Alla människor är unika individer med samma absoluta och okränkbara värde. Utifrån denna människosyn, som kommer ur kristen idétradition och etik, är det viktigt att granska alla företeelser och politiska beslut. Vi menar därför att det är nödvändigt att ifrågasätta och motarbeta dem som vill sortera människor utifrån deras önskvärdhet.

I DN nyligen kunde vi läsa om hur en ny teknik för att sortera bort spermier med oönskat kön sprider sig över världen. Abort av flickfoster har länge varit utbrett i vissa länder i Asien där uppskattat uppåt 100 miljoner flickor ansetts oönskade.

Förra året gjorde Europarådet en utredning i frågan som omfattade 47 länder. Där konstateras att sena aborter på grund av kön förekommer i stor utsträckning även i Albanien, Azerbajdzjan, Armenien och Georgien. Även om tekniken ännu inte används i Sverige, måste vi i tidigt skede uppmärksamma det oetiska med ingrepp och medicinsk teknik som väljer bort människor på grund av kön eller andra egenskaper.

Sverige har en mycket liberal abortlagstiftning i jämförelse med såväl våra närmsta grannländer som övriga länder i Europa och Västvärlden. I Sverige är det idag möjligt att könsbestämma ett foster i vecka 11 medan abort är tillåtet fram till vecka 18.

Det stora flertalet av våra europeiska grannar tillåter abort endast fram till vecka 12. Vi ifrågasätter därför rätten för föräldrarna att få veta könet på barnet, innan tidsgränsen för abort gått ut. Detta för att motverka att bortsortering på grund av kön sker i Sverige.

Människan är inte och kommer aldrig att vara fullkomlig. Vi föds som unika individer med olika styrkor och svagheter. Att värdera en pojkes liv högre än en flickas går starkt emot vår människosyn. Det samma gäller bortsortering av människor med funktionshinder som inte stämmer med en allmän bild av vad som är ”normalt”. Människovärdet är absolut och okränkbart.

Vi vill därför försvara att sjukvården ska vara i livets tjänst och att människovärdet alltid ska respekteras. Vi måste vara ytterst vaksamma på hur teknik för bort-sortering på grund av kön sprids och accepteras runt om i världen.

Fosterdiagnostik och medicinsk teknik ska användas för att diagnostisera sjukdomar i avsikt att bota, förebygga sjukdom eller skydda barnet. Det är önskvärt och väl. Men ökade möjligheter och acceptans för teknik med utsorterande syfte, kan leda till att människor värderas olika. Det är en utveckling som vi inte kan acceptera.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Maare Tamm, fil dr psykologi

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Kjell O. Lejon, professor religionsvetenskap

Ivar Gustafsson docent i matematik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Borås tidning 2012-03-23, Norrbottens-Kuriren 2012-03-24 och VästerviksTidningen 2012-03-26

Europadomstolen har i ett flertal avgöranden funnit att Sverige kränkt någon av konventionens bestämmelser, vilket föranlett förändringar i svensk lagstiftning. Skulle ett mål om samvetsfrihet inom vården i Sverige bli aktuellt i Europadomstolen, är det mycket i nuläget som talar för en fällande dom.

När Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt slogs det fast, att konventionen ska betraktas som ett grundläggande normsystem för Sverige. Dessutom gäller den allmängiltiga principen om fördragskonform lagtolkning av Europakonventionen, det vill säga svensk lag bör så långt som möjligt tolkas så att den överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden och den praxis som kan ha utvecklats av konventionsorgan. Detta gäller dock inte i Sverige när det kommer till tillämpning av Europakonventionens artikel 9 om samvetsfrihet.

Den 15 maj i år röstades betänkandet 2010/11:UU12 igenom i riksdagen. Betänkandet går tvärs emot resolution 1763 som Europarådets parlamentariska församling antog i höstas, och innebär att de svenska parlamentarikerna i Europarådet bör verka för att åstadkomma en förändring av resolutionen.

För att tala klarspråk: Resolutionen slår fast den fundamentala rätten till samvetsfrihet och reservationsrätt för vårdpersonal som redan stadgas i Europakonventionen.

Alltså är inte frågan om anställda i vården ska tillerkännas samvetsfrihet eller inte. Sverige är som stat folkrättsligt förpliktat att lojalt fullgöra de åtaganden som följer av Europakonventionen. Därför ska vårdpersonal tillerkännas samvetsfrihet. Detta verkar inte Vårdförbundets vice ordförande, Inger Frisk, ha förstått, när hon hävdar att “om man har en religiös övertygelse att abort är att döda så kan man inte arbeta som barnmorska”.

I vårt grannland Norge är samvetsfriheten väl reglerad enligt följande: “Det tas hensyn til helsepersonell som av samvittighetsgrunner ikke onsker å utfore eller assistere ved slike ingrep” och: “Helsepersonell som av samvittighetsgrunner onsker det, skal fritas fra å utfore eller assistere ved svangerskapsavbrudd.”

Det finns ett flertal läkare, barnmorskor och sjuksköterskor i Sverige som stöder fri abort, men som önskar en sänkning av den övre abortgränsen och upplever de sena aborterna, flickaborterna, utsorteringsaborterna, aborter på grund av Downs syndrom och upprepade aborter som problematiska. Samvetsöm vårdpersonal är en tillgång i svensk vård och ska tillerkännas samvetsfrihet.

Förra året vid KD:s riksting överlämnades en fråga om samvetsfrihet till partistyrelsen för beredning till årets riksting, gällande att “Rätt till samvetsfrihet ska stadfästas i den svenska lagstiftningen.” Uppenbarligen har partistyrelsen sett detta som problematiskt eftersom de till årets riksting föreslog att yrkande skulle avslås. Årets riksting var inte nöjt med den summariska behandlingen av frågan och ärendet återremitterades till partistyrelsen för att det skulle få en mer gedigen behandling. KD bör nu ta strid om samvetsfrihet inom vården – vem ska annars göra det?

Ruth Nordström, jur. kand. med inriktning på mänskliga rättigheter, styrelseledamot Ja till Livet

Eva Skog, kommunikatör, Styrelseledamot, Ja till Livet

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-07-12

Nu påstår dock de flesta att vi med själva ordet människovärde menar något som inte har med transplantationer eller pengar att göra. Värdet är dessutom oändligt så det behövs inga siffror för att uttrycka dess storlek. Eftersom både du och jag har ett oändligt värde så har vi ju också lika värde, eller hur?

Det är detta vi brukar syfta på när vi talar om ”allas lika värde”.

Som filosofiskt fenomen är detta människovärde unikt. Alla andra värden är prislappar som regleras av tillgång och efterfrågan. Det måste i deras fall finnas någon som är beredd att offra något för att få äga det värdefulla eller kanske bara få se på objektet. Det som ingen frågar efter på något sätt kan inte ha något värde, inte ens ett affektionsvärde. Ett värde uttrycker alltid en levande persons längtan eller behov.

När filosoferna inte kunnat hitta något vars värde inte berott på någons efterfrågan, så föredrar de uttrycket värderingar. Dessa är subjektiva och måste vara det. När vi ändå ofta talar om värde menar vi därför – med ett undantag – något som är subjektivt och föränderligt. Människovärdet ses däremot som objektivt. Det skall inte – får inte – uppfattas som en värdering, säger man, utan är ett värde i sig självt.

Människovärdet är en grundbult i hela den humanistiska etiken. Hur kan då etiker mot bättre vetande laborera med ett oändligt värde när ingen varken kan eller vill betala ett oändligt pris? Svaret är att Gud både kan, vill och har betalat ett oändligt pris för att vinna oss till sig. Han lever och längtar. Vi talar om ett fast människovärde i den kanske omedvetna insikten om att Gud finns trots all humanistisk förnekelse. Det är Guds kärleks längtan som sätter priset – och värdet.

Judar betonar att vi är skapade till Guds avbild. Kristna pekar dessutom på sin övertygelse att Guds Son valde att låta sig dödas under brutala former för att kunna vinna ditt och mitt hjärta och rädda oss från det tomrum som plågar oss alla och som heter värdelöshet. Ingen skulle annars kommit på tanken att tala om ett oändligt människovärde. Det var i länder präglade av judiskt-kristet synsätt som människovärdet blev absolut, inte i kastväsendets och karma-tänkandets Indien

Om nu gudstron faktiskt är grunden för det människovärde som i sin tur är grunden för hela vår etik, så skulle sekulariseringen kunna liknas vid att källaren och första våningen i ett hus har tagits bort. Ändå svävar huset kvar i fria luften som om inget hade hänt.

Eller gör det det? Svävar det verkligen? Gick det att ta bort Gud utan att det blev någon skillnad i det värde som bara Gud kan skapa täckning för? Varför måste vi bygga specialkliniker för att så många numera bantar sig till fara för sina liv? Varför skär sig allt fler ungdomar i armarna? Beror det inte på att man känt sig förklarad värdelös eller är rädd för att få den stämpeln på sig? Skaffar sig inte mobbaren ett värde genom att göra sitt offer värdelöst?

Under det nya millenniets första tio år har missbruket av droger ökat med 15% och alkohol med 20%. Hur många sådana tioårsperioder orkar vi med innan hela samhället kollapsar? I Sverige sups det i dag lika mycket som i slutet av 1800-talet då folkväckelsen kom och befriade stora skaror från spriten. Många kommer att bli alkoholister om de inte redan är det.

Vad livnär sig modeindustrin på? Och skvallerpressen? Varför måste bilar ha ett nytt utseende vartenda år? Skulle de inte bli billigare om man nöjde sig med vartannat? Skönhetskirurgin var ingen framtidsbransch om man utbildade sig till läkare för 50 år sedan. Ändå skulle man ha klarat att göra många ingrepp som är standard i dag. Snart skall alla kvinnor operera brösten några gånger under sin livstid. Det blir som att gå till tandläkaren, man kanske får en kallelse för ny besiktning med jämna mellanrum.

I högstämda ordalag bekänner vi oss till tron på ett absolut människovärde men många har samtidigt insett att det värdet försvann tillsammans med honom som ville betala ett pris för oss. Numera vill blivande föräldrar ibland veta fostrets kön för att kunna abortera det om det är en flicka. Fenomenet kallas könsabort. Sveriges feminister har varit öronbedövande tystlåtna när denna trend vuxit sig allt starkare. Visst är det pinsamt att man aborterar just flickor men eftersom den fria aborten väger tyngre får man bedriva tyst diplomati, som det brukar heta när man väljer att vända bort blicken.

Inget hus kan sväva fritt i tomma luften när grunden är borta. Vi har förnekat grundvalen för hela vår etik.

Sven Reichmann, läkare, docent

Christina Doctare, läkare, samhällsdebattör

Tuve Skånberg, direktor, riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-12-08

En grundläggande värdering handlar om inställning till alkohol, droger och missbruk. Även här ser vi politikens begränsningar. Via politiken kan vi driva informationskampanjer, höja skatter och öka insatserna för missbrukarvård. Men ytterst handlar det om folkliga värderingar och moral. Hur många som är missbrukare är inte statiskt. En avgörande faktor är hur accepterat det är att använda droger, överkonsumera alkohol m.m. Vem tar ansvar att påverka folkmoralen i dessa frågor? Folkmoral handlar också om sex. Och här har politiken nästan helt abdikerat. Kyrkorna får ju inte heller syssla med underlivsfrågor har en del fått för sig, så det medför att de enda moralfostrarna i sexfrågor är RFSU, Hollywood och RFSL. Hur ökar vi acceptansen i samhället för trohet som en livsstil och att vänta med sex? Och att sex inte bara är tillfällig njutning utan ett medel för att bygga upp en trogen och livslång relation. Politikerna har i varje fall ingenting att säga i ämnet, men sexualmoralen är avgörande för hur ett samhälle fungerar.

Detta var endast exempel på fyra grundläggande värdefrågor som är väldigt avgörande för hur ett samhälle fungerar, och där politiken spelar en mycket marginell roll. Ett parti som vill gå utanför de snäva politiska ramarna, och vill driva på i debatten i grundläggande värderings- och moralfrågor – tror jag kan öka intresset för både politiken och det egna partiet. Samtidigt behöver vi fler opinionsbildare och folkrörelser som kan vara drivande i frågor som handlar om normbildningen i samhället. Den kristna kyrkan, kristna ledare och goda kristna föredömen kan här fylla en mycket viktig roll. Långt utanför kyrkväggarna.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan, Stockholm, ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-10-25

Efter debatt blev dock resultatet knappast det som motionären, och rapportens författare Christine McCafferty, hade avsett. Det hela utmynnade i en resolution, som i vissa delar är i linje med förslaget, där Europarådet delar motionärens oro för att viss vård kan vara svårtillgänglig och då särskilt för kvinnor. På avgörande punkter kan resolutionen dock sägas vara helt motsatt vad motionären avsett och det gäller vårdpersonalens rätt till samvetsfrihet. I resolutionens första paragraf slås fast att ingen person, sjukhus och institution ska tvingas att utföra eller medverka till abort, dödshjälp eller ”någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo”. Vidare säger resolutionen att ingen ska diskrimineras om man vägrar medverka till något av detta. I resolutionens fjärde paragraf slås fast att medlems-staterna dels ska försäkra tillgång till vård och hälsa, men också att upprätthålla respekt för tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet för vårdpersonal (ensure respect for the right of freedom of thought, conscience and religion of health care providers). Man föreslår därför att medlemsstaterna tar fram sakliga och klara riktlinjer som garanterar samvetsfrihet.

Vad betyder detta för Sverige? Gruppledaren för de svenska representanterna i PACE (Parlamentary Assembley of the Council of Europe), Göran Lindblad(m), säger i en tidningskommentar (Världen idag 101011) att det inte behöver betyda någonting. ”Många resolutioner struntar man ju i, så varför ska man bry sig om den här” menar han. Det är naturligtvis anmärkningsvärt. Även om Lindblad röstade emot resolutionens ändringar från det ursprungliga förslaget, förefaller hans synpunkt märklig, ungefär ”parlamentet röstade inte som jag ville och då kan beslutet ignoreras”. Sveriges linje, enligt Lindblad, var att rösta för det ursprungliga förslaget, inklusive inrättande av ett register för personer som kan tänkas åberopa samvetsfrihet. Det känns skrämmande och leder tankarna till DDR eller det ”Berufsverbot” som gällde i Tyskland under främst 1930- och 40-talen.

Sverige saknar en lagstadgad samvetsfrihet för vårdpersonal. Ofta framförs i debatten att om man har samvetsbetänkligheter får man syssla med något annat än hälso- och sjukvård. Men resolutionen pekar i en helt annan riktning och jag tror vi är många, även verksamma inom vården, som menar att samvete är en tillgång, inte en belastning. Vi har sett mycket konkreta exempel på hur anställda, av samvetsskäl och i strid med ledningens önskan, påtalat missförhållanden i vården (Lex Sara till exempel). Att hindra, eller än värre söka köra ut, engagerade medarbetare, vore knappast att göra vården bättre. Resolutionen identifierar ett behov av garanterad samvetsfrihet, givetvis under reglerade former. En sådan finns i många av Europas stater men saknas alltså i till exempel Sverige.

Detta innebär att Sverige riskerar att, utifrån resolutionen, kränka vårdpersonal som åberopar samvetsfrihet. Då Europarådets resolutioner är vägledande för Europadomstolen är det inte otroligt att domstolen får hantera fall rörande rätten till samvetsfrihet i Sverige.  Det är alltså angeläget att Sverige, dess myndigheter och företrädare för vårdyrkena, förhåller sig på något sätt till Europarådets resolution 1763. Hur ser till exempel de fackliga företrädarna på beslutet, som PACE efter debatt och demokratiskt hanterande och votering lagt fram? Vill man, som Lindblad antyder, strunta i den, eller vill man se hur man bäst ska formulera en samvetsfrihet värd namnet, också i Sverige. Vad är Socialdepartementets hållning?

Tomas Seidal, leg. läkare, verksamhetschef, Halmstad

Christina Doctare, leg. läkare, samhällsdebattör

Bengt Malmgren, leg. läkare 

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i SvD 2010-10-21, Hemmets Vän 2010-10-21

Motionen mynnar ut i flera krav på medlemsstaterna:. De anmodas utveckla riktlinjer för hur samvetsfrihet ska definieras och regleras samt se till att samvetsfrihet inte innebär att kvinnor inte får tillgång till den medicinska service de har laglig rätt till. Vidare kräver motionärerna att medlemsstater ser till att kvinnor, som kan råka ut för vårdgivare som anför samvetsskäl att avstå en åtgärd, garanteras få tillgång till denna åtgärd inom rimlig tid och på rimligt avstånd samt att lagstifta mot rätten för allmänna sjukhus eller kliniker att tillämpa samvetsfrihet.

Motionen har lett fram till en rapport (AS/Soc 2010:18), författad av Catherine McCafferty, som mynnar ut i ett antal slutsatser. Medlemsstaterna ska utforma tydliga regler som ’balanserar’ den vårdanställdes rätt till att av samvetsskäl vägra utföra ett ingrepp och patientens rätt till service enligt lag.. Dessa regler ska övervakas noga genom bl.a. skapande av register över alla dem som har samvetsbetänkligheter. När man läser dokumentet står det klart att samvetsskäl ses som något mycket suspekt, något som inte hör hemma i modern sjukvård. McCafferty nämner också att många är av den meningen att vårdpersonal med samvetsbetänkligheter inte ska tillåtas jobba inom vården, vare sig direkt eller indirekt. I förslagen går hon dock inte så långt.

Man kan fråga sig om vården behöver mer eller mindre av värderingar, mer eller mindre av individer som tillåts att agera utifrån sin övertygelse. Rapporten är här mycket tydlig. Bara genom att övervaka och registrera individer med samvetsbetänkligheter kan vården, särskilt för kvinnor, fungera optimalt. Att det gäller abortfrågan mer än någon annan fråga är uppenbart. Det förklarar också varför principen om samvetsfrihet kan ifrågasättas och beskrivas som bigott och diskriminerande.

Europaparlamentet har tidigare klart deklarerat (Recommendation 1518, 2001) : ”Rätten till att av samvetsskäl vägra vissa handlingar är fundamental för rättigheten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet som omfattas av FN’s deklaration om mänskliga rättigheter och den europeiska konventionen om  mänskliga rättigheter”. Det finns också koncensus kring rätten att vägra vapentjänst av samvetsskäl. Säkert förväntar sig många också att samvetsskäl ska kunna åberopas för att vägra delta i t.ex. avsiktligt dödande i vården (”dödshjälp”) om detta skulle bli tillåtet och regleras i lag. Skrivningarna i motionen och rapporten begränsar, eller eliminerar dock ett sådant utrymme.

När det gäller abortfrågan verkar dock de flesta principer kunna ifrågasättas eller sättas ur spel. Detta är särskilt anmärkningsvärt, då just aborter, som måste ses som en exceptionell verksamhet i sjukvården, ofta utmanar samvetet. I en akademisk avhandling från 2007 (Lindström Meta. Gynekologer och barnmorskor inom svensk abortvård – åsikter, erfarenheter och upplevelser, Umeå University, 2007) redovisas bl.a. följande: Var fjärde gynekolog och barnmorska hade fått samvetsbetänkligheter vid arbete med kirurgisk abort. Vid arbete med sen abort hade hälften av alla gynekologer och barnmorskor fått samvetsbetänkligheter. Det framgår också av avhandlingen att en betydande andel av dem som arbetat eller arbetar med abortverksamhet av samvetsskäl övervägt att byta profession.

Kanske är det just därför som motioner och rapporter av detta slag skrivs. Istället för att ifrågasätta och förändra verksamheten, ska de som reagerar jagas bort från kvinnosjukvården eller vården över huvud taget, eller övervakas och registreras av myndigheterna. Är det en utveckling av sjukvården som är önskvärd? Sannolikt inte. Just inom hälso- och sjukvård är det personliga engagemanget, den individuella övertygelsen och en värdegrund värd namnet omistliga kvaliteter. Oavsett vad vi tycker om abortfrågan, måste vi bejaka detta för att sjukvården också i framtiden ska vara präglad av passion och medmänsklighet. När Europarådet ska behandla frågan den 7 oktober går det inte att bortse från detta.

Tomas Seidal, överläkare, med. dr.

Christina Doctare, leg. läkare, samhällsdebattör

Fr. Suleyman Wannes, corepiskopos, Syrisk-Orodoxa kyrkan

Författarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-10-06

Nedan följer en lista över vad förslaget kräver:

att “tvinga vårdgivaren att tillhandahålla den efterfrågade behandling som patienten har laglig rätt till (det vill säga abort) trots vårdgivarens eventuella samvetsbetänkligheter”.

att “tvinga vårdgivaren att, under alla omständigheter, delta indirekt vid utförandet av aborter och annan ifrågasatt medicinsk behandling oavsett vårdgivarens samvetsbetänkligheter”.

att tvinga vårdgivaren bevisa att “deras invändningar är grundade i deras samveten eller i religiös tro och att vägran att utföra behandlingen sker i god tro”.

att skapa “register för samvetsvägrare”.

att skapa “en effektiv instans för klagomål” mot personer som åberopar samvetsbetänkligheter.

I sjukvården möter patienter med bakgrund i olika kulturer, religioner och föreställningssätt vården när de är som mest utlämnade, avklädda och i behov av förståelse från någon som delar deras synsätt. Varför skulle det då just i vården inte finnas utrymme för pluralism?

Läkekonsten har sedan Hippokrates (460-377 f Kr) stått i livets tjänst. Hans läkared har ofta nedbantats till att:

1) inte skada patienten,

2) bota sjukdom,

3) lindra lidande.

Fortfarande finns det inom vården personal som anser att det mänskliga livet är heligt. Den svenska abortlagstiftningen har i sina förtexter hittills lämnat visst utrymme för verksamhetscheferna inom gynekologi och obstetrik att låta abortmotståndare utbilda sig och vara verksamma inom kvinno- och förlossningsvården.

Den rapport som nu läggs fram för omröstning i Europarådet innebär på väsentliga punkter en skärpning av skrivningen vilket inte bara skulle kunna leda till “yrkesförbud” för sådan sjukvårdspersonal, som anser att sjukvårdens uppgift är att värna om livet från dess början till dess slut. Registrering och påtryckningar som uttryckligen omnämns i texten skulle även kunna leda till regelrätt förföljelse av dessa personer.

Till vår stora sorg har det visat sig att ursprunget till denna text kommer från en svensk rådsrepresentant, socialdemokraten Carina Hägg, som 2008 motionerade om hårdare tag mot samvetsömma.

Texten associerar till tsarväldet eller kommunistdiktaturer med hemlig polis, åsiktsregistrering och förföljelse av politiskt oliktänkande och hör inte hemma i länder som bygger på demokrati, åsiktsfrihet och medborgerliga rättigheter.

Det bådar inte gott för svensk sjukvård om förslaget går igenom.

Anders Löfström, läkare, medicine doktor.

Bengt Malmgren, läkare.

Anna Aronsson, läkare.

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i GT, Kvällsposten,  Expressen 2010-10-05, Dagen 2010-10-07

Ja till Livet är på så vis en abortkritisk rörelse, med bred förankring inom främst kristna led i hela landet.

Mitt ställningstagande för det ofödda barnet är en konsekvens av den människosyn jag har – grundad i uppfattningen att alla människor, önskade eller oönskade, har samma värde. Detta gäller givetvis även ofödda barn. Som kristen är jag dessutom övertygad om att varje människa är skapad av Gud och därmed en gåva, som ges, icke vid födelsen eller senare, utan just när mänskligt liv uppstår. Att vara människa är för mig alltid detsamma som att ha ett människovärde.

Jag förväntar mig inte att alla ska dela detta synsätt. Men jag förvånas storligen att frågor kring det ofödda barnet engagerar så relativt få. Det görs trots allt mer än 35 000 planerade aborter årligen i Sverige.

Fosterdiagnostik tillämpas med tydligt abortinriktat fokus. Särskilt märkligt tycks det mig att så många kristna verkar likgiltiga inför detta. Den tystnadens kultur som omger abortfrågan, omfattar också allt fler kristna.

Det riksdagsparti, som hävdar en kristen grund och en kristen människosyn, avviker knappast från mönstret. Hur kan man över huvud taget tala om en kristen människosyn, om man är likgiltig och passiv inför en praxis som årligen berövar 10 000-tals små barn livet? Det är för mig obegripligt.

I Sverige är man så uppenbart politiskt förskräckt för denna fråga, att man inte ens vill diskutera att göra som i Norge, där man lyckats minska antalet aborter väsentligt.

När KD presenterar sina 89 vallöften, finns ingenting omnämnt om västvärldens mest liberala abortsyn, högsta aborttal eller en eskalerande fosterdiagnostik. Ordet etik, tills helt nyligen ett politiskt honnörsord, nämns inte alls.

Ja till Livet avfärdas ofta schablonmässigt som “abortmotståndare”. Men frågan om abort är mer komplex än att hävda att man kan vara “för” eller “emot” det ofödda barnets fortsatta existens.

Ja till Livet vill ha en debatt i frågan och hoppas givetvis att ökad kunskap och medvetenhet ska leda till att antalet aborter ska minska och att selekterande fosterdiagnostik ska ifrågasättas.

Vår ståndpunkt har stöd av många människor, främst kristna, men även andra. Många gör också stora insatser för att lyfta frågan, både i media, i debatt och i de sammanhang där de är verksamma.

Men tystnad råder oftast och arbetet sker nästan alltid i stark motvind. Medias ointresse och tystnad från snart sagt alla, inklusive kristna, muslimer och förstås de politiska partierna, gör arbetet tungrott.

Inget svenskt samfund verkar bry sig tillräckligt för att driva frågan. Tvärtom; att tycka annorlunda i abortfrågan, att vara “abortmotståndare”, beskrivs, inte minst i en del kristna subkulturer, som föraktligt, inskränkt eller som uttryck för “fundamentalism”.

Så egendomligt låst, osaklig och fördomsfull är debatten; de som vill försvara de ofödda barnens rätt till liv och erkännande också när de inte är önskade eller planerade, avfärdas eller tigs ihjäl, också av människor som i andra sammanhang talar varmt om en kristen människosyn och vikten av ett högt och odelbart människovärde.

Frågan måste ställas: har kristna samfund och organisationer något att säga i dessa frågor och hur ska det då formuleras? Har de som säger sig vilja försvara en kristen människosyn något att bidra med?

Det måste väl, i all rimlighets namn, finnas utrymme både för protester, engagemang och, inte minst, alternativ?

Tomas Seidal, docent, överläkare

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-08-13, i Världen idag 2010-08-13

Modern, som var gravid för första gången, hade valt att göra en sen abort efter att fosterdiagnostik visat att barnet hade läpp- och gomspalt, en åkomma som idag kan opereras med plastikkirurgi med mycket gott resultat. Barnet, som vägde strax under 4 hg, överlevde abortingreppet, och lämnades av läkarna att dö, men levde alltså trots det 20 timmar senare i bårhuset. Italienska polisen utreder nu fallet som misstänkt mord, eftersom spädbarnsmord är förbjudet i Italien. Lagen föreskriver att läkarna har skyldighet att försöka rädda barnets liv när det har överlevt en abort. Den italienska regeringen har lovat en utredning.

Det är svårt att säga vad som i denna berättelse är det mest upprörande. Kanske är det vetskapen att det var slumpen som avgjorde att detta fall avslöjades, och att mörkertalet är stort hur ofta barn, även här i Sverige, vid sena aborter lever en tid och lämnas att dö. Kanske berörs vi särskilt av tanken på att den unga modern och förstagångsföderskan valde abort därför att fostret hade läpp- och gomspalt, en åkomma som ju är möjlig att operera. Hon ska leva med denna vetskap resten av sitt liv. Kanhända plågas vi mest av tanken på ett nyfött barn som mor och läkare lämnat att dö ensamt på bårhuset. Eller ångesten hos prästen som plågas av vetskapen att hade han kommit bara några timmar tidigare hade kanske barnets liv gått att rädda. Möjligen är läkarnas roll och situation den mest upprörande, där de på begäran har att utföra vad som visar sig vara ett spädbarnsmord.

Vem ska vi ställa till ansvar för att ett barn dog övergivet i ett bårhus? Att det skedde i Italien och inte i Sverige gör ingen skillnad. Ska en ung mor ställas till ansvar för ett val som hon kanske är ensam och utlämnad i, kanske utan att ens veta vad en gomspalts-operation innebär? Är pappan inte medansvarig? Om läkarna är ansvariga får den rättsliga utredningen visa. Är lagstiftarna ansvariga, som stiftar lagar som medger abort så sent att barnets liv kan räddas utanför moderlivet? Eller att abort får utföras för en åkomma som gomspalt?

När lagstiftningen om fri abort antogs var det med argumentet att ”Nöd bryter lag”. Här visar det sig istället att lagen skapar nöd. För alla inblandade.

Vad som med rätta är upprörande och värt att ställa till ansvar är den människosyn som ligger bakom den tragiska händelsen. När ett människoliv kan släckas därför att människan inte är helt perfekt står vi alla i tur. Ingen är perfekt vare sig i funktion eller utseende. När vår människosyn medger att andra inte får leva för att de har handikapp eller skönhetsfel är vi inte på ett sluttande plan. Vi har redan fallit.

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-03

Under det senaste kyrkomötet i Svenska kyrkan försvann många frågor i skuggan av äktenskapsdebatten. En av dessa var abortfrågan. I den motion som tog upp frågan (2009:10) fanns ett önskemål om att Kyrkostyrelsen skulle utreda hur Svensk kyrkan skall profileras sig i abortfrågan i syfte att förändra attityder i samhället som skulle kunna leda till förebyggande av aborter. Motionen avslogs. Kyrkolivsutskottet och kyrkomötet ville inte att Svenska kyrkan skall profilera sig i denna fråga. Den är alltför komplex, menar man. Visst är frågan komplex. Men är det ändå inte rimligt att man har en grundhållning i en fråga som är så djupt förknippad med människosynen? I Kina och Indien (och tyvärr även i Sverige) sker könsselektiva aborter. I Sverige uttalar sig Torbjörn Tännsjö om fördelen med att abortera dyslektiker, färgblinda och barn med Downs syndrom, och så vidare.  Tekniken har lett oss fram till att barn kan överleva efter en för tidig födsel innan man nått sluttiden för när aborter kan genomföras i en rad länder i vår omedelbara omvärld. Vid artonde graviditetsveckans utgång, när den bortre gränsen går för den helt fria aborten i Sverige, har många funktioner utvecklats hos fostret (se även bilder av Lennart Nilsson i När ett barn blir till). Post-abort syndromen blir alltmer tydliga. Det finns till och med exempel på kongresser för män som har problem, känner sig hjälplösa, har ångest och uppvisar en rad psykosomatiska åkommor, efter det att dess partner genomgått en abort. Webbkyrkogårdar för aborterade barn förekommer. Och moderna forskningsresultat visar på en tydlig koppling mellan genomgångna aborter och därpå följande ökade risker för missfall.

Visst är abortfrågan komplex, men nog kan man begära av en kyrka att de bör har något att säga. Man kan väl inte mena att man inget kan säga om könsselektion, eller hålla sig neutral till Tännsjös önskemål? Vem, om inte kyrkan, skall föra de svagas och de oföddas talan, de som ännu inte kan rösta eller föra sin egen talan? Vem tar dem med post-abort syndrom på allvar? Vem tar dem som sörjer en abort på allvar? Vem tar dem som praktiskt arbetar med dessa frågor på sjukhusen och far illa av de sena aborterna på allvar?

Visst finns det skäl att uttala sig – mycket starka skäl – om man vill behålla sin heder och trovärdighet. Nu har ett nytt kyrkomöte med nya ledamöter tillträtt. Vi hoppas att dessa frågor inte ska förtigas i ytterligare fyra år.

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap

Tomas Seidal, docent, överläkare

Marie Sköldeberg Nylén, familjecoach

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kyrka och Folk 2010-02-18, i Budbäraren 2010-02-23