Ja till Livet är på så vis en abortkritisk rörelse, med bred förankring inom främst kristna led i hela landet.

Mitt ställningstagande för det ofödda barnet är en konsekvens av den människosyn jag har – grundad i uppfattningen att alla människor, önskade eller oönskade, har samma värde. Detta gäller givetvis även ofödda barn. Som kristen är jag dessutom övertygad om att varje människa är skapad av Gud och därmed en gåva, som ges, icke vid födelsen eller senare, utan just när mänskligt liv uppstår. Att vara människa är för mig alltid detsamma som att ha ett människovärde.

Jag förväntar mig inte att alla ska dela detta synsätt. Men jag förvånas storligen att frågor kring det ofödda barnet engagerar så relativt få. Det görs trots allt mer än 35 000 planerade aborter årligen i Sverige.

Fosterdiagnostik tillämpas med tydligt abortinriktat fokus. Särskilt märkligt tycks det mig att så många kristna verkar likgiltiga inför detta. Den tystnadens kultur som omger abortfrågan, omfattar också allt fler kristna.

Det riksdagsparti, som hävdar en kristen grund och en kristen människosyn, avviker knappast från mönstret. Hur kan man över huvud taget tala om en kristen människosyn, om man är likgiltig och passiv inför en praxis som årligen berövar 10 000-tals små barn livet? Det är för mig obegripligt.

I Sverige är man så uppenbart politiskt förskräckt för denna fråga, att man inte ens vill diskutera att göra som i Norge, där man lyckats minska antalet aborter väsentligt.

När KD presenterar sina 89 vallöften, finns ingenting omnämnt om västvärldens mest liberala abortsyn, högsta aborttal eller en eskalerande fosterdiagnostik. Ordet etik, tills helt nyligen ett politiskt honnörsord, nämns inte alls.

Ja till Livet avfärdas ofta schablonmässigt som “abortmotståndare”. Men frågan om abort är mer komplex än att hävda att man kan vara “för” eller “emot” det ofödda barnets fortsatta existens.

Ja till Livet vill ha en debatt i frågan och hoppas givetvis att ökad kunskap och medvetenhet ska leda till att antalet aborter ska minska och att selekterande fosterdiagnostik ska ifrågasättas.

Vår ståndpunkt har stöd av många människor, främst kristna, men även andra. Många gör också stora insatser för att lyfta frågan, både i media, i debatt och i de sammanhang där de är verksamma.

Men tystnad råder oftast och arbetet sker nästan alltid i stark motvind. Medias ointresse och tystnad från snart sagt alla, inklusive kristna, muslimer och förstås de politiska partierna, gör arbetet tungrott.

Inget svenskt samfund verkar bry sig tillräckligt för att driva frågan. Tvärtom; att tycka annorlunda i abortfrågan, att vara “abortmotståndare”, beskrivs, inte minst i en del kristna subkulturer, som föraktligt, inskränkt eller som uttryck för “fundamentalism”.

Så egendomligt låst, osaklig och fördomsfull är debatten; de som vill försvara de ofödda barnens rätt till liv och erkännande också när de inte är önskade eller planerade, avfärdas eller tigs ihjäl, också av människor som i andra sammanhang talar varmt om en kristen människosyn och vikten av ett högt och odelbart människovärde.

Frågan måste ställas: har kristna samfund och organisationer något att säga i dessa frågor och hur ska det då formuleras? Har de som säger sig vilja försvara en kristen människosyn något att bidra med?

Det måste väl, i all rimlighets namn, finnas utrymme både för protester, engagemang och, inte minst, alternativ?

Tomas Seidal, docent, överläkare

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-08-13, i Världen idag 2010-08-13

Modern, som var gravid för första gången, hade valt att göra en sen abort efter att fosterdiagnostik visat att barnet hade läpp- och gomspalt, en åkomma som idag kan opereras med plastikkirurgi med mycket gott resultat. Barnet, som vägde strax under 4 hg, överlevde abortingreppet, och lämnades av läkarna att dö, men levde alltså trots det 20 timmar senare i bårhuset. Italienska polisen utreder nu fallet som misstänkt mord, eftersom spädbarnsmord är förbjudet i Italien. Lagen föreskriver att läkarna har skyldighet att försöka rädda barnets liv när det har överlevt en abort. Den italienska regeringen har lovat en utredning.

Det är svårt att säga vad som i denna berättelse är det mest upprörande. Kanske är det vetskapen att det var slumpen som avgjorde att detta fall avslöjades, och att mörkertalet är stort hur ofta barn, även här i Sverige, vid sena aborter lever en tid och lämnas att dö. Kanske berörs vi särskilt av tanken på att den unga modern och förstagångsföderskan valde abort därför att fostret hade läpp- och gomspalt, en åkomma som ju är möjlig att operera. Hon ska leva med denna vetskap resten av sitt liv. Kanhända plågas vi mest av tanken på ett nyfött barn som mor och läkare lämnat att dö ensamt på bårhuset. Eller ångesten hos prästen som plågas av vetskapen att hade han kommit bara några timmar tidigare hade kanske barnets liv gått att rädda. Möjligen är läkarnas roll och situation den mest upprörande, där de på begäran har att utföra vad som visar sig vara ett spädbarnsmord.

Vem ska vi ställa till ansvar för att ett barn dog övergivet i ett bårhus? Att det skedde i Italien och inte i Sverige gör ingen skillnad. Ska en ung mor ställas till ansvar för ett val som hon kanske är ensam och utlämnad i, kanske utan att ens veta vad en gomspalts-operation innebär? Är pappan inte medansvarig? Om läkarna är ansvariga får den rättsliga utredningen visa. Är lagstiftarna ansvariga, som stiftar lagar som medger abort så sent att barnets liv kan räddas utanför moderlivet? Eller att abort får utföras för en åkomma som gomspalt?

När lagstiftningen om fri abort antogs var det med argumentet att ”Nöd bryter lag”. Här visar det sig istället att lagen skapar nöd. För alla inblandade.

Vad som med rätta är upprörande och värt att ställa till ansvar är den människosyn som ligger bakom den tragiska händelsen. När ett människoliv kan släckas därför att människan inte är helt perfekt står vi alla i tur. Ingen är perfekt vare sig i funktion eller utseende. När vår människosyn medger att andra inte får leva för att de har handikapp eller skönhetsfel är vi inte på ett sluttande plan. Vi har redan fallit.

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-03

Under det senaste kyrkomötet i Svenska kyrkan försvann många frågor i skuggan av äktenskapsdebatten. En av dessa var abortfrågan. I den motion som tog upp frågan (2009:10) fanns ett önskemål om att Kyrkostyrelsen skulle utreda hur Svensk kyrkan skall profileras sig i abortfrågan i syfte att förändra attityder i samhället som skulle kunna leda till förebyggande av aborter. Motionen avslogs. Kyrkolivsutskottet och kyrkomötet ville inte att Svenska kyrkan skall profilera sig i denna fråga. Den är alltför komplex, menar man. Visst är frågan komplex. Men är det ändå inte rimligt att man har en grundhållning i en fråga som är så djupt förknippad med människosynen? I Kina och Indien (och tyvärr även i Sverige) sker könsselektiva aborter. I Sverige uttalar sig Torbjörn Tännsjö om fördelen med att abortera dyslektiker, färgblinda och barn med Downs syndrom, och så vidare.  Tekniken har lett oss fram till att barn kan överleva efter en för tidig födsel innan man nått sluttiden för när aborter kan genomföras i en rad länder i vår omedelbara omvärld. Vid artonde graviditetsveckans utgång, när den bortre gränsen går för den helt fria aborten i Sverige, har många funktioner utvecklats hos fostret (se även bilder av Lennart Nilsson i När ett barn blir till). Post-abort syndromen blir alltmer tydliga. Det finns till och med exempel på kongresser för män som har problem, känner sig hjälplösa, har ångest och uppvisar en rad psykosomatiska åkommor, efter det att dess partner genomgått en abort. Webbkyrkogårdar för aborterade barn förekommer. Och moderna forskningsresultat visar på en tydlig koppling mellan genomgångna aborter och därpå följande ökade risker för missfall.

Visst är abortfrågan komplex, men nog kan man begära av en kyrka att de bör har något att säga. Man kan väl inte mena att man inget kan säga om könsselektion, eller hålla sig neutral till Tännsjös önskemål? Vem, om inte kyrkan, skall föra de svagas och de oföddas talan, de som ännu inte kan rösta eller föra sin egen talan? Vem tar dem med post-abort syndrom på allvar? Vem tar dem som sörjer en abort på allvar? Vem tar dem som praktiskt arbetar med dessa frågor på sjukhusen och far illa av de sena aborterna på allvar?

Visst finns det skäl att uttala sig – mycket starka skäl – om man vill behålla sin heder och trovärdighet. Nu har ett nytt kyrkomöte med nya ledamöter tillträtt. Vi hoppas att dessa frågor inte ska förtigas i ytterligare fyra år.

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap

Tomas Seidal, docent, överläkare

Marie Sköldeberg Nylén, familjecoach

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kyrka och Folk 2010-02-18, i Budbäraren 2010-02-23

I stället för att bemöta våra argument på ett sakligt sätt tar Hägg till fundamentaliststämpeln, vilket är ett effektivt sätt att censurera åsikter som man inte delar. Faktum är att vår åsikt delas av en stor del av landets gynekologer och barnmorskor. Att dessutom många EU-länder som Danmark, Storbritannien, Tyskland, Belgien, Slovakien och Österrike sedan länge tillämpar en samvetsklausul i vården visar att dessa argument inte lättvindigt kan avfärdas som ett uttryck för religiös fundamentalism och extremism.

Det är överhuvudtaget svårt att förstå varför inte svensk vårdpersonal skulle ges samma rättigheter som i andra länder. Vi anser det vara högst betänkligt att tvinga läkare och sjuksköterskor att handla mot sitt samvete, särskilt i en tid då den tekniska utvecklingen, ekonomiska övervägande och medicinska landvinningar ställer högre och högre krav på komplicerade etiska övervägande. 

Vi respekterar att Hägg inte delar vår uppfattning om behovet av en samvetsklausul i vården, men hennes sätt att bemöta den gör oss oroade. Så som hon argumenterar är demokratiskt fattade beslut i etiska frågor att likställa med dogmer som inte får ifrågasättas. Yttrandefriheten inskränks till att gälla dem som delar de egna åsikterna, medan övriga stämplas som extremister och likställs med talibaner. Därmed ifrågasätter Hägg de facto de demokratiska fri- och rättigheter som hon säger sig vilja värna. Hennes förhållningssätt inte bara omöjliggör ett respektfullt och konstruktivt samtal på området utan utgör också ett försök att förhindra att viktiga och angelägna etiska frågor tas upp och prövas.

Annelie Enochson (Kd) Riksdagsledamot från Göteborg

Eva Johnsson (Kd) Riksdagsledamot från Kronoberg

Yvonne Maria Werner Professor i historia vid Lunds universitet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-02-15

Frågan om samvetsfrihet är särskilt aktuell inom sjukvården, eftersom etiska ställningstagande här får högst praktiska konsekvenser. I flera länder har man därför infört en så kallad  samvetsklausul inom vården, vars syfte är att värna vårdpersonalens samvetsfriheten. Konkret innebär detta en rätt att vägra medverka vid vissa kirurgiska ingrepp och behandlingar som står i strid med den egna etiska övertygelsen. Detta kan gälla allt från abort och er som inbegriper celler från aborterade foster till plågsamma djurförsök, transplantationer av djurorgan till människor eller könsbytesoperationer.

I vårt land finns ingen sådan samvetsklausul inom vården, vilket innebär att vårdpersonal kan tvingas medverka i alla behandlingar som sanktionerats av lagstiftaren. Det finns alltså ingen möjlighet för anställda inom sjukvården att med åberopande av samvetsskäl vägra medverka i en viss från etisk utgångspunkt kontroversiell verksamhet.

Ett aktuellt exempel är fallet vid kvinnokliniken vid Mälarsjukhuset, där en kvinna vid upprepade tillfällen begärde abort med hänvisning till att fostren var flickor. Vårdpersonalens negativa reaktioner ledde till att verksamhetschefen vände sig till Socialstyrelsen med frågan om det var möjligt att vägra uppge det väntade barnets kön för att så undvika att behöva medverka till könsselektiva aborter. Svaret blev att undantag inte kunde medges och att personalen således var tvingad att medverka vid aborter, oavsett vilka skäl den abortsökande uppgav som motiv för sin begäran. Samma rättspositivistiska synsätt tillämpades även i det nationalsocialistiska Tyskland med, som vi vet, förödande konsekvenser.

I en avhandling från 2007 presenterade gynekologen Meta Lindström resultat av en bland mer än 500 gynekologer och barnmorskor ansåg en majoritet att det borde finnas en möjlighet att av samvetsskäl slippa medverka vid aborter. Men gällande regelverk utgår i stället från att sådana personer bör söka sig till andra yrken. Samvetsklausulutredningen förslag från 1996 visar dock att man arbetat fram individuella lösningar på de berörda arbetsplatserna. Detta gör att det på vissa håll finns en informell samvetsklausul.

Samma tvetydiga regelverk finns även inom den medicinska utbildningen. Samvetsklausulutredningen (SOU 1994:84) avfärdade förslaget om en samvetsklausul inom utbildningsväsendet. Men samtidigt förordade man att studenterna skulle ges rätt att begära dispens från regeln att medverka i etiskt kontroversiella utbildningsmoment. Inte heller förslaget om rätt att vägra delta i transplantationer av organ från aborterade foster vann bifall. Även här gavs rättspositivismens princip företräde framför hävdandet av samvetsfriheten.

Till syvende og sist handlar det emellertid inte om huruvida Sverige ska ha en samvetsklausul inom sjukvården eller ej. Frågan är i stället hur vi i vårt land ska tillämpa Europakonventionen, som sedan länge är en del av svensk lagstiftning. Det är därför hög tid att Europakonventionens stadganden implementeras även i vårt land och att sjukvårdspersonalens samvetsfrihet skyddas och respekteras.

Annelie Enochson, riksdagsledamot för Kristdemokraterna

Yvonne Maria Werner, professor i historia vid Lunds universitet

Eva Johnsson, Riksdagsledamot för Kristdemokraterna

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2009-01-21, Göteborgsposten 2010-01-22

I svenska medier har det varit helt tyst om en av de frågor som i själva verket varit en stor stötesten i den amerikanska politiska processen när det gäller Obamas hälsoplan. Bara under de senaste veckorna har det gått höga vågor i den amerikanska debatten, men utan synlig rapportering i Sverige. Man undrar varför? Kanske är det så att bara vissa frågor kan diskuteras öppet här hemma? Finns det intressen som vill göra viktiga frågor till icke-frågor, till frågor som inte skall tas upp på den svenska agendan, till frågor som skall tigas ihjäl?

Vilken specifik fråga i Obamas hälsoplan gjorde att debattens vågor gick höga och som även resulterade i att en majoritet i Representanthuset – där en tydlig majoritet tillhör samma parti som Obama själv, demokraterna – nu i november röstade emot ett visst innehåll i presidentens plan? Det var frågan om amerikanska ”skattekronor” skulle kunna finansiera aborter. Den folkvalda församlingen valde att med siffrorna 240-194 (176 republikaner och 64 demokrater på majoritetssidan) rösta för ett tillägg som dels förbjuder att förslaget till ett nytt statligt försäkringsprogram skall inkludera en möjlighet att med statliga medel betala aborter (utom när det är risk för moderns liv och i fall av våldtäkt eller incest), dels förbjuder att statliga medel och statligt understöd används till att bekosta privata försäkringar som inkluderar kostnader för aborter.

I senaten försöker nu demokrater likväl driva igenom Obamas hälsoplan utan den ändring Representanthuset drev igenom. Samtidigt har Obamas popularitet sjunkit till den lägsta noteringen hittills. Endast 27 procent ger honom ett starkt stöd medan hela 42 procent starkt ogillar hans sätt att sköta presidentskapet (24/11).

Abortfrågan är problematiserad i den politiska debatten på ett helt annat sätt i USA än i Sverige. Där finns nyanser och infallsvinklar som här inte alls beaktas. Man väjer i de politiska församlingarna inte för svåra, men meningsfulla, debatter omkring abortfrågan. Där tystas inte frågan ner, varken när det gäller de ekonomiska perspektiven och vad skattepengar egentligen skall användas till eller när etiska, tekniska och medicinska perspektiv berörs och människosynen står i fokus. Varför är det så tyst här, både i sakfrågan och i nyhetsrapporteringen?

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap

Carin Stenström, journalist

Siewert Öholm, journalist, redaktör Världen idag

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Aftonbladet.se 2009-12-02

Denna fråga ställs på sin spets när det gäller medicinsk forskning på levande varelser. Medicinföretaget GE Healthcare avslöjade nyligen att de tänker använda mänskliga embryon för att testa nya mediciner. Genom att använda stamceller från mänskliga embryon så behöver man inte använda råttor och möss. Det låter som en fasanfull slogan: Stoppa plågsamma djurförsök – använd mänskliga embryon! Och kommer det att stanna vid embryon? I nästa skede kanske det blir aborterade foster.

Idéer har betydelse och får konsekvenser. Det har 1900-talets totalitära regimer klart demonstrerat. Såväl den kommunistiska som den nazistiska ideologin utgår från ett relativt människovärde. Människan reduceras till ett objekt som kan offras till förmån för så kallade högre intressen. Men det är inte bara totalitära idésystem som är farliga för människan – och särskilt för de mest utsatta och svaga.

När livets okränkbarhet naggas i någon kant ger man sig ut på ett dödligt sluttande plan. Den sekulariserade västvärldens abortideologi har gradvist lett till förakt för svaghet. Endast det perfekta fostret anses värt att få födas, och ropen på dödshjälp för de åldriga och svårt sjuka ljuder allt högre. Enligt den rådande darwinistiska ideologin som ser människan som ser livets uppkomst som en produkt av en blind utvecklingsprocess utan högre mål och mening, reduceras människan till ett djur bland andra.

President Obama nominerade nyligen juristprofessor Cass Sunstein till en hög befattning inom administrationen.  Sunstein likställer djurförsök med slaveri och folkmord. Han har också föreslagit att djur ska ges rättslig status för att kunna åtala människor som behandlar dem illa. Många djurrättsaktivister ser detta som självklarheter.

Det gjorde även nazisterna som var stora djurvänner och som genom lagstiftning förstärkte djurens rättsliga skydd. SS-ledaren Heinrich Himmler, som ansvarade för de tyska koncentrations- och förintelselägren och organiserade massutrotning av judar, kallade jakt på djur för ”mord av oskyldiga”. Mord på från regimens utgångspunkt mindervärdiga eller levnadsodugliga människor ansåg han däremot – och många med honom – vara berättigat, ja en plikt. Synen på människan och människans värde får konsekvenser.

Filosofen Peter Singer ger uttryck för en liknande syn på människans och djurens värde. Han menar att friska schimpanser är mer värda – och därför mer värda att skydda – än svårt handikappade nyfödda barn och dementa vuxna. Utifrån en judisk-kristen människosyn är detta givetvis fel och avskyvärt. Men Singer argumenterar konsekvent utifrån sin ideologiska utgångspunkt. Och han tar bladet från munnen. Han vill förhindra lidande genom att låta de som lider dö. Skillnaden är hårfin mellan detta sätt att resonera och de argument som framförs av dödshjälpsförespråkare och extrema djurrättsaktivister.

Människa – vad är du värd? Den frågan blir allt viktigare.

Mats Tunehag, ordförande för Svenska Evangeliska Alliansen, ledarskribent för Världen idag

Yvonne Maria Werner, professor i historia

Tomas Seidal, överläkare, docent i biomedicin

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln är publicerad i Hemmets Vän 2009-10-29

Abort efter fosterdiagnostik är att säga nej till en speciell individ, ett barn som inte är perfekt. Att säga nej till selektiva aborter är alltså inte samma sak som att vilja förbjuda alla aborter.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna ska gälla alla anser de flesta i Sverige. Alla människor, män och kvinnor, personer med eller utan funktionshinder har lika stor rätt att leva. Samtidigt underlättas en systematisk utrensning av människor med sjukdomar och avvikelser som kan diagnostiseras i fosterlivet. Var finns konsekvensen?

Föräldrars önskan att deras barn ska vara friska är naturlig. Detta innebär inte att det är legitimt att sortera bort barn med sjukdomar som upptäcks. Man måste fråga sig varför vi diagnostiserar vissa sjukdomar och kromosomavvikelser. Det trista svaret är: för att vi kan. Skulle vi kunna diagnostisera ADHD eller allergier hade osäkra föräldrar valt bort barn med de funktionshindren. Finns möjligheten att diagnostisera kommer också selektiva aborter att följa. Det har mycket lite att göra med hur allvarliga funktionshindren är eller hur mycket livet påverkas av de avvikelser som diagnostiseras.

Ingen vet hur mycket sämre eller bättre det är att leva med Downs syndrom än med normal kromosomuppsättning. Ändå erbjuder landsting efter landsting kubtest till alla gravida kvinnor för att se om det väntade barnet kan ha Downs syndrom. I Danmark infördes kubtestet år 2004. Nästan 100 procent av foster med Downs syndrom aborteras i Danmark.

Vilken är nästa grupp som skall fasas ut ur samhället? Ja, den frågan kan bara besvaras med hur snabbt vi på ett enkelt och någorlunda säkert sätt kan diagnostisera avvikelser från det ”normala”. Vi är på ett brant sluttande plan. När bara A-barn föds blir det svårt också för alla dem som senare i livet får ett funktionshinder eller drabbas av sjukdom. Även friska förlorar på ett samhälle som enbart välkomnar perfekta individer.

Senast detta sätt att se på människan blev upphöjt till lag var för 70 år sedan i exempelvis Sverige och Tyskland. Sverige med sin mörka historia av rasbiologi och tvångssteriliseringar har anledning att mot denna bakgrund iaktta en restriktiv hållning gentemot utsorterande fosterdiagnostik.

Vi välkomnar medicinska framsteg som gör det möjligt att leva ett rikt och långt liv även med Downs syndrom eller andra funktionshinder. Vi har nu möjlighet att inte bara diagnostisera, utan också bota, sjukdomar redan i moderlivet. Men tekniken är inte värdeneutral. Vi måste tillsammans besluta om vilket samhälle vi vill vara med om att forma och hur vi vill använda de landvinningar som gjorts.

Alma-Lena Andersson, gymnasielärare, skribent och debattör

Bengt Malmgren, läkare

Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan, frilansskribent

Ivar Gustafsson, docent matematik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln är publicerad i Dagen 2009-10-28, Smålandstidningen 2009-10-29, Kyrka och Folk 2009-10-29

Andra världskrigets plågor förpassade nazismens djupt människofientliga idéer till historiens avskrädeshög. De tankar, som Tännsjö presenterade i fredagens Aftonbladet, har inte förts fram offentligt i Sverige på 70 år, men sänder nu vågor av fasa in i det offentliga rummet.

I Binding/Hoches och nazisternas värld ansågs psykiskt sjuka och handikappade representera “livsodugliga liv”. Rashygienens omänskliga drag ekar alltför bekant i professor Tännsjös resonemang kring vilka foster som bör få överleva och inte. Hans retorik förstärks dessutom av att han går ytterligare ett steg i den “utjämning” som han eftersträvar. För honom är det inte bara handikappade i största allmänhet som bör “väljas bort”. Även färgblindhet, dyslexi och andra svagheter bör på samma sätt kunna vara föremål för utrensning. Den enda signifikanta skillnaden mellan nazisterna och Tännsjö är att den senare vill genomföra sin utrensning före födseln, de förra förlägger den därefter.  I Peter Singers efterföljd vill han minimera svaghet och lidande genom att eliminera de svaga och lidande.

Tännsjö gör ett stort nummer av att han vill ge föräldrar frihet att välja bort sjuka barn. Vi ser det som en gradskillnad mellan ett samhälle som uppmuntrar, respektive tvingar, till rashygieniska initiativ. “Individen får mer handlingsutrymme” med en mer utvecklad fosterdiagnostik betonar Tännsjö. Ett utökat handlingsutrymme är visserligen något gott i sig, men det goda blir till sin motsats i samma ögonblick detta handlingsutrymme visar sig vara liktydigt med “utrymme att döda en annan människa”.

Dessutom tror vi inte på Tännsjös tes att människan skulle bli lyckligare om bara A-barn föds. Det blir svårt för alla dem som senare i livet får ett funktionshinder eller drabbas av svår sjukdom. Även friska förlorar på ett samhälle som enbart välkomnar perfekta individer.

Vi betraktar Sverige som ett civiliserat samhälle som värnar varje människas okränkbara och lika värde. Därför vill vi uppmana opinionsbildare i alla läger att göra gemensam sak med oss och visa sitt avståndstagande från målsättningen att skapa en värld av “perfekta människor”, där personer med olika former av handikapp inte längre får rum.

Lukas Berggren, civilingenjör

Chrys Caragounis, professor em. Nya Testamentets exegetik

Erika Cyrillus, chefredaktör Budbäraren

Lars Dahle, rektor och teolog

Nina Dakwar, idrottslärare

Leif Danielsson, företagare

Olof Djurfeldt, socialantropolog, fd chefredaktör Dagen

Olof Edsinger, teolog och författare, generalsekreterare för Salt – barn och unga i EFS

Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD), arkitekt

Per Ewert, historiker och författare

Leif Gunnevik, teol.lic.

Gert Gustafsson, pastor

Ivar Gustafsson, docent matematik

Stefan Gustavsson, generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen

Per-Olof Hermansson, datakonsult

Bengt Holmberg, professor em. i Nya Testamentets exegetik

Kjell-Roger Holmström, VD, civilekonom

Gunnar Hyltén-Cavallius, präst, teol.lic.

Bengt Ivar Johansson, företagare, teolog

Eva Johnsson, riksdagsledamot (KD)

Yngve Kalin, präst

Thomas Karlsson, generalsekreterare Amalgamskadefonden

Göran Kurlberg, docent, överläkare

Gunnel Larsson, förtidspensionär pga funktionshinder

Kjell O. Lejon, professor religionsvetenskap

Carl Johan Ljungberg, PhD, stats- och litteraturvetare

Bengt Malmgren, läkare

Lars Melin, docent Nordiska språk

Dick B. Nyberg, diakon

Mikael Oscarsson, riksdagsledamot (KD)

Peringe Pihlström, baptistpastor

Clas Ramert, egen företagare

Sven Reichman, läkare, docent

Lennart Sacrédeus, riksdagsledamot (KD)

Elisabeth Sandlund, chefredaktör Dagen

Tomas Seidal, docent, överläkare

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Carin Stenström, journalist

Stefan Swärd, ordförande Evangeliska Frikyrkan

Albert Sundberg, läkare

Mats Tunehag, ordförande Svenska Evangeliska Alliansen, ledarskribent

Yvonne Maria Werner, professor historia

Erik Wiberg, adjunkt, teolog

Bengt Winroth, civilingenjör

Erling Wälivaara, fd riksdagsledamot (KD)

Rolf Åbjörnsson, advokat

Siewert Öholm, journalist, redaktör Världen idag

Artikelförfattarna är knutna till den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2009-10-26 (med 18 undertecknande)

Häromveckan hände motsatsen; en fredlig demonstrant, James Pouillon i Michigan, sköts till döds med flera skott i huvudet. Pouillon var välkänd i sin hemstad för sin kamp för de ofödda och brukade helt fredligt och i enlighet med demokratisk rätt och tradition stå med skyltar på gatorna i sin hemstad. Uppmärksamheten kring detta dåd har varit stor i USA och föranlett ett uttalande av president Obama, som också fördömde mordet på dr Tiller.

Men i Sverige är det tyst. Men något undantag har händelsen förtigits, inte minsta notis har influtit i nyhetsmedia. 1830 artiklar mot kanske en handfull – så ser åsiktsfriheten ut i svensk press 2009. Det är allvarligt. Några kristna tidningar har nämnt händelsen, men inte någon av de stora redaktionerna, trots att de självklart noterat den. Därmed kan man upprätthålla en omhuldad myt: att abortmotståndare inte drar sig för att mörda och att abortförespråkare står för sin uppfattning med livet som insats. Att våld kan drabba också den andra sidan stör uppenbarligen bilden.

Att nyhetsvärdering och nyhetsurval i Sverige är hårt styrt visste vi sedan tidigare. Det anses helt legitimt att lyfta fram nyheter som tjänar journalisternas egna syften eller stöder de värderingar de står för. Nu verkar det anses lika legitimt att förtiga nyheter som på något sätt stör mediernas värderingar eller självbild. I fallet med den mördade James Pouillon blir bristen på demokratisk respekt och på seriös nyhetsvärdering uppenbar. Ett mord är uppenbarligen ointressant, eller kanske rentav acceptabelt, om offret står för uppfattningar som svenska journalister inte delar. Omvänt är det viktigt och framför allt användbart, om den som drabbats kan framställas som offer för uppfattningar som svenskt åsiktsetablissemang står för.

Den som på allvar vill värna yttrande- och åsiktfrihet inser hur farlig en sådan nyhetsvärdering är.

Carin Stenström, fil mag, journalist

Olof Djurfeldt, fil lic, tidigare chefredaktör för Dagen

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Expressen 2009-09-29 (något förkortad)