(Bild: Regeringen Per Albin Hansson tillträder, hösten 1932. Längst till vänster nye ecklesiastikministern Arthur Engberg. Arbetarrörelsens arkiv)
Sverige har länge odlat självbilden av att vara Landet Lagom. Denna bild sjunger dock inte i harmoni med den faktiska situationen. Vår tids Sverige utmärker sig i internationell och historisk jämförelse som ett land med extrema värderingar. Den före detta statskyrkan är inget undantag. Även detta kyrkosamfund avviker radikalt såväl från gångna tider som från andra länder, inte minst i värderelaterade positioneringar. Förändringen har varit medveten, och den har genomförts enligt specifika politiska målsättningar. Flera partier har haft insyn och ibland delaktighet i förändringsprocesserna, men det torde vara ostridigt att den framför allt har drivits av Arbetarepartiet Socialdemokraterna.
En skicklig politiker har lärt sig konsten att balansera på den tunna linjen mellan vision och verklighet. En politik utan vision når inga resultat, utan ägnar sig bara åt förvaltande. En politik som förlorar kontakten med medborgarnas verklighet gör sig däremot snart irrelevant och brukar ofta till slut behöva lämna sitt ämbete. De verkligt skickliga politikerna är sådana som förmår ha en så stark visionär linje att de lyckas förändra till och med själva verkligheten. Olof Palme var en typisk sådan politiker, och det var på det temat jag lånade en formulering från honom till titeln på avhandlingsversionen av min studie. I en radikal amerikansk familjeantologi förklarar Palme hur hans socialdemokratiska regering i Sverige har tagit ett stort samhällsomvandlande grepp. Hans parti har också varit särskilt framgångsrikt i att förändra attityderna hos befolkningen, men även hos de andra partierna. Som sammanfattning av denna strategi berättar den svenska statsministern med stolthet om ”de praktiska åtgärder vi genomför för att förflytta verkligheten närmare idealet”.[1]
Detta omvandlingsarbete i att bygga en ny verklighet utifrån partipolitiska ideal bedrevs under 1900-talet över stora delar av samhällskroppen – inklusive kyrkan. Den svenska statskyrkan hade länge varit samhällets starkaste aktör, med ansvar för utbildning, socialt arbete och andra samhällsfunktioner som i takt med moderniseringen skulle flyttas över på sekulära institutioner. Men kyrkan byggde samtidigt på en luthersk grund av Skriften allena och Kristus allena – en grund som inte var tänkt att rubbas av politiska eller ekonomiska förändringar i samhället. Dess uppdrag var att förvalta den verklighet som bestod när andra företeelser flöt med tidens strömningar. 1900-talets otvivelaktigt starkaste politiska rörelse i Sverige drevs dock av en annan grundsyn. Socialdemokratin drevs av politiska, inte teologiska ideal, och över tid förändrades rörelsens strategi från att vilja avskaffa statskyrkan till att istället omvandla den från insidan enligt partipolitiska, sekulärt orienterade ideal. Ingen kan säga annat än att partiet var synnerligen framgångsrikt i sin strävan.
Det socialdemokratiska ledarskapet var från rörelsens begynnelse tämligen kompromisslös i sin syn på kristendomen i allmänhet. Blivande ecklesiastikminister Arthur Engberg sammanfattade inställningen tydligt under sin ungdoms kraftfulla retorik: ”Där socialismens livssyn går in, där måste kristendomen gå ut och tvärtom.”[2] Så kraftfulla angrepp på den kristna tron i sig var dock inte det vanliga inom arbetarrörelsen. Den fientliga inställningen var dock helt enig i relation till en viss kristen aktör, nämligen statskyrkan. Redan i Sveriges allra första 1 maj-tal, på Gärdet i Stockholm 1890 förkunnade Hjalmar Branting: ”På arbetarklassen skall byggas framtidens kyrka; och det är en säkrare grund än bibelsagan en gång gaf åt den kristna kyrkan. … De gamla stånden äro stadda i undergång … presteståndet – hur många af dessa tiotusenden tro på hvad svartrockarna predika? Statskyrkan är en koloss på lerfötter, som ramlar för första allvarliga stöt och drar med sig de 16 millioner den kostar om året.”[3]
Som citatet illustrerar håller sig Branting alltså till en klassisk marxistisk syn där religionen i sig är att betrakta som falsk, men där man samtidigt ser möjligheten att bygga ett nytt slags kyrka på en ny, sekulär världsbild. Det skulle dock ta några decennier innan socialdemokratin vann det nödvändiga politiska mandatet för att inleda en sådan omvandlingsprocess. Den tiden krävdes också för att partiet skulle finna en omvandlad och mer långsiktig strategi för att omvandla kyrkan, innan den efter genomfört värv till slut kunde kopplas loss från staten.
Kompromissandets ädla konst ingår i politikens verktygslåda som ett sätt att lösa ut olika konfliktfrågor. Det speciellt kännetecknande för socialdemokrati är dock att inte acceptera kompromisser som en långsiktig lösning. Där andra partier slagit sig till ro efter att ha lyckats nå en överenskommelse, har Socialdemokraterna traditionellt tagit kompromisser som ett första steg i riktning mot det långsiktiga målet. Denna strategi blev särskilt vanlig just i religionsrelaterade frågor.
Under 1900-talet var det två kyrkopolitiska frågor som helt dominerade debatten fram till beslutet om Svenska kyrkans skiljande från staten. Den första handlade om makten över kyrkans beslutsfattande, den andra om hur starkt den makten skulle tillämpas i den konkreta fråga där konflikten mellan bibliskt och sekulärt fick sin tydligaste konfrontation.
I den första av dessa frågor fanns en tydligt partimässig skiljelinje under den period under 1920- och tidigt 1930-tal då regeringar ständigt avlöste varandra i Sverige. Konservativa regeringar och ecklesiastikministrar gjorde vad de förmådde för att låta kyrkan behålla makten över sig själv, inklusive att bevara kyrkoherdens roll i de lokala beslutsförsamlingarna. Frisinnade och liberala regeringar försökte sitta i båten, men samtidigt ta beslut som kunde förhindra revolutionära åtgärder från eventuellt inkommande kyrkofientliga regeringar. Det var nämligen tydligt även för övriga partier vilka radikala åtgärder som kunde vänta om Socialdemokraterna skulle komma till makten och försöka genomföra sitt partiprogram från 1920 som förespråkade avskaffande av statskyrka och statligt övertagande av kyrklig egendom. Den socialdemokratiska kyrkopolitiken utmärkte sig framför allt genom att så snart tillfälle uppstod ta beslut som reducerade kyrkans och kyrkoherdens inflytande över de olika lokala beslutsförsamlingarna, för att istället flytta över den makten till politiskt valda organ. Just inställningen till kyrkans frihet är en tydligt partiskiljande faktor mellan svenska regeringar under första halvan av 1900-talet.
Ytterligare en central faktor i socialdemokratisk kyrkopolitik under den här perioden är synen på kompromisser. Här framträder åtminstone två återkommande strategier.
Den ena är valet att avstå från mindre reformer, om de kan antas försvåra ännu större steg längre fram. Denna strategi kan noteras i perioden då Arthur Engberg tillsammans med prästen Harald Hallén var socialdemokratins och landets ledande kyrkopolitiker. Även om de hade olika inställning till kristet fromhetsliv delade de ändå en gemensam grundsyn att makten över kyrkan behövde överföras från Bibel, ämbetsbärare och kristen tradition till demokratiskt valda representanter som gärna fick ledas av helt sekulära ideal.
Under perioden före och omkring införandet av 1930 års församlingslag låg flera olika förslag på riksdagens bord. Ibland var det riksdagsmotioner från andra partier som låg väl i linje med ledande socialdemokraters kyrkopolitiska inställning, men som ändå ratades av strategiska skäl. Såväl Hallén som Engberg hade den inflytelserika positionen som ledamöter i Konstitutionsutskottet, med möjlighet att påverka vilka förslag som lades fram för de båda kamrarna. Båda uppgav uttryckligen att det var med kluvna känslor som de sade nej till en liberal motion som de facto föreslog steg för att förflytta makten över kyrkan. Idén i motionen låg väl i linje med Socialdemokraternas egen kyrkopolitiska linje, men avvisades likafullt, eftersom både Engberg och Hallén såg ännu större reformer framför sig. Engberg argumenterade å sin sida för att en fullständig sammanslagning av kyrklig och sekulär kommun borde göras, medan Hallén föreslog att dessa frågor istället borde infogas i en större reform som kunde hanteras av den kommande religionsfrihetsutredning, där Hallén själv råkade vara en av ledamöterna.[4]
Riksdagens beslut blev också mycket riktigt att de avgörande besluten om makten över den lokala kyrkoorganisationen fick dröja till 1930 års beslut om ny församlingslag. Denna perioden kännetecknades av svaga och ständigt växlande regeringar. Den grupp som var skickligast i att påverka den politiska utvecklingen var dock inte Arvid Lindmans högerregering, utan de i opposition sittande Socialdemokraterna. Via Engberg, Per Albin Hansson, Gustav Möller och andra ledande partiföreträdare lade partiet radikala motioner i både första och andra kammaren om en total reduktion av kyrkoherdens inflytande i kyrkliga beslutsförsamlingar. Hallén trädde då i sin tur in för att förhandla fram en kompromiss i Konstitutionsutskottet mellan Socialdemokraternas radikalt kyrkokritiska linje och regeringens kyrkovänliga hållning. Till slut blev det också denna linje som segrade.[5]
Den ingångna kompromissen blev dock ingen försiktigt avvägd mittenposition, utan innebar en för världens kristenhet unikt stor överflyttning av beslutsmakt från de kyrkligt aktiva till partivalda – en partipolitiserad lösning som fram till denna dag inte fått sin like i något annat land. Det kan också noteras att även de kompromissinslag som lades in i beslutet skulle avskaffas med tiden. En sådan regel var att kyrkoherde i undantagsfall kunde väljas som ordförande i den lokala skolstyrelsen om ingen annan kandidat fanns. Ordföranden i konstitutionsutskottet meddelade 1950 att detta undantag nu kunde upphävas, utifrån argumentet att folkökningen borde garantera att andra goda kandidater alltid skulle kunna framskaffas.[6]
Att utvecklingen fördes i den här riktningen var heller ingen slump. Konstitutionsutskottets ordförande vid den här tiden hette nämligen Harald Hallén. Vid samma tid blev Hallén också ordförande för kvinnoprästutredningen, där han fick överta ledarskapet efter att den tidigare ordföranden Torsten Bohlin hastigt avled, endast tolv dagar efter att utredningen överlämnats till regeringen.
Den viktigaste kyrkopolitiska stridsfrågan under första hälften av 1900-talet var just makten över kyrkan. Denna strid fullbordades 1949 med att politiseringen slutfördes också av det nationella kyrkomötet. Processen illustrerade samtidigt att slutmålet för socialdemokratins kyrkopolitiska program inte var en gyllene medelväg som alla parter långsiktigt kunde stå bakom, utan en total omvandling och överförande av makten från en traditionell luthersk auktoritet till en partipolitisk sådan.
Under den andra hälften av seklet skulle dock just ämbetsfrågan bli den avgörande kyrkopolitiska konflikten. Denna fråga skulle också också den tydligaste exemplet på den kyrkopolitiska strategi där kompromissen aldrig betraktas som slutgiltig, utan endast ett steg på vägen till den fullständiga övergången till en ny auktoritet.
Den filosofi där Sverige under sent 1900-tal skulle bli världens starkaste exempel är den sekulära individualismen. Centrum i denna tankeströmning är individen, och filosofins övergripande mål är att i alla lägen söka utöka individens autonomi – hennes oberoende från yttre band. En särskilt central ambition i den autonoma rörelsen har varit att montera ner sådana band som kan antas ha en koppling till det Heliga, eftersom sådana auktoriteter skulle kunna anses vara absoluta och därmed inte föremål för politisk debatt. Just därför kom just sådana frågor att stå i fokus för den politiska debatten i Sverige vid mitten av 1900-talet.
Att just ämbetsfrågan kom att bli stridsfältet för den kyrkopolitiska drabbningen framstår delvis som en historisk slump. Det var denna utredning som låg närmast på agendan just efter det politiska övertagandet av kyrkomötet. Det var också här själva grundfrågan främst kom i dagen, nämligen vilken som skulle utgöra yttersta norm för beslut i den dåvarande statskyrkan – Gud eller människan. För den vinnande majoriteten i kvinnoprästutredningen var saken klar: Frågan om prästämbetet är inte ett ärende av ”religiös, dogmatisk och etisk art”, utan ska i ett statskyrkosystem behandlas som ”en praktisk lämplighetsfråga av organisatorisk art”. Därmed ska ämbetsfrågan hanteras enligt ”den i behörighetslagen fastslagna principen om mäns och kvinnors jämställdhet i fråga om rätten att inneha statstjänst eller eljest brukas i offentliga uppdrag”, och inga andra principer.[7]
Nu fanns det dock ett starkt inomkyrkligt motstånd, dels i sakfrågan, men kanske ännu mer utifrån förslaget att så tydligt flytta över kyrkliga frågor till en helt sekulär grund. För att hantera denna kritik föreslog utredningen därför kompromissen att varje församling också måste ha en manlig präst. Just här framförs också ett av de allra tydligaste uttrycken för socialdemokratins inställning till kyrkopolitiska kompromisser. Harald Hallén, som visserligen tillhör den segrande majoriteten i utredningsgruppen, ser sig nödgad att distansera sig från den ingångna överenskommelsen i en särskild inlaga. Här skriver han att enda anledningen till att han till slut ändå accepterat denna kompromiss är att han betraktar den såsom varande ”av ganska temporär natur”.[8]
Sju år förflöt innan kyrkomötet till slut fick förslaget på sitt bord och röstade nej till förändringen.[9] Samarbetsregeringen med Bondeförbundet/Centerpartiet föll, och Socialdemokraterna kunde bilda en ny enpartiregering. De kallade då snabbt in ett nytt kyrkomöte med tydlig uppmaning att följa regeringens inställning, varpå det nya kyrkomötet följde den utpekade vägen och godkände förändringen av prästämbetet, inklusive överenskommelsen med fördelningen av präster i den lokala församlingen.
Harald Halléns öppna medgivande att denna kompromiss skulle betraktas som kortvarig blev också snart verklighet. Istället infördes en ny kompromiss som slog fast att både de som bejakade och de som kritiserade förändringen skulle vara välkomna som präster i Svenska kyrkan. Även denna kompromiss skulle dock snart undanröjas. Mönstret illustrerar väl den övergripande strategin från den sekulärt baserade kyrkosyn som främst förmedlats genom det socialdemokratiska partiet: Kompromisser kan gärna ingås i syfte att förmå övriga grupper att acceptera sådana kyrkliga förändringar som i internationellt och historiskt avseende kan anses drastiska, under förevändningen att både det gamla och det nya perspektivet ska få leva vidare sida vid sida. Verkligheten har dock i samtliga fall varit att den ingångna kompromissen förändras direkt efter beslut, från att betraktas som en mellanposition mellan motsatta ståndpunkter till att bli en tillfällig anhalt mot slutmålet där alla inblandade i förlängningen ska inta den grundhållning som baserats på sekulära ideal.
Idag har Sverige en före detta statskyrka som mer än två årtionden efter skilsmässan från staten fortfarande är starkt präglad av det partipolitiska styresskicket. Samtidigt är det en delvis dubbel trend som under 2020-talet pågår i relationen mellan Svenska kyrkan och det politiskt valda kyrkomötet. Å ena sidan syns en inomkyrklig motståndsrörelse ett enat biskopskollegium emot kyrkomötets beslut att förklara Israel, Mellanösterns enda stabila demokrati, för apartheidstat. Biskoparna gick också emot det senaste kyrkomötets förslag att avkraga alla präster som i teologi och gärning inte ställer sig bakom den nya, av den sekulära politiken initierade, definitionen av äktenskapet. Men å andra sidan syns nu också en trend där vissa biskopar självmant accepterat kraven på likriktning.
I vår tid är det inte längre prästämbetet som utgör den stora debattfrågan inom den före detta statskyrkan. Den frågan är numera avgjord, och alla kompromisser undanröjda. Den huvudsaklige striden mellan två motsatta auktoriteter handlar idag om äktenskapet. Svenska kyrkan ska enligt beslut kunna hysa två äktenskapssyner samtidigt: både den traditionella bibliska och den nya som införts via den sekulära politiken. Den nya äktenskapsbalken beslutades visserligen under regeringen Reinfeldt, men i kyrkomötet har Socialdemokraterna varit den drivande gruppen, både när Svenska kyrkan förändrade äktenskapssyn och i samband med fjolårets avkragningsmotion.
Historiens facit är dock entydigt när det gäller sådana kyrkopolitiska jämkningar som ingåtts mellan i grunden motstridiga ståndpunkter. För socialdemokratiska och andra aktörer som företräder en likartad syn på kyrkan och dess grund och uppdrag, är kompromisser alltid att betrakta som tillfälliga. Inget tyder på äktenskapsfrågan kommer att vara annorlunda, vilket också illustrerades i att omröstningen om avkragningsmotionen 2022 blev så jämn som den blev.
Kliven framåt i processen har under det senaste seklet främst kommit via politiken, inte inifrån kyrkan själv. När tre biskopar nu har uttalat att deras stift endast tänker viga sådana präster som i teologi och praktik omfattar den nya, politiskt initierade äktenskapssynen är det ett definierande steg och ett ställningstagande som biskoparna själva kanske inte inser vidden av. Trenden i Svenska kyrkan har obevekligen gått mot en likriktning under en autonom filosofi, där alla förväntas rätta in sig i ledet. De som hellre önskar att den före detta statskyrkan ska följa Luthers ideal av Skriften allena gör därför troligen klokt i att se över sina möjliga handlingsalternativ.
Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet. Fil dr på Sveriges politiska process mot sekulär individualism, med populärversionen Landet som glömde Gud: Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land
Artikeln publicerad i Svensk Pastoraltidskrift nr 5/2023
[1] Olof Palme, »Lesson from Sweden: The Emancipation of Man«, i The Future of the Family: Mothers, Fathers and Children – Sex Roles and Work – Communities and Child Care Redefining Marriage and Parenthood, red. Louise Kapp Howe (New York: Simon and Schuster, 1972), 248.
[2] I Social-Demokraten 1917, citerad ur Nils Beltzén och Lars Beltzén, Arthur Engberg – publicist och politiker, Arbetarrörelsens årsbok 1973, (Stockholm: Prisma, 1973), 37.
[3] Hjalmar Branting, tal vid Sveriges första förstamajdemonstration, Stockholm 1890, citerad ur Per Ewert, Landet som glömde Gud (Skellefteå: Artos, 2022), 53.
[4] Ewert, Landet som glömde Gud, 81f.
[5] Riksdagen, Andra kammaren 1930:41, 123
[6] Riksdagen, Konstitutionsutskottet 1950:3.
[7] ”Kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster”; SOU 1950:48, 50-54.
[8] Ibid. 89.
[9] Anledningen till dröjsmålet uppges ha varit att Ivar Persson, Bondeförbundets ecklesiastikminister i koalitionsregeringen, ogärna ville lyfta frågan till kyrkomötet på grund av dess impopularitet och på grund av hans partis hållning att kyrkan borde få styra över sina egna beslut.
