Ännu betydelsefullare blev den helbibel som Luther gav ut 1534. I dess struktur har Luthers vägval haft ännu större genomslag. Nya testamentet innehåller de traditionella 27 böckerna, dock med en speciell ”Luthertwist”. Han placerade 23 numrerade böcker i den traditionella ordningsföljden. I en sista onumrerad grupp placerade han fyra böcker som varit omtvistade i fornkyrkan och som han själv hade svårt för, bland annat utifrån sin evangelieförståelse: Hebreerbrevet, Jakob, Judas och Uppenbarelseboken.
Det geniala greppet gällde Gamla testamentet. Där har Luthers vägval fått ett enormt genomslag. Med ett ”Alexanderhugg” lyckades han hugga av ”den gordiska knuten”, det vill säga lösa ett gammalt och nästan olösligt problem. Det han gjorde var att bejaka judarnas GT-kanon: han valde att placera de 39 kanoniska böckerna sammanhållet i fyra underavdelningar; han följde alltså Hieronymus och gick emot sin lärofader Augustinus användaSeptuagintas fyrdelning (lagen – historiska böcker – vishetsböcker – de senare profeterna); därmed hamnar Krönikeböckerna mitt i GT, och tolvprofetboken sist placera de nio apokryferna i en separat sektion, mellan GT och NT
Eftersom de protestantiska kyrkorna globalt har dominerat bibelöversättningsarbete och bibelutgivning sedan 1500-talet har grundstrukturen hos Luther och otaliga bibelöversättningar efter honom fått ett oerhört stort genomslag. (…)
Rune Imberg, lektor i kyrkohistoria vid Församlingsfakulteten i Göteborg samt Fellow vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Världen Idag 2017-04-10 Detta är ett kort utdrag; hela artikeln finns att läsa i pappersutgåvan, eller i inloggat läge på tidningens hemsida.
