och kristna tillsammans med avgudadyrkare.
I motsats till sådana läror, talar Nya testamentet om en Gud som älskar alla människor oavsett ras eller färg och som själv företar ett kostsamt offer i syfte att rädda människan: “Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare … vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död” (Romarbrevet 5:8-10).
Chrys C. Caragounis, Professor em. Lunds universitet
Carl Johan Ljungberg, Fil. dr. statvetenskap
Tuve Skånberg, Teol.dr., direktor Claphaminstitutet
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-07
