Elakheterna kommer förstås inte av sig själva. Det finns ett syfte med dem: att tysta och stampa ut meningsmotståndare ur debatten och marginalisera dem. Kan man inte vinna debatten med goda argument, så kanske det går med kränkningar och personangrepp.

Kristna, liksom människor med andra religioner, upplever att toleransen mot religion och religiösa värderingar minskar. Det blir mer accepterat att driva med troende och tro. Vad kan vi göra för att bidra till ett samhälle med större tolerans och öppenhet, också mot kristna? Vilka redskap finns i Sverige för att hålla tillbaka hat, hets och missaktning?

Låt oss ta ett färskt exempel.

På tisdagskvällen 2 augusti avslutades det populära underhållningsprogrammet Allsång på Skansen i SVT med att gruppen Grotesco framförde låten ”Det är bögarnas fel”. En kör, som förespeglades bestå av en pastor med bibeln i handen och en frikyrkokör, sjöng att allt ont i världen ”är bögarnas fel”. De backades upp av en doakör bestående av en muslimsk imam, en katolsk nunna i nunnedok och en ortodox jude med kindlockar.

Syftet var uppenbarligen (?) att med satir kritisera religiösa grupper för hållningen att praktiserad homosexualitet inte skulle vara förenlig med deras religion. Denna satir uppfattade inte alla tittare, utan många blev upprörda för vad de menade var ett angrepp mot homosexuella. Någon tittare blev så upprörd så att han polisanmälde programmet för hets mot folkgrupp, ”eftersom en god vän till honom som är homosexuell känt sig kränkt”. Enligt uppgifter senare i media hade SVT blivit nedringt av arga tittare som känt sig och sin kristna tro kränkta för angreppet i allsångsprogrammet. Enligt Expressen skulle det ha blivit ”en tittarstorm” där ”tittarna rasade” mot inslaget. Dagen nämnde att SVT också hade mottagit runt 50 mejl med protester mot programinslaget.

Att satiren och försöket till humor misslyckades framgår väl klart av att såväl de som sångarna ville häckla som de som de ville försvara kände sig angripna, ledsna och kränkta.

Om vi ser som en angelägen uppgift att vårda tonen och klimatet i samhällsdebatten och underlätta för ömsesidig tolerans och respekt för olika meningar, vilka redskap finns? I exemplet med Grotescos sång såg vi två redskap användas: polisanmälan och att protestera till SVT:s ”Klagomur”, programupplysningen@svt.se . På vilken grund gör man då det?

I Sverige garanterar våra grundlagar rätten till yttrandefrihet och tryckfrihet. Yttrande- och tryckfriheten är stor men inte obegränsad, och i Sverige, som i andra demokratiska länder, undantas från yttrandefriheten till exempel hot om våld, ärekränkning eller avslöjande av militära hemligheter. Inte heller får man i Sverige hetsa mot olika folkgrupper.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Den som gör sig skyldig till hets mot folkgrupp döms i svensk domstol till fängelse i högst två år, eller om brottet är ringa, till böter.

Enligt den så kallade straffskärpningsgrunden i 29 kap 2 § sjunde punkten brottsbalken, skall det vid bedömning av straffvärdet anses som en försvårande omständighet om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

Det finns alltså en laglig grund för att inte acceptera hets och att människor uttrycker missaktning för en person eller en grupp personer på grund av deras religiösa trosbekännelse. Eller på grund av deras sexuella läggning eller hudfärg.

Det finns också en grund för att klaga på ett radio- eller TV-program, eller på en tidningsartikel som uttrycker missaktning för en religiös trosbekännelse, som visserligen inte har någon grund i svensk lag, men väl i Etiska regler för Press, Radio och TV. Enligt detta regelverk, som media själv har sammanställt och står bakom, sägs i punkt 10 ”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” I punkt 13 framhålls ”Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.”

Utifrån dessa etiska regler kan man alltså höra av sig direkt till en tidningsredaktion eller ett radio- eller TV-program och protestera.

Man kan också vända sig till en fristående statlig myndighet, Granskningsnämnden för radio och tv, som kontrollerar att innehållet i radio och TV följer reglerna.

SVT och SR är Public Service-företag, vilket bland annat innebär att de står i allmänhetens tjänst och att deras utbud ska präglas av demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner och mångfald, och att de ska vara opartiska och sakliga.

Att vårda samhällsgemenskapen från hatfulla angrepp är att värna demokrati och religionsfrihet och ett öppet samhälle.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av Konstitutionsutskottet, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2011-08-11

Även om Anders Behring Breiviks retorik och hat är riktat mot vänstern, islam och det mångkulturella samhället, har han mycket mer gemensamt med annan extrem terrorism än med vanliga politiska partier. De totalitära ideologierna rör sig i de extrema utkanterna av det politiska landskapet, den extrema vänstern, den extrema högern, den extrema religiositeten som bland annat yttrar sig i muslimsk våldsromantik och terror. Mao, Stalin, Lenin, Hitler, Bin Laden, Khadaffi – och nu kan vi även skriva in Anders Behring Breivik på listan. Dessa massmördare har olika ideologier, men står för samma grundvärderingar. Man förespråkar en totalitär ideologi och stat och man kan använda våld och massmördande för att genomföra och upprätthålla ett sådant samhälle.

Vi blir återigen påminda om att det extrema våldet och de totalitära ideologierna lurar bakom hörnet även i det lugna och fredliga Norden. På 1930-talet var det nazismen och fascismen som inspirerade många och väckte en grymhet och brutalitet som var ofattbar. Vi vill lätt glömma att många svenskar sympatiserade med nazisterna, inte minst på de svenska universiteten. På 1960- och 1970-talen var det den extrema vänstern som stod på agendan, och de mest radikala förespråkade våld för att genomföra politiska idéer. Även extremvänstern fick omfattande sympatier
i Sverige. Militant extremvänster existerar fortfarande. De senaste tio åren har den muslimska fundamentalismen varit på agendan och det centrala hotet. Man bör dock komma ihåg att det även finns ett stort antal länder i världen, med Iran och Saudiarabien i spetsen, som drivs som muslimska fascistiska stater med en totalitär ideologi och som aktivt använder dödande för att driva sin politik. På samma sätt som det har funnits en viss sympati för nazismen och extremvänstern, finns det en naivitet och sympatier för dessa fascistiska stater.

Det vi blir påminda om efter händelserna i Norge är att vi aldrig får slå oss till ro i kampen för det öppna och demokratiska samhället och i kampen för mänskliga rättigheter och alla människors rätt till liv.

I mediebevakningen efter Norgehändelserna har Anders Behring Breivik utmålats som kristen. Han har ibland kallats för kristen fundamentalist. Han har lagt ut ett dokument på nätet på 1 500 sidor om varför han har utfört denna handling och hur han tänker. Enligt min mening finns det inga spår av aktiv kristen tro hos Anders Behring Breivik. Han är genuint konservativ och försvarar ett traditionellt samhälle. Det medför att han försvarar betydelsen av nationen, kungamakten och kyrkans traditionella roll.

Ett huvudbudskap i dokumentet är att använda terrorism som en metod att nå politiska mål. Och på den punkten skiljer han sig fullständigt från vanlig politisk konservatism, som förespråkar försiktiga och långsiktiga reformer för att förändra samhället.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan, Stockholm, ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-07-27

Alla människor i alla länder måste ges rätten att leva i enlighet med sin livsåskådning, samtidigt som de visar respekt för dem som inte delar den egna tron. Västvärlden måste våga säga ifrån, och tydligt höja rösten för yttrandefriheten där den idag är strypt.

Den 2 mars i Pakistan mördades den kristne minoritetsministern Shahbaz Bhatti. Väl bekant med att leva under dödshot hade han strax dessförinnan spelat in en video med sitt huvudbudskap: ”Jag tror på Jesus Kristus som gett sitt eget liv för oss. Jag följer korset, och är redo att dö för den saken.” Det var också precis vad han fick göra.

Militanta islamister ser som ett av sina viktigaste politiska mål att förbjuda kritik av islam eller profeten Muhammed. Pakistan har sedan årtionden haft en sådan lag, med fruktansvärda tragedier som följd. Bhattis mördare förklarade i domstolen att han handlat rätt, eftersom lojalitet mot profeten överskuggar alla andra rättigheter.

Detta är helt oacceptabelt. Pakistans djupt orättfärdiga lag strider mot den mest fundamentala yttrandefriheten och all form av mänsklig värdighet. Rätten att fritt yttra sin religiösa eller politiska övertygelse, liksom rätten att fritt kritisera religioner, är en mänsklig rättighet som går före andras rätt att inte känna sig förolämpade.

Flera modiga politiker i Pakistan har riktat tydlig kritik mot lagen. En av dem var Shahbaz Bhatti, som innan han mördades kämpade i motvind som den ende kristne ministern i Pakistans regering. En annan motståndare till hädelselagen var delstatsguvernören och muslimen Salmaan Taseer, som även vädjat för den kristna kvinnan Asia Bibi som dömts till döden för att ha påståtts tala negativt om Muhammed. Som svar på Taseers agerande i ämnet lyfte hans egen livvakt tidigare i år vapnet mot Taseer själv och sköt honom med 27 skott.

Många överraskades av att mördaren tillhör en moderat muslimsk grupp, som ofta kritiserar de extrema talibanerna. Efter mordet är det mördaren, inte offret, som har hyllats i gatudemonstrationer och på internet. Detta är en bisarr bild av världen år 2011, en bild där yttrandefrihet och religionsfrihet har fått ge vika för intolerans, hat och död.

Hädelselagen hindrar en öppen debatt och sprider samma sorts skräck som i andra totalitära system. Varje människa – muslim, kristen, sekulärhumanist, eller vilken grundsyn man än har – har en självklar rätt att fritt försvara sin övertygelse. Varje människa har också rätt att tydligt kritisera andras livsåskådning utan att hotas eller utsättas för våld. Pakistans hädelselagstiftning är ett oacceptabelt ingrepp mot mänskliga rättigheter i vår värld idag.

Shahbaz Bhatti och Salmaan Taseer tog kampen och fick betala med sina liv. Efter morden finns vissa hoppfulla signaler inom världssamfundet att den muslimska världen kan vara på väg att omvärdera sin inställning till lagar om hädelse.

Det är nu tid för världen att inte låta Bhatti och Taseer ha dött förgäves. Det är tid att avskaffa en hädelselag som dövar yttrandefriheten och dödar människor som vågar stå upp för rätten att följa Jesus eller vilken annan livsväg man önskar.

PER EWERT

författare och informationssekreterare vid Claphaminstitutet

CHRISTINA DOCTARE

läkare och samhällsdebattör

IVAR GUSTAVSSON

docent i numerisk analys, Göteborgs Universitet

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i SvD 2011-04-10

Slutsatsen är inte överraskande vad gäller SD, vars värdegrund och retorik noga granskas, speciellt nu i samband med inträdet i Sveriges Riksdag. Gerle skriver: ”Den rasbiologiska forskningen är idag omöjlig att knyta an till eftersom den visat sig bygga på falska premisser och leder till ohyggliga konsekvenser. SD talar heller inte om ras utan om kultur. Om detta begrepp används på ungefär samma sätt som man tidigare talade om ras, blir begreppet statiskt och oföränderligt. Det kan då användas för att kategoriskt beskriva andra människor som främmande och annorlunda.”

När det gäller Humanisterna är slutsatsen djärv och för många troligen överraskande. Media granskar inte föreningen Humanisterna, som vi här för enkelhets skull kallar enbart Humanisterna, på samma djupgående sätt som man granskar SD. Gerle skriver: ”De s.k. sekulariseringsteorierna, som utarbetats bl a av Casanova (religionssociolog med spanska rötter, verksam i USA) har förkastats på flera punkter. Ändå tycks de utgöra ett nav i Humanisternas argumentation. Det anspråk på vetenskaplighet som Humanisterna ofta framför gentemot andra kastas därför tillbaka på dem själva, när de så uppenbart är i otakt med de senaste forskningsrönen.”

SD och Humanisterna är oense om det mesta och har diametralt olika värdegrund när det gäller mänskliga rättigheter, men Gerle finner i sin granskning av retoriken och vilka ord som används att båda målar upp förenklade hotbilder som de sedan attackerar.  För SD gäller det ”främmande kulturer” och för Humanisterna tycks religionen vara roten till allt ont. Gerle hävdar att om deras krav på hur samhället bör se ut förverkligades så skulle det i båda fallen leda till ett enhetssamhälle utan kulturell och religiös mångfald. När det gäller Humanisterna är detta, med tanke på deras värdegrund, inte avsikten men det finns en uppenbar risk att en oönskad sidoeffekt blir ett avståndstagande från människor med andra religiösa och kulturella traditioner.

Boken uppehåller sig mycket kring tankar hos den tyske, traditionellt sekuläre, agnostiske filosofen Habermas. Han beskriver upplysningsprojektet som ofullbordat och menar att vi behöver mer förnuft inte mindre. Samtidigt hävdar han att religiöst språk ska kunna finnas i det offentliga rummet och inspirera det politiska samtalet. Förnuft och tro behöver vara öppna för varandra och försöka förstå varandra..

Elisabeth Gerles bok är viktig och borde läsas av alla som bättre vill förstå och kunna reflektera kring Sverigedemokraternas och Humanisterna förenklade retorik. När det gäller SD ser vi små möjligheter till dialog men Humanisterna borde kunna samtala med troende människor utifrån en betydande gemensam värdegrund. Detta gäller till exempel kristna som är tolkande och bearbetar sin tro utifrån vetenskapliga landvinningar, sådana som Humanisternas ordförande Sturmark väljer att kalla ”kryptohumanister”. Vi skulle välkomna en sådan öppen dialog och tror att den skulle vara berikande i vårt samhälle, som Habermas betecknar som ”postsekulärt”.

Ivar Gustafsson, docent i matematik, Chalmers

Maare Tamm, Fil. dr. psykologi

Bengt Malmgren, läkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-10-13, Piteå-tidningen 2010-10-14

Nej, religionen måste ges en offentlig roll, men vilken? För att besvara denna fråga är det viktigt att skilja mellan statens och samhällets relation till religion. Ingen religion kan ha anspråk att styra en statsbildning i den meningen att stat och religion sammanvävs så att människor tvingas anamma eller förhindras att överge en viss trosuppfattning. Men det betyder inte att lagstiftning inte är trosrelaterad.  Ytterst vilar varje statsbildning på en värdegrund, som baseras på trosuppfattningar, såsom ateism eller kristendom. I ett demokratiskt samhälle är det medborgarna som tillsammans bestämmer värdegrunden.

En kristen värdegrund motsäger på intet sätt religionens frihet från staten, eftersom de grundläggande kristna moraliska värderingarna kan härröras från gyllene regeln att behandla andra människor såsom man själv vill bli behandlad. Kristendomen utgår från att objektiva moraliska värden existerar och att Gud hos alla människor har lagt ner en uppfattning om rätt och fel. Det är därför möjligt att verka för en värdegrund baserad på, enligt vår mening, kristna värderingar, oavsett om man anser att dessa är givna av Gud eller ej.  Även personer som inte tror på objektiva moraliska värden måste ju definiera etiska normer för att ett samhälle ska fungera.

Visserligen har religioner ofta bidragit till konflikter runt om i världen. Men just därför är värdegrunden så viktig, så att övergrepp i religionens namn hanteras inom ramen för en lagstiftning som inrymmer respekt för andra människors åsiktsfrihet. Att eliminera religionen från den offentliga arenan är knappast en lösning. Tvärtom, samhällsystem baserade på ateistiska filosofier har under 1900-talet varit genomsyrade av kontrollbehov och bidragit till stora förbrytelser mot mänskligheten.

I ett samhälle där religionen förpassas till den privata sfären sätter i praktiken ett ateistiskt synsätt dagordningen. Vi anser i stället att en troendes uppfattning, liksom alla andras i ett demokratiskt samhälle, bör bli bemött med argument och inte, som ofta sker, diskvalificeras eftersom den kommer från en troende person, speciellt om man beaktar vad som står på spel. Om kristendomen är sann är den mycket mer än ett privat behov av tröst och meditation. Nej, i så fall har vårt gensvar till dess budskap även konsekvenser efter döden.

Därför kan ingen kräva hörandefrihet från religiösa budskap, så länge frihet finns att stänga av teven, avlägsna sig från det offentliga mötet osv. Annars kan mitt krav på hörandefrihet leda till att andra människor inte nås av ett budskap som skulle ha haft stor betydelse för dem, alltså ett handlande som strider mot den gyllene regeln.

Ola Hössjer, professor i matematisk statistik

Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan, frilansskribent

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2010-10-12, Barometern 2010-10-13

Men vi lever i världen, och Jesus har sänt oss till världen. Vi är kallade att vara ljus och salt i det samhälle vi lever. Vi är uppmanade som kristna att be för vår överhet, för vår regering, riksdag, kommunernas och landstingens ledning och även andra makthavare som näringsliv, organisationer och media.
Det är viktigt att vi kristna också aktivt utövar vår rösträtt.Vi kristna är engagerade i vårt samhälle och bidrar genom vårt arbete på olika sätt till samhällets uppbyggnad. Därför är det viktigt att det också finns kristna politiker, och att vi aktivt stöttar och ber för dem.

Kristna kyrkan kan aldrig strikt sammankopplas med ett politiskt parti. Partier är en avgörande del av vårt demokratiska och politiska samhällssystem, men är i sitt väsen något annat än församlingen. Därför kan det inte i strikt mening finnas kristna partier. Kristendomen kan inte omformuleras till ett partipolitiskt program. Däremot är det värdefullt att kristna engagerar sig i partier, och självklart är det värdefullt att partier låter kristna finnas med på ledande poster, och låter tankegods både från Bibeln och kristna historien påverka inriktningen. Det är en bra motkraft mot den etiska relativisering, materialism och individualism som präglar vår kultur.

Jag har bjudit in samtliga sju riksdagspartiers ledare till min församling, men det är bara en som har tackat ja, nämligen Göran Hägglund från kristdemokraterna. Statsministern har inte svarat på min inbjudan. Det tycks vara så att intresset för oss kristna, och för kyrkorna, är mycket varierande bland de politiska partierna. Som kyrka behöver vi ha en viss distans till partierna; alla sorts människor ska rymmas i församlingen, oavsett hur vi röstar. Jag tycker dock att vi ska fästa uppmärksamhet på hur partierna vill lyssna på oss kristna, och i vilken utsträckning man lyfter fram aktiva kristna på ledande poster i partiet. Det påverkar mitt röstande.

Jag tycker att det var dåligt omdöme att Sveriges Kristna Råds ordförande Karin Wiborn, generalsekreterare Sven-Bernhard Fast några få veckor före valet skrev en artikel på DN debatt tillsammans med broderskapsrörelsens ordförande Peter Weiderud. Wiborn och Fast representerar i sina uppdrag de samlade kyrkorna i Sverige.
De skriver ihop med en företrädare för en socialdemokratisk sidoorganisation några få veckor före valet. Det blir för mycket sammanblandning av kyrka och partipolitik enligt min mening. Vad säger SKR:s styrelse om detta?

Stefan Swärd, pastor i Elimskyrkan, Stockholm och ordförande för Claphainstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-08-04

”Vi är två homosexuella män med gedigen erfarenhet av att sälja sex och kan bara konstatera att Gudrun Schyman har fel… Gudrun på Pride är ett hån mot sexsäljare.”

Jag förstår inte allmänintresset. Det framstår mer som ett inbördes gnabb. Men jag gillar förstås att publiceringen bekräftar att vi – på många sätt – bor i ett tolerant samhälle.

Men så går mina tankar till ett annat inlägg i debatten. Som inte bemöttes med samma tolerans. Om man säger så.

I oktober 2007 dök det upp en affisch i Stockholms tunnelbana. Ett rött hjärta, genomborrat av en pil. Över hjärtat följande budskap: ”Bevara äktenskapet”. Under hjärtat, med ett barns handstil: ”Mamma, pappa, barn”.

Det var allt. Men det utlöste ett formidabelt raserianfall. Som anfördes av Yvonne Ruwaida (MP). I en skrivelse till SL hävdade hon att ”reklamen är kränkande”, kan bli ”grund för hatbrott”, att avsändarens avsikt är att ”sprida homofobiska åsikter.”

Men detta var bara början. I en vecka utsattes organisationen bakom kampanjen, Svenska Evangeliska Alliansen, där bland annat Frälsningarmén ingår, för en lång rad trakasserier.

Affischerna revs ner. Hemsidan blev hackad och nedsläckt. Okvädningsorden haglade i radio- och TV-program. RFSL krävde att kampanjen skulle stoppas. Felix König i RFSL sa: ”Jag vill inte behöva se homofoba och värdekonservativa budskap i det offentliga rummet.”

Trakasserierna kulminerade i en Beckfilm, ”I Guds namn”. I filmen tampas Beck med en högerextrem kristen grupp som ser som sin uppgift att döda homosexuella.

En expert förklarar för Beck: ”Det håller på att växa fram en ultrakonservativ kristen höger i Sverige. Och nu har en rad allmänt accepterade samfund slutit sig samman. Och så finns det en mer våldsinriktad svans som inspireras av deras domedagspredikningar.”

Beck: Vad är det för samfund?

Svar: ”Dels de mer etablerade. Livets Ord och Svenska Evangeliska Alliansen. Sen har du en radda mer eller mindre sekteristiska rörelser.”

Fråga: Vad är de ute efter?

”De är emot abort, hatar HBT-människor och invandrare, är för kristna förskolor. Det är en grumlig sörja. Men farlig. Många uppfattar sig som terrorister i Guds namn.”

Alltså: Kristna samfund som Frälsningsarmén, Pingstkyrkan, Evangeliska Frikyrkan och Trosrörelsen, alla medlemmar i Svenska Evangeliska Alliansen, påstås ”inspirera” ”högerkristna terrorister” som upprättar dödslistor över HBT-personer och slår ihjäl dem.

Det är ren förföljelse av kristna. Och de kristna terroristerna är ett rent påhitt.

Tack gode Gud för att folket i Pride inte riskerar att utsättas för sådan förföljelse. Tack för att det finns frihet för dem att på helsidor i lugn och ro diskutera om Schyman är ett hån mot homosexuella sexsäljare. Men skapa gärna lite av samma tolerans också för andra. Amen.

Göran Skytte, författare och fri skribent

Artikeln var publicerad i Svenska Dagbladet 2010-08-02. Publicerad här med författarens medgivande.

Debatt mellan Humanisterna och de kristna organisationerna Claphaminstitutet och Svenska Evangeliska Alliansen

Almedalsveckan, Visby:

torsdag 8 juli kl 16:30 – 18:15

Lokal B25 Högskolan

Behöver vi prata om Gud i valrörelsen? Är kristendomen och religionen i allmänhet bara privata angelägenheter eller berör det samhället i stort?

I denna debatt möts företrädare för två kristna organisationer och Humanisterna. Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten kommer bland annat att handla om tro och vetenskap, om religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt. Åsikterna kommer att brytas och två alternativa synsätt kommer att presenteras.

Medverkande:
Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna

Sara Larsson, redaktör för tidskriften Humanisten

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet och f.d. riksdagsledamot för kristdemokraterna

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Moderator: Stefan Swärd, ordförande Claphaminstitutet

Litet i skuggan av bröllopet har debatter åter förts om vad monarkin kan tillföra oss. Synpunkterna har dock inte alltid det djup som varit önskvärt. Att monarken hjälper till att sälja Sverige tycks ofta vara det viktigaste, när människor får frågan. Till och med en nyutnämnd hovpredikant välkomnade nyligen vad kungen betyder för “varumärket Sverige”.

Men monarkin är väl ändå mer sammansatt? En fråga om gemenskap och existentiellt djup, inte bara om utrikeshandel eller nostalgi.

I äldre tiders monarkier bands statsformen påtagligt till landets religiösa tradition. Alla kristna kungars stora förebild var faktiskt biblisk, nämligen Gamla Testamentets kung David. Efter att ha enat Israel och slagit dess fiender blev David en lyckosam kung, om han än inte slapp konflikter. Han efterträddes som vi vet av sin son, den “vise Salomo”. Därmed inföll en tid av lugn och kontinuitet i Israel – kungaperioden var dess blomstring, och kungadömet hade som allt tyder på också folkets stöd.

Bland annat i fråga om hov- och kröningsriter liksom i sättet att uppfatta konungens roll har den gammaltestamentliga förebilden varit förbluffande livskraftig. Även sedan styret av “Guds nåde” upphörde, har hos de flesta monarker en känsla av ett gudomligt uppdrag såväl som en vilja att vårda tron dröjt kvar, låt vara i delvis nya former. Och vem kan, oavsett värderingar i övrigt, spegla tron på en fortsatt gudomlig närvaro i skapelsen så som en monark och en kungasläkt?

Klokhet och lag, nåd och rättvisa har utgjort kungadömets ledstjärnor. Monarken har setts som sitt folks förste tjänare, vilken lika mycket som de har att lyda den gudomliga lagen.

Han eller hon står också i en livslång, till en del personligt färgad, relation till sina undersåtar, vilket skapar en stabilitet och kontinuitet. Till sin form kan visserligen monarkin sägas strida mot demokratiska principer av att vara direktvald, men samtidigt står monarkin för värden som varit och är grunden för demokrati och humanism.

Det har sitt intresse att notera att uppslutningen kring monarkin ofta är mycket stark bland invandrare, också av annan religiös uppfattning än kristendomen. Dessa upplever uppenbarligen monarkin som en positiv och viktig kraft i samhället. Det ger oss en ny anledning att med stolthet och glädje slå vakt om monarkin.

Carl Johan Ljungberg, Fil.dr. statsvetenskap

Carin Stenström, journalist

Maare Tamm, Fil. dr. psykologi

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-06-19