Nu påstår dock de flesta att vi med själva ordet människovärde menar något som inte har med transplantationer eller pengar att göra. Värdet är dessutom oändligt så det behövs inga siffror för att uttrycka dess storlek. Eftersom både du och jag har ett oändligt värde så har vi ju också lika värde, eller hur?

Det är detta vi brukar syfta på när vi talar om ”allas lika värde”.

Som filosofiskt fenomen är detta människovärde unikt. Alla andra värden är prislappar som regleras av tillgång och efterfrågan. Det måste i deras fall finnas någon som är beredd att offra något för att få äga det värdefulla eller kanske bara få se på objektet. Det som ingen frågar efter på något sätt kan inte ha något värde, inte ens ett affektionsvärde. Ett värde uttrycker alltid en levande persons längtan eller behov.

När filosoferna inte kunnat hitta något vars värde inte berott på någons efterfrågan, så föredrar de uttrycket värderingar. Dessa är subjektiva och måste vara det. När vi ändå ofta talar om värde menar vi därför – med ett undantag – något som är subjektivt och föränderligt. Människovärdet ses däremot som objektivt. Det skall inte – får inte – uppfattas som en värdering, säger man, utan är ett värde i sig självt.

Människovärdet är en grundbult i hela den humanistiska etiken. Hur kan då etiker mot bättre vetande laborera med ett oändligt värde när ingen varken kan eller vill betala ett oändligt pris? Svaret är att Gud både kan, vill och har betalat ett oändligt pris för att vinna oss till sig. Han lever och längtar. Vi talar om ett fast människovärde i den kanske omedvetna insikten om att Gud finns trots all humanistisk förnekelse. Det är Guds kärleks längtan som sätter priset – och värdet.

Judar betonar att vi är skapade till Guds avbild. Kristna pekar dessutom på sin övertygelse att Guds Son valde att låta sig dödas under brutala former för att kunna vinna ditt och mitt hjärta och rädda oss från det tomrum som plågar oss alla och som heter värdelöshet. Ingen skulle annars kommit på tanken att tala om ett oändligt människovärde. Det var i länder präglade av judiskt-kristet synsätt som människovärdet blev absolut, inte i kastväsendets och karma-tänkandets Indien

Om nu gudstron faktiskt är grunden för det människovärde som i sin tur är grunden för hela vår etik, så skulle sekulariseringen kunna liknas vid att källaren och första våningen i ett hus har tagits bort. Ändå svävar huset kvar i fria luften som om inget hade hänt.

Eller gör det det? Svävar det verkligen? Gick det att ta bort Gud utan att det blev någon skillnad i det värde som bara Gud kan skapa täckning för? Varför måste vi bygga specialkliniker för att så många numera bantar sig till fara för sina liv? Varför skär sig allt fler ungdomar i armarna? Beror det inte på att man känt sig förklarad värdelös eller är rädd för att få den stämpeln på sig? Skaffar sig inte mobbaren ett värde genom att göra sitt offer värdelöst?

Under det nya millenniets första tio år har missbruket av droger ökat med 15% och alkohol med 20%. Hur många sådana tioårsperioder orkar vi med innan hela samhället kollapsar? I Sverige sups det i dag lika mycket som i slutet av 1800-talet då folkväckelsen kom och befriade stora skaror från spriten. Många kommer att bli alkoholister om de inte redan är det.

Vad livnär sig modeindustrin på? Och skvallerpressen? Varför måste bilar ha ett nytt utseende vartenda år? Skulle de inte bli billigare om man nöjde sig med vartannat? Skönhetskirurgin var ingen framtidsbransch om man utbildade sig till läkare för 50 år sedan. Ändå skulle man ha klarat att göra många ingrepp som är standard i dag. Snart skall alla kvinnor operera brösten några gånger under sin livstid. Det blir som att gå till tandläkaren, man kanske får en kallelse för ny besiktning med jämna mellanrum.

I högstämda ordalag bekänner vi oss till tron på ett absolut människovärde men många har samtidigt insett att det värdet försvann tillsammans med honom som ville betala ett pris för oss. Numera vill blivande föräldrar ibland veta fostrets kön för att kunna abortera det om det är en flicka. Fenomenet kallas könsabort. Sveriges feminister har varit öronbedövande tystlåtna när denna trend vuxit sig allt starkare. Visst är det pinsamt att man aborterar just flickor men eftersom den fria aborten väger tyngre får man bedriva tyst diplomati, som det brukar heta när man väljer att vända bort blicken.

Inget hus kan sväva fritt i tomma luften när grunden är borta. Vi har förnekat grundvalen för hela vår etik.

Sven Reichmann, läkare, docent

Christina Doctare, läkare, samhällsdebattör

Tuve Skånberg, direktor, riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-12-08

Löftena om trygghet genom politik kan emellertid bli vilseförande. Det är nämligen långt ifrån alla områden av tillvaron, som direkt kan påverkas av de politiska partierna eller de politiska ideologierna. Ett område som inte kan påverkas är vår hälsa. Tanken på cancer är till exempel något som skapar oerhörd otrygghet. Hälften av denna artikels läsare kommer att få cancer. Av dem kommer hälften att dö i sjukdomen. Genom aktivt folkhälso- och sjukvårdsarbete kan politiken påverka hälsoläget hos befolkningen och ge goda förutsättningar för vård.  Ändå är den trygghet den kan erbjuda i stor utsträckning illusorisk. Hjärtinfarkt som sådan kan inget politiskt parti göra något åt, inte heller stroke. De flesta som fått en hjärtinfarkt kommer att få fler och dö av det. Här är politikens gräns.

Ett omtyckt trygghetslöfte gäller jobben. Man vill skapa ”trygga jobb” eller ”fler jobb”, beroende på vilken politisk ideologi man har. Varje arbetstillfälle är emellertid beroende av att någon kommer på något att tillverka som är bättre än det som hittills tillverkats. Det måste finnas någon som är villig att ta risken att satsa på detta nya, någon som har modet att våga marknadsföra det, människor som är villiga att med sin personlighet garantera för den nya produkten. Politiken kan på olika sätt stimulera företagande och näringsliv, men kan inte ensam åstadkomma detta. Inte en enda offentliganställd kan avlönas, om inte näringslivet ständigt är kreativt och riskvilligt.

Ett tredje område gäller ärlighet och ansvar. De politiska partierna bidrar till att forma vår värdegrund men de kan inte åstadkomma den ärlighet och det ansvar, som är förutsättningen för ett fungerande samhälle. Man kan skrämma oss med myndigheter för att få oss laglydiga, man kan övervaka oss, men ingen politik kan göra oss ansvarskännande. Utan ansvar och ärlighet ökar bara övervakning och bestraffning och blir till sist en outhärdlig börda.

Ett konkret uttryck för ärlighet och ansvar är nykterhet. I Sverige har 10 procent av befolkningen alkoholproblem. Alkoholen är ett nervgift, och ruset är en förgiftning. Det får negativa följder att regelbundet förgifta kroppen. Enligt vissa bedömningar upptas hälften av sjukhusplatserna av skador och sjukdomar, som har en relation till alkohol. Enligt andra beräkningar har 80 procent av brotten relation till alkohol. Kring varje regelbundet berusad person finns ett nätverk av människor, som påverkas negativt. Om vi räknar de allra närmaste till tre personer (per alkoholberoende), innebär det alltså att 30 procent av befolkningen lever i den otrygghet det innebär att ha en regelbundet berusad närstående. Den som berusar sig tar inte ansvar, varken för sig själv eller för andra. Till bilden hör också ofta att den alkoholberoende regelmässigt ljuger.  ”Det är inget problem för mig, jag kan sluta när som helst.” Här har alltså 30 procent av folket en akut otrygghet. En restriktiv alkoholpolitik kan självklart påverka situationen men inget parti kan i grunden lösa problemet, därför att man inte kan åstadkomma ansvar och ärlighet. Här är politikens gräns. Det måste något annat till.

Detta andra är det som kan ge en grundtrygghet inför cancer och hjärtinfarkt, ge mod till kreativitet och risktagning, skapa ärlighet och ansvar. Det är dags att spana efter det, innan man kommer till politikens gräns. Var kan det finnas? Civilförsvarsöverläkaren Walo von Greyerz hade som uppgift att förbereda Sverige för den totala förlust av trygghet, som heter krig. Han skrev: ”Om vi under tider, då vi förunnas leva i fred, bygger upp en livsåskådning, som håller i vardagslivets prövningar, lägger vi kanske en grund, som kan bära oss även i krig – en grund av förtröstan.” En sådan grund kan ingen politik lägga, men kanske kan politiker befrämja det som lägger den.

Christian Braw, docent i etik

Carin Stenström, journalist

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2010-01-14

Finns det då inget bättre för Reinfeldt att koncentrera sig på under ordförandetiden? Det finns två frågor som är viktigare än andra att Sverige driver under den korta tid vi har möjlighet att sätta EU:s agenda: införselkvoterna av alkohol och förbud mot sexköp i Europa.

Invånarna i EU-länderna konsumerar mest alkohol i världen. Den svenska regeringen har länge sagt sig arbeta i EU-sammanhang för att det ska bli möjligt att sänka införselkvoterna och deklarerat att Sverige ska arbeta för en mer restriktiv syn på alkohol inom EU. Det är viktigt mot bakgrund av att vi i Europa har den i särklass högsta alkoholkonsumtionen i världen med våra 11 L per vuxen/år, vilket leder till att uppskattningsvis 23 miljoner européer är alkoholberoende och att 195 000 dödsfall årligen orsakas av alkohol.

Vid Sveriges EU-inträde fanns det en gräns på 1 L sprit, 5 L vin och 15 L öl för privatpersoner vid utlandsresor. Sverige bör ensidigt återinföra dessa införselkvoter istället för dagens 230 liter alkoholhaltiga drycker.

I hela världen köps, säljs, transporteras och hålls fyra miljoner människor tillfånga varje år. I Europa faller över 500 000 personer offer varje år för denna människohandel. 120 000 kvinnor och barn förs varje år in i EU från andra delar av världen för sexuellt utnyttjande. Till Sverige transporteras årligen mellan 400 och 600 kvinnor, därutöver ett okänt antal barn.  I jämförelse med andra former av organiserad brottslighet växer sexslavhandeln snabbast. Hittills gjorda lagändringar och polisiära insatser har varit otillräckliga för att stoppa sexslavhandeln och sexturismen.

Svenskar tänker sig kanske prostitution som isolerad till red light districts i Amsterdam. I själva verket accepteras prostitution i stort sett i alla länder i EU utom i Sverige, även om koppleri ofta är förbjudet. I länder som Danmark, Tyskland, Holland och Belgien ses prostitution som vilket beskattat yrke som helst, med sjukförsäkring och a-kassa när man inte kan utföra sina sexuella tjänster och med pension efter fullbordat yrkesliv. I Holland och Tyskland utfärdar myndigheterna licenser till bordellägarna, och även i Österrike är bordeller tillåtna. I till exempel Tyskland blev prostitution laglig år 2002 . Legalisering av prostitution ökar acceptansen och därmed efterfrågan på prostituerade, vilket skapar en lukrativ marknad för sexslavhandlare och ett enormt lidande för alla som faller offer för människohandeln.

Det är dock inte alla länder i EU som har en allt mer liberal syn på sexhandel; i Finland, ja, även i Frankrike, har ett förbud efter svensk modell diskuterats. Under Sveriges ordförandeskap måste vi öka trycket inom EU för att straffbelägga köp av sexuella tjänster i EU:s ramlagstiftning mot människohandel. Inte förhindra fredsprocessen i Mellanöstern.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-12-11

18 november 2008 beslutade Europaparlamentet att sänka införselkvoterna för alkohol till hälften. Någon praktisk betydelse har inte beslutet – införselkvoterna är en skattefråga och där har inte parlamentet något medbestämmande i EU-systemet. Den svenska regeringen har länge sagt sig arbeta i EU-sammanhang för att det ska bli möjligt att sänka införselkvoterna.

Regeringen har också deklarerat att Sverige ska arbeta för en mer restriktiv syn på alkohol inom EU. Det är viktigt mot bakgrund av att vi i Europa har den i särklass högsta alkoholkonsumtionen i världen med våra 11 L per vuxen/år, vilket leder till att uppskattningsvis 23 miljoner européer är alkoholberoende och att 195 000 dödsfall årligen orsakas av alkohol.

Vid Sveriges EU-inträde fanns det en gräns på 1 L sprit, 5 L vin och 15 L öl för privatpersoner vid utlandsresor. Vi kräver att Sverige ensidigt återinför dessa införselkvoter istället för dagens 230 liter alkoholhaltiga drycker.

I Europa faller över 500 000 personer offer varje år för sexhandel. 120 000 kvinnor och barn förs varje år in i EU från andra delar av världen för sexuellt utnyttjande. Till Sverige transporteras årligen mellan 400 och 600 kvinnor, därutöver ett okänt antal barn.  I jämförelse med andra former av organiserad brottslighet växer sexslavhandeln snabbast. Detta mönster måste brytas. Hittills gjorda lagändringar och polisiära insatser har varit otillräckliga för att stoppa sexslavhandeln och sexturismen.

Svenskar tänker sig kanske prostitution som isolerad till red light districts i Amsterdam. I själva verket accepteras prostitution i stort sett i alla länder i EU utom i Sverige, även om koppleri ofta är förbjudet. I länder som Danmark, Tyskland, Holland och Belgien ses prostitution som vilket yrke som helst, med sjukförsäkring och a-kassa när man inte kan utföra sina sexuella tjänster och med pension efter fullbordat yrkesliv. I Holland, Österrike och Tyskland är bordeller tillåtna. I till exempel Tyskland blev prostitution laglig år 2002 . Legalisering av prostitution ökar acceptansen och därmed efterfrågan på prostituerade, vilket skapar en lukrativ marknad för sexslavhandlare och ett enormt lidande för alla som faller offer för människohandeln.

Man måste också fråga dem som anser att prostitution är som vilket arbete som helst: skulle du vilja att din arbetslösa dotter anvisades ett jobb på en legal bordell inte långt ifrån ert hem, med risk att förlora A-kassan om hon nekar att ställa upp på att sälja sin kropp? Om inte, varför då?

Det är dock inte alla länder i EU som har en allt mer liberal syn på sexhandel; i Finland, ja, även i Frankrike, har ett förbud efter svensk modell diskuterats. Under Sveriges ordförandeskap måste vi öka trycket inom EU för att straffbelägga köp av sexuella tjänster i EU:s ramlagstiftning mot människohandel.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Stefan Swärd, ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2009-07-09