Trots möjligheter till samsyn på vissa områden har socialdemokratin och kristendomen under mer än ett sekel haft en konfliktfylld relation. Detta har medverkat till att tron privatiserats och att landet sekulariserats.
Den tidiga socialdemokratins syn på religionen pendlade mellan att betrakta den som ett förtryckarmedel från överklassen, alternativt som en kyrklig förvrängning av Jesu sanna socialistiska budskap. I båda fallen var kyrkokritik och motvilja mot präster och andra kyrkliga auktoriteter självklara inslag i klasskampen, och den tidiga arbetarrörelsen utmärktes av en militant ateism.[1]
Med sikte på kyrka och skola
Redan vid Socialdemokraternas bildande 1889 var aversionen mot kristendomen tydlig, men den första partikongressen fann en pragmatisk lösning på frågan. Kongressen öppnades på långfredagen vid gudstjänsttid – en markering så tydlig som någon – och bestod av två falanger. Den ena, ledd av Hjalmar Branting, argumenterade för ett formellt uttalande mot religionen, medan den andra – segrande – falangen ville verka för en strategisk kompromiss där kristendomen inte direkt motarbetades, utan privatiserades.[2]
Året därpå höll Branting landets första 1 maj-tal. Här angrep han statskyrkan och prästerskapet, och med tiden skulle denna inställning landa i krav på att avskaffa statskyrkan, ta över dess egendom och avkristna skolan. I realiteten landade partiets strategi i stället i att ta över och förändra statskyrkan inifrån och bygga om den till en statlig myndighet bland andra. Med tiden lyckades Socialdemokraterna också i sin ambition att sekularisera skolan.
Hade socialdemokratin kunnat gå en annan väg?
Det var dock inte självskrivet att arbetarrörelsen skulle välja ett så starkt motstånd mot kristendomen. Det finns uppenbara områden där kristendom och socialism kunde ha funnit samröre, som behovet av att visa solidaritet och omsorg om samhällets fattiga och svaga. Men i retorik och praktisk politik blev den negativa inställningen till organiserad religion, kombinerad med marxismens grundläggande syn på religionen som folkets opium, dominerande inom socialdemokratin.
Kristna socialister
1929 grundades Sveriges Kristna Socialisters Förbund, mer känd under namnet Broderskapsrörelsen, utifrån ambitionen att försöka förena en kristen livssyn med en socialistisk samhällsvision. Per Albin Hansson bemötte interna farhågor om att förbundet kunde befaras ha syftet att sprida kristendomen bland socialdemokrater, och underströk att förbundets syfte var ”att verka för socialdemokratin”, och att förbundet grundats ”med syfte att bland de kristna skingra misstron mot socialdemokratin”.[3]
Under de följande decennierna agerade företrädare för Broderskapsrörelsen ibland ändå till försvar för kristendomen i partiets interna debatter. I takt med att kyrkan politiserades och skolan sekulariserades tystnade dock de här rösterna alltmer, för att från omkring 1960 acceptera att partiet valt en helt sekulär samhällssyn.[4]
På partikongressen 1956 lyfte Edvin Gustafsson från Jönköpingsbygden frågan om socialdemokratin inte skulle kunna lösa konflikten mellan världsbilder genom att försöka definiera socialdemokratin som en kombination av de bästa inslagen i en humanistisk och en kristen livssyn. Som svar replikerade Stellan Arvidson, mångårig ordförande i förbundet Sverige-DDR och arkitekten bakom Sveriges moderna skolsystem, att detta var en omöjlighet. Socialdemokratin har ända sedan begynnelsen revolterat mot kyrkan, och Arvidson slog fast: ”Humanismen är en åskådning där människan står i centrum, kristendomen är en åskådning där Gud står i centrum. Åskådningarna är oförenliga.”[5]
Övriga politiska partier följer efter
Socialdemokratin kom därför även senare att präglas av en grundsyn där kristendomen kunde accepteras enbart så länge tron förblev en privatsak, och så länge kristna värderingar inte påverkade det offentliga Sverige. Som perspektiv kan tilläggas att det socialistiska blocket stod ensamma i denna grundläggande negativa inställning till kristendomen. Framför allt Bondeförbundet (nuvarande Centern) och Högerpartiet (i dag Moderaterna) bejakade starkt den kristna tron, kulturen och värdegrunden i sina partiprogram fram till och med 1950-talet. Men i takt med samhällets hastiga sekularisering, inte minst på skolområdet, släppte också de övriga partierna sitt tidigare så tydliga försvar för kristendomen.[6]
De djupgående partiskillnaderna dröjde sig likafullt kvar. Trots sekularismens genomslag visade en undersökning från 1985 fortfarande upp betydande skillnader mellan riksdagens ledamöter. På frågan om huruvida man vill se ”ett samhälle där kristna värden spelar större roll” instämde 100 procent av de moderata riksdagsledamöterna i påståendet, och 80 procent hos Centern och Folkpartiet. Dock instämde bara 17 procent av de socialdemokratiska ledamöterna, och endast 7 procent hos VPK.[7]
Sekulariseringens följder
Trots den långvariga motviljan mot kristna värderingar lyser likväl en tveksamhet inför tidernas förändring igenom hos vissa partiledare, framför allt hos Tage Erlander och Göran Persson. Den senare håller på partikongressen 1997 ett tal som på ett överraskande positivt sätt lyfte fram en dimension i politiken som statsminister Persson menar hade gått förlorad i det moderna projektet med individens oberoende i centrum. Han refererar till Jesu Bergspredikan, citerar Paulus och påminner om budet att ta vara på sin broder, och landar i poängen att människor inte kan leva isolerade från varandra, utan i gemenskap, som medlemmar i samma familj.[8]
Invävt i den allmänna socialdemokratiska retoriken, som säkerligen kommer att brukas även inför årets val, tycks det alltså finnas en frustration inför den samhällskultur som den sekulära individualismen skapat. Socialismen är ju i grunden en rörelse med gruppen, och inte individen i centrum. Trots detta är Sverige i dag en radikalt individualistisk kultur – resultatet av en lång period av stark motvilja mot auktoriteter, framför allt bibliskt motiverade sådana. Det är den kulturen som Socialdemokraterna till stor del har varit med om att forma, och där de övriga partierna med tiden följt efter på det sekulära tåget.
Kyrka och skola åter i fokus
Inför fjolårets kyrkoval argumenterade Socialdemokraterna för mer politik i kyrkan, och i år hör vi återkommande utspel mot konfessionella skolor. Båda dessa uttrycker i grunden samma ideologiska tanke: att stora samhällsinstitutioner ska ledas av sekulära, politiska värden, inte en högre, biblisk auktoritet. Detta ligger helt i linje med Socialdemokraternas första program från 1897, som strävade efter att privatisera religionen och därför riktade udden mot två områden i samhället som måste avkonfessionaliseras och omformas i socialistisk riktning: kyrkan och skolan.[9] Partiet har under ett drygt sekel varit mycket framgångsrikt i att forma ett land som inte är som andra – ett land där religionen, framför allt gestaltad i den kristna tron, har trängts undan steg för steg.
Det hade varit möjligt för Partiet med stort P att följa Edvin Gustafssons och Göran Perssons vision om att koppla samman socialdemokratin med sådana värden som är centrala inslag också i kristendomen. Men den faktiska relationen till kristen tro skulle bli en annan, i går såväl som i dag.
PER EWERT
direktor vid Claphaminstitutet, aktuell med kommande doktorsavhandling och boken Landet som glömde Gud: Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land
Artikeln publicerad i tidningen Till Liv, nr 6/7 2022
[1] Oloph Bexell, Sveriges kyrkohistoria: Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid (Stockholm: Verbum, 2003), 170f.
[2] Sören Ekström, Makten över kyrkan: Om Svenska kyrkan, folket och staten (Stockholm: Verbum, 2003), 21f.
[3] Per Albin Hansson, »De kristna och partiet«, Ny Tid, 21 Augusti 1929.
[4] Per Ewert, ”Landet som glömde Gud”, (Skellefteå: Norma, 2022), 198.
[5] Ibid. 174f.
[6] Ibid. 105-110, 141-144, 245-252.
[7] Peter Esaiasson, Sören Holmberg »De folkvalda: En bok om riksdagsledamöterna och den representativa demokratin i Sverige«, 137, citerad i Andreas Johansson Heinö, »Har religion blivit vänster? De svenska partierna och religionsfrågorna«, i Religionen i demokratin, red. Eli Göndör (Stockholm: Timbro, 2013), 20f.
[8] Socialdemokraterna, Kongressprotokoll 1997, 86-97.
[9] Socialdemokraterna, Partiprogram 1897, III, IV.
