Religionsfriheten är en av människans grundläggande fri- och rättigheter, helt central för ett öppet demokratiskt samhälle. Talande nog har den också förtryckts i många av historiens slutna kulturer. Nordkorea, som nyligen firat sin grundare Kim Il Sungs hundraårsdag är nutidens värsta exempel. Oliktänkande spärras in, torteras och dödas utan pardon.
Likväl berättar missionsorganisationer om att tusentals människor ändå anammar den extremt dyrköpta tron. Tron på Jesus tycks för många vara så oskattbar att inga statliga övergrepp kan fälla dem. Varje sådant fall väcker förundran över de troendes uthållighet. I stället för att utplåna tron väcker förföljelsen ett större intresse för den.
Även i våra västerländska demokratier finns religionsförföljelsen – om än i mycket mindre skala. Också i Sverige finns en önskan om anpassning till rådande sekulära normer. Överträdare hos oss drabbas inte av fängelsestraff. En klassiskt kristen trosåskådning kan dock i fler än ett fall försvåra en yrkeskarriär, och göra den troende obekväm i sociala sammanhang. Livet blir helt enkelt smidigare om man anpassar sig.
Daniels bok i Bibeln berättar om en händelse som anknyter till båda dessa – uttalade eller outtalade – nutida begränsningar av religionsfriheten.
Babyloniens politiske och religiösa härskare Nebukadnessar lät resa en väldig gyllene staty av sig själv, trettio meter hög och tre meter bred. Den mer än tvåtusenåriga berättelsen känns ändå bekant i tvånget att likformas med den politiskt korrekta uppfattningen. När landets ledare kallats samman och stod framför symbolen för makten ropades det ut: ”Detta är befallningen till alla folk, nationer och språk: i samma stund som ni hör ljudet av horn, pipa, cittra, luta, psaltare, säckpipa och andra instrument skall ni falla ner och tillbe den gyllene staty som kung Nebukadnessar har rest.”
Härskaren använde också kulturen och musiken för att skapa känslor som berörde. Åsiktsapparaten och kultureliten gick åt samma håll. Villigt blåste man i hornen och spelade den rådande melodin. Den som inte krökte rygg under tankesystemet skulle straffas och pekas ut.
När alla andra böjer sig är det lätt att se de få som står rakryggat kvar ovanför den nerfallna massan. Bland de inbjudna chefstjänstemännen fanns tre judiska män, som fått det högtidliga uppdraget att ”förvalta provinsen Babylon”. De hade bytt ut sina egna hebreiska namn mot de babyloniska Sadrak, Mesak och Abed-Nego, men hade i övrigt hållit fast vid flera av sina judiska sedvänjor och inte minst: sin djupt grundade tro på Israels Gud. Inga karriärplaner kunde förmå dem att falla ner och tillbe en mänsklig gudom. Angiverisystemet fungerade snabbt och effektivt; de tre ämbetsmännen blev utpekade och hotade. Makten sa raljant: ”Om ni vägrar att tillbe kommer ni genast att kastas i en brinnande ugn. Vilken gud kan då rädda er ur mitt våld?” Samvetsfriheten sattes ur spel och religionsfriheten sattes på sin yttersta spets.
De tre utsatta männens respons under det kolossala trycket visar på ett enormt civilkurage. ”Vi behöver inte ge dig något svar. Om den Gud som vi dyrkar kan rädda oss ur den brinnande ugnen och ur ditt våld, konung, så räddar han oss. Om inte, skall du veta att vi ändå aldrig kommer att dyrka dina gudar eller tillbe den gyllene staty som du har rest.” Märk väl orden ”om inte”. Även om Gud inte skulle rädda dem undan dödsstraffet tänkte de ändå inte vika ner sig.
Berättelsens fortsättning är att Gud därefter faktiskt räddar de tre männen ur elden. Diktatorn Nebukadnessar blir djupt imponerad, och ger de tre troende ett fördjupat uppdrag, och de får ”höga ämbeten i provinsen Babylon”. Detta mönster har visat sig om och om igen genom historien: Det är inte de som vänder kappan efter opinionsvinden som vinner i långsiktig trovärdighet. Det är i stället de som vågar hålla en tydlig och frimodig egen linje även i tvär motvind. Ett sådant agerande visar på ett starkt civilkurage och ett mod att våga stå fast även i beslut som gäller andra än dem själva. 2000-talets Sverige behöver betydligt mer av det mod som Sadrak, Mesak och Abed-Nego visade.
Dan Salomonsson, pastor och styrelseledamot i Claphaminstitutet
Ola Hössjer, professor i matematisk statistik, Stockholms Universitet
Ivar Gustafsson, docent i numerisk analys, Göteborgs Universitet
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Dagen 2012-06-12
