Föredrag hållet vid Claphaminstitutets jubileumskonferens 23 januari 2018
Det finns några profetverser som, av naturliga skäl, oroar mig mer än många andra och det är orden hos profeten Hosea, kap 4: Hör Herrens ord, Israels folk! Herren väcker talan mot landet invånare, ty ingen trofasthet och ingen kärlek och ingen kunskap om Gud finns i landet. Förbannelser och lögner och dråp och stölder och äktenskapsbrott breder ut sig, blodsdåd följer på blodsdåd. Därför sörjer landet, alla som bor där tynar bort, också markens djur och himlens fåglar, och fiskarna i havet dör. Men ingen må anklaga, ingen må förebrå den andre, det är dig jag anklagar, präst….
Profeten beskriver ett samhälle i mörker, ett samhälle bortvänt från Gud. Som så ofta i profettexterna är bilden dubbel. Det är inte säkert att fattigdomen syns utanpå, folket kan leva på som vanligt, sova gott, äta gott, klä sig varmt – och ändå, djupast sett, vara på väg att tyna bort. Ungefär som när Tomas Tranströmer citerar en vän från östblocket som varit på besök i Sverige: Slummen finns invärtes i eder. Han är inte den förste som konstaterar att kontrasten kan vara stor mellan yttre välstånd och inre armod.
Det allra mest paradoxala särdraget med den svenska modellen av välfärdsstat är att välståndet genererat så lite tacksamhet. Vi är, som en facklig slogan slår fast: stolta, men inte nöjda. Det finns alltid fler domäner att erövra, fler länder, nya typer av mat, innovativt sex osv. Hur ombonat reptilhjärnan än har det omkring sig, hur många hyllmeter i förråden, lurar alltid misstanken att man kan gå miste om något. Det finns alltid mer att begära, mer att kräva, fler ytor att täcka in. (Den som är tacksam är förnöjd, kräver inte hela tiden mer utan tycker vid någon punkt att det räcker. Hur skulle det gå om alla blev såna? Skulle då inte samhällsekonomin and the western world as we know it krascha?)
Kyrkan är alltid, i någon mån, del av den omgivande kulturen. Ingen av oss lever sitt liv i ett vacuum, vi tvingas förhålla oss till de realiteter som är förhanden. Därför är det ingens fel, inte ens prästernas, att vi lever mitt i allt detta välstånd och tar del av det. Svenska kyrkan, särskilt, har varit mycket gynnad, tagit emot förmåner, hennes präster har haft en säker inkomst och status. Inte förrän nu i denna tid av flyktingströmmar ändras det gamla tydliga mönstret av Svenska kyrkan som trygg medelklasskyrka.
Ingen kan tjäna både Gud och Mammon, påstår Jesus. Nej, säger vi instämmande och tänker på Donald Trump och andra kapitalistkarikatyrer. Men vi har en sällsam benägenhet att bortse från vår egen typ av besuttenhet. Det är som att den folkhemska typen av välstånd liksom skulle vara godare och mer solidarisk än, låt säga, en amerikansk sort. Det är behändigt att det alltid finns girigare och mer vulgära typer att jämföra sig med.
Så är det ju för övrigt också med synden. Så länge vi jämför oss med Stalin och Hitler kommer vi aldrig att fatta vitsen med syndabekännelsen. Kommer vi aldrig att begripa varför just vi är i behov av förlåtelse. Då kommer vi alltid att tycka att vi ju ändå är rätt hyggliga, när det kommer till kritan.
Kristna människor blir ju också ibland anklagade för att vara självgoda moralister, duktiga, ordningsamma – som om det var det evangeliet går ut på: ordning och reda. Det är en inte helt igenom osann beskrivning. Kan man inte se den ständigt pågående debatten om syndabekännelsen om ett symptom på just detta: att vi nånstans själva är ganska nära släkt med den där karikatyren. Vi förstår i huvudet vad kristen teologi menar med synd, försoning, förlåtelse – men det är inte säkert att vi har någon syndanöd för det. För vi tycker trots allt att vi är rätt rediga.
I värsta fall leder detta till vad jag brukar kalla för ”andlig vegetarianism”, alltså att vi alltmer fjärmar oss från en tacksamhet över vad Jesus gjort för oss på korset. I likhet med Portugals gamle diktator Salazar föredrar vi respekt framför kärlek. Särskilt den formen av kärlek, den blodiga formen. Den kommer för nära, den känns inte behaglig. Skulle Gud kräva blodiga offer? Vad skulle det vara för en gud, egentligen? Och så kommer vi dithän att vi känner oss för fina för det där med korset. Det känns vulgärt, alltför herrnhutiskt och icke salongsfähigt. Andlig vegetarianism. Allt för att slippa vara tacksamma. Allt för att slippa stå där med baskern i näven och erfara gammal bonnig syndanöd. Been there, done that. Kyrkan idag ägnar sig inte åt sådant.
Men tillbaka till profeten Hosea. Ingen trofasthet och ingen kärlek och ingen kunskap om Gud finns i landet. Detta får alla möjliga effekter, inte bara för kyrkan utan i högsta grad för samhället, världen. För människorna och deras självbild, deras relationer, för djuren och naturen.
Profeten Hosea påstår att när kyrkans andliga ledare inte lever som de ska – då får deras försummelse konsekvenser, oöverblickbara konsekvenser. Ingen syndabekännelse är väl mer träffsäker än den här: jag bekänner att jag är skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig. Det är precis det Hosea menar, som han påstår att Herren menar.
Visst står kyrkan på något sätt alltid inför domen. Som vi sjunger i en av mina favoritpsalmer (SvPs 356): döm mitt hjärta här i tiden, innan världen döms av dig. Och när tiden är förliden, i ditt domslut fria mig. Vi står alltid inför domen, som är den kris vid vilken, som det grekiska ordet menar, sjukdomen kan gå åt två håll. Patienten kan dö eller tillfriskna. Kristet liv, ytterst, är att fatta detta, att detta är människans belägenhet. Att fatta det och underordna sig den vissheten. Kristet liv är, med Paulus ord, att dagligen dö och uppstå med Kristus. Dagligen DÖ – och uppstå. Uppstå till det liv jag aldrig skulle kunna fixa mig själv, aldrig köpa någonstans, hur bra lön jag än har, hur mycket jag än tjänat på mina aktieaffärer.
Ändå verkar det som att svensk kristenhet just nu står mer vid denna kris, vid detta vägskäl, mer än vanligt. Alla vittnesmål från den lidande kyrkan, alla människor som söker sig till vårt land, deras vittnesmål. Allt detta kommer så nära nu att vi får en ojämförbar chans att se oss själva utifrån, hur vi måste uppfattas. Avundsvärda i vissa avseenden. Rika – i vissa avseenden. Men också bekväma, likgiltiga, räddhågsna, pragmatiska.
Jag glömmer inte när för några år sedan jag fick tillfälle att höra Sanna Mansour, som är missionspastor från Mölndal med ett förflutet i, om jag minns rätt, pingstkyrkan i Iran. Hennes pastor där blev skjuten, alla hade det svårt, fick somliga tider leva helt eller delvis under jorden. Hon talade klart, osentimentalt och brast plötsligt ut, spontant: tänk, ni förstår inte vilken pärla ni har! (Hon syftade på Jesus och våra möjligheter som kristna att berätta om evangeliet) Ni har den, men ni värdesätter den inte. Jag kände mig inte stött av det hon sa för jag fattar att det är sant. Det är kanske inte hela sanningen, men en viktig bit av sanningen.
Ingen kan tjäna två herrar. Jag tror inte detta är moraliserande från Jesu sida. Det är bara ett nyktert konstaterande. Så är det. Ingen av oss kan hjälpa, inte heller präster och pastorer, att vi är födda in i ett rikt, tryggt, välmående sammanhang. Det är något vi ska vara tackamma för. (som man jämt fick höra som barn och som jag nu ofta hör komma ur min egen mun till mina egna barn) Och kanske är det så att så länge vi verkligen är tacksamma, alltså fattar att vi inte kan ta något av allt detta för givet, som något självklart, evigt, något som automatiskt tillkommer just oss….så länge vi verkligen är tacksamma och fostrar våra barn att vara tacksamma – så behöver inte rikedomen vara något problem. Då fångar den oss inte. Så länge vi tackar påminner vi oss om att vi – också vi – står i beroendeställning, att vi är föremål för en stor kärlek, en stor generositet – och att inte välståndet bara är en följd av vår egen smartness. Så länge vi tackar bevarar vi ödmjukheten.
Så länge vi tackar…för våra familjemedlemmar förstår vi vilket under det är att vi förunnats människor att älska och få kärlek från. Det är när vi börjar se dem som självklara som vår irritation på deras dåliga vanor kommer i förgrunden. När vi börjar se dem som problem. När vi börjar tänka: om jag bara fanns i ett annat sammanhang, med andra människor….bara inte just de här….då blir vi lätta villebråd för den kraft i tillvaron som i Nya testamentet kallas för ”Splittraren”, den som ”kastar isär”, dia-bolos. Så länge vi tackar är vi på något sätt immuna mot hans locktoner om frihet och oberoende.
I viss mån tror jag att kristna familjer ofta visar på en annan väg, en enhetens och sammanhållningens väg, en familjens väg. Det är förstås inte riskfritt. Det är provocerande idag att visa på en annan väg än den extrema individualismens. Just därför är det viktigt att vi förstår att här finns en kallelse för kyrkan. Inte bara för oss själva, att vi ska bli som Bridget Jones kallade sina stadgade vänner: smug married couples, som cocoonar in sig i ett ogenomträngligt kärnfamiljsmys. Utan för att genom vårt sätt att leva peka på Honom som är trofast, som bär – inte förbi det svåra, utan igenom det svåra. Och det är ju så att när man vet att äktenskapet är ”i nöd och lust”, ett förbund och inte ett praktiskt, pragmatiskt kontrakt, ”så länge vi känner för det” – då finns det kraft över till annat, till andra. Då kan familjen generera kraft, fler kan få plats där vid härden. Precis så som det var tänkt. Familjen tar emot Guds kärlek och ger den vidare, ut i världen.
Familjelivet lär oss därför både om trofasthet och om kärlek och, när vi håller oss till varandra, tackar för varandra lär vi oss också något om vem Gud är. Vi förstår vilket under det är att vara älskade av Gud, att Han förmedlar sin kärlek till oss genom andra människor och att använder oss att förmedla sin kärlek. Det är en gammal, kristen insikt att Gud jobbar på det här sättet – ändå kan den alltid vara ny, något att förundras över. Chesterton skriver att det barn har gemensamt med Gud är att de inte blir blaserade, de blir inte uttråkade – det är vi vuxna som är undantaget. Barnet som lyfts av pappa säger: en gång till, en gång till. Varje gång ett barn föds säger Gud, förtjust: en gång till! En gång till! Det är vi vuxna som gäspar och tycker oss behöva förströelse och omväxling.
Kanske är det också en viktig, ibland förbisedd aspekt av att leva som kristen: att jag övar mig i att se världen med Guds ögon. Gud som aldrig blir uttråkad. På egen hand tröttnar jag på dem jag har runtomkring mig, jag vill se nya vyer, nya människor. I Guds sällskap förstår jag att jag kan aldrig helt utforska djupen hos en annan människa. Jag behöver därför inte (nödvändigtvis) byta jobb eller åka till Thailand eller skilja mig. Nya möjligheter finns inte långt där borta (nödvändigtvis) utan i Guds sällskap kan allting bli nytt, här hemma.
Jag arbetar sedan några år tillbaka på Helsjön, Göteborgs stifts folkhögskola. Vi fick för något år sedan ny skolpräst, Erik Boström som arbetat i Bergsjön, en av Göteborgs mest invandrartäta församlingar. Där har de sedan länge fler konvertitdop än ”vanliga” dop av svenska småbarn. Pga anstormningen av nya medlemmar har Bergsjön nu en mycket tydlig inriktning: diakoni och gudstjänst, med mycket basal kristen undervisning.
På många håll är intresset för Bibeln och klassisk kristen dogmatik begränsat. Det är annat som kommit i förgrunden.
Men, som i Bergsjön och på många andra ställen, ställs nu åter de viktiga frågorna på sin spets – och det där andra hamnar ofrånkomligt längre ner på listan. Vem är Jesus? Hur blir jag frälst? Vad innebär det att Bibeln är Guds ord? När jag hör om Bergsjön kommer jag att tänka på de första kapitlen i Apostlagärningarna där apostlarna och diakonerna arbetar tillsammans för att betjäna fattiga människor, med mat, kläder och Guds Ord.
Förutsättningen för apostlarnas iver och glädje stavas den Helige Ande. I den mån det finns krismedvetande i Svenska kyrkan är det ofta en reflex att tro att lösningen ligger i att kyrkan/församlingen måste bli mer demokratisk. Vad vill ni att vi ska göra? Den slags.
Men så länge vi inte har prästväckelse i det här landet hjälper det inte hur många välmenande opinionsundersökningar som skickas ut till hushållen. Eller, man kan formulera det mer positivt: när vi, som Sanna Mansour var inne på, förstår vilken pärla vi har, och slutar tänka att evangeliet måste pimpas för att bli säljbart….när vi lämnar den vanföreställningen och börjar lita på Jesus på riktigt – då kommer annat, som kyrkokansliet nu ägnar mycket tid och kraft och pengar åt att grubbla över, att ge sig av sig självt.
För, som Petrus och Johannes utbrister: vi kan inte tiga med det vi sett och hört! Kyrkans födelse där på Pingstdagen är ingen medveten strategi från deras sida, inget de har tänkt fram själva. Nej, de är föremål för den Helige Andes suveräna timing och generositet. De har tagit emot Jesu kärlek och förlåtelse – nu kan de inte annat än ge den vidare, berätta om den, leva den, i sitt vanliga sammanhang.
Vi, som i efterhand läser om denna märkliga tid, märker mönstret: när evangeliet förkunnas leder det till stor glädje och väckelse, å ena sidan, och ilska och vrede å den andra. Vreden leder till förföljelse, kyrkan sprids på grund av detta till nya områden, ordet förkunnas, vilket leder till glädje och vrede. Väckelse. Förföljelse. Väckelse. Förföljelse. Det verkar vara ett i det närmaste ofrånkomligt mönster, att det är så det blir när evangeliet är å färde.
Det ser vi ju också nu ute i världen. Det är den lidande kyrkan som växer. Och, på grund av förföljelse, så sprids kyrkan, bland annat hit till våra lugna trakter. Sverige kommer antagligen inte att fortsätta vara sig likt. Men tänk om Gud, genom denna flyktingvåg, ger kyrkan en chans att, med lovsångens ord, återfinna den skönhet hon förlorat? Ger kyrkan en chans att återvända till sin första kärlek? Att återupptäcka pärlan, som hon haft så länge och inte alltid aktat och ärat, inte alltid hållit nära sitt hjärta utan ibland faktiskt skämts för. Och tänk om den återupptäckta kärleken leder till välsignelse också för det svenska samhället i stort, i enlighet med profettexten?
Herren efterlyser i Hosea 4 trofasthet, kärlek och kunskap om Honom. Genomgående i profetboken är den uppmaning Hosea får att gifta sig med en trolös kvinna och älska henne, no matter what.
Hon får genom att ta emot Hans kärlek lära sig om trofasthet och kärlek, och hon får, genom att vara föremål för desamma, också kunskap om Honom.
När det gäller liknelsen om den barmhärtige samariern utlägger präster och pastorer och, förstås, söndagsskollärare den allra oftast som en uppmaning till oss alla att vara goda medmänniskor. Goda och, dessutom, fördomsfria – eftersom samariern var en sån där som hederliga judar fnös åt.
Ingen vill, förstås, identifiera sig med prästen och leviten som, ser vi för vår inre syn, snörper på munnen och går förbi den slagne mannen, påminnande sig att de har viktigare saker för sig. De är, i våra ögon, hycklare.
Men en viktig poäng med Jesu liknelse är ju att det är HAN som är den barmhärtige samariern, som inte motsvarade omgivningens förväntningar på vem och hur Messias skulle vara. Han är den ende som kan rädda oss, vi som ligger där i diket, sårade och slagna och svikna av våra älskare, som vi bedragit Honom med och som vi förväntade oss så mycket av, men som svek oss så grundligt.
Det kan verka som att det finns ett stort överflöd att välja bland på det andliga smörgåsbordet: alla dessa åskådningar, meditationsmetoder, läror, ismer. Hur kan vi, i denna atmosfär, hålla fast vid pärlan – och endast den? Rata allt, utom pärlan?
Kanske finns svaret i Bergspredikan. Jesus säger: saliga de som är fattiga i anden, ty dem tillhör himmelriket. Kanske är detta samtidigt svaret på den svåra frågan hur man kan vara kyrka i det ännu så länge välmående Sverige, utan att förlora sin integritet. Saliga de som är fattiga i anden. De som förstår att säger man sitt ja, ger man sitt hjärta – då är man sedan fri att säga nej till allt annat som gör anspråk på inflytande i ens liv.
Vi kanske inte är fattiga konkret, på bankkontot. Men det finns inget som hindrar att kyrkan i Sverige skulle kunna öva sig i andlig fattigdom. Att öva sig i den där tacksamheten, som inte tar något för givet utan ser Guds kärlek och omsorg som ett under. Att öva sig i förundran. Trofasthet. Lojalitet. Lydnad.
Svenska kyrkans präster har haft en otroligt privilegierad ställning under många hundra år. Man vill inte tro att rikedom med nödvändighet leder bort från Gud, in i självmedvetenhet och självtillräcklighet. Men det är ett faktum att det ofta blir så. Vi är inte fattiga, ens i Anden. Vi är fulla av oss själva och vår förmenta kompetens.
Det är förstås inte fel att vara välutbildad, att ha ett fint tjänsterum, att få cred från omgivningen. Gud kan självklart använda vår rikedom och våra begåvningar, om vi ställer dem till Hans förfogande. Men jag tror att den prästväckelse jag efterlyser förutsätter övning i det som aposteln Paulus erfarit: kraften fullkomnas i svaghet. Kort sagt: vi kanske inte skulle vara så förtvivlat rädda för en-faldigheten. Förmånen att få hålla oss till en Herre. Framför krockkuddarna, pensionsförsäkringarna, mellanmjölken, yogaövningarna. Att inte hålla oss för goda för att vara tacksamma till Honom som gett sitt liv för oss.
Anna Sophia Bonde
Präst, bibellärare och skribent
