Konst som skönhet

I kulturprogrammet Kobra i SVT1 6 oktober om kungligt kulturintresse ställdes frågan om vad konst och kultur är. Utan att bli ifrågasatt fick Carl-Erik Grimstad ge uttryck för vår samtids syn på estetik: ”Konst bör i sin grundhållning vara kritisk. Det handlar om makt och inflytande. God konst och kultur utmanar alltid makten.” Konsten reduceras till ett redskap för den radikala kultureliten i klasskampen. Att gestalta skönhet är en främmande tanke. Med den synen kan nedklottring av tunnelbanevagnar och fejkade psykoser kallas konst.

En kristen syn på konst och kultur reducerar dem inte till redskap, utan till självändamål. Människan är skapad av Gud till att vara Guds med-skapare enligt 1 Mosebokens första kapitel ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” Gud har skapat skönheten – ”Allt vad Gud har gjort är skönt” skriver Predikaren (3:11). Berättelsen om Guds skapande sammanfattas med ”Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott”. Paulus betonar att vi är Guds medhjälpare, Guds medarbetare i första Korinthierbrevet (3:9).

Att se det som ännu inte finns och sedan skapa det är att skapa i Guds efterföljd. Det berättas att när Michelangelo 1501 fått uppdraget av staden Florens att hugga statyn av David, kom uppdragsgivarna till verkstaden för att se verket fullbordas. Någon frågade hur Michelangelo visste vad han skulle hugga bort. Mästaren svarade ”Jag ser David i stenen och sedan är det bara att hugga bort allt som inte är David”.

Som i mycket annat har kyrkofadern Augustinus betytt mycket för att utveckla den kristna förståelsen av konst. Han beskriver Gud som den störste konstnären, som i sin skicklighet skapar allt harmoniskt och därmed skönt. Harmonin i Guds skapelse kan beskrivas som talförhållanden, alltså matematiskt. När en konstnär utifrån sin inre bild skapar ett konstverk är det ytterst Gud och hans visdom som är verksam i honom. Konst är alltså det som gestaltar tillvarons harmoni, dess sköna proportioner. Augustinus beskriver Gud som upphovet till varje form av harmoni. Eftersom allt hos Gud är samstämt och harmoniskt är Gud den skönaste av allt och alla. Det sköna är alltså det harmoniska och samstämda, det som har rätt proportioner mellan delarna. Musik, konst, ja, matematik, äger på detta sätt skönhet.

Istället för att se konst och kultur som provokationer mot makten och som redskap i en kulturradikal politisk kamp, är god konst ett gestaltande av det sköna och det goda, att vara Guds medskapare.

Karin Boye skriver om detta:

En målares önskan

Jag ville måla ett ringa grand
av slitnaste vardag, så nött och grått,
men genomlyst av den eld, som förmått
all världen att springa ur Skaparens hand.
Jag ville visa, hur det vi försmå
är heligt och djupt och Andens skrud.
Jag ville måla en träsked så,
att människorna anade Gud!

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-10-12

Tags :

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *