Den senaste tiden har Bibelns äkthet och trovärdighet diskuterats intensivt. Det gäller speciellt kärnfrågan huruvida Jesus är en myt, uppdiktad av de första kristna, eller om han faktiskt existerat som historisk person, och i så fall ivilken utsträckning de fyra evangelierna ger en sann beskrivning av hans liv på jorden. Som argument för Bibelns äkthet kan anföras såväl det korta tidsavståndet mellan original och ett jämförelsevis stort antal bevarade kopior, dess tydliga ögonvittneskaraktär och samtida utombibliska källor. Ytterligare ett starkt indicium för Bibelns trovärdighet är Apostlagärningarnas 29:e kapitel, det vill säga kyrkans snart tvåtusenåriga historia.
Enligt Bibeln bestod den första kyrkan, efter Jesu uppståndelse, av en handfull lärjungar som möttes i privat bönegemenskap under stor försiktighet. Efter den första pingstdagen 40 dagar senare initierades en enorm tillväxt, och idag är kristendomen den största världsreligionen med i storleksordningen drygt två miljarder anhängare, enligt Atlas of Global Christianity. Även om kristendomens kraftiga tillväxt i sig kan anföras som ett argument för Bibeln, kan man hävda att alla världsreligioner vuxit från en ringa start, och därför måste någon av dem vara störst. Men det är i ännu högre utsträckning det sätt på vilket kristendomen vuxit som utgör ett starkt indicium för dess trovärdighet.
För det första har kristendomen, likt ingen annan religion, vandrat runt mellan olika folkslag och kulturer. Detta måste anses som anmärkningsvärt, då knappast någonting sitter så djupt rotat i en kultur som den religiösa tillhörigheten. Det stämmer å andra sidan väl överens med Jesus missionsbefallning att göra människor från alla folkslag till sina lärjungar.
Kristendomen startade som en gren av judendomen, spred sig därefter vidare till nuvarande Libanon och Syrien och under Paulus missionsresor till Turkiet och Grekland. Några hundra år senare var i stort hela Romarriket, inkluderande södra Europa, Mellanöstern och Nordafrika, kristet. I början av medeltiden var så gott som hela Europa genomsyrat av kristendom, för att sedan sprida sig vidare till Nordamerika och övriga världsdelar.
I dag kan vi konstatera att kristendomen gått kraftigt tillbaka i många av de ursprungligt kristna områdena. Mellanöstern och Nordafrika domineras alltsedan 600-talet och de påföljande århundradena av islam. Europa har gradvis, alltsedan upplysningstiden på 1700-talet, genomgått en omfattande sekularisering.
Å andra sidan har kristendomen det senaste seklet upplevt kyrkhistoriens största tillväxt med en explosionsartad ökning i Sydamerika, södra Afrika och i stora delar av Asien. En typisk kristen idag är inte nödvändigtvis europé, kanske inte ens amerikan, utan minst lika troligt kines, sydkorean, brasilianare eller nigerian.
Eftersom kristen tro är baserad på en personlig gudsrelation genom Jesus kan människor inte tvingas till konvertering, varken individuellt eller kollektivt. De fall då kristendomen införts med inslag av tvång har ofta resulterat i en högre grad av namnkristendom och religionssynkretism.
I stället har perioder då kristendomen vuxit underjordiskt via husförsamlingar och privata bönegemenskaper, ofta under hårt tryck utifrån, fått mer genomgripande konsekvenser. Det gäller exempelvis de tre första århundradena i Romarriket.
Ett annat exempel i modern tid är Kina. I slutet av 1940-talet hade landet några miljoner kristna efter en långvarig närvaro av västerländska missionärer. Vid kommunistregimens maktövertagande utvisades alla missionärer, sedda som företrädare för en västerländsk religion. Därvid vidtog alltmer en omfattande förföljelse av den icke-statskontrollerade husförsamlingsrörelsen, som tvingades gå under jorden. Resultatet blev en omfattande tillväxt, och i dag finns det troligtvis minst 100 miljoner kristna i Kina.
En liknande utveckling i mindre skala kan observeras i Iran. Efter den islamska revolutionen 1979 utvisades västerländska missionärer.
Sedan dess har det fåtal kristna med muslimsk bakgrund mångfaldigats, och en försiktig uppskattning är att det idag inom denna grupp åtminstone finns flera hundra tusen kristna, trots hårt motstånd.
Bibelns tolkning är att kristna, fyllda av den Helige Ande, är beredda att offra mycket för sin tro, och även uthärda förföljelse. Jesus sista löfte före sin himmelsfärd var att lärjungarna snart skulle få ta del av denna utrustning.
I Apostlagärningarna uppmanar fariséen Gamaliel sina kollegor i det judiska rådet att inte gå hårt åt de första kristna utan i stället iaktta en avvaktande hållning för att inte riskera att motarbeta Gud själv. Historien pekar på att Gamaliel hade rätt, ty idag växer kristendomen i flera av de länder där motståndet är störst.
Ola Hössjer, professor i matematisk statistik, Fellow vid Claphaminstitutet
Tuve Skånberg, teol dr i kyrkohistoria, direktor för Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-08-01, Norrköpings tidningar 2011-08-01, Dagen 2011-08-05
