Det närmar sig riksdagsval och Sverige gör sig redo. Ett av syftena med demokratiska val är att låta landets medborgare utvärdera hur regeringen har förvaltat sitt uppdrag under mandatperioden. Därför är verklighetsbeskrivningen avgörande, och såväl riksdagspartier som medier och opinionsbildare kommer att ge sin beskrivning av hur det har gått. De senaste fyra åren har i hög utsträckning kommit att handla om migrationsströmmarna och Sveriges och Europas ansvar i frågan, men också om vad det innebär att ta politiskt ansvar för såväl flyende människor som för Sveriges säkerhet och välmående.
Det är lätt att dras med i debatten och den hårda retoriken – inte minst på sociala medier – men vad innebär det egentligen att vara kristen i valtider? Jag vill argumentera för att den kristne och kyrkan bör utmärkas av såväl en evangelisk-kritisk röst, som av ett fredsstiftande tjänande. Med de två karaktärsdragen skulle kyrkan både kunna vara profetisk och till samhällets uppbyggelse.
För det första bör kyrkan, och den kristne, vara en evangelisk-kritisk röst gentemot politiken. I valrörelsen kommer vi i många avseenden att erbjudas berättelser om ”syndafall” och ”evangelium”. Syndafallet kommer att vara hanteringen av migrationsströmmarna, vårdkris, bristande brottsbekämpning, segregation, med mera. Evangelium kommer att vara de politiska lösningarna, och många är de som kommer att förkunna dessa budskap.
Som kyrka behöver vi se igenom retoriken och på Skriftens grund förklara att politiken aldrig kommer att kunna ge oss det paradis vi längtar efter. Människans djupaste problem handlar inte om politik eller strukturer, utan om synden, och det finns bara en som kan bota den skadan: Jesus Kristus, vars död och uppståndelse försonar all synd. I lojaliteten till Kristus finns dessutom botemedel mot cynismen, som så lätt drabbar den som ser kritiskt på världen. Vårt hopp står inte till mänskliga frälsare utan till den levande Kristus, och han ”har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande” (2 Tim. 1:7).
Jesus sa i Bergspredikan: ”Saliga är de som skapar frid, för de ska kallas Guds barn.” (Matteus 5:9.) Det är gott att det finns en samhällsordning och Bibeln uppmanar oss att visa respekt för dem som har fått ansvar i samhället. Den evangelisk-kritiska rösten måste därför, för det andra, paras med ett fredsstiftande tjänande gentemot samhälle och politik. En valrörelse blir lätt polariserande där motståndare tävlar om att svartmåla varandra. Den polariseringen bör en kristen inte bidra till. I stället ska vi ”frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa”, som Luther förklarade det åttonde budet, och den evangelisk-kritiska rösten skyddar oss från att bli naiva.
Genom att fokusera på det som är gott och peka på konstruktiva vägar framåt, i stället för att glädjas åt andras misstag, kan den kristna kyrkan få vara med och skapa fred i samhället. Paulus skrev till Timotheos: ”Först av allt uppmanar jag till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt.” (1 Tim. 2:1-2.) Att be för sitt land, för valrörelsen, och också för sina politiska meningsmotståndare, är en tjänst som åligger varje kristen.
Ett centralt begrepp i Bibeln är ”sanning”. I ett tidigare debattinlägg (”Jakten på sanningen i en värld av ’post-truth’”, Dagen den 7 juli 2017) argumenterade jag för att vår interaktion på sociala medier är ett uttryck för känslor och inte påståenden, vilket leder till ”manipulatweetion” – ”det vill säga att på sociala medier ’manipulera’ opinionen genom att skapa eller delta i drev utan hänsyn till sanningen”. Gud är sanning och det finns ingen manipulering eller tvetydighet i Gud. Som Guds barn bör vi därför eftersträva sanning i allt vi gör och säger. Det innebär bland annat att vi, i det politiska samtalet, dels koncentrerar oss på argument och sakfrågor och inte på personer, dels är beredda att erkänna det som är gott hos våra meningsmotståndare och det som är mindre gott i våra egna läger.
Det är en stor förmån att få lov att bo i ett demokratiskt land där de politiska fri- och rättigheterna har ett starkt skydd. Låt oss bidra till landets blomstring genom saklig kritik på Skriftens grund, men också genom att kärleksfullt tjäna landet och peka på Kristus, fredsfursten.
Daniel Ringdahl
predikant i Roseniuskyrkan, Stockholm, tillträdande missionssekreterare för Evangelisk-Luthersk Mission, samt Fellow vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Dagen 2018-08-10