Yttrandefrihet är ett av tidens stora ord. Årets Bok- & biblioteksmässa i Göteborg valde i sin planering att fokusera på just det temat. Men sedan blev det inte som man tänkt. En tidning på högerkanten kom att bli ett test för Bokmässans praktiska hållning till det fria ordet. Nya Tider med påstådda nazistiska kopplingar fick som bekant till slut klartecken att medverka som utställare, men det var många turer dessförinnan. Det sista (senaste?) draget i följetongen om Nya Tider och Bokmässan är att tidningen godkänts – men efter vad som framkommit inte till följd av något förändrat synsätt rörande yttrandefriheten utan på grund av juridiska teknikaliteter. Enligt kontraktet framgår det att utställaren av just sådana skäl inte kan sparkas ut.
Efter häftiga påtryckningar och hot om bojkott från andra utställare hade ledningen svängt och uteslutit Nya Tider, som ursprungligen erbjudits plats. Den ofrivilliga ironin uppstår av att mässan valt att lyfta fram just yttrandefriheten som årets tema. Här handlade det uppenbarligen om en ohelig allians mellan vänsterideologer och kapitalister. Ägarna, bolaget som driver bokmässan, tycks vara livrädda att gå miste om intäkter. Ideologisk makt och pengar väger tungt inför konkreta ställningstaganden – sedan kan man alltid i efterhand hitta argument för sina val. Den aktuella tidningen delar inte värdegrund med Bokmässan, yttrade vd Maria Källson i en intervju (GP 24/8).
”Vi står för allas lika värde och det gör inte Nya Tider”, fortsätter Källson. Med detta mantra kan meningsmotståndare sättas ur spel i dagens snäva debattklimat. Alla åsikter får finnas, bara ni tycker som vi, tycks man mena. Så lyder den gällande normen i det annars påstådda normfria Sverige, och iakttagare från andra länder påtalar den smala åsiktskorridoren i vårt land. Yttrandefriheten och valet av andra infallsvinklar måste tillåtas i praktiken, inte bara i teorin. Det fria ordet är en färskvara, en ömtålig planta som behöver skyddas i varje tid.
Tanken går till en journalist som i en ytterst vansklig situation försvarade det fria ordet. Stig Fredrikson befann sig i en långt svårare sits än Maria Källson, då han med stora personliga risker smugglade ut den ryske författaren Alexander Solsjenitsyns bokmanus till väst – ut ur Sovjetunionen, ett land utan yttrandefrihet. I förordet till sin bok, ”Alexanders kurir. Ett journalistliv i skuggan av det kalla kriget” (2004), yttrar Fredrikson: ”Idag är kunskaperna om vad systemet i Sovjetunionen gjorde med människorna där förfärande dåliga hos många människor i Västeuropa.”
Den totalitära regimens elit gjorde allt för att tysta alla oönskade röster, i realiteten sådana som inte delade den påbjudna värdegrunden. När bara en åsikt tillåts, har samhället blivit osunt.
Yttrandefrihet innebär därför att låta olika röster komma till tals. Man bör därför inte reflexmässigt stänga ute eller överrösta icke önskvärda opinionsyttringar – knappast heller med klockringning i kyrktornet. Självfallet gäller detta i synnerhet de tillfällen, då yttrandefriheten står i fokus för intresset. Det är alltid bättre att sakligt bemöta åsikter än att slänga ut dem utan att ta debatten. Bokmässans vd hävdar att man inte är ”i åsiktsbranschen” – ett påstående som efter skandalen i Göteborg känns ytterst suspekt. Om man vill stänga ute extremister finns det säkerligen anledning att granska även andra utställare och medverkande. Oktoberförlaget finns på plats med sina tydliga kopplingar till kommunismen. Kanske det allra mest flagranta exemplet är den s.k. Lenins barnhörna som år efter år bereds utrymme. Vi kan bara tänka oss vilken uppståndelse det skulle bli om Bokmässan inbjöd en Hitlers barnhörna …
Därför kvarstår uppmaningen till Bok & Biblioteksmässan och andra opinionsbildare: Tänk noga igenom vad som menas med det fria ordet. Var konsekvent när det gäller att bedöma ytterlighetsrörelser. Grupper med rötter i totalitära ideologier finns både på höger- och vänsterkanten. ”Blott i det öppna har du en möjlighet”, lär oss psalmen. Det är ett gott råd i detta sammanhang.
