Vi är många som fascineras över den storslagna och sinnrika naturen. Vetenskapsmännen själva visar ofta både stor upprymdhet och stor ödmjukhet inför hur skapelsen fungerar. Med förundran konstaterar vi att i den moderna fysiken möts det lilla, partikelfysiken, och det stora, kosmologin, inom samma forskningsområde.

När 2006 års nobelpristagare i fysik, professor George Smoot, för första gången såg den efterlängtade bilden av Big Bang, så långt tillbaka i tiden som vi kan se, utbrast han: “För den troende är detta som att se Guds ansikte”. Detta uttalande säger naturligtvis inget om Smoots egen tro men är ett uttryck för den stora fascinationen.

En av de absolut första forskarna som för cirka 80 år sedan formade tanken om Big Bang var den belgiske professorn Georges Lemaitre. Han var även ordinerad präst i katolska kyrkan. Även om han ofta föreläste i vetenskapliga sammanhang iförd sin prästdräkt, så var han noga med att hålla isär de båda professionerna, tro och vetenskap.

Han protesterade livligt mot påven Pius XII, som hade ordinerat honom, när denne alltför tidigt förklarade Big Bang som en sanning och hävdade att den teorin bäst gick att förena med en biblisk skapelsesyn. Samtidigt var Lemaitre väl medveten om att vetenskapen har en gräns där filosofi, religion och tro får ta vid.

Charles Darwin var enligt egen utsago inte ateist, snarare får han nog betraktas som teistisk evolutionist, enligt hans “Liv och Brev del 1″, 1889, sid 345. Han skriver bland annat: ” En annan källa till tron på Guds existens, en tro som inte är en följd av känslor utan av rationellt tänkande, förefaller mig vara av långt större vikt. Det är den utomordentliga svårigheten, eller rättare sagt omöjligheten, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst “.

När det gäller tron på en personlig Gud var Darwin, som de flesta av oss, vacklande och hans tro fick en törn i samband med att han förlorade ett barn.

Sveriges kanske främste naturforskare, Carl von Linné, uttryckte på en resa genom Sverige att han i naturen “såg Gud på ryggen”.

Vi är inte helt säkra på hur det ska tolkas men det ligger nära till hands att tänka att han menade att det finns ett annat sätt att möta Gud på, mer personligt, ansikte mot ansikte. Han insåg troligen att det finns en gräns för vetenskapen när det gäller fullständig förståelse för hela tillvaron. Därefter tar religion, filosofi och tro över.

Vid denna gräns och över denna gräns skulle vetenskap och tro kunna mötas för att tillsammans bättre kunna få ett helhetsperspektiv och tillsammans kunna förundras över och hylla skapelsen och skaparen.

Detta är en önskan som även den välkände kosmologen Stephen Hawking uttrycker i förordet till boken “I huvudet på Gud” av Paul Davies, även han kosmolog: “Om vi emellertid upptäcker en fullständig teori, bör dess allmänna principer med tiden bli begripliga för vem som helst, inte blott för ett litet fåtal naturvetare. Då kan vi alla – filosofer, naturvetenskapsmän och andra – delta i diskussionen om hur det kommer sig att vi och universum existerar. Om vi finner svaret på den frågan, då har det mänskliga förnuftet firat sin slutliga triumf – ty då känner vi Guds tankar”.

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Samuel Brohede, fil dr i miljövetenskap

Tuve Skånberg, teol dr i kyrkohistoria

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2010-12-10, Borås tidning 2010-12-12, Dagen 2010-12-22

Jonathan Wells, forskare i molekylär- och cellbiologi, Seattle, USA analyserar i sin bok ”Icons of Evolution” tio av de traditionella bevisen darwinister och neo-darwinister presenterar som stöd för evolutionsläran. Dessa symboler eller ikoner används flitigt i läroböcker i biologi och inom naturvetenskaplig teoribildning. Med stöd från specialisternas ingående och långvariga debatt i de stora vetenskapliga tidskrifterna såsom Science, Nature m.m. kunde han visa att det inte fanns vetenskapligt stöd för någon av dessa tio darwinistiska ikoner. Vi vill här belysa tre av de ikoner Darwinisterna använder som stöd för sin teori.

Haeckels embryon

Den tyske biologen Ernst Haeckel (1834-1919) fann vid studier av embryon has olika ryggradsdjur uppenbara likheter mellan dessa. Haeckel myntade begreppen ontogeni, den embryonala utvecklingen hos individen och phylogeni, arternas evolutionära historia. I studier och teckningar av olika vertebraters embryonala utveckling, under de tidiga faserna av fosterutveckling kunde han påvisa likheter mellan embryon. Haeckel menade att dessa foster rekapitulerar sin evolutionära historia under fosterutvecklingen genom att passera de adulta formerna av sina föregångare. Tesen att phylogenin återspeglas i ontogenin passade som hand i handske för Darwins teori om arternas gemensamma ursprung.

Senare studier har emellertid visat att Haeckels teckningar överdriver likheten mellan de olika vertebraternas embryon. Dessutom valde han ut arter där likheterna är större än hos andra; bland amfibierna valde han t ex. salamander, som passade hans teori bättre än grodor. Vidare valde han en period under fosterutvecklingen där dessa embryon är mer lika varandra, än både senare och än viktigare än under den tidigaste fosterutvecklingen. De flesta biologer, som t ex Douglas Futuyma, författare av Evolutionary Biology, 1998, erkänner nu att Haeckels teori ”was inaccuarate and misleading”.

Darwins finkar

Ungefär 25 år innan Darwin skrev sin epokgörande bok ”Om arternas uppkomst” deltog han i en fem år lång resa ombord på det brittiska forskningsfartyget H.M.S. Beagle. Under sitt besök på Galapagos öarna 100 mil utanför Ecuador samlade han prov på olika djurarter bl.a. några finkar. Dessa finkars olika utseende fr.a. näbbstorlek spelade inte någon större roll för Darwins teoribildning och nämns inte i hans bok om arternas uppkomst. Det var först med uppkomsten av neo-darwinsimen och genom ornitologen David Lacks bok ”Darwin´s Finches”, 1947 finkarnas betydelse som stöd för evolutionsteorin framfördes. Man hade nämligen funnit att under perioder av torka ökade finkarnas näbbstorlek eller snarare de finkar med större näbbar överlevde i högre utsträckning den förändrade tillgången på föda. Denna utveckling framfördes som stöd för anpassning genom naturligt urval. Senare studier av bl.a. av Peter Grant, Science, 1992 verifierade finkarnas ökade näbbstorlek under perioder av torka på dessa öar i Stilla havet. Emellertid fann man också att under perioder av regn och bättre tillgång på lämplig föda minskade finkarnas näbbstorlek. Finkarnas näbbstorlek varierar alltså fram och tillbaka beroende på tillgång på föda. Någon egentlig nettoutveckling av finkarnas näbbar har emellertid aldrig visats, ett förhållande som ledande Darwinister aldrig framhållit.

Genetiska studier av bananflugor

Genom utvecklingen inom molekylär biologi och genetik har vi fått en ökad förståelse för organismernas nedärvning av olika egenskaper. Gener byggs av DNA molekyler, vars sekvenser är bärare av ärftlig information, som styr utvecklingen av de enskilda organismerna.  Mutationer är oavsiktliga förändringar i DNA-sekvenserna och leder till förändringar av organismen. Spontana mutationer utgör en av grundpelarna i utvecklingsläran. De flesta mutationer är dock deletära, medan mutationer som gagnar arten är sällsynta. 

Mutationer som leder till morfologiska förändringar har studerats hos bananflugan. Neo-Darwinister framhåller som ett lyckat uttryck av sådan mutation utgör utveckling av en normalt tvåvingad bananfluga till fyrvingad sådan. Emellertid uppträder den fyrvingade banaflugan inte spontant utan måste framavlas i laboratoriemiljö. Dessutom är de bakre paren av vingar icke funktionsdugliga och dessa bananflugor överlever inte i miljö utanför laboratoriet. De har heller ingen förmåga att föröka sig och utgör därmed en återvändsgränd i evolutionsprocessen. Dessa förhållanden presenteras vanligtvis inte i normala läroböcker i biologi.

Den Darwinistiska åsiktsdiktaturen

En av de ledande neo-Darwinisterna, Theodosius Dobzhansky, uttryckte 1973 att ”ingenting i biologi har någon mening utom i ljuset av evolutionen”.  Naturligtvis finns det områden inom biologin där Darwinismen spelar en viktig roll för vetenskaplig förståelse av specifika fenomen. Det finns bevis för att mutationer och naturligt urval utgör viktiga faktorer bakom uppkomsten av antibiotikaresistens och insekters resistens mot pesticider.  Det är också väl klarlagt att det naturliga urvalet orsakar variationer i utseende inom de olika arterna, som t.ex. Darwins finkar. Inom biologins tillämpade områden, som t.ex. inom medicinen har Darwismens betydelse för det dagliga arbetet klart överdrivits.

I ljuset av aktuellt kunnande och analys inom biologiska discipliner står Darwins teori om arternas uppkomst fortfarande obevisad. Den rimliga hållningen ur ett vetenskapligt perspektiv till frågan om hur liv uppstod är att vi fortfarande inte vet. I kontrast till Dobzhanskys tes gäller för varje sann forskare att ingenting inom biologin har någon mening utom i ljuset av evidens.

Göran Kurlberg, docent i kirurgi

Jan-Henrik Stjerndahl, docent i gynekologi

Sture Blomberg, docent i anestesiologi

Samtliga med anknytning till Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet och Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-02-23 och i Hemmets vän 2010-02-11

Är det verkligen så att även den som inte är troende kristen kan ana sig till Guds existens utifrån hans skapelse? Vad säger Charles Darwin och Albert Einstein, vår tids mest aktade naturvetenskapliga forskare, men som inte bekände sig som kristna?

Darwin skrev i ett brev från 1879 (Charles Darwins liv och brev, del 1, 1889)”Vilken livsåskådning jag för min del omfattar är en fråga utan någon betydelse för andra än för mig själv. Men eftersom du frågar mig om det, vill jag påpeka att jag ofta är mycket vacklande i mina åsikter … Men under allt vacklande hit och dit har jag dock aldrig varit ateist i den meningen att jag förnekat att Gud finns.” Han skriver vidare: ” En annan källa till tron på Guds existens, en tro som inte är en följd av känslor utan av rationellt tänkande, förefaller mig vara av långt större vikt. Det är den utomordentliga svårigheten, eller rättare sagt omöjligheten, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst .” (Charles Darwins liv och brev del 1, 1889, sid 354) Han nämner att han mer och mer gått mot att vara agnostiker, men skriver ändå i ett brev 1878: ”Jag vill tillägga att då för många år sedan då jag samlade material för “Arternas ursprung” var min tro på vad som kallas en personlig Gud lika fast som den som Dr. Pursey själv har.” (Charles Darwins liv och brev del 3, 1889, sid 236, brev 28 nov 1878).

I en intervju i mars 1929 fick Albert Einstein frågan om han påverkats av kristendomen och svarade:

”Som barn blev jag undervisad både i Bibeln och i Talmud. Jag är jude, men jag fängslas av den lysande gestalten från Nasaret.” Så du accepterar Jesu historiska existens?  ”Utan invändningar! Ingen kan läsa evangelierna utan att uppleva Jesu verkliga närvaro. Han personlighet pulserar i varje ord. Ingen myt är fylld av sådant liv.”  Tror du på Gud? ”Jag är ingen ateist. Jag tror inte jag kan kalla mig för panteist. Problemet är för stort för vårt begränsade förstånd. Vi är som ett litet barn som går in i ett enormt bibliotek, fyllt med böcker på många språk. Barnet förstår att någon måste ha skrivit dessa böcker, men det vet inte hur. Det förstår inte språken som de är skrivna på. Barnet anar vagt att böckerna är uppställda i en mystisk ordning, men vet inte vilken det är. Sådan, tycks det mig, måste attityden även hos den mest intelligenta människa vara gentemot Gud. Vi ser hur universum är underbart ordnat och lyder särskilda lagar, men vi förstår bara vagt dessa lagar.”

I ett brev 12 december 1926 diskuterade Einstein kvantfysikens teori med Max Born och avslutade med ” Jag, i alla fall, är övertygad om att Gud inte kastar tärning.”

En uppskattning från 1998 (Religion Watch newsletter 1998 13:8) visar att 75 procent av världens forskare, liksom Darwin och Einstein, ger Paulus rätt i att man av skapelsens ordning kan förstå att det finns en skapare. Men kristendomen unika anspråk är inte att vi alla – om vi vill – kan förstå att det finns en skapare, utan att Skaparen uppenbarat sig och visat sitt ansikte. Jesus säger i Johannesevangeliet: ”Den som har sett mig har sett Fadern.”

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-02-08

Idéhistoriskt sett är Darwins första och största insats att han har strukit ut gränslinjen mellan människa och djur. Vad som gäller bland djuren, gäller också bland människorna. Den enda skillnaden mellan dem är att människan befinner sig på en högre utvecklingsnivå än till exempel rävarna. Rävarna å sin sida befinner sig på en högre utvecklingsnivå än maskarna. Darwins andra stora insats är att han infört ett konsekvent rastänkande. Man kunde tänka i raser redan före Darwin, men genom hans insats har rasismen blivit vetenskapligt grundad.

Därmed kom hans biologiska resultat att idéhistoriskt sett passa som hand i handske för det viktorianska samhället. Det gav en vetenskaplig grund åt imperialismen. Den västerländska människan – i synnerhet den brittiska – utövade sin makt över andra raser med rätta genom att den själv var en superior race. Konstnärligt sett har Alec Guiness genialt gestaltat detta i filmen Bron över floden Kwai, där just föreställningen om en superior race utgör själva nerven i handlingens förlopp. Vidare gav Darwins rastänkande en vetenskaplig grund åt det viktorianska klassamhället. Han genomför grundligt denna tankelinje i sitt verk Descent of man. Han använder där begreppet det naturliga urvalet för att förklara varför den brittiska överklassen utgör den mänskliga utvecklingens absoluta spjutspets. Så vackra och intelligenta människor har aldrig förut funnits. I sjätte kapitlet av Descent of Man reflekterar han också över varför vissa raser går under, medan andra tillväxer i makt och inflytande. Kriteriet för en superior race är att den är more intellectual. Med detta avser han inte intellektuell i modern mening. Det är inte kulturpersonligheterna, som utgör mänsklighetens spjutspets. Han avser snarare de raser, som bäst utvecklat sin rationalitet. Vad detta avsåg på 1800-talets andra del var tydligt nog. Att vara intellektuell i detta sammanhang innebar att ha utvecklat järnvägen, att ha skapat telegrafen, att ha tyglat ångkraften. De raser, som åstadkommit detta, var överlägsna de outvecklade raserna, till exempel hottentotterna. Därför var hottentotternas utrotande eller undergång en positiv faktor i utvecklingen. De lägre raserna måste ge plats för de högre. Det är utvecklingens lag bland djur såväl som bland människor. Det är genom en ständigt fortgående antagonism mellan raserna, som utvecklingen går framåt. I detta perspektiv blir föreställningar om mänskliga rättigheter ovetenskapligt nonsens.

Darwins tänkande är problematiskt för den mänskliga samlevnaden. Detta uppmärksammades i Sverige bland annat genom debatterna mellan biologen, professor Bengt Lidforss och teologen, professor Magnus Pfannenstill. I den debatten fokuserade Pfannenstill just på de etiska konsekvenserna av den darwinska biologismen. Lidforss blev honom svaret skyldig. I Uppsala i januari 1922 påbörjades vidare verksamheten vid det första rasbiologiska institutet i världen. Det leddes av vetenskapsmannen Herman Lundborg, expert på rasbiologi. Några år senare, 1934 och 1941, antog Sverige steriliseringslagar med välkända tvångssteriliseringar som följd. Än mer problematisk blev darwinismen efter 1945. Adolf Hitlers tänkande hade nämligen i allt väsentligt byggt på Darwins och hans lärjungars tänkande.

Om man vill hävda att Darwins tänkande utgör en vetenskaplig sanning, är det svårt att undgå hans sociala slutsatser: Imperialism, klassamhälle, raskamp och folkutrotning. Om man däremot intar den moderna inställningen till vetenskap, kan man hantera det bättre. Då ser man nämligen vetenskapliga resultat som förklaringsmodeller med tidsbegränsad giltighet.

Det innebär att den mänskliga samlevnaden måste bygga på en fastare grund än ideologiskt präglade och tidsfärgade vetenskapliga resultat av darwinistisk typ.

Christian Braw, docent i etik

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-09-25

Claphaminstitutets direktor Tuve Skånberg blev inbjuden att debattera Darwin och darwinismen med docent Birgitta Forsman i P1 ”Människor och tro” fredagen 6 februari kl 14.15 med anledning av hennes nyutkomna bok Arvet från Darwin. En vecka senare, 13 februari 14.20 var han inbjuden till ”Lantz i P4” för ett samtal med journalisten Pontus Enhörning om Darwin. Man kan lyssna på programmen i efterhand på nätet: ”Människor och tro” P1 (gå till 24:44/47:02) och ”Lantz i P4” (gå till 10:24/20:43).