Sverige saknar som ett av endast två länder i Europa lagstiftat skydd för samvetsfrihet. För att stärka grundläggande mänskliga fri- och rättigheter är det nu hög tid även för vårt land att sluta vara Europas svarta får, och införa samvetsfrihet i vården.
Samvetsfrihet är ett sätt för ett civiliserat samhälle att visa respekt för individen. Varje människa har rätt att tänka och uttrycka sig fritt, samt att respekteras för sin åsikt och religiösa övertygelse. Detta är grundbultar i de mänskliga fri- och rättigheterna.
Samvetsfrihet innebär rätten att vägra utföra en arbetsuppgift med hänvisning till samvetsskäl. Exempel på samvetsbetänkligheter som vissa anser kontroversiella är genomförandet av abort, insättandet av abortiv spiral och forskning på celler från aborterade foster. Det kan även handla om djurförsök eller att transplantera djurorgan till människor.
Den svenska riksdagsmajoriteten har länge ansett att det inte är nödvändigt att lagstadga rätten att avstå från en arbetsuppgift. Man har hävdat att personer med samvetsbetänkligheter bör söka sig till andra yrken. Samvetsfrihetens motståndare har också hänvisat till att låta arbetsplatser arbeta fram individuella lösningar. Verkligheten ger dock i praktiken ytterst sällan möjlighet till sådana lösningar.
I ett av Läkartidningens senaste nummer refereras till en svensk studie som visar att existentiella tankar om livet och döden är vanliga även bland vårdpersonal. Studien visade att närmare var femte gynekolog hade funderat på att byta arbete på grund av aborterna, och närmare 75 procent hade upplevt osäkerhet i samband med kirurgiska eller sena aborter. I en doktorsavhandling av Meta Lindström 2007 tillfrågades 224 gynekologer om möjligheten att av samvetsskäl slippa delta i abortverksamheten.64% av de manliga och 46% av de kvinnliga gynekologerna ansåg att ”det är rätt att gynekologer innehar rätten att av personliga skäl vägra medverka vid aborter”.
1995 inkorporerades Europakonventionen i svensk rätt. Den ger var och en rätt till bland annat samvetsfrihet. Artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna slår fast samma sak.
Trots detta har svenska politiker ändå valt att gå i motsatt riktning. Europarådets parlament behandlade 2010 en motion av riksdagsledamoten Carina Hägg, där hon krävde en stark begränsning av samvetsgrundad vägran att utföra vård. Motionen innehöll förslag om ett register dit vårdpersonal med samvetsbetänkligheter skulle rapporteras, och den syftade i synnerhet på rätten att få abort utförd.
Europarådet gick dock emot motionen och hävdade vårdpersonalens rätt till samvetsfrihet. I resolutionen slås fast att ingen person, sjukhus eller institution ska tvingas att utföra eller medverka till abort, dödshjälp eller någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo. Resolutionen betonade att ingen ska diskrimineras om man vägrar att medverka till något av detta, samt att medlemsstaterna dels ska försäkra tillgången till vård och hälsa och dels upprätthålla respekten för tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet för vårdpersonalen.
Europarådet föreslog även i resolutionen att medlemsstaterna tar fram sakliga och klara riktlinjer som garanterar samvetsfriheten.
Skyddet för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna ska vara starkt. Sverige bör därför ännu tydligare ge varje människa förutsättningar att även inom arbetslivet bli respekterad för sin etiska eller religiösa övertygelse. Utan detta finns det risk för att Europadomstolen anser att Sverige har förvägrat sina medborgare fundamentala rättigheter.
Det är nu hög tid att också i Sverige öka respekten för individen och införa samvetsfrihet i grundlagens rättighetskatalog, och att regeringen utreder hur en samvetsklausul kan införas inom hälso- och sjukvården samt högskoleutbildningen.
Annelie Enochson, riksdagsledamot
Anders Löfström, med dr, leg läkare
Anne-Berit Ekström, med dr, överläkare
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Liv & Rätt 2013-11-09
