Under senare tid, i spåren av blodiga avrättningar och terrordåd inte endast i Mellersta Östern och Afrika, utan även i Paris och Köpenhamn, har en livlig offentlig diskussion förts kring våldsanvändning inom religioner, främst inom islam. I samband med detta ställs frågan om kristenheten i väst bär på en kollektiv skuld till islam och därmed till Mellanösterns muslimer? För några år sedan kunde man till minnet av första korståget beskåda något som benämndes som en ”försoningsvandring” från Tyskland till Jerusalem, där deltagarna bar tröjor med en text på arabiska, som i översättning löd: ”Jag ber om ursäkt”. Startade rentav problemen mellan kristna och muslimer, mellan väst och öst, i och med korstågen? Många i väst svarar nästan reflexmässigt ”Ja” på den frågan och bidrar därigenom till vad som skulle kunna beskrivas som ett skuldbeläggningssyndrom i väst.
Korstågen synes samtidigt orsaka skuldbeläggande i väst och en stark nutida muslimsk ”antiretorik” i öst. Men en skuldkänsla kan vara äkta eller falsk och/eller ha flera bottnar. Det gäller därför att granska saken närmare. När det gäller huruvida problemen mellan kristna och muslimer startade i och med korstågen, framträder oftast en djupt bristande historisk kunskap i det svar som anges ovan. Det som ofta utelämnas är att muslimska krigs- och erövringståg, eller jihad mot kristna befolkningsområden, påbörjades redan på 600-talet.
När det gäller bruket av våld kan nämnas att Muhammed (570-632) själv, enligt muslimsk historieskrivning, ledde och deltog i nitton väpnade aktioner. I sitt avskedtal förklarade han att han ”var beordrad att bekämpa alla människor till dess de säger: ’Det finns ingen gud utom Allah´”, något som några menar är en hållning som överensstämmer med den i sammanhanget ofta diskuterade i en sen sura, Sura 9:5 i Koranen (… ni skall döda avgudadyrkarna, var än ni träffar på dem … Men om de visar ånger och [villighet att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred …”).
Redan under Muhammeds livstid såg man muslimska militära attacker inte endast i Arabien utan också in i Persien och det bysantiska Syrien. Ett större militärt angrepp skedde mot Syrien år 633. Damaskus erövrades två år senare och den muslimske kalifen etablerade där ett centrum för det muslimska kalifatet. Endast ett år senare, 636, besegrades perserna i viktiga krigsslag och en nyuppbyggd stad, namngiven Madina al-Salam (Fredens stad) men allmänt kallad Baghdad (Guds gåva), blev nytt viktigt muslimskt säte.
Nya militära erövringar följde. Man gick in i Palestina 636 och Jerusalem föll efter en lång belägring två år senare. Också Egypten föll efter blodiga attacker, även dess viktiga hamnstad Alexandria, som då var den kristna världens näst största stad till antalet invånare (– den starkt befästa staden mer eller mindre efterskänktes av oförklarliga skäl). Försök att återta staden slutade bland annat i muslimska plundringar och massakrer. Öar i Medelhavet, såsom Cypern (653) och Rhodos (672) invaderades. Man försökte inta Konstantinopel, men misslyckades.
Under ett skede gjorde erövringarna dessutom tillfälligt halt på grund av mångåriga muslimska interna strider, orsakade av olika uppfattningar om vem som var Muhammeds rättmätige efterträdare, Muhammeds kusin och svärson Ali eller svärfadern Abu Bakr. Detta resulterade till en splittring mellan sunni- och shiagrupper inom islam. Sunni driver Abu Bakr-linjen medan shia stödjer Ali-grenen.
De muslimska militära erövringarna fortsatte emellertid, inte minst i Nordafrika. Kartago föll 698. År 711 gick man in i Spanien. Fler strategiskt viktiga öar hamnade också under islams välde, såsom Sardinien (809), Mallorca (818), Kreta (824) och Malta (835). I årtionde efter årtionde underlade sig alltså muslimer, genom militär makt, områden som under mycket lång tid, flera hundra år, befolkats av kristna grupper.
Kristna och judar, som ansågs tillhöra ”Bokens folk”, skulle tolereras, men pressen på dem att konvertera var inte sällan mycket stor. Under påföljande århundraden skedde därför en successiv övergång till islam. Man har till exempel räknat med att det tog omkring 250 år innan 50 procent av befolkningen i områden som Syrien och Egypten blivit muslimer. De kristna eller judar som inte av sociala, politiska, militära eller andra skäl valde att konvertera till islam, drabbades av så kallad dhimma, en särskild skyddsskatt. Detta resulterade i ytterligare segregation och förödmjukelse. Under några perioder var icke-muslimer på vissa erövrade platser till och med tvungna att bära märkbara tecken på att man var ”annorlunda”.
Det kristna i väst försökte efterhand stoppa erövringarna. Slaget i Poitiers/Tours år 732, blev en vändpunkt, där Karl Martell, Karl den Stores farfar, gick segrande ur striden. Återerövringen av Spanien dröjde ännu länge, intill slutet av 1000-talet.
Nya hot framkom i öst. Det kristna östromerska riket var direkt hotat av seldjukisk-turkisk aggression (seldjuker är en benämning för flera inbördes besläktade turkiska dynastier, efter en ledare av en turkisk nomadklan, Seldjuk, som övergått till sunnimuslimsk tro). Mindre Asien, Syrien och Palestina hade alltså redan fallit, gravkyrkan i Jerusalem förstördes på en order av kalifen i Egypten år 1009, kristna pilgrimer till Jerusalem hade under århundradena åter och åter attackerats, och nu stod de muslimska fientliga trupperna i Konstantinopels närhet, varför kejsaren Alexios I Comnenos (d. 1118) inte såg någon annan utväg än att vädja till de kristna i väst om hjälp. Denna vädjan blev utgångspunkten till påven Urban II:s uppmaning år 1095 att sända trupper till öst, vilket ledde till Första korståget.
Detta hade alltså föregåtts av massiva muslimska erövringar av tidigare kristna områden, muslimskt herravälde med förödmjukande dhimma-regler för kristna och judar, samt otaliga gränsstrider – en mer är 450-årig historia, alltsedan 630-talet. Att i detta läge påstå att problemen mellan kristna och muslimer startade i samband med korstågen är historiskt helt enkelt inkorrekt.
Kjell O. Lejon
Professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet, samt Fellow vid Claphaminstitutet
Artikeln, första delen i en serie om tre, publicerades i Världen Idag 2015-05-26
