Allvarlig inre sekularisering

Vad menas med att man säger att Sverige är ett sekulariserat land? ”Sekularisering” är svårt att definiera, det kan betyda att staten är neutral i religiösa frågor, det kan också betyda att religionens påverkan minskar, men även att färre människor är religiösa. Bäst kanske Marie Demker (1998) har definierat sekularisering som när ”religion betyder allt mindre för allt fler människor inom allt fler samhällsområden”. Mycket pekar på att sekulariseringen har avstannat. SOM-institutets undersökningar visar att under de senaste årtiondena är stadigt drygt tio procent av Sveriges befolkning klart gudstroende, lika många är ateister, och övriga på en skala däremellan. Antalet regelbundna gudstjänstbesökare ligger konstant på cirka tio procent, och en tredjedel av svenskarna tror att Bibeln har ett gudomligt ursprung.

Få kristna skulle väl ifrågasätta rimligheten av att staten är neutral i trosfrågor. Inte heller finns något egentligt sekulariseringstryck på sådana yttre uttryck för det kristna kulturarvet som att vara ledig på kristna helgdagar och söndagar. Ateisternas kamp för att avskaffa religionsfriheten, stänga kristna friskolor och ’skydda’ barn mot föräldrarnas religiösa påverkan ser också fortsatt ut att vara fruktlös.

Den yttre, strukturella sekulariseringen är knappast ett egentligt hot mot kristen tro. Det är däremot den inre sekulariseringen av de troende. I sekulariseringsprocessen finns ett drag av att gå från det offentliga till det privata, från det gemensamma till det individuella, från det för alla iakttagbara och hörbara till det osynliga och tysta. Sekulariseringen hotar inifrån och ut, inte tvärtom.

Bibeln och andaktsboken har flyttat från köksbordet till nattygsbordet. Bordsbönen har blivit privat, tyst och osynlig, från att ha varit gemensamt sjungen eller bedd. De yttre uttrycken för tron i familj och församling blir färre och otydligare, som att gemensamt be, gemensamt fira kristna högtider som påsk och jul, gå till söndagens gudstjänst. Semester och sommarlov kan bli helt fria från gudstjänstliv.

Nu består förvisso inte tron av dess yttre uttryck. Jesus varnar för att visa upp sin fromhet, fasta, bön och givande. Vi ska tillbe Fadern i ande och sanning. Guds rike är inom oss.

Men om vår inre kristna tro är tyst och osynlig för andra, hur ska då våra barn kunna läsa av den och göra den till sin egen? Om absolut ingenting i livsstil eller yttre bruk skiljer oss från våra ännu inte troende släktingar, grannar och arbetskamrater, hur ska sökare kunna se och finna tron?  En sund iver till kulturell anpassning och hänsynstagande kan överdrivas till försagdhet, trons osynliggörande och en inre sekularisering. Ett trons osynliggörande rimmar dåligt med Jesu ord ”Kom och se!” och med lärjungarnas trotsiga ”Vi kan inte hålla tyst om allt vi sett och hört”.

Tuve Skånberg, Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-07-20