Alla måste vi acceptera att våra grundläggande rättigheter tillfälligt begränsas under pandemin. Så länge restriktionerna är nödvändiga och proportionerliga strider de inte mot Europakonventionen. Under pandemins andra år har det dock blivit det alltmer tydligt att så inte är fallet när det gäller en av våra viktigaste fri- och rättigheter: religionsfriheten. Hur restriktionerna på detta område har utformats ger anledning att ifrågasätta om de faktiskt är förenliga med Europakonventionen.
Uppsala domkyrka, med 119 meters längd och 27 meter till taket, rymmer 2200 gudstjänstfirare. I vapenhuset finns katedralbutiken som säljer souvenirer. När kyrkan är öppen som museum och kiosk kan den ta emot uppemot 500 personer och följa restriktionerna för handelsplatser, men vid andakt får bara åtta personer lov att samlas. Inte ens till en friluftsgudstjänst med skyddsdräkter får man vara fler. Alla förstår att det inte är smittskyddsintresset som avgör hur restriktionerna slår; det är ju samma lokaler, vilket Anders Tegnell medgett när han kallat reglerna inkonsekventa.
Detta framgår också av att man i promemorian som ligger till grund för restriktionerna inte nämner gudstjänster. Istället nämner man riskerna med att samlas i små lokaler (som exempelvis barer och restauranger) under lång tid. Dessa omständigheter gäller inte vid gudstjänster. Statens smittspårning visar inte särskilda risker för spridning vid gudstjänster. Veckorna för restriktionernas skärpning spårade man så få som 0,6 procent av utbrotten i offentliga miljöer till gudstjänster.
Varför infördes då restriktionerna? Regeringen motiverar sig på följande vis: ”en nationell lägre gräns för allmänna sammankomster … har tidigare visat sig vara normgivande även för sådana arrangemang som inte omfattas av förordningen. … Förslaget kan därför ha en dämpande effekt på spridningstakten”. I klartext: gudstjänsterna beläggs med skarpast möjliga restriktioner för att påverka dem som inte besöker dem!
Sådana restriktioner är varken nödvändiga eller proportionerliga. Agerandet förklaras av det vid restriktionernas införande inte fanns andra lagtekniska möjligheter och regeringen ville visa handlingskraft med tillgängliga lagar. Därefter har den så kallade pandemilagen införts med helt andra möjligheter. Lagen ger regeringen möjlighet att begränsa grundläggande rättigheter. I förarbetena konstaterades att ordningslagen inte passade som verktyg mot pandemin, eftersom den saknade möjligheten att anpassa restriktionerna utifrån skillnader i risk beroende på lokalens storlek, om samlingen sker inom- eller utomhus, längden på aktiviteten, avstånd mellan personer, och så vidare. Detta har nu också fått den märkliga konsekvensen att 492 personer måste utrymma en fullbelagd domkyrka om någon ber en bön.
Frågan som kräver ett svar är varför regeringen upprätthåller de restriktioner som bedömdes vara otillräckliga och bristfälliga när pandemilagen infördes? Varför gäller olika regler för samma lokaler? Varför får 500 personer besöka en butik men bara åtta besöka en gudstjänst? Det ohållbara svaret är alltså att lättade restriktioner hade kunnat skicka en signal till alla dem som inte firar gudstjänst.
Behovet av att skicka en signal till allmänheten att följa restriktioner på helt andra områden är inte skäl att inskränka grundläggande friheter. Regeringens agerande har allvarligt skadat de troendes förtroende för den offentliga makten. Regeringen måste nu göra det man lovade vid antagandet av pandemilagen: anpassa restriktionerna efter smittspridningsbehovet och inte efter sitt behov av att verka handlingskraftig. Detta löfte kan enklast uppfyllas genom att göra restriktionerna för gudstjänster likadana som för museum, gym och butiker.
Andreas Stenkar Karlgren, advokat
Per Eriksson, ordförande vid Claphaminstitutet, statlig myndighetschef under 25 år, bl.a. rektor för Lunds universitet
Johan Sundeen, docent i idé- och lärdomshistoria
Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet 2021-04-28
