För 900 år sedan utspelades investiturstriden. Den tysk-romerske kejsaren tog strid för att själv få utse biskopar i kyrkan. Påven vägrade, och kejsaren valde nesan att vandra till Canossa och vika sig i frågan. Konflikten kunde till slut lösas 1122 i en kompromiss där kyrkan utsåg sina egna ämbetsinnehavare, men där kejsaren ändå fick informellt inflytande över processen.
Den som undrar om sådana konflikter bara hör historien kan inte blunda för det kyrkoval som utspelas i Sverige kommande söndag. De riksdagspartier som ännu finns kvar i kyrkopolitiken för nu en kraftfull valkampanj. Flera av dem spelar på rädsla. Traditionell teologi är farlig, säger S. Nej, att släppa det traditionella är farligt, säger SD. Och Centern i sin tur skrämmer upp tänkta väljare med att måla upp svepande hot samtidigt som de slår in öppna dörrar med klyschor om förståelse och tolerans.
Inget av partierna har dock några förslag om det som är kyrkans verkliga uppdrag: att förkunna det glada budskapet om Jesus, att samlas till gudstjänst, att utföra Mästarens bud att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Men å andra sidan – varför skulle partierna bry sig om sådant? De är ju politiker, med uppdraget att arbeta för ett partiprogram, inte en missionsbefallning.
”Det handlar om öppenhet mot slutenhet” säger Annie Lööf allvarligt i partiets valfilm, och fortsätter ”Det är nu det gäller.” Ingen förstår dock riktigt vad hon talar om. Inte förrän hon fortsätter med att striden gäller ”valet i höst och valen nästa år”.
Det finns två centrala syften med partiernas kyrkopolitiska engagemang. För det första vill de gärna få inflytande över så stor del av samhället som möjligt. Och för det andra medger partierna ogenerat att kyrkovalet på söndag är en generalmanöver inför nästa års riksdagsval – ett sätt att mobilisera fotfolk och väljare att komma ihåg rätt parti.
Stefan Löfven förkunnade i Kyrkans Tidning i somras ett påbud som är en direkt spegling av medeltidens maktspel. Han beskrev kyrkan som en fortsatt viktig arena för att sprida socialdemokratin, och det är han och hans parti som ska avgöra vem som ska få bli präst i Sverige. Heder åt biskoparna i Svenska Kyrkan som rakryggat röt ifrån och slog fast att detta inte är ett ärende för statsministern att avgöra, utan för kyrkan själv. Det var skamligt av Löfven att föra fram den sortens medeltida anspråk; ett sådant synsätt passerade bäst före-datum för länge sedan. Svenska Kyrkan borde i vår tid hellre få ledas av människor som brinner för kyrkans djupaste identitet och uppdrag, människor som har sitt hjärta hos kyrkans Herre och inte hos den politiska makten.
Låt mig lansera ett praktiskt arrangemang för att reducera partiernas intresse för att värma upp sina kampanjorganisationer vore. Flytta helt enkelt kyrkovalet till året efter riksdagsvalet. Det enkla greppet skulle kunna innebära ett verkligt avskaffande av statskyrkan och starten på den reformation som Svenska Kyrkan behöver uppleva också i vår tid.
Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Altinget 20170915