En grundläggande värdering handlar om inställning till alkohol, droger och missbruk. Även här ser vi politikens begränsningar. Via politiken kan vi driva informationskampanjer, höja skatter och öka insatserna för missbrukarvård. Men ytterst handlar det om folkliga värderingar och moral. Hur många som är missbrukare är inte statiskt. En avgörande faktor är hur accepterat det är att använda droger, överkonsumera alkohol m.m. Vem tar ansvar att påverka folkmoralen i dessa frågor? Folkmoral handlar också om sex. Och här har politiken nästan helt abdikerat. Kyrkorna får ju inte heller syssla med underlivsfrågor har en del fått för sig, så det medför att de enda moralfostrarna i sexfrågor är RFSU, Hollywood och RFSL. Hur ökar vi acceptansen i samhället för trohet som en livsstil och att vänta med sex? Och att sex inte bara är tillfällig njutning utan ett medel för att bygga upp en trogen och livslång relation. Politikerna har i varje fall ingenting att säga i ämnet, men sexualmoralen är avgörande för hur ett samhälle fungerar.

Detta var endast exempel på fyra grundläggande värdefrågor som är väldigt avgörande för hur ett samhälle fungerar, och där politiken spelar en mycket marginell roll. Ett parti som vill gå utanför de snäva politiska ramarna, och vill driva på i debatten i grundläggande värderings- och moralfrågor – tror jag kan öka intresset för både politiken och det egna partiet. Samtidigt behöver vi fler opinionsbildare och folkrörelser som kan vara drivande i frågor som handlar om normbildningen i samhället. Den kristna kyrkan, kristna ledare och goda kristna föredömen kan här fylla en mycket viktig roll. Långt utanför kyrkväggarna.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan, Stockholm, ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-10-25

Man kan bara konstatera att lågmäldheten och mumlandet hos präster och pastorer ökar i takt med ju fler kristna som inte lever efter Bibelns riktlinjer. Hur Gud vill att vi ska leva som kristna har väl knappast förändrats för att vårt samhälle har genomgått en sexrevolution och en omfattande familjeupplösning. Däremot tycks kyrkan bli alltmer sekulariserad, samhällets normer påverkar oss kristna, och det blir tv och kvällstidningarna som styr, mer än Bibeln.
Därför behövs det tydlig, näst intill övertydlig kristen förkunnelse, vägledning och undervisning i frågor som gäller sex, samlevnad och äktenskap. Innerst inne tycker människor att Bibelns samlevnadsideal är bra, problemet är att man inte klarar av att leva efter detta. Därför måste vi i kyrkorna arbeta med äktenskapsundervisning, själavård och vägledning före äktenskapet. Med tydlig undervisning, mycket nåd och barmhärtighet, bra själavård, och en finkänslighet för att nå människor där de befinner sig – då kan vi ge en vägledning som påverkar och berör människor.

Jag har som pastor vid ett antal tillfällen fått ge vägledning i samlevnadsfrågor till människor som helt saknar kristen bakgrund. Det har förvånat mig mer än en gång hur pass snabbt man fångat upp den kristna etiken. Jag minns ett tillfälle då jag vigde ett par som nyligen hade blivit kristna, som bott sambo i 11 år och hade tre gemensamma barn. Efter omvändelsen förstod de snabbt att det inte räckte med att bara bo sambo, vi ordnade en vigsel inför Gud i kyrkan – ganska snabbt, och de blev även registrerade som gifta hos folkbokföringen.
Klart och tydligt om äktenskapet – är enda vägen framåt för kristna kyrkan i Sverige. Pastor Janssons tid är över.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan, Stockholm och ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-21

Varför detta beslut?

Beslutet hade föregåtts av en massiv kritik, ett enigt fördömande från alla kyrkliga remissinstanser, av omfattande namninsamlingar, och uppvaktningar från företrädare från alla större religioner. Alla remissinstanser med barnexpertis betygade redan 2001 att det ligger i barnens intresse och bästa att växa upp med en mor och far. Trots detta, och trots att denna särlagstiftning enbart berör 300 homosexuella par per år – att jämföra med de över 45.000 äktenskap som ingås varje år mellan män och kvinnor – gick lagstiftningen igenom. Varför?

För att förstå detta behöver man ett politiskt och historiskt perspektiv, på samma sätt som en tavla kan uppfattas bättre på några stegs avstånd. Riksdagsbeslutet 1 april var bara en detalj i en större sammanhängande politisk vision om ett samhälle utan traditionella familjers lojalitetsband. Beslutet innebär en ytterligare underminering av äktenskapet mellan man och kvinna och av familjen som institution för att ge barnen trygghet och skydd under deras uppväxt. Men beslutet kom inte oväntat. Det har under den senaste generationen föregåtts av en lång rad delbeslut om att programmatiskt montera ned äktenskap och familj.

Den politiska visionen 1968

1968 blev Sverige det första landet i världen med att införa en politik som gick ut på att uppnå jämlikhet mellan könen genom att ändra såväl mäns som kvinnors roller. I ett uttalande till Förenta Nationerna det året deklarerade den svenska regeringen att det inte var tillräckligt att garantera kvinnor deras rättigheter. All lagstiftning och all socialpolitik skulle understödja ett skifte från traditionella familjer till ett samhälle av sinsemellan oberoende individer och av partnerskap, inom vilka alla arbetsuppgifter delades. Några exempel på delmål på vägen dit är att individuell beskattning av makar ersatte sambeskattningen år 1971, skilsmässolagstiftningen liberaliserades 1974, sambolagstiftning infördes 1988, registrerat partnerskap för homosexuella kom 1994, rätt för homosexuella att adoptera barn kom 2003, och 2009 kom alltså könsneutrala äktenskap.

Programförklaringen av år 1968 hade föregåtts av att marken beretts av Alva och Gunnar Myrdals bok 1934, Kris i befolkningsfrågan, som argumenterade för en socialistisk familjepolitik. Män och kvinnor skulle ”bli jämlika och oberoende, och sexuell moral … inte definieras av legala normer”. ”Målet var att bryta de band, som privat egendom och traditionella familjeband lade på individens utveckling i ett fritt samhälle”.

”Död åt familjen!”

Makarna Myrdals ideologiska grund kan ytterst sökas i Karl Marx’ och kommunismens krigsförklaring mot den ”borgerliga familjen”. Det finns alltså en konsekvent och rak linje mellan Karl Marx’ krav ”Familjens upphävande!”, i kapitel 2 av Det kommunistiska partiets manifest 1848, till Gudrun Schymans krav ”Död åt familjen!”, på Centralstationen i Stockholm 1 oktober 2001.

Liberalismen – äktenskap som slaveri

Nedmonteringen av familj och äktenskap har inte gjorts enbart med inspiration av Marx, utan ofta med bifall från liberaler med en politik fokuserad på individen. En i grunden negativ syn på äktenskap och familj återfinns till exempel hos liberalismens lärofader John Stuart Mill i hans bok Förtrycket av kvinnorna 1869 där han i kapitel 4 skriver att ”Äktenskapet är det enda egentliga slaveri som vår lag erkänner.”  

Familjen lever trots allt

Marx’ politiska vision om att ’upphäva familjen’ har dock visat sig svårgenomförbar. Fortfarande lever 72 procent av alla barn under 17 år tillsammans med sina biologiska föräldrar. Antalet ingångna äktenskap ökar, medan antalet skilsmässor minskar. Opinionsinstitutet Gallup har under 2000-talet undersökt svenskarnas attityder till olika familjetyper. Undersökningarna visar att stödet för den traditionella familjestrukturen är kompakt – i alla åldrar, i alla landsändar och oavsett vilka familjeförhållanden man själv lever i. Även om man själv inte lever i en kärnfamilj är de allra flestas målsättning att någon gång göra det.

En politisk kamp mot den traditionella familjen är som ett försök att få vatten att rinna uppströms. Det är dömt att misslyckas. Beslutet 1 april kommer att följas av många andra försök att nedmontera familjen – sannolikt blir nästa förslag att göra äktenskapet antalsneutralt, kanske följt av förslag att göra det åldersneutralt och incestneutralt.  Men om nu ”Äktenskapet är av Gud instiftat” lär det bli svårt att montera ned det.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Svenska Evangeliska Alliansens Nyhetsbrev 2009-04-16

Utgångspunkten för den kristna reflektionen är Bibelns ord om att en man ska lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru. Människan är skapad till Guds avbild som man och kvinna. Det manliga och det kvinnliga konstituerar tillsammans mänskligheten och gör den till en helhet – med möjlighet till medskapande.

Redan Augustinus sade att till äktenskapets specifika goda hör enhet, trohet och barn. Barn – som väl ingen förnekar hör till äktenskapets syfte – förutsätter nämligen för att bli till den enhet som manifesteras i att mannen och kvinnan blir till “ett kött”. Detta kan bara ske i enlighet med könens komplementaritet, och är uppenbart något omöjligt i ett enkönat par.

Äktenskapet förutsätter därför ett sexuellt samliv mellan en man och en kvinna. Ett könsneutralt äktenskap är lika omöjligt som en fyrkantig cirkel, som Lars F Eklund uttryckt det (Kristdemokraten 24 juni 2004).

Ett av äktenskapets ursprungliga ändamål är omsorgen om barnen. Alla barn har rätt att bli omhändertagna av sina båda biologiska föräldrar, eftersom de är orsaken till – och ansvariga för – barnets tillblivelse.

Den primära frågan om äktenskapets relation till barnens omvårdnad gör även äktenskapet till en politisk-filosofisk fråga. Barn har rätt till en manlig och en kvinnlig förebild.

Det tydliga sambandet mellan äktenskap och barns rättighet till sina båda biologiska föräldrar skulle dock försvinna om äktenskapet öppnas också för två män eller två kvinnor.

Därmed inte sagt att alla människor inte har samma värde. Det tål att betonas, likaså att homosexuella sedan 1995 får registrera sitt partnerskap med i princip samma rättsliga skydd som inom ett äktenskap. En ny äktenskapsbalk skulle gå emot en betydande del av folkets vilja.

En förändring av innebörden i nuvarande äktenskapsbegrepp innebär en kollision med vedertagna kulturellt och religiöst grundade föreställningar om äktenskapet, och ett hot mot barnen och deras rättigheter. Det är också ett hot mot samhällets fortbestånd som förutsätter äktenskap mellan en man och en kvinna.

Därför är min förhoppning att begreppet äktenskap reserveras för relationen mellan en man och en kvinna.

Süleyman Wannes, Corepiskopos, Syrisk-ortodoxa kyrkan, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikel var publicerad på SVT-Debatt 2009-03-19

Den nya lagen ställer kyrkor och samfund inför ett stort problem. Särskilt gäller det Svenska kyrkan, landets främste vigselförmedlare. Skall dess präster ställa upp som officianter för samkönade äktenskap, kräver det att de inte bara juridiskt utan också teologiskt accepterar en ny äktenskapssyn. Det finns uppenbarligen många präster som gör det, men det finns också många som ser det som otänkbart. De kan då de sammanviger man och kvinna hänvisa till centrala bibliska texter som välsignar samlivet mellan man och kvinna men de kan inte finna motsvarande bibliska motivering för att sammanviga enkönade par. De uppfattar könspolariteten och den i den inbyggda fruktsamheten som ett konstituerande drag för äktenskapet som institution. De ser helt enkelt kyrkans traditionella äktenskapssyn som en del av den bibliska Uppenbarelsen, som de genom sina prästlöften är bundna till.

Riksdagsmajoriteten vill inte tvinga någon präst/pastor att handla mot sitt samvete, men eftersom det inte i den svenska grundlagen finns något skydd för samvetsfriheten, kan det i framtiden komma nya signaler. Det räcker med enkel riksdagsmajoritet för att ändra lagen.

Men det omedelbara främsta ansvaret för en bevarad samvetsfrihet för präster ligger ändå inom Svenska kyrkan och dess ledning. Det borde vara möjligt för kyrkans ledare att stävja alla tendenser till mobbning och att skapa ett sådant regelverk att också de som inte kan tänka sig att viga enkönade par blir respekterade. Spåren av tidigare beslut förskräcker. Enskilda prästers nej till att förrätta den för något år sedan införda välsignelseakten över homosexuella par har anförts mot dem i samband med tjänstetillsättning – trots att kyrkomötet gett dem all rätt att säga nej. I TV framträdde nyligen en kyrkoherde som frankt förklarade att han inte tänkte anställa andra präster i sitt “pastorat” än de som var villiga att förrätta homovigslar – detta efter en enkät där TV1 av landets präster begärde svar med namn och adress på frågan om de kunde ställa upp för homovigslar. Det är märkligt att man inte från kyrkans högsta ledning med kraft protesterat mot detta försök till åsiktsregistrering.

Vi som skriver den här artikeln har samma äktenskapssyn som de präster som inte kan tänka sig att sammanviga enkönade par. Det politiska Sverige har valt en annan väg. Också våra kyrkor och församlingar utsätts för en hård press att acceptera det vi inte utifrån vår förståelse av den bibliska Uppenbarelsen kan säga ja till. Vi har hävdat att det i dagens mångkulturella samhälle med dess många konflikter kring samliv och samlevnadsformer skulle vara bättre att skilja mellan det juridiska stadfästandet av samlevnaden och den kyrkliga vigseln. Det skulle skapa mindre av spänning mellan samhälle och kyrka. Samhällets godkännande är en sak, den kyrkliga välsignelsen en annan.

Denna tanke har fått ett brett stöd från sekulära opinionsbildare. Den 6 februari uttalade sig också nio av landets fjorton biskopar för denna lösning i en gemensam artikel i Dagens Nyheter, något som självklart borde skapa eftertanke hos lagstiftarna.

Oavsett om den nya lagen blir en verklighet, måste Svenska kyrkans ledning inse sitt ansvar. Den måste i handling visa att den respekterar också de präster som håller fast vid kyrkans gamla syn på äktenskapet. Det är inte nog att den politiska majoriteten tills vidare avstår från att tvinga enskilda präster och pastorer till anpasslighet. Kyrkoledningen måste själv visa respekt för prästernas samvete. Det är inifrån som det främsta hotet mot prästernas samvetsfrihet kommer, om inte kyrkans ledare klart säger ifrån,

Samvetsfriheten har inget grundlagsskydd alls i Sverige. På sin höjd tolererar man avvikelser bland dem som utbildats under en tid då andra regler gällde. Vi kan inte undgå att ställa frågan: Kommer i framtiden bara de som är villiga att – med eller utan vigselrätt – välsigna samkönade par att kunna bli prästvigda eller anställda av Svenska kyrkan? Det skulle också såra oss och skada det ekumeniska samarbetet. Det behövs mer än allmänna utfästelser för att undvika en sådan utveckling. Anpasslighet kan aldrig bli den främsta prästdygden. Därför måste det berömda taket i Svenska kyrkan bli högre i stället för lägre.

Olof Djurfeldt, fd chefredaktör Dagen

Anders Blåberg, missionsdirektor EFK

Kristina Frisk, biträdande samfundsledare, Frälsningsarmén

Sten-Gunnar Hedin, fd föreståndare Pingst FFS

Peringe Pihlström, pastor i Baptistsamfundet

Suleyman Wannes, Corepiskopos Syrisk-ortodoxa kyrkan

Anders Sjöberg, missionsföreståndare EFS

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Dagen 2009-02-17

Uppenbarligen har alla civilisationer velat omgärda denna unika relation – som ensam kan ge upphov till ett nytt människoliv– med ett särskilt erkännande, som vi i dagligt tal benämner äktenskap. På så vis har också barnet, dess tillblivelse och uppväxt alltid tillhört äktenskapets hjärta.

Inte något barn har blivit till i relationen mellan två män eller två kvinnor – eller för den delen två kvinnor och en man osv. Varje barn har en mamma och en pappa. Barnet är samtidigt det mest beroende, utsatta och svaga i en samhällsgemenskap, och det har enligt FN:s barnkonvention rätt att så långt möjligt bli omvårdat av både mor och far.

Det pågår nu en politisk, ideologisk kamp som vill dra äktenskapet i en annan riktning.
Målet tycks helt enkelt vara att använda äktenskapet som ett redskap för att göra homosexuell samlevnad mer accepterat. Men de homosexuella i vårt land kan inte sägas vara utsatta för diskriminering i rättslig bemärkelse. Tvärtom har deras samlevnad getts ett brett erkännande i lagen, genom möjligheten att ingå registrerat partnerskap, en könsneutral sambolag samt rätten till adoption. Det sistnämnda trots att alla visste att inga internationella adoptioner skulle komma ifråga för homosexuella par; att experterna visade att politikernas slutsats om barnen som låg till grund för beslutet var vetenskapligt ohållbar och att Sverige fick säga upp en konvention som värnade barnens bästa. Nu är det äktenskapet som står på dessa politikers dagordning.

Politikerna äger inte ensamma begreppet äktenskap. Varken Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin eller Göran Hägglund är äktenskapets upphovsman.  ”Äktenskap” är för trossamfunden i Sverige det begrepp som används för att beteckna den legalt reglerade samlevnaden mellan man och kvinna i en gemenskap som Skaparen själv instiftat, med övergripande mål att skapa trygghet för det uppväxande släktet.

Sveriges kristna råd, där Svenska kyrkan ingår, har samfällt begärt att om äktenskapslagen skulle bli könsneutral, måste det i en sådan omskrivning innebära att begreppet äktenskap exkluderas.

Genom att äktenskapet är mer än en civilrättslig fråga, vilket utredaren Hans Regner visar, skulle en definitionsändring i lagstiftningen också påverka andra delar av samhället. Om riksdagen antar en könsneutral äktenskapsbalk, gör den samtidigt ett normativt uttalande av närmast teologisk art. Enligt utredaren att detta är något av syftet med nydaningen: synen på homosexuell samlevnad ska förändras.

Vi tar bestämt avstånd från alla uttalanden om homosexuella – eller muslimer och andra minoriteter – som innebär diskriminering eller intolerans. Att par av samma kön inte kan ingå äktenskap, eftersom ett sådant parförhållande inte innehåller den komplementaritet och förmåga att frambringa nya generationer som konstituerar äktenskapet, strider inte mot den grundläggande rättsprincipen att lika skall behandlas lika och har ingenting att göra med frågan om homosexuellas likaberättigande.

Äktenskapet är till sin natur en institution som syftar till att utgöra en normativ grund för föräldraskap och föräldraansvar. Det gäller således att värna barnens rättigheter och att knyta samman barnet med dess båda biologiska föräldrar. Utredaren har inte gjort någon analys av dessa centrala frågeställningar utan endast tagit ställning till att det är juridiskt möjligt att förändra definitionen av äktenskapet. Utredarens presumtion, att äktenskapsbegreppet bör ändras om ingenting framkommer som talar emot det, innebär en omkastning av bevisbördan som aldrig tidigare tillämpats i statliga utredningar. Det borde vara självklart att ett hävdvunnet grundläggande begrepp som ”äktenskap” måste bibehållas om det inte finns starka skäl för en ändring. Några sådana har inte presenterats.

Därför avvisar vi förslaget om könsneutral äktenskapslag , vilket utgör ett brott med en sedan årtusenden hävdvunnen institution. Vi anser att begreppet äktenskap, som är så intimt förbunden med relationen mellan man och kvinna, aldrig kan göras könsneutralt.

Bengt Malmgren, läkare

Yvonne Maria Werner, professor i historia

Erik Johansson, ordf i Medvandrarna, präst i Svenska kyrkan

Carin Stenström, journalist

Rut Baronowsky, direktor för Frälsningsarmens fortbildningsinstitut

Marie Sköldeberg Nylén, familjecoach

Olof Djurfeldt, fil.lic. antropologi, Dagens f. chefredaktör

Anne-Berit Ekström, överläkare i barnneurologi och barn- och ungdomshabilitering

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln är publicerad i Barometern 2008-11-08

Men bilden är mer komplex än så. Samtliga kyrkor i Sverige har i sin gemensamma remiss begärt att om äktenskapslagen skulle bli könsneutral, måste det i en sådan omskrivning innebära att begreppet äktenskap exkluderas. Enbart i en tidsbegränsad namninsamlingskampanj kom 61 253 namnunderskrifter in till stöd för ett bevarat äktenskapsbegrepp. I en SIFO-undersökning (2008) ville mer än var tredje svensk bevara äktenskap och partnerskap var för sig.

Att tvinga igenom en lagändring som gör äktenskapet könsneutralt skulle lämna stora sår efter sig hos betydande delar av befolkningen, och inte minst hos kristna kyrkor och samfund, men även övriga religioner. ”Äktenskap” är för trossamfunden i Sverige det begrepp som används för att beteckna den legalt reglerade samlevnaden mellan man och kvinna i en gemenskap som Skaparen själv instiftat, och vars övergripande mål är att skapa trygghet för det uppväxande släktet. Äktenskapsbegreppet äger inte politikerna att fritt hantera efter eget gottfinnande. Vad kyrkorna begär är bara respekt för sin syn på begreppet ”äktenskap”.

Proportioner
Den inflammerade konflikten förtjänar också att få rimliga proportioner och att frågan ställs i vems intresse egentligen en könsneutral äktenskapslagstiftning är.

De homosexuellas intresseorganisation RFSL, med 5000 medlemmar, hävdar att det ligger i de homosexuellas intresse att ändra benämningen partnerskap till äktenskap. Sedan partnerskapslagen infördes 1 januari 1995 har 2630 partnerskap förrättats (2006; senare skilda och nyingångna partnerskap medräknade). Idag lever 4258 personer i partnerskap, efter att möjligheten att ingå partnerskap funnits i 12 år. Ungefär 300 nya partnerskap förrättas varje år, att jämföra med de ca 45 000 äktenskap som ingås varje år. Det går alltså knappt ett ingånget partnerskap på 150 ingångna äktenskap. RFSL:s partsintresse måste vägas mot andra intressen, intressen som inte gör sig lika hörda.

Om nu, enligt RFSL, införandet av samkönade äktenskap skulle ligga i de homosexuellas intresse, i vilkas intresse skulle det då ligga att behålla nuvarande äktenskapslagstiftning?

I samhällets och normbildningens intresse
Om äktenskapet säger Nationalencyklopedin ”Äktenskapet är i de flesta samhällen en social institution som fyller en rad olika funktioner för familjelivet. Äktenskapet ger det sexuella förhållandet mellan makarna en särskild legitimitet och bildar ramen för den biologiska reproduktionen och för barnens uppfostran.” Antropologerna känner bara en enda kultur som inte haft äktenskap mellan man och kvinna: det lilla Na-stamfolket i Younging-bergen i Yunnan-provinsen i sydvästra Kina. Orsaken till att alla andra samhällen i olika kulturer och tider gett speciella rättigheter till äkta par har inte sin grund i parets upplevda kärlek, utan i att äktenskapet med dess mamma-pappa-barn-relation bidrar med något som inget samhälle kan överleva utan – nya samhällsmedborgare som i bästa möjliga uppväxtmiljö fostras till att växa upp och bli ansvarskännande medborgare. Äktenskapet är i princip reproduktivt, även om inte alla äktenskap leder till att barn föds. De som vill införa en könsneutral äktenskapslagstiftning hävdar i praktiken att föräldrarnas kön är utan betydelse, och irrelevant för barnens uppväxt och utveckling. Den synen är oförenlig med biologiska fakta, årtusenden av erfarenhet och hundrafemtio års psykologisk forskning. Det är en grov underskattning av en mors betydelse för ett barn när man påstår att hon i allt kan ersättas av en man, och tvärtom.  I förskola och skola är det ett vedertaget faktum att såväl män som kvinnor behövs, och i övriga samhället strävar vi efter att ha en jämn könsfördelning, därför att könen kompletterar varandra. Endast i denna fråga har hävdats att föräldrarnas kön är oväsentligt och att könen kan ersätta varandra utan att något av värde förloras.

Införandet av könsneutrala äktenskap skulle förändra äktenskapet i dess själva grundstruktur, och äktenskapet skulle bli något fundamentalt annorlunda än vad det hittills har varit.

I de mänskliga rättigheternas intresse
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna deklarerar i artikel 16: ”Fullvuxna män och kvinnor har rätt att… ingå äktenskap och bilda familj…” ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten.”
FN:s barnkonvention (preambel och artikel 7) säger: ”För att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör [barnet] växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse.” ”Barnet skall ha rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.”
Att nuvarande äktenskapslagstiftning skulle vara diskriminerande mot homosexuella, eftersom det skulle vara en mänsklig rättighet för homosexuella par att ingå äktenskap är en tanke som avvisas av Hans Regner i hans enmansutredning Äktenskap för par med samma kön – Vigselfrågor SOU 2007:17 (s. 137,138, 229), utifrån såväl en dom i en fransk överdomstol, i Europadomstolen, som utifrån FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna.

I barnens intresse
Det faktum att det finns många barnlösa äktenskap förändrar inte det principiella perspektivet: Barn blir endast till i en man-kvinna-relation. Det är därför motiverat att lagstiftaren ger den relationen en speciell status. Heterosexuell och homosexuell samlevnad är strukturellt sett olika i detta avseende, och på den olikheten beror mänsklighetens hela framtid. Därför bör de olika samlevnadsformerna ha olika benämningar.

Barnperspektivet var också det avgörande skälet för den franska parlamentariska utredningens Famille et droits des enfants (27 januari 2006) slutsats att homosexuella äktenskap även i fortsättningen ska vara förbjudna i Frankrike, av hänsyn till det som FN:s barnkonvention kallar ”barnets bästa”.

Utredningen drog slutsatsen att äktenskap för homosexuella, möjligheten för homosexuella par att adoptera samt insemination för lesbiska par inte bör legaliseras i Frankrike. Efter flera års utredande betonade kommittén att man måste ”bekräfta och beskydda barnets rättigheter och dessa rättigheters överhöghet över vuxnas önskemål”.

Kommittén skriver i sin utredning: ”Äktenskapet är inte bara det kontraktsmässiga erkännandet av kärleken mellan ett par; det är en helhet som överför rättigheter och skyldigheter och som är utformat för att förse barnet med omsorg och en harmonisk uppväxt. Erfarenheten från andra länder visar detta: nationer som har gjort äktenskapet tillgängligt för samkönade par har alla, samtidigt eller efter ett tag, möjliggjort adoption för dessa par och utvecklat system för assisterad befruktning eller surrogatmammor, som gör det möjligt för dessa par att skaffa barn.”

I detta sammanhang kan det vara värt att notera att samtliga remissinstanser som utgick ifrån barnperspektivet sa nej till att homosexuella par skulle kunna ta emot adoptivbarn, när den frågan behandlades i Sverige: BRIS, Socialstyrelsen, Adoptionscentrum, Rädda barnen, Barnombudsmannen, Sveriges Psykologförbund osv. Trots detta valde Sveriges dåvarande regering och riksdag att legalisera såväl homosexuellas rätt att adoptera, som lesbiskas rätt till assisterad befruktning, och satte därmed de vuxnas intresse i första rummet.

I faderskapspresumtionens intresse
Den franska utredningen framhöll att ”det är omöjligt att tänka på äktenskapet åtskiljt ifrån faderskapstanken; de två frågorna är nära förbundna med varandra eftersom äktenskapet utformats omkring barnet”.

Även i Sverige är faderskapspresumtionen den första paragrafen i Föräldrabalken (1949:381) och lyder: ”Är vid barns födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader.” Om homosexuella par kommer att kunna ingå äktenskap måste denna del av lagstiftningen slopas, eftersom det inte är möjligt att den andra partnern i ett lesbiskt äktenskap, där den ena kvinna har blivit gravid, också är ”barnets fader” eller biologiska förälder.

Den franska utredningen menade därför att antingen får man bevara både det klassiska äktenskapet (mellan en man och en kvinna) och faderskapspresumtionen – eller ta bort båda två. Någon mellanväg finns inte. Men eftersom det strider emot barnets intresse att ta bort faderskapspresumtionen blev slutsatsen att äktenskapet måste begränsas till man och kvinna.

I de barnlösas intresse
Det ligger i de ofrivilligt barnlösas intresse att möjligheten att adoptera från utlandet inte försämras. När homosexuella 2003 gavs rätt att adoptera varnade adoptionsbyråerna för att det kunde leda till att det blev svårare för heterosexuella par att få adoptera från utlandet, medan det sannolikt var utsiktslöst att homosexuella skulle beviljas utlandsadoption av givarländerna. Hittills har heller inga utlandsadoptioner medgetts till homosexuella par.  De homosexuella blev alltså inte hjälpta av lagändringen, men svenska heterosexuella par riskerar att bli hårdare granskade av givarländerna, som ser en risk att ett gift par skiljs och att någon av makarna skulle ingå partnerskap. Därmed skulle indirekt ett adoptivbarn kunna hamna i en homosexuell familj, något som är oacceptabelt i flertalet givarländer. Skulle samkönade äktenskap tillåtas i Sverige finns risken att givarländerna ytterligare avskräcks, när inte ens skillnaden mellan partnerskap och äktenskap uppehålls.

I kyrkors och religioners intresse
Äktenskapet har i tusen år förvaltats av den kristna kyrkan i Sverige, och fortfarande vigs en absolut majoritet inte borgerligt utan kyrkligt. Kyrkorna ser grunden för äktenskapet i Guds skapelseordning (1 Mosebok 1: 27, 28) och i Jesu ord om äktenskapet (Matteus 19:4-6), och utifrån den synen kan ingen annan samlevnad kallas äktenskap. Katolska och ortodoxa kyrkan ser dessutom äktenskapet som ett sakrament, en av Gud instiftad helig handling som förmedlar gemenskap med Gud själv. Även andra religioner som islam och judendomen, ser utifrån sina heliga skrifter äktenskapet som en skapelsegiven institution som Gud instiftat. Av respekt för denna religiösa syn bör begreppet äktenskap inte användas i lagtexter för annat än föreningen mellan man och kvinna.

I institutionen äktenskapets intresse
Om vi kan ändra äktenskapets könsaspekt, kan vi ändra dess övriga aspekter, som att de som ingår äktenskap måste vara myndiga, inte får vara nära släkt, inte får vara gifta med andra och bara är två makar. Runt hörnet väntar krav på förändringar i dessa avseenden; redan nu vill CUF, Miljöpartiet samt dess ungdomsförbund legalisera polygami. Ellinor Scheffer, språkrör för Grön Ungdom, säger: “Samlevnadsbalkens syfte bör vara att ge personer som vill leva tillsammans juridiskt skydd. Hur många de är och av vilken anledning de lever tillsammans är enbart deras egen ensak. Därför är en samlevnadsbalk som är antals- och könsneutral en fullständig självklarhet för oss.” Menar man att barnäktenskap, månggifte, bigami och incest inte är positiva utvidgningar av äktenskapslagstiftningen, så måste man nu säga nej till det könsneutrala äktenskapet.
Lagstiftningen har en inverkan på människors normer och livsval. Varje förslag på uppluckring i synen på äktenskapet kommer att leda till upplösningen av fler äktenskap, och av äktenskapet som institution. Redan idag är institutionen äktenskapet utsatt för hårt tryck och vart tredje äktenskap upplöses.

Mycket få länder har infört homoäktenskap: Holland (2001), Belgien och Spanien(2003), Kanada (2005), Sydafrika (2006) samt den amerikanska delstaten Massachusetts (2004). Till ovanstående kan läggas att det varken ligger i Sveriges eller i det internationella samfundets intresse att svenska medborgare har ett civilstånd som inte är accepterat i övriga världen, inte ens i EU. Sverige, likt världen i stort, är mångkulturellt och mångreligiöst. Världen har blivit en global by, människor reser, arbetar och bildar familj över nationsgränser. Det ligger inte i någons intresse att ytterligare öka spänningar inom och mellan länder och kulturer genom att ändra något av så fundamental betydelse som den gemensamma synen på äktenskapet. Att sådana spänningar också finns i Sverige har kommit i dagen genom de många protestbrev och namnunderskrifter mot homoäktenskap som allmänheten sänt in till lagstiftaren, 38 616 st. till riksdagens lagutskott (nuv. civilutskottet) och 61 253 st. till justitieministern och regeringen.

Vid en sammanvägning av det intresse som en begränsad grupp vuxna homosexuella hävdar, mot det intresse som finns hos samhället att slå vakt om äktenskapets institution och om barnens intresse blir slutsatsen att det är i linje med det gemensammas bästa att bevara nuvarande äktenskapslagstiftning.

Tuve Skånberg
Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad på nyhets- och debattsajten Newsmill 2008-10-29

I tusentals år har äktenskap och vigsel betytt samma sak. Definitionen av äktenskap – som den finns uttryckt i bland annat Nationalencyklopedin – är ”en i särskilda former ingången förbindelse mellan man och kvinna.”

Utgångspunkten för den kristna reflektionen är Bibelns ord om att en man ska lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru. Människan är skapad till Guds avbild som man och kvinna. Det manliga och det kvinnliga konstituerar tillsammans mänskligheten och gör den till en helhet – med möjlighet till medskapande.

Redan Augustinus sade att till äktenskapets specifika goda hör enhet, trohet och barn. Barn – som väl ingen förnekar hör till äktenskapets syfte – förutsätter nämligen för att bli till den enhet som manifesteras i att mannen och kvinnan blir till ”ett kött”. Detta kan bara ske i enlighet med könens komplementaritet, och är uppenbart något omöjligt i ett enkönat par.

Äktenskapet förutsätter därför ett sexuellt samliv mellan en man och en kvinna. Ett könsneutralt äktenskap är lika omöjligt som en fyrkantig cirkel, som Lars F Eklund uttryckt det (Kristdemokraten 24 juni 2004).

Vi vet att de biologiska föräldrarnas gemensamma vårdnad om barnen eftersträvas, och att en del politiska partier till och med vill dela föräldraförsäkringen lika mellan föräldrarna. Varje barn har genom FN:s barnkonvention också rätt till vetskap om sina föräldrar och till att bli omvårdat av dem. Att skydda barns rättigheter är alla människors gemensamma uppgift.

Ett av äktenskapets ursprungliga ändamål är just omsorgen om barnen. Alla barn har rätt att bli omhändertagna av sina båda biologiska föräldrar, eftersom de är orsaken till – och ansvariga för – barnets tillblivelse. Den primära frågan om äktenskapets relation till barnens omvårdnad gör även äktenskapet till en politisk-filosofisk fråga.

Barn har rätt till en manlig och en kvinnlig förebild. Även om inte alla barn har kontakt med både sin mamma och sin pappa ska staten inte medverka till familjer där barn från början berövats rätten till en av sina föräldrar, framhåller riksdagsledamot Yvonne Andersson (Östgöta Correspondenten 7 februari 2005).

Detta tydliga samband mellan äktenskap och barns rättighet till sina båda biologiska föräldrar skulle dock försvinna om äktenskapet öppnas också för två män eller två kvinnor.

Det är viktigt att påpeka att alla människor har samma värde. Det är likaledes viktigt att betona att homosexuella sedan 1995 får registrera sitt partnerskap med i princip samma rättsliga skydd som inom ett äktenskap.

Med denna lika behandlingen mellan äktenskap och partnerskap finns det inte något behov av en ny äktenskapsbalk som innebär att det ändras till en könsneutral äktenskapsbalk. Detta skulle dessutom vara mot en betydande del av folkets vilja. Enbart i en tidsbegränsad namninsamlingskampanj kom 61 253 namnunderskrifter in till stöd för ett bevarat äktenskapsbegrepp. I en SIFO-undersökningen från 2008 ville mer än var tredje svensk bevara äktenskap och partnerskap var för sig.

Även sammanslutningen Nätverk för partnerskap har framfört sådana synpunkter i debatter och offentliga hearings.

Att nu ändå vilja öppna upp äktenskapet för homosexuella, beror på att makthavare ger efter för vissa krafter som just nu är trendiga i samhället. Men samhället ska inte styras kortsiktigt, utan frågan måste ses i ljuset av våra barns och barnbarns framtid.

En förändring av innebörden i nuvarande äktenskapsbegrepp innebär en kollision med vedertagna kulturellt och religiöst grundade föreställningar om äktenskapet, och ett hot mot barnen och deras rättigheter. Det är också ett hot mot samhällets fortbestånd som förutsätter äktenskap mellan en man och en kvinna.

Därför är förhoppningen att begreppet äktenskap reserveras för relationen mellan en man och en kvinna och att varje förslag att kalla könsneutrala relationer för äktenskap avvisas av Sveriges riksdag och regering.

Süleyman Wannes, corepiskopos, Syrisk-ortodoxa kyrkan,

Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2008-10-27, i Nya Wermlandstidningen 2008-10-30 och i Hemmets vän 2009-02-19

En av de mer oväntade inläggen kommer från RFSU och Åsa Regnér som i sitt inlägg på SvD:s Brännpunkt (28/9) menar sig värna äktenskapet. Det är med stor förvåning vi får ta del av åsikten om att det tidigare bespottade och hånade äktenskapet nu skall värnas, omhuldas och vårdas. Det är svårt att göra sig fri från känslan av att det kan finnas andra drivkrafter bakom detta nya uppvaknande?

En annan debattör som drivit en radikal linje i frågan kring äktenskapet är Torbjörn Tännsjö. Vi må ha mycket skilda uppfattningar i många frågor, men han ska ha en eloge för att han är rakryggad och tydlig med sina övertygelser. När han redan i augusti 2000 frågade: ”Ska vem som helst få gifta sig med vem som helst?” besvarade han i princip frågan med ja. Han kunde tänka sig månggifte, gruppäktenskap och både enkönade och tvåkönade syskonäktenskap. Och i dag förekommer det parallellt med kampanjen för att göra äktenskapet könsneutralt också propåer om att legalisera olika former av ”polyamori”. Tännsjö har i det sammanhanget även argumenterat för en större tolerans mot frivilliga incestuösa förbindelser.

RFSU tillhör också dem som vill gå betydligt längre i förändringen av äktenskapsbalken. Man anser inte bara att äktenskapet ska vara en civilrättslig angelägenhet, utan också att ”möjligheten att fler än två personer kan ingå civilrättslig registrering med varandra bör utredas”. Detta skriver RFSU på sin hemsida angående sina ”viktigaste frågor”.

Miljöpartiets partistyrelse har likaledes ett kongressuppdrag att arbeta fram ett förslag till en både köns- och antalsneutral äktenskapslagstiftning, det vill säga både ”homoäktenskap” och månggifte. Detta tonade de dock medvetet ner, med förklaringen att det skulle kunna skada arbetet att börja med att göra äktenskapet könsneutralt.

Även om de flesta av oss har svårt att förstå och omfatta dessa liberala och extrema åsikter kring en ny äktenskapslagstiftning, så kan man utgå från att justeringar i lagstiftningen kommer att följas av en rad krav på fler förändringar som upplevs som en självklar uppföljning av en ”föråldrad lagstiftning”.

Varningar att en första förändring i äktenskapslagstiftningen mycket lätt kan komma att leda till ytterligare krav på förändringar framstår plötsligt som högst sannolika. 

Frågan är vad dessa opinionsbildare har i fokus och varför de vill förändra lagstiftningen. Det kan knappast vara för att öka lyckan och livskvalitén för män, kvinnor och barn. Det finns alltför mycket statistik som i stället ger ett starkt stöd för tvåsamhet och framförallt äktenskap. Myten om äktenskapets död och tunga band över mänskligheten är en väl spridd men mycket falsk myt.

Vi kan genom en enkel sammanställning av statistik från bl.a. SCB konstatera att antalet giftermål har ökat med 50 % under de senaste tio åren. Antalet skilsmässor har under samma tidsperiod minskat med knappt 60%.

Statistiken hjälper oss också att avliva myten om att alla samlevnadsförhållanden är lika bra då undersökningar visar att gifta personer är både lyckligare och mindre otrogna än ”sambos”. Samma tydliga signaler får vi när vi sätter kvinnornas lycka under lupp. Myten om att äktenskapet bara skulle vara en hälsofaktor för männen krossas effektivt när vi undersöker statistiken kring ensamstående kvinnors hälsosituation. Sjukfrånvaron är nästan tre gånger högre bland ensamstående kvinnor jämfört med gifta och självmordsstatistiken berättar om svindlande 11 gånger högre tal bland ensamstående jämfört med gifta.

En annan lögn som brukar betraktas som sanning i den allmänna debatten är påståendet att separation skulle leda till ett bättre liv – med nästa partner. Undersökningar som gjorts bland 1400 familjer kan i stället verifiera att 40 % inte märker någon förändring (ofta har man i stället samma problem med den sin nya partner), 30 % har fått det sämre och 10 % vet inte. Endast 20 % menar att de har fått det bättre i sitt nya förhållande.

På detta sätt kan man gå igenom myt efter myt som på något märkligt sätt har blivit en ”sanning” om den svenska kärnfamiljen och dess hälsotillstånd i den svenska samhällsdebatten. Det är förunderligt att notera hur kärnfamiljen förlöjligas, hånas och marginaliseras i den politiska debatten, när den enkla sanningen i själva verket är att kärnfamiljen lever och dessutom mår riktigt bra – med stort stöd av äktenskapet.

Frågan som omedelbart infinner sig är ju också hur det kommer sig att ett sådant påtagligt framgångskoncept som äktenskapet och kärnfamiljen bevisligen är, kan ifrågasättas av så många och på så lösa grunder. Vem som helst, som hade hittat ett framgångskoncept med så många positiva ingredienser, skulle förmodligen ägna resten av sitt liv till att marknadsföra detta – för allas bästa och mångas lycka! Men så fungerar inte den svenska politiska arenan. Där är sanningen och människors uppenbara välmående underordnad de politiska idealen. Den pågående debatten om äktenskapets vara eller inte vara är ett slående exempel på vad som händer när beslutsfattare tappar markkontakten, lobbyorganisationer får härja fritt och kräver att individerna skall anpassas efter politiska utopier – i stället för tvärtom. 

Det är uppenbart för var och en som vill ägna sig åt att granska fenomenet ”kärnfamiljen” och äktenskapet på ett objektivt sätt, att vinnarna i de hånade och bespottade kärnfamiljerna är betydligt fler än förlorarna. Folk verkar helt enkelt må väldigt bra av att gifta sig, bilda familj och leva i en stabil kärnfamilj.

Detta faktum borde rimligtvis skicka någon liten signal till en och annan politiker och beslutsfattare.  

Olof Djurfeldt, fil.lic i socialantropologi, Dagens f. chefredaktör
Eva Johnsson, riksdagsledamot (kd)
Rolf Åbjörnsson, advokat
Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Barometern  2008-10-06

Men förgäves försöker broderskaparna göra sig till tolk för landets närmare 1,5 miljoner regelbundna gudstjänstdeltagarna när de hävdar: ”All kärlek är bra kärlek. Vi erkänner och stödjer att en kärleksfull och trygg familj kan se ut på många sätt. … I Sverige står den kristna högern – med fäste såväl inom kristdemokratin som i den nyskapade tankesmedjan Claphaminstitutet – ensamma mot en könsneutral äktenskapslagstiftning.”

Till att börja med är Claphaminstitutet politiskt oberoende och vi tar avstånd från att etiketteras som kristen höger, med den koppling begreppet har till stöd för dödsstraff, nationalism, långa fängelsestraff, liberala vapenlagar, förbud mot aborter och homosexualitet, stöd till Irakkriget osv. Vidare står vi och kd naturligtvis inte ensamma i vårt avvisande av samkönade äktenskap. Alla remissvar från Sveriges Kristna Råd och olika kristna kyrkor säger också nej, och en mycket betydande del av svenska folket.

Innebär påståendet ”All kärlek är bra kärlek” att man stöder RFSU:s krav att ”möjligheten att fler än två personer kan ingå civilrättslig registrering med varandra bör utredas”? MP:s partistyrelse har likaledes ett kongressuppdrag att arbeta fram ett förslag på en både köns- och antalsneutral äktenskapslagstiftning. Stöder man det? Redan i augusti 2000 frågade V:s förre partistyrelsemedlem Torbjörn Tännsjö: ”Ska vem som helst få gifta sig med vem som helst?” och svarade i princip ja. Han kunde tänka sig månggifte, gruppäktenskap och både enkönade och tvåkönade syskonäktenskap. Kan Broderskap det?

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Stefan Swärd, ordförande för Claphaminstitutets styrelse

Repliken publicerad i SvD 2008-10-05