Men vi lever i världen, och Jesus har sänt oss till världen. Vi är kallade att vara ljus och salt i det samhälle vi lever. Vi är uppmanade som kristna att be för vår överhet, för vår regering, riksdag, kommunernas och landstingens ledning och även andra makthavare som näringsliv, organisationer och media.
Det är viktigt att vi kristna också aktivt utövar vår rösträtt.Vi kristna är engagerade i vårt samhälle och bidrar genom vårt arbete på olika sätt till samhällets uppbyggnad. Därför är det viktigt att det också finns kristna politiker, och att vi aktivt stöttar och ber för dem.

Kristna kyrkan kan aldrig strikt sammankopplas med ett politiskt parti. Partier är en avgörande del av vårt demokratiska och politiska samhällssystem, men är i sitt väsen något annat än församlingen. Därför kan det inte i strikt mening finnas kristna partier. Kristendomen kan inte omformuleras till ett partipolitiskt program. Däremot är det värdefullt att kristna engagerar sig i partier, och självklart är det värdefullt att partier låter kristna finnas med på ledande poster, och låter tankegods både från Bibeln och kristna historien påverka inriktningen. Det är en bra motkraft mot den etiska relativisering, materialism och individualism som präglar vår kultur.

Jag har bjudit in samtliga sju riksdagspartiers ledare till min församling, men det är bara en som har tackat ja, nämligen Göran Hägglund från kristdemokraterna. Statsministern har inte svarat på min inbjudan. Det tycks vara så att intresset för oss kristna, och för kyrkorna, är mycket varierande bland de politiska partierna. Som kyrka behöver vi ha en viss distans till partierna; alla sorts människor ska rymmas i församlingen, oavsett hur vi röstar. Jag tycker dock att vi ska fästa uppmärksamhet på hur partierna vill lyssna på oss kristna, och i vilken utsträckning man lyfter fram aktiva kristna på ledande poster i partiet. Det påverkar mitt röstande.

Jag tycker att det var dåligt omdöme att Sveriges Kristna Råds ordförande Karin Wiborn, generalsekreterare Sven-Bernhard Fast några få veckor före valet skrev en artikel på DN debatt tillsammans med broderskapsrörelsens ordförande Peter Weiderud. Wiborn och Fast representerar i sina uppdrag de samlade kyrkorna i Sverige.
De skriver ihop med en företrädare för en socialdemokratisk sidoorganisation några få veckor före valet. Det blir för mycket sammanblandning av kyrka och partipolitik enligt min mening. Vad säger SKR:s styrelse om detta?

Stefan Swärd, pastor i Elimskyrkan, Stockholm och ordförande för Claphainstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-08-04

”Vi är två homosexuella män med gedigen erfarenhet av att sälja sex och kan bara konstatera att Gudrun Schyman har fel… Gudrun på Pride är ett hån mot sexsäljare.”

Jag förstår inte allmänintresset. Det framstår mer som ett inbördes gnabb. Men jag gillar förstås att publiceringen bekräftar att vi – på många sätt – bor i ett tolerant samhälle.

Men så går mina tankar till ett annat inlägg i debatten. Som inte bemöttes med samma tolerans. Om man säger så.

I oktober 2007 dök det upp en affisch i Stockholms tunnelbana. Ett rött hjärta, genomborrat av en pil. Över hjärtat följande budskap: ”Bevara äktenskapet”. Under hjärtat, med ett barns handstil: ”Mamma, pappa, barn”.

Det var allt. Men det utlöste ett formidabelt raserianfall. Som anfördes av Yvonne Ruwaida (MP). I en skrivelse till SL hävdade hon att ”reklamen är kränkande”, kan bli ”grund för hatbrott”, att avsändarens avsikt är att ”sprida homofobiska åsikter.”

Men detta var bara början. I en vecka utsattes organisationen bakom kampanjen, Svenska Evangeliska Alliansen, där bland annat Frälsningarmén ingår, för en lång rad trakasserier.

Affischerna revs ner. Hemsidan blev hackad och nedsläckt. Okvädningsorden haglade i radio- och TV-program. RFSL krävde att kampanjen skulle stoppas. Felix König i RFSL sa: ”Jag vill inte behöva se homofoba och värdekonservativa budskap i det offentliga rummet.”

Trakasserierna kulminerade i en Beckfilm, ”I Guds namn”. I filmen tampas Beck med en högerextrem kristen grupp som ser som sin uppgift att döda homosexuella.

En expert förklarar för Beck: ”Det håller på att växa fram en ultrakonservativ kristen höger i Sverige. Och nu har en rad allmänt accepterade samfund slutit sig samman. Och så finns det en mer våldsinriktad svans som inspireras av deras domedagspredikningar.”

Beck: Vad är det för samfund?

Svar: ”Dels de mer etablerade. Livets Ord och Svenska Evangeliska Alliansen. Sen har du en radda mer eller mindre sekteristiska rörelser.”

Fråga: Vad är de ute efter?

”De är emot abort, hatar HBT-människor och invandrare, är för kristna förskolor. Det är en grumlig sörja. Men farlig. Många uppfattar sig som terrorister i Guds namn.”

Alltså: Kristna samfund som Frälsningsarmén, Pingstkyrkan, Evangeliska Frikyrkan och Trosrörelsen, alla medlemmar i Svenska Evangeliska Alliansen, påstås ”inspirera” ”högerkristna terrorister” som upprättar dödslistor över HBT-personer och slår ihjäl dem.

Det är ren förföljelse av kristna. Och de kristna terroristerna är ett rent påhitt.

Tack gode Gud för att folket i Pride inte riskerar att utsättas för sådan förföljelse. Tack för att det finns frihet för dem att på helsidor i lugn och ro diskutera om Schyman är ett hån mot homosexuella sexsäljare. Men skapa gärna lite av samma tolerans också för andra. Amen.

Göran Skytte, författare och fri skribent

Artikeln var publicerad i Svenska Dagbladet 2010-08-02. Publicerad här med författarens medgivande.

Debatt mellan Humanisterna och de kristna organisationerna Claphaminstitutet och Svenska Evangeliska Alliansen

Almedalsveckan, Visby:

torsdag 8 juli kl 16:30 – 18:15

Lokal B25 Högskolan

Behöver vi prata om Gud i valrörelsen? Är kristendomen och religionen i allmänhet bara privata angelägenheter eller berör det samhället i stort?

I denna debatt möts företrädare för två kristna organisationer och Humanisterna. Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten kommer bland annat att handla om tro och vetenskap, om religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt. Åsikterna kommer att brytas och två alternativa synsätt kommer att presenteras.

Medverkande:
Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna

Sara Larsson, redaktör för tidskriften Humanisten

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet och f.d. riksdagsledamot för kristdemokraterna

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Moderator: Stefan Swärd, ordförande Claphaminstitutet

Litet i skuggan av bröllopet har debatter åter förts om vad monarkin kan tillföra oss. Synpunkterna har dock inte alltid det djup som varit önskvärt. Att monarken hjälper till att sälja Sverige tycks ofta vara det viktigaste, när människor får frågan. Till och med en nyutnämnd hovpredikant välkomnade nyligen vad kungen betyder för “varumärket Sverige”.

Men monarkin är väl ändå mer sammansatt? En fråga om gemenskap och existentiellt djup, inte bara om utrikeshandel eller nostalgi.

I äldre tiders monarkier bands statsformen påtagligt till landets religiösa tradition. Alla kristna kungars stora förebild var faktiskt biblisk, nämligen Gamla Testamentets kung David. Efter att ha enat Israel och slagit dess fiender blev David en lyckosam kung, om han än inte slapp konflikter. Han efterträddes som vi vet av sin son, den “vise Salomo”. Därmed inföll en tid av lugn och kontinuitet i Israel – kungaperioden var dess blomstring, och kungadömet hade som allt tyder på också folkets stöd.

Bland annat i fråga om hov- och kröningsriter liksom i sättet att uppfatta konungens roll har den gammaltestamentliga förebilden varit förbluffande livskraftig. Även sedan styret av “Guds nåde” upphörde, har hos de flesta monarker en känsla av ett gudomligt uppdrag såväl som en vilja att vårda tron dröjt kvar, låt vara i delvis nya former. Och vem kan, oavsett värderingar i övrigt, spegla tron på en fortsatt gudomlig närvaro i skapelsen så som en monark och en kungasläkt?

Klokhet och lag, nåd och rättvisa har utgjort kungadömets ledstjärnor. Monarken har setts som sitt folks förste tjänare, vilken lika mycket som de har att lyda den gudomliga lagen.

Han eller hon står också i en livslång, till en del personligt färgad, relation till sina undersåtar, vilket skapar en stabilitet och kontinuitet. Till sin form kan visserligen monarkin sägas strida mot demokratiska principer av att vara direktvald, men samtidigt står monarkin för värden som varit och är grunden för demokrati och humanism.

Det har sitt intresse att notera att uppslutningen kring monarkin ofta är mycket stark bland invandrare, också av annan religiös uppfattning än kristendomen. Dessa upplever uppenbarligen monarkin som en positiv och viktig kraft i samhället. Det ger oss en ny anledning att med stolthet och glädje slå vakt om monarkin.

Carl Johan Ljungberg, Fil.dr. statsvetenskap

Carin Stenström, journalist

Maare Tamm, Fil. dr. psykologi

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-06-19

Mediebilden av muslimer i Sverige kritiseras ofta för att utgå från beskrivningen av en terrorist. Det är naturligtvis fel och de flesta inser det.

När man tar del av Aftonbladets berättelse i onsdags om ”sekten” Opus Dei blir man lika frågande och besviken. Opus Dei är där en farlig hjärntvättarsekt. Det är också fel.

I sak har inget annat hänt än att en av många respekterad katolsk ”lekmannaorden” köpt en gammal herrgård på landet för att skapa ett utbildningscentrum. Då slår plötsligt den gamla svenska enhetskulturen till och ett av många tankealternativ blir en farlig avvikelse, en förförande sekt.

I grunden avslöjar den här artikeln mest bara den rädsla som uppstår när vi vet för lite om varandra, våra livsval och motiv. Strikt religiösa företeelser, särskilt kristna, ser ut att förstärka rädslan medan allehanda grupper för mentala experiment. Yoga eller profeter och Gurus på Himalajas sluttningar, amerikanska mindfullnes-filosofier, säg vad av snobbintellektuella teorier som vi inte behandlar med respekt och som kan rekommenderas.

För inte så länge sedan blev de i Sverige ganska okända Plymothbröderna sektstämplade likt Opus Dei och medierna utfärdade varningsflagg. Den gången gällde det mest rätten att driva en friskola i brödernas regi, trots att den skolan var godkänd, inspekterad och studiemässigt framgångsrik.

Förmodligen vet jag inte så mycket mer än många andra om vare sig Plymothbröder, Opus Dei eller motiven för strikt utövad islamisk tro. Men jag kan fundera en del över hur effekterna blir i mötet med människor som oftast skildrats som farliga, som fundamentalister, eller som ”galna”.

Jag skulle gärna vilja veta mer om Opus Dei och deras satsning på arbetets värde och innehåll. Nu får jag veta att ”grannarna är rädda” för dem. Jag skulle vilja veta mer om den kristna ideologi som ligger bakom Plymothbröderna.  Jag funderar på om det finns en psykologi som får oss att hellre stöta bort avvikelse i tankar och filosofier som ligger oss själva historiskt närmare. Vi vet ju hur trygg ”luthersk” tradition skall se ut. De som avviker måste ha fel.

Samtidigt är vi nyfikna på Guruns lära från Himalaya, och tar okritiskt till oss vilka indoktrinerande livsregler som helst, ibland nästan som i protest mot den gamla trötta lutherska statsreligionen. När det gäller vårt förhållningssätt till Islam och muslimer präglas det tyvärr väldigt ofta av vår egen rädsla att stämplas som ”islamofober” bara vi ställer frågor.

Jag trycker att det är viktigt att granska olika rörelser och företeelser som gör anspråk på mig och mitt sinne/engagemang. Jag tycker inte att Da Vinchi-kodens fiction historier eller en månghundraårig katolsk ordenstradition på gott och ont skall få blanda bort begreppen och sakligheten i att skildra den tämligen unga ”Opus Dei-orden” verksamhet i Sverige. På samma sätt vill jag gärna veta mer om Islams fysiska utbredning i Sverige, utan att behöva ropa på minaretsförbud. Jag kan däremot i den frågan bli förvånad och vilja veta mer om varför Libyens märklige diktator köper moskén i Malmö och vad det betyder för fri religionsutövning i Sverige. Den berättelsen behöver inte bli fördomsfull, men den kanske skulle innehålla resonemang om islamisk fundamentalism kopplad till ökad antisemitism i Malmö.

Jag har träffat riktiga levande människor som är Plymothbröder och kompetenta pedagoger, Opus Dei-medlem, som är besjälad av arbetslivsutveckling, moskémedlemmen och muslimen Mustafa, som tar hand om min bil och alltid har något att berätta.

Jag känner inte igen mig när bokstäverna blir för stora och bara skrämmer med den farliga sekten. Granska gärna men samhället blir inte varmare, öppnare eller mer tolerant om vi stämplar in alla som inte går till Domkyrkan, är med i LO-facket och mest handlar på Konsum som farliga sektmedlemmar.

Siewert Öholm, journalist, redaktör Världen idag

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2010-02-18

TV-bolaget CBS sände för en tid sedan ett program om amerikanska avhoppare i Nordkorea. Det var tragiska figurer, men programmet gav också inblickar i det nordkoreanska samhället. Det visade sig, att det i varje bostad finns en högtalare, som går dag och natt. Den förmedlar endast propaganda. Man kan höja och minska volymen, men den går inte att stänga av.

Har dagens västerländska samhällen något liknande? Det finns inget i den groteska form, som CBS visade, men det förekommer något liknande, ett oavlåtligt brus av likartade synpunkter, som ständigt når fram till alla. Man kallar det för agenda och diskurs. Ordet agenda kommer från ett latinskt ord – ago – som betyder handla, verka, leda och styra. Agendan är en dagordning över hur man bör handla och tänka. Diskurs kommer också från latinet, där det betyder att springa åt alla håll men även att göra ett anfall. I modern engelska innebär det föredrag och tal, men även samtal. Diskursen avser de aktuella samtalsämnena. I en demokrati är de inte lika begränsade som i Nordkorea, men de rör sig likväl inom ett begränsat område.

Alexis de Tocqueville (1805-1859) gjorde under sina berömda resor till Amerika många iakttagelser, som sedan ständigt återkommit i diskussionen kring demokratin. Han såg till exempel det snäva utrymmet i agendan, det vill säga det som man offentligt talade om. Det var inte bara så att det var ett fåtal ämnen som berördes, utan även att alla anlade ungefär samma synpunkter. Om någon rörde sig utanför den magiska kritcirkeln var han förlorad. Ingen kändes vid honom. Han kunde aldrig mer räkna med att offentligt komma till tals. Vid Frankrikes kungahov hade man kunnat uppföra komedier, som drev med hovlivet. I 1800-talets USA hade det varit otänkbart att i Vita huset uppföra en komedi, som drev med demokratin. Tocquevilles stora verk, De la démocratie en Amerique (1835-1840) utkom redan 1839-1846 på svenska; en nyöversättning kom för några år sedan.

Har Tocquevilles iakttagelser något att säga om dagens Europa? Om vi begränsar perspektivet till Sverige kan saken bli tydligare. Vi kan börja med att se på det som befinner sig utanför diskursens eller agendans kritcirkel. Då kan vi redan där göra intressanta iakttagelser. Det finns ett antal för vardagslivet viktiga verkligheter, som inte berörs: trohet, arbetsamhet, redbarhet, ärlighet, hopp, sanning. De finns inte med i agendan. Men vad finns därinnanför? Anders Nygren – biskop och filosof – fann ett slående uttryck för detta i sin kända föreläsning Atomism eller sammanhang i historiesynen. Han talade om ”det självklaras roll i historien”. Vill man, menade han, förstå en epok, måste man finna det som då var så självklart, att man inte behövde diskutera det. Alla tog det för givet och hade det som utgångspunkt för vad de sade, tänkte och skrev. Det självklara fungerar ungefär som de nordkoreanska högtalarna. Det är samma sak hela tiden.

Vad är det då, som spelar det självklaras roll i dagens Sverige? Om man lyssnat på Sveriges radio, är svaret lätt. Det är en rad frågeställningar, som alla har en egalitär bakgrund. Det kan röra sig om nationalitet, begåvning, sexualitet, ekonomi. De olika ämnena binds samman av en gemensam, underliggande föreställning: jämlikheten. Kravet på jämlikhet i alla tänkbara avseenden har blivit den högsta värdegrunden. Den som ifrågasätter, är kärlekslös och ägnar sig åt kränkning. Den underliggande föreställningen om jämlikhet fungerar på samma sätt som demokratin i Amerika på Tocqevilles tid. Om någon ifrågasätter den hamnar han utanför kritcirkeln. Han har ”målat in sig i ett hörn”, som Anders Wejryd brukade säga. Det innebär att han är utesluten från den krets, som offentligt kan yttra sig. Han är som en jude i Tredje riket. Det är också otänkbart att man skulle kunna driva gäck med jämlikheten, framställa dess talesmän som löjliga eller uppblåsta, lika otänkbart som att man i Vita huset skulle kunna framföra en komedi om kongressen.

För att det självklara skall behålla sin position, gäller det att finna symboler och slagord. I ett tidigare skede var ”folkhem” ett sådant symbolbegrepp. Det fick en sådan stark ställning, att det var omöjligt att ifrågasätta. I den närmast föregående tiden har ”barnomsorg” spelat en liknande roll. Ingen enda revymakare har kommit på tanken att få sin publik att skratta vare sig åt det ena eller det andra. Det finns inte den distans, som humorn förutsätter.

    Yttre omständigheter kan emellertid snabbt ändra agendan. Världskrigets utbrott 1939 gjorde folkhemmet till en andrarangsfråga. Nu stod den nationella överlevnaden i fokus med symboler som ”en svensk tiger” och ”den svenska igelkotten”. De häftiga klimatförändringarna tränger redan nu undan de egalitära frågorna från agendan. Till detta kommer en annan faktor: tiden. Även tankar och ord åldras. I en demokrati kan man inte som i en diktatur upprepa samma sak i årtionden. Där går det nämligen att stänga av högtalaren.

Christian Braw, docent i dogmatik

Gunnar Hyltén-Cavallius, teol.lic. i kyrkohistoria

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Barometern 2010-01-16

Häromveckan hände motsatsen; en fredlig demonstrant, James Pouillon i Michigan, sköts till döds med flera skott i huvudet. Pouillon var välkänd i sin hemstad för sin kamp för de ofödda och brukade helt fredligt och i enlighet med demokratisk rätt och tradition stå med skyltar på gatorna i sin hemstad. Uppmärksamheten kring detta dåd har varit stor i USA och föranlett ett uttalande av president Obama, som också fördömde mordet på dr Tiller.

Men i Sverige är det tyst. Men något undantag har händelsen förtigits, inte minsta notis har influtit i nyhetsmedia. 1830 artiklar mot kanske en handfull – så ser åsiktsfriheten ut i svensk press 2009. Det är allvarligt. Några kristna tidningar har nämnt händelsen, men inte någon av de stora redaktionerna, trots att de självklart noterat den. Därmed kan man upprätthålla en omhuldad myt: att abortmotståndare inte drar sig för att mörda och att abortförespråkare står för sin uppfattning med livet som insats. Att våld kan drabba också den andra sidan stör uppenbarligen bilden.

Att nyhetsvärdering och nyhetsurval i Sverige är hårt styrt visste vi sedan tidigare. Det anses helt legitimt att lyfta fram nyheter som tjänar journalisternas egna syften eller stöder de värderingar de står för. Nu verkar det anses lika legitimt att förtiga nyheter som på något sätt stör mediernas värderingar eller självbild. I fallet med den mördade James Pouillon blir bristen på demokratisk respekt och på seriös nyhetsvärdering uppenbar. Ett mord är uppenbarligen ointressant, eller kanske rentav acceptabelt, om offret står för uppfattningar som svenska journalister inte delar. Omvänt är det viktigt och framför allt användbart, om den som drabbats kan framställas som offer för uppfattningar som svenskt åsiktsetablissemang står för.

Den som på allvar vill värna yttrande- och åsiktfrihet inser hur farlig en sådan nyhetsvärdering är.

Carin Stenström, fil mag, journalist

Olof Djurfeldt, fil lic, tidigare chefredaktör för Dagen

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Expressen 2009-09-29 (något förkortad)

Den parlamentariska demokratin står under samma lagar som allt annat levande. Den kommer att åldras och dö, likaväl som de föregående politiska idealen. Det finns inget som talar för att vår tid skulle var historiens slut. Allt talar för att det kommer nya epoker med nya politiska ideal, som vi ännu inte känner till.

Det är alltså oundvikligt att demokratin är tidsbegränsad, likaväl som andra politiska ideal. Å andra sidan har den stora värden, som skulle kunna föras vidare in i nya epoker och berika dem. Många av dessa värden gör människan fri i förhållande till staten, till exempel äganderätt och föräldrarätt. Föreningsfriheten innebär att varken stat eller kollektiv kan tvinga oss att vara med i några sammanslutningar, men att vi är själva fria att bilda vilka föreningar vi vill. Religionsfriheten gör att vi fritt kan utöva och sprida vår religion.

Ett annat sådant värde är yttrandefriheten. Den innebär att det är värdefullt att människor får tillfälle att fritt framföra vad de tänker. Yttrandefriheten bygger på den förutsättningen att ingen människa och ingen riktning kan nå fram till en absolut, heltäckande sanning, som kan vara förpliktande för alla andra. Detta utgår i sin tur på kunskap om den mänskliga begränsningen. Ingen av oss har all kunskap. Ingen av oss har ett fullständigt tillförlitligt förnuft. Vi kan alla ha fel. Vi måste alltid vara beredda att säga oss att det kan också vara på ett annat sätt än det vi är övertygade om – så vitt det gäller den kunskap vi hämtar in med förnuftets hjälp. Därför måste vi också alltid vara beredda att lyssna till andra, även till dem vilkas åsikter vi inte delar. Vi måste ha en vilja till att förstå och rättvist bedöma också dem vi står mycket främmande för, annars saboterar vi yttrandefriheten och därmed demokratin. Att inte vilja lyssna, att döma ut den andres uppfattning innan man noga övervägt den är i strid med ett grundläggande värde i demokratin. Därför är den fria debatten demokratins livsluft. Men demokratin lever inte bara av att människor får tala fritt, den lever endast där människor är beredda att allvarligt och eftersinnande lyssna till andra, också till den som har en mycket avvikande uppfattning. Därför är också parlamentet demokratins form.

Insikten om den fria debattens värde bygger alltså på kunskapen om den mänskliga begränsningen. Denna kunskap är smärtsam. Det är mycket lättare att tänka sig att ”vi måste ha rätt”, ”de andra är inte kloka”. I den politiska kampen gäller det att övertyga väljaren om att det andra partiet eller de andra partierna har fel. Det är lättare att nå fram med en argumentation som vädjar till känslorna, till exempel till rädslan. Ett exempel på det är den affisch, där ett parti avbildade ett annat partis ledare – här kallad X – och ställde frågan: ”Skall X få förstöra välfärden?” Därmed har man inte bara angripit X och hans parti. Man har gjort ett angrepp mot demokratins grundvärde, yttrandefriheten.

Demokratin har fortfarande mycket kvar att ge. Dit hör insikten att allt inte kan avgöras på den politiska arenan. Kurt Schumacher, den tyska socialdemokratins nestor, har sagt: ”Demokratin är att rösta om det som man kan rösta om.” Det innebär till exempel att demokratin har tydliga begränsningar vad gäller religion och kyrka. Den har däremot sin styrka i att den kan balansera olika grupper i samhället på ett sätt, som gör att samhället inte går sönder. När den är som bäst ger den rika möjligheter för enskilda och grupper att utveckla sin egen identitet. Vad gäller rättssäkerhet är den överlägsen många andra samhällsformer. Den är visserligen långsam i beslut, men när den väl har beslutat sig står den fast vid sin linje. Vad som kommer efter demokratin vet vi ännu inte. Men ett är säkert, kan vi föra vidare yttrandefriheten till detta nya, okända, så har vi gjort en viktig insats för våra efterkommande.

Christian Braw, docent i etik

Gunnar Hyltén-Cavallius, teol lic i kyrkohistoria

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Artikeln var publicerad i Borås Tidning 2009-07-06