Sverige är känt som ett föregångsland när det gäller ekumenik. Ärkebiskop Nathan Söderblom blev en av den ekumeniska rörelsens pionjärer när han 1925 inbjöd till det ekumeniska mötet i Stockholm. Söderbloms skapelse ”Life and Work” uttryckte övertygelsen att kyrkorna skulle kunna verka tillsammans, åtminstone på det sociala och diakonala området.
Nationella kristna samarbetsråd som Svenska Ekumeniska Nämnden skapades på 1930-talet. I den internationella ekumeniska rörelsen intog svenska kyrkomän ledande positioner, förutom Söderblom till exempel ärkebiskop Yngve Brilioth och professorn och biskopen Anders Nygren. På 1950- och 60-talen fanns svenska kyrkomän och forskare som Lars Thunberg, Per-Erik Persson och Jonas Jonson med i det internationella ekumeniska arbetet. 1968 stod Uppsala som värd för Kyrkornas Världsråds fjärde generalförsamling – ett tydligt betyg åt de bidrag som svensk kristenhet och framför allt svenska kyrkan gett det ekumeniska arbetet.
På de svenska teologiska utbildningarna var det en självklarhet att de blivande prästkandidaterna skulle studera ekumenik, oftast inom ramen för missionsvetenskap.
I denna ekumeniska vårtid hade svenska kyrkan initiativet, nationellt och ofta även lokalt. De ortodoxa svarade ja på ärkebiskop Söderbloms inbjudan till ekumeniska mötet 1925. Missionare, baptister, alliansare och metodister kom efterhand att ta aktiv del i det ekumeniska samarbetet. .
De samfund som i inledningsskedet stod utanför detta ekumeniska samarbete var i regel katoliker och pingstvänner. Särskilt de senare anklagades för att vara ”sekteristiska” – och var det också en tid. Lokalt kunde det nog också vara så, att pingstvännerna inte ville bli ”besmittade” av de andra kyrkorna.
Under 1960-, 70- och 80-talen förändrades denna negativa attityd inom pingströrelsen. Viktig opinionsbildare i denna interna process var fram till sin död 1974 Lewi Pethrus. Konkret betydde denna ökade ekumeniska öppenhet, att pingstvänner började ansluta sig till lokala kristna råd, till en början mer tveksamt, med tiden alltmer helhjärtat. Andra tecken på bättre ekumenisk förståelse var att pingstförsamlingar gick samman med andra församlingar lokalt – i en del fall p.g..a. sviktande ekonomi och medlemsantal men också p.g.a. ökat ekumeniskt medvetande.1990-talet var förmodligen den svenska lokalekumenikens gyllene tid.
Sen hände något – och något överraskande. Den ekumeniske pionjären i Sverige, svenska kyrkan, verkade bli mindre ekumeniskt engagerad än tidigare i ekumenikens anda och valde i inte så få fall att ställa sig utanför de lokala ekumeniska sammanhangen. Idag är det nog en ganska vanlig bild, att lokalt ortodoxa, katoliker, missionare, alliansare, metodister, baptister, EFK-are, pingstvänner och folk från trosrörelsen kan samarbeta kring ekumeniska helger och evenemang medan det är betydligt svårare att finna någon präst inom svenska kyrkan, som helhjärtat vill delta. Undantag finns, oftast när prästen är med i något väckelsekyrkligt sammanhang, men bilden av den i lokala ekumeniska sammanhang alltmer frånvarande svenska kyrkan är ändå väldigt ofta sann. På några platser, kanske inte så få, har de lokala kristna råden upphört att existera.
Vad beror det då på? Några orsaker syns uppenbara.
1. Svenska kyrkans kris. När antalet medlemmar sjunker och ekonomin blir sämre, kan andra kyrkor inte upplevas som bundsförvanter i ett gemensamt stort uppdrag utan som konkurrenter.
2. Den karismatiska väckelsen. Denna väckelse förenade på ett märkligt sätt kristna från olika traditioner. Ja, den förenade bättre och djupare än vad den organiserade ekumeniken i form av till exempel Kyrkornas Världsråd och Sveriges Kristna Råd gjorde. Den karismatiska väckelsen var med om att skapa nya ekumeniska konstellationer. Svenska kyrkan var generellt sett inte en särskilt aktiv del i detta tidiga karismatiska skeende och blev därmed utanför.
3. Liberal teologi inom svenska kyrkan. Svenska kyrkan gick snabbt och till synes med skygglappar på en liberal väg utan att ta hänsyn till sina tidigare ekumeniska vänner och grannar. Missionsbegreppet förändrades stegvis. Partnerskap välsignades och blev till vigsel av samkönade äktenskap. Baltiska lutherska kyrkor protesterade. Anglikaner inom Borgågemenskapen vädjade. Svenska pingstledare och katolske biskopen skrev Jesusmanifest tillsammans.
Det här resulterade i att ett tidigare gott samarbete på lokalplanet sprack och nya ekumeniska konstellationer skapades. Kristna från olika samfund hittade – och hittar – varandra. Så därför är denna tid just förmodligen den oorganiserade ekumenikens glanstid – och blir förmodligen ännu starkare i morgon.
1925 stod den svenske ekumeniske pionjären Nathan Söderblom i Stockholm och Uppsala och talade om att glädjande nog var Paulus (den lutherska kyrkofamiljen) och Johannes (den ortodoxa kyrkofamiljen) närvarande vid stockholmsmötet men tyvärr hade Petrus (den katolska kyrkan) valt att ställa sig utanför det ekumeniska mötet. Idag, 2009, är läget faktiskt så, att Johannes är där, Petrus har kommit – och Lewi Pethrus och Ulf Ekman – men nu har Paulus valt att ställa sig vid sidan. Som Söderblom sörjde 1925, sörjer vi idag.
Carl-Erik Sahlberg, docent i kyrkohistoria
Christian Braw, docent i etik
Bengt Holmberg, professor em. i Nya Testamentets exegetik
Artikelförfattarna är präster i Svenska kyrkan och Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Dagen 2009-12-11
