Debatt mellan Humanisterna och de kristna organisationerna Claphaminstitutet och Svenska Evangeliska Alliansen

Almedalsveckan, Visby:

torsdag 8 juli kl 16:30 – 18:15

Lokal B25 Högskolan

Behöver vi prata om Gud i valrörelsen? Är kristendomen och religionen i allmänhet bara privata angelägenheter eller berör det samhället i stort?

I denna debatt möts företrädare för två kristna organisationer och Humanisterna. Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten kommer bland annat att handla om tro och vetenskap, om religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt. Åsikterna kommer att brytas och två alternativa synsätt kommer att presenteras.

Medverkande:
Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna

Sara Larsson, redaktör för tidskriften Humanisten

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet och f.d. riksdagsledamot för kristdemokraterna

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Moderator: Stefan Swärd, ordförande Claphaminstitutet

von Harnack var en liberal teolog som menade att kärnan i Jesu förkunnelse kunde sammanfattas i följande grundläggande sanningar, nämligen att Gud var allas Fader, att alla människor var syskon, att den mänskliga själen var oändligt värdefull, att kärleksbudet var det högsta budet, och att Guds rike skulle komma.

Den som jämför denna bild av Jesu lära med det som presenteras i Nya testamentet, ser direkt att denna bild är en ytterst selektiv och vinklad presentation av Jesu verkliga lära, liksom apostlarnas. Stephen Neill (The Interpretation of the New Testament 1861-1961, Oxford Univ. press 1966, s. 135) ställer den träffande frågan: “Om detta verkligen var allt som Jesus sade och gjorde, varför skulle någon alls ha velat korsfästa honom?” (“If this was all that Jesus ever said and did, why should anyone ever have wished to crucify him?”).

Nej, trots hans storhet och betydelse för sin tid, hade von Harnack tagit fel på det väsentliga. Kristendomens verkliga väsen ligger inte i sådana allmängiltiga ståndpunkter, som von Harnack tar upp, utan i Jesus själv och hans gärning. Det är halva sanningar som dessa, propagerade under lång tid, som har format det moderna tänkesättet och attityden till den kristna tron. Representanter från tv och press förmedlar dagligen sin ”vederhäftiga” mening om att alla religioner är samma sak; det finns bara en Gud (om han/hon/den nu finns), och att det inte spelar någon roll om man tillhör denna religion eller någon annan. Det är bara en smaksak. Alla stigar leder upp till Fujibergets topp.

Om man gör anspråk på saklighet, får man konstatera att skillnaderna mellan den kristna tron och de andra religionerna är fundamentala och oöverbryggbara. Det som utgör kärnan i kristendomens väsen är påfallande frånvarande hos de andra religionerna.

Nya testamentet talar om en Allsmäktig Gud, universums Skapare, som föreskrivit hur människan skall leva. Denne Gud kommer att hålla räkenskap med alla sina skapelser på den yttersta Dagen. På grund av människans synd och uppror mot Gud och hennes oförmåga att själv ta sig ur sin situation och återskapa sin brutna relation till Gud, åstadkom Gud frälsningen för människan genom att offra sin egen Son. På korset tog Jesus världens synder på sig själv, för att de som vänder sig till Honom i sinnesändring och tro, får ta emot Guds förlåtelse och eviga liv och Guds kraft att fortsättningsvis leva ett liv som behagar Gud.

Sålunda är Nya testamentets lära helt olik hinduismens, buddhismens och islams. Hinduismens ‘frälsning’ som består i ‘frigörelsen’ (moksa) från de återkommande reinkarnationerna, då man nått Brahman, uppnås på tre vägar: (1) ‘pliktens väg’ (karma-marga), (2) ‘kunskapens väg’ (jana-marga), och (3) ‘hängivelsens väg’ (bakti-marga). Liknande är Buddhismens ‘frälsning’, vilken innebär frigörelse från den negativa bördan (karman = ‘handling’), som ständigt ackumuleras, för att man skall uppnå Nirvana. Detta görs genom att följa den åttafaldiga vägen: att se, tänka, tala, handla, leva, försöka, ge akt, och meditera rätt. Vad gäller islam, deklarerar visserligen Qur’an att Allah är barmhärtig, men bara mot de troende (dvs. muslimer), alla andra skall förgöras, se t.ex. The Qur’an, Arabic Text with New Translation by Muhammad Zafrulla Khan, New York 1997, Part 11, kap. 9, sekt. 123: “O ni som tror, fortsätt med er kamp mot de otrogna som gränsar till er, och låt dem finna att ni är obevekliga; och vet att Allah är med dem som uppmärksammar sin plikt mot honom”. Här uppmanas de ‘troende’ att hänsynslöst kämpa mot de ‘otroende’; Part 22, kap. 17, sekt. 18: “Säkert kommer Allah att döma mellan dem som tror (dvs. muslimerna) och judar, sabianer, kristna, magerna, och avgudadyrkare på domens dag”. Här grupperas judar och kristna tillsammans med avgudadyrkare.

I motsats till sådana läror, talar Nya testamentet om en Gud som älskar alla människor oavsett ras eller färg och som själv företar ett kostsamt offer i syfte att rädda människan: “Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare … vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död” (Romarbrevet 5:8-10).

Chrys C. Caragounis, Professor em. Lunds universitet

Carl Johan Ljungberg, Fil. dr. statvetenskap

Tuve Skånberg, Teol.dr., direktor Claphaminstitutet

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-07

I svenska medier har det varit helt tyst om en av de frågor som i själva verket varit en stor stötesten i den amerikanska politiska processen när det gäller Obamas hälsoplan. Bara under de senaste veckorna har det gått höga vågor i den amerikanska debatten, men utan synlig rapportering i Sverige. Man undrar varför? Kanske är det så att bara vissa frågor kan diskuteras öppet här hemma? Finns det intressen som vill göra viktiga frågor till icke-frågor, till frågor som inte skall tas upp på den svenska agendan, till frågor som skall tigas ihjäl?

Vilken specifik fråga i Obamas hälsoplan gjorde att debattens vågor gick höga och som även resulterade i att en majoritet i Representanthuset – där en tydlig majoritet tillhör samma parti som Obama själv, demokraterna – nu i november röstade emot ett visst innehåll i presidentens plan? Det var frågan om amerikanska ”skattekronor” skulle kunna finansiera aborter. Den folkvalda församlingen valde att med siffrorna 240-194 (176 republikaner och 64 demokrater på majoritetssidan) rösta för ett tillägg som dels förbjuder att förslaget till ett nytt statligt försäkringsprogram skall inkludera en möjlighet att med statliga medel betala aborter (utom när det är risk för moderns liv och i fall av våldtäkt eller incest), dels förbjuder att statliga medel och statligt understöd används till att bekosta privata försäkringar som inkluderar kostnader för aborter.

I senaten försöker nu demokrater likväl driva igenom Obamas hälsoplan utan den ändring Representanthuset drev igenom. Samtidigt har Obamas popularitet sjunkit till den lägsta noteringen hittills. Endast 27 procent ger honom ett starkt stöd medan hela 42 procent starkt ogillar hans sätt att sköta presidentskapet (24/11).

Abortfrågan är problematiserad i den politiska debatten på ett helt annat sätt i USA än i Sverige. Där finns nyanser och infallsvinklar som här inte alls beaktas. Man väjer i de politiska församlingarna inte för svåra, men meningsfulla, debatter omkring abortfrågan. Där tystas inte frågan ner, varken när det gäller de ekonomiska perspektiven och vad skattepengar egentligen skall användas till eller när etiska, tekniska och medicinska perspektiv berörs och människosynen står i fokus. Varför är det så tyst här, både i sakfrågan och i nyhetsrapporteringen?

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap

Carin Stenström, journalist

Siewert Öholm, journalist, redaktör Världen idag

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Aftonbladet.se 2009-12-02

Dödshjälp har blivit aktuellt genom tunga politiska utspel (Barbro Westerholm), en debattbok (Torbjörn Tännsjö) och dråpåtalet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Varför, och varför just nu? De flesta pekar på teknikutvecklingen inom medicinen; det har uppstått en gråzon mellan liv och död, mellan botande vård och livsuppehållande verksamhet, mellan det möjliga och det önskvärda. Detta är sant, men det är lika sant att det sker en attitydmässig glidning från en traditionell kristet förankrad syn på livet i riktning mot en rent utilitaristisk syn på livet som en praktikalitet.

Enligt en sekulär uppfattning är livet skyddat i lag. Det låter tryggt, men det är tyvärr ungefär detsamma som förhandlingsbart. Och det är långt ifrån den kristna uppfattningen  om livet som  heligt.

Men det är mer som skiljer en kristen och sekulär syn på livet. Har människan en unik roll i skapelsen eller är vi en livsform bland andra? Det återverkar förstås på synen på döden.  Om livet är till besvär är det rimligt att släcka ut det.  Det är logiskt ur ett rent sekulärt perspektiv. Men vad blir kvar av människovärdet?

En tredje fråga är att i den sekulära världen har människan ett juridiskt och socialt ansvar. Men om ingenting står över människan finns inga begränsningar för någonting, och vad som är ”bra” definieras ad hoc, här och nu. Det är bara om vi är ansvariga för livet ”uppåt” som vi kan garantera människovärde helt obetingat av tillfälligheter.

Precis som det finns en skala mellan kristet och sekulärt tänkande finns en skala från full acceptans av alla sorters dödshjälp till totalt avståndstagande. Och det finns ett start samband mellan dessa skalor.

Varje utspel om dödshjälp brukar definieras som steget, det sista steget. Man värjer sig normalt mot att dörren öppnas för fler ändringar, och mot alla antydningar om det sluttande planet mot eventuella obehagligheter.

Men självfallet sluttar planet. Just nu finns det en ganska stor opinion för att döden i vissa fall borde vara en rättighet. Ingen ska behöva leva med meningslösa plågor. Då är detta steget.  Andra ser fler steg framför sig: ingen ska behöva leva en dag längre än acceptabel livskvalitet.

Är det slut där?

Knappast. Om livet inte är heligt, om livet är förhandlingsbart, så kan döden plötsligt bli en skyldighet. Det är faktiskt logiskt. Om den sjuke inte kan ge sin syn på saken så kan de anhöriga göra det, och vården kan ta egna initiativ. Det senare verkar vara fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Och få vågar andas om nästa steg, där patienter som kunde tillfrågas betraktas som otillräkneliga eller ”part i målet”. Eller nästa steg där döden är ett av flera accepterade vårdalternativ, eller där döden är defaultterapin för vissa sjukdomar.  Det finns mycket att förhandla om.

Med tanke på att vi lever i ett land med övervägande sekulära värderingar får vi bereda oss på att planet fortsätter att slutta. Och enligt utilitaristisk teori slutar det aldrig att slutta förrän vi satt prislapp på både döden och livet.

Lars Melin, docent svenska, författare

Carin Stenström, journalist

Carl Johan Ljungberg, fil.dr. statvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Barometern 2009-04-06 och Oskarshamns-Tidningen 2009-04-06

Som väl är har vissa ”bonus-chefer” och fackföreningsbasar fått krypa till korset. Några verkar förstå, andra försöker förklara hur ”det korrekta” budskapet missuppfattats, det vill säga att allmänheten har missförstått hur positiva bonusarna är för företaget, eller att de massiva löneökningarna i själva verket verkligen motsvarar deras arbetsinsats.  Men det är besvärligare med dessa försök till förklaringar i ekonomiskt svåra tider, när företaget inte längre går med vinst, bankaktierna faller, eller pensionsfonderna drastiskt minskar i värde. Likväl ger somliga beslutsfattare skenet av att bonusar eller höjningar av löner med mångmiljonbelopp inte är felaktiga. Situationen har istället missförståtts av den stora massan, som visserligen fråntas utdelningar av aktieinnehav eller kanske rentav måste lämna sitt arbete på grund av bristande lönsamhet: De måste väl ändå förstå att vi är inne i en ekonomisk kris! 

Glappet mellan styrelseproffsen, de högsta cheferna och ”menige man” – och kvinna – ökar, och sättet på vilket detta sker röjer inte sällan en självgodhet som fått grogrund i en tilltagande girighetskultur, vars anda inte endast är importerad utan även bär inhemsk stämpel. Ja, snarast tycks den allmänmänsklig: självcentreringen, självhävdelsen och ha-begäret synes djupt rotade hos människan. Och när dessa fenomen får ett någorlunda fritt spelrum frodas girigheten, på andras – aktieinnehavarnas och allmänhetens – bekostnad. Vem tror för övrigt att Annika Falkengren under en längre tid nöjt sig med nio miljoner i årsinkomst? Madoff hade säkerligen velat leva ”livets glada dagar” med förskingrade pengar några är till. Man blir inte nöjd med mycket, man vill ha mer…

Tanken går till ett par av västerlandets stora tänkare: Augustinus och Paulus. De skulle förmodligen ha närmat sig det nygamla girighetsproblemet med en enkel fråga: Vilken kärlek är det som är drivraften i styrelseledamöternas excesser och ”bonuschefernas” agerande?  Det vill säga, vad är det som har högsta prioritet? Det tycks inte vara den till de anställda, i vart fall inte kärleken till dem som tillhör kategorierna under den högsta ledningen i organisationen eller företaget, vare sig statliga eller privata bolag. Inte heller tycks kärleken riktas mot de många spararna med små aktieinnehav. Eller mer allmänt mot den gamla bibliska tanken om ”att dela varandra bördor”. Augustinus och Paulus hade förmodligen varit skoningslösa i sin kritik, för den hade nämligen riktats mot roten av problemet: den missriktade kärleken – av Augustinus kallad cupiditas, den som endast skapar tillfällig och hastigt övergående tillfredställelse och som aldrig nöjer sig. På den vägen förskingras inte bara pengar utan även själen. Rättfärdigheten offras på självhävdelsens altare. Kärleken, den högsta prioriteten, förvrängs. ”Kärleken till pengar är roten till allt ont”, hävdar Paulus. Företagets, aktieinnehavarnas eller medmänniskans bästa skyms och självhävdelsen och girigheten tar sakta men säkert över som en central drivkraft i agerandet: kärleken till ”pengar”. Om girigheten upptäcks pekar man gärna ut någon annan som ansvarig, eller något annat. Var det bara ett missförstånd? Agerande är uråldrigt och ständigt återkommande. 

Lösningen, för att tala med Augustinus, är caritas, en rättvänd kärlek: en kärlek som skiljer mellan det bestående och det övergående, som är balsam för själen och inte splittrar densamma, där högsta prioritet har något annat i centrum än jag själv. Om denna senare typ av kärlek är chefens drivkraft kan han eller hon bli ett föredöme, inte en symbol för girighet. Företagets bästa kan bli viktigare än hur mycket jag som chef kan få ut vid sidan om det jag kanske redan får genom en mycket fördelaktig inkomst.  Förtroendekapitalet för chefen kan förökas, även i ekonomiska kristider, och företagsandan få en så pass positiv grund att alla inblandade finner det meningsfullt ”bära varandras bördor”.

Den rådande girighetskulturens dilemma är att den är närsynt och driver självcentrering. Den är i roten präglad av cupiditas. Om vi vill se en förändring eller ett kulturskifte i företagsledningsstrategi, så börjar den till syvende og sist med individen – chef eller inte chef – och frågan om individens drivkraft. Med Augustinus kan vi konstatera att det hälsosamma alternativet stavas caritas.

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap,

Süleyman Wannes, chorepiskopos i Syrisk-ortodoxa kyrkan

Anders Sjöberg, missionsföreståndare EFS, fd. högskolelektor i Nya Testamentets exegetik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2009-03-31

Finlay skriver att ”det är värt notera att de sjukvårdsanställda som dagligen arbetar nära döende patienter är klart mer motvilliga till en ändrad lagstiftning än de teoretiker som är långt borta från den kliniska verkligheten”. Vidare redovisas att 94 % av läkare inom palliativ vård motsätter sig en lag som skulle tillåta läkarassisterat självmord och dödshjälp. Författaren drar slutsatsen att det kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”bara är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag” Finley slår vidare fast att ”en dödlig sjukdoms komplexitet inte bör underskattas”.

Den aktuella diskussionen i Sverige har föranletts av en promemoria från Statens medicinsk-etiska råd (SMER) som föreslår att läkarassisterat självmord ska legaliseras. SMER fokuserar bl a på mycket allvarliga neurologiska sjukdomar och på outhärdligt lidande. Men SMER ger inga tydliga argument varför det skulle vara moraliskt felaktigt med ”nästa steg”, dvs med dödshjälp. I Holland kan giftinjektion ges vid dödshjälp. Inte heller ger man klara skäl varför endast personer med vissa sjukdomar skulle få hjälp med assisterat självmord. Gränser som inte betraktas som absoluta kan inte försvaras intellektuellt och har en benägenhet att ändras med tiden. I sammanhanget kan påminnas om att det finns tiotusentals sjukdomsdiagnoser.

Med anledning av begreppet ”outhärdligt lidande” skriver professor Finley: ”Outhärdligt lidande som kriterium (för läkarassisterat självmord) möjliggör en tydlig angreppspunkt för framtida utvidgningar av lagen till ”död på begäran”. Dessutom bör det stämma till eftertanke hur smärta, och även det lidande som till en början är outhärdligt, kan minska i närhet av människor som älskar och bryr sig.

Vidare hävdar den brittiska utredningen att ” hur man än försöker beskriva en dödlig sjukdom, är det ändå inte möjligt att säkert uttala sig om prognosen”. I artikeln nämns ett flertal exempel på personer som hade uppfyllt lagförslagets kriterier för läkarassisterat självmord, men som uttrycker glädje över att fortfarande leva.

En del argumenterar för att det finns behov av lagreglering eftersom dödshjälp existerar i det fördolda. Synsättet kan bemötas på ett principiellt plan. Men Finlay konstaterar rent faktiskt beträffande situationen i Storbritannien att ” inga sådana bevis (dvs för dödshjälp) lades fram för kommittén”. Tvärtom, uttrycker Finley, att det ter sig som om illegal dödshjälp är mer vanligt förekommande där dödshjälp under vissa förutsättningar tillåts, jämfört med länder där dödshjälp är helt förbjudet.

Den brittiska parlamentariska kommittén fann stöd för att dödshjälp i Holland ibland ses som lösning på inadekvat symtomlindring. Kommittén uppmärksammade också att effektiv smärt- och symtomkontroll minskade i Oregon sedan man fick rätt till läkarassisterat självmord. Vidare hänvisas i artikeln till studier där man påvisat att läkares bedömning förändras när det finns laglig möjlighet till terapeutiskt dödande. Å andra sidan noterade man att holländska läkare ser behovet av dödshjälp som mindre när de lärt sig den palliativa vårdens grunder.

Så många sjukdomar är ytterst smärtsamma, kroppsligt såväl som själsligt. Men en handling vars avsikt är att avsluta ett människoliv måste tillbakavisas utifrån en läkar- och vårdetik som bygger på respekten för människans värde och värdighet, en etik som bjuder att i första hand försöka bota och i andra hand försöka lindra, och om inte heller detta går, att vara närvarande och försöka trösta.

Det finns även många andra skäl för att avvisa tanken på läkarassisterat självmord och dödshjälp. Hur blir förtroendet för läkaren och sjukvården? Hur blir det med beredskapen från vårdpersonalens sida att möta lidande? Är jag som svårt sjuk en börda för mina anhöriga och för vården? Är min behandling för kostsam? Får jag som patient välja läkare som inte bidrar till patienters död? Hur fungerar en läkare själsligt efter att ha gett en giftinjektion? Kan jag som läkare få anställning om jag inte bidrar i aktiviteter som åligger sjukvården (problem har rapporterats)? Historiskt finns dessutom avskräckande exempel på hur läkarassisterat självmord i totalitära system använts i politiska syften.

Den avgörande frågan handlar om avsiktlighet. Beslutet i brittiska överhuset 2006 gällde om lagen avseende avsiktligt dödande (”intentional killing”) skulle ändras. Får läkaren vidta en åtgärd som har för avsikt att en människa ska dö? Det är i sammanhanget viktigt att betona att ett nej som svar på frågan inte alls utesluter ett engagerat samtal kring vad som är meningsfull behandling. Vidare hör man i dödshjälpsdebatten ibland talas om de svårdefinierbara begreppen ”aktiv” och ”passiv” dödshjälp. Men Dr Finley talar endast om dödshjälp och att handlingen helt enkelt värderas utifrån avsiktlighet. Vi instämmer i Professor Finley avslutande ord ”Döden är oåterkallelig och total… Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger”.

Magnus Göransson, överläkare, specialist i barn- och ungdomsmedicin

Anne-Berit Ekström, överläkare, specialist i barnneurologi och barn- och ungdomshabilitering

Christina Doctare, läkare, författare, föreläsare och samhällsdebattör

Sture Blomberg , överläkare, docent i anestesi och intensivvård

Tomas Seidal, överläkare, docent i biomedicin

Bengt Malmgren, överläkare, specialist i psykiatri

Johan Holmdahl, överläkare, specialist i medicinska njursjukdomar, hospiceläkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Nerikes Allehanda 2009-02-14, Boråstidningen 2009-02-15 och Sydsvenskan 2009-02-16

          Vår recension (“Livets uppkomst – fortfarande en gåta”) av en bok av professorn i genetik, John Sanford, fick ett ilsket bemötande av Larhammar et al. (“Pseudovetenskaplig evolutionskritik”). Med argumentet att evolutionen inte har någon riktning, beskylldes vi för att ha missförstått evolutionsteorin. Det har vi naturligtvis inte gjort. Darwin påstod att evolutionen gått från de lägre till de högre stående organismerna, från det enkla till det mera komplexa och från låg till hög differentiering. Allt detta är beskrivningar på riktning. Vi tror att det är väldigt få evolutionsförespråkare som förnekar att evolution innebär att gå från det lägre till det högre, från enkelt till mera komplext eller mot ökad differentiering. 

Cirkelbevis

          All vetenskap börjar och slutar med observation och iakttagelse. Det är viktigt att påpeka detta eftersom det händer att vetenskapliga data tolkas utifrån hur man vill att de skall vara. Att vara “biased” betyder att ha förutfattade meningar eller önskningar om hur verkligheten ser ut och betraktas som en dödssynd bland vetenskapsmän. Vi skall nu visa hur lätt sådant sker utan att man ens är medveten om det.

          Refererande till en sökning på olika medicinska databaser, redovisad i Sanfords bok, hävdade vi att det inte publicerats en enda genuint gynnsam mutation på de senaste etthundra åren. Mot detta påstår nu Larhammar et al. att det finns mängder av exempel på gynnsamma mutationer och skriver: “…genen som möjliggör rött färgseende har kopierats i primaternas evolution. Detta följdes av punktmutationer, som ändrade ca 30 nukleotider i genen varav 3 ledde till den förskjutning i färgseendet, som gett oss egenskapen att skilja grönt ljus från rött.” Men … detta har man ju inte alls observerat! Den vetenskapliga observationen har slagit fast att primaterna har en gen som möjliggör färgseende. I förhållande till samma gen hos andra organismer skiljer sig denna gen på 30 nukleotidpositioner, varav 3 av dessa annorlunda nukleotider möjliggör att skilja grönt ljus från rött. Detta är den vetenskapliga observationen. Att dessa annorlunda DNA-avsnitt tillkommit genom en evolution är någonting, som man tolkat in i materialet på grund av sina egna förutfattade meningar om utveckling. Det har ingenting med vetenskap att göra utan är ett resultat av önsketänkande. Man utgår alltså från det som man skall bevisa och skapar på så sätt ett cirkelbevis! På samma sätt förhåller det sig med alla de andra “genkopieringar”, som givit olika varianter på globiner eller “fördubblingar” av arvsmassan hos ryggradsdjuren. Inga av dessa “genkopieringar” eller “fördubblingar” har observerats ‘in action’, utan tolkats in i efterhand. Ingen av dessa dubbla gener eller annorlunda nukleotider är heller oförenliga med andra förklaringar, till exempel en skapelse och kan inte användas som ett bevis för en slumpmässigt framdriven evolution.

“Den kambriska explosionen” och “paleontologins yrkeshemlighet”

          Andra fakta måste också vägas in. Sådana fakta är till exempel det som av fossilexperten Stephen Jay Gould kallade “paleontologins yrkeshemlighet”, det vill säga att praktiskt taget inga av de hundratusentals fossila övergångsformer, som Darwin ansåg nödvändiga för teorins bekräftande, har återfunnits. Efter mer än hundrafemtio års idogt letande finns det endast en handfull arter, som man anser möjligen skulle kunna vara ’övergångsformer’, t.ex. lungfisken, kvastfeningen (Rhipidistia) och ’pansargroddjuret’ (Seymouria). Alla dessa är dock kraftigt ifrågasatta. En rimlig tolkning till denna nästintill totala brist på fynd är förstås att sådana kanske inte finns, därför att det aldrig varit en evolution. Detta kan man som vetenskapsman inte bortse ifrån.

Ett annat sådant faktum är att Darwins “livsträd” i själva verket står upp och ner. Enligt vårt klassifikationssystem så finns det hundratusentals olika djurarter. Dessa indelas i släkten, familjer, ordningar och klasser för att slutligen tillhöra en av 37 olika stammar (=grundformer med principiellt skilda kroppskonstruktioner). Bläckfisk, kräftdjur och människor tillhör t.ex. tre olika stammar. I sin kroppskonstruktion saknar den första formen brosk eller ben (blötdjur), den andra har ett skal på utsidan av alla mjukdelar (leddjur), medan den tredje formen har en benkonstruktion centralt inne i kroppen som skydd för ryggmärgen (ryggradsdjur)  - tre principiellt olika kroppskonstruktioner. Det märkliga är nu att det, som Darwin påstod att evolutionen efter hundratals miljoner års differentiering slutligen kommit fram till, det vill säga flera dussintal principiellt helt åtskilda kroppskonstruktioner, fanns redan från första början för 544-530 miljoner år sedan. Detta har kallats den “kambriska explosionen” efter rika fossila fynd från den kambriska tidsperioden i Wales, vilka 1980 bekräftades i Chenjiang i Södra Kina. Totalt har man funnit fossila rester från 50 olika stammar. Tretton av dessa finns nu inte längre i levande form på jordens yta. Hur skall man nu som vetenskapsman tolka det faktum att alla dessa 50 stammar, inkluderande hundratusentals arter, fanns redan från början? Enligt Darwins teori borde det ju ha varit tvärtom, eller hur?   

Pseudogenerna är känsliga ‘backup’-kretsar

          De förutfattade meningarna hos Larhammar et al. märks också när det gäller deras speciellt utvalda exempel på evolution, pseudogenerna. Dessa påstås vara kopior av befintliga gener, som genom mutationer slutat fungera. Och nu har man då plötsligt ett överflöd av gener, en kopia som fungerar och en kopia som inte fungerar. Larhammar et al. säger sig inte förstå vitsen med detta och kan inte tänka sig att en allsmäktig och allvetande Skapare skulle kunna komma på idén att göra en sådan vettlös och onödig upprepning. De skriver med anledning av pseudogenerna att “… antingen är (Gud) kolossalt slarvig, som gör fel oftare än det blir rätt (fler pseudogener än fungerande gener)…”och att “… vi människor och andra levande varelser är exempel på mer eller mindre misslyckade halvfabrikat i Gudens gen-verkstad (ointelligent design). Eller så är denne Gud en cyniker….osv., osv.” Nu är det ju inte så att pseudogenerna är utan funktion. Israeliska genetiker publicerade nyligen ett arbete där de visade att duplicerade gener fungerade som känsliga backup-kretsar. Bara en åt gången av de dubbla generna fungerade. Den andra var nedreglerad och avstängd men aktiverades om det inträffade en mutation i den primära genen. (Ran Kafri, Melissa Levy, and Yitzhak Pilpel, The regulatory utilization of genetic redundancy through responsive backup circuits, Proceedings of National Academy of Sciences of the USA 2006, vol. 103, no. 31: 11653-11658). Det är svårt att hävda att denna tidskrift sysslar med ‘pseudovetenskap’. Det finns många andra rapporter om pseudogenernas faktiska funktion när det gäller att reglera uttrycken för sina respektive gener, se t.ex. Shinji Hirotsane et al. An Expressed Pseudogene Regulates the Messenger-RNA Stability of Its Homologous Coding Gene, Nature, 426 (November 6, 2003): 100. Åtminstone ett 30-tal studier som spinner på samma tema är publicerade till idag. Ibland designar ingenjörer medvetet system med dubbla komponenter där den dubbla komponenten aktiveras först när den primära komponenten fallerar, till exempel elförsörjning vid känsliga industriprocesser eller på sjukhus. Denna design, liksom att göra en backup på sin dators hårddisk, är inte ett tecken på slarv eller brist på intelligens. Tvärtom.

Arvsmassan består av “information”

          “Författarna verkar ha blivit låsta av sin metafor att likna arvsmassan vid bokstäver, ord och meningar … Det talar sitt tydliga språk att termen ”biologisk information”… knappt går att finna i vetenskapliga texter om arvsmassan och evolutionen …”, skriver Larhammar et al.. Detta är helt enkelt inte sant. Alltsedan proteinsyntesen kartlades har det skrivits och talats om begreppet Messenger RNA (= budbärar RNA). Att vara budbärare innebär att föra över ett budskap. Messenger-RNA:s uppgift är att föra över det budskap (=informationen), som finns i ena DNA-strängen till cellens proteinfabrik, ribosomen. Att förneka att detta står att finna i vetenskapliga texter om arvsmassan är bara alltför grovt. Så här uttrycker sig till exempel en mycket aktuell författare: “Nukleotid-kopiering är väsentligen en fråga om att överföra information, varför det är rimligt att undersöka frågan utifrån teoretisk data vetenskap och särskilt felsökningsteori…Nukleotidernas information är molekylärt kodat i vätets donator/mottagar-mönster och i purin/pyrimidin mönstret [Mac Donaill DA. Why nature chose A, C, G and U/T: an error-coding perspective of nucleotide alphabet composition. Orig Life Evol Biosph. 2003 Oct; 33(4-5):433-55]. Inte heller detta är en pseudovetenskaplig tidskrift?  

Den genetiska koden liknar det digitala data-systemet

          För att förmedla information i form av ord, ljud eller bild använder man i datorer ett binärt talsystem (ettor-nollor), i vilket en elektrisk impuls motsvaras av en etta och avsaknad av impuls av en nolla. Vanligtvis används en kombination av 7 eller 8 på-av-signaler (7- eller 8-bitars kod = en byte), för att beteckna en egenskap, till exempel en bokstav eller en siffra. Bokstaven W i Wikipedia utskrivs t.ex. som 0-1-0-1-0-1-1-1 (se http://susning.nu/Bin%E4ra_talsystemet). Med 8-bitars kod får man 256 möjliga 8-bitars kombinationer. Donator/mottagarmönstret i vätebindningarna mellan de två komplementära DNA-strängarna bildar, intressant nog, precis samma mönster. Koderna för aminosyrorna Leucin (C-U-C), eller Treonin, (A-C-C) bildar t.ex. 1-0-0-0-1-1-0-0 respektive 1-0-1-0-0-1-0-0. Sjuttio procent av dessa koder består av 7- eller 8-bitar och trettio procent av 6- eller 9-bitar. Det digitala systemet i arvsmassan är helt identiskt med det vi har i våra datorer med den enda skillnaden att naturen i detta fall använder sig av protoner istället för elektroner.

Öppenhet inför det okända

          Tack vare ingenjörs-intelligens kan nu hela världslitteraturen, all musik, alla bilder och filmer skrivas om som ettor och nollor. Vad det digitala systemet i den genetiska koden uttrycker vet vi inte idag. Men vi måste vara öppna för alla möjligheter, även intelligens. Vi tror att det är felaktigt att på förhand utesluta att det skulle kunna finnas någonting utanför våra sinnesorgans räckvidd. De mänskliga sinneorganen har ju ändå sina klara begränsningar och man kan undra hur pass adekvata de är för uppgiften. Hur många av oss kan till exempel med sina sinnesorgan uppfatta sådana saker som syrgas, radiovågor, röntgenstrålning eller ultraljud? Ändå är ju allt detta delar av verkligheten. Darwin själv hade en mycket öppnare inställning och betraktade sig närmast som teist (se till exempel Charles Darwins liv och brev del 1, 1889, sid 354). Man skulle önska att Larhammar et al. kunde ta till sig mera av hans anda – öppenhet, nyfikenhet och en ifrågasättande attityd.

Sture Blomberg, överläkare, docent i anestesi och intensivvård

Ivar Gustafsson, docent i numerisk analys

Per Hoverstam, civilingenjör teknisk fysik

Författarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad på Newsmill 2009-04-25